Första mötet med Delhi är omtumlande. Ingen plats jag besökt har haft ett lika intensivt gatuliv. Det är spännande. När jag åker med cykelrickshaw genom de smala gränderna i Old Delhi hör jag Janne Forsells lugna röst inne i mitt huvud. Som i sina TV-reportage ”Jorden Runt” kommenterar Janne människornas vardagssysslor, som för mig framstår som märkliga och ibland helt ofattbara.

På en restaurang väljer jag ur den omfattande menyn i tur och ordning ut tre olika lockande rätter. Varje val urskuldras artigt med att det är slut för dagen. Jag ger upp och beställer utan att titta i menyn ”chicken curry”. Den är utsökt.

Mitt flyg till Trivandrum ska gå klockan 23.05. På mitt ”guest house” får jag rekommendationen att checka in fyra timmar före. Eftersom jag ska flyga med Air India avgår planet från Delhis internationella flygplats trots att resan är inrikes. Flygplatsen är packad med folk. Arlanda en lördagsmorgon är i jämförelse halvtom. Så småningom kommer jag fram till Air Indias incheckning. Det är fel incheckningsdisk. Jag pekar på den upplysta skylten ovanför disken där det står Air India. Kvinnan bakom disken ler och släcker skylten. Hon pekar ut över havet av människor mot andra sidan av den stora incheckningshallen.

En halvtimme senare når jag fram. Den artige trafikassistenten upplyser mig om att jag måste få min ryggsäck röntgad och godkänd någonstans mitt i incheckningshallen. Kön framför röntgenmaskinen tar en halvtimme. Jag har blivit lovad att inte behöva stå i den långa incheckningskön en gång till, utan kan komma direkt fram då rycksäcken är godkänd. Det känns obehagligt att tränga mig fram mellan alla enorma paket och resväskor med människornas irriterade och oförstående blickar i ryggen. Hur ska de kunna veta att jag redan gjort min tid i kön? Trafikassistenten är upptagen med att livligt diskutera 78 kilos övervikt med en man han just ska checka in. De har svårt att komma överens. Istället tar han sig an mig igen och säger åt mannen att ställa sig åt sidan. Han muttrar och trampar irriterat.

Bokningen är fel får jag veta. Det går inget flyg direkt till Trivandrum. Jag måste byta plan i Bombay. Det går inte att ge mig ett boardingcard för sträckan Bombay till Trivandrum. Det går inte heller att checka ryggsäcken längre än till Bombay. Den enda förklaring jag får är att det går bara inte. Jag ska inte oroa mig. Det är gott om tid för byte och incheckning i Bombay. Över två timmar. Istället för boardingcard får jag med mig ett handskrivet dokument, som ska förklara varför jag saknar flygbiljett och boardingcard från Bombay till Trivandrum. Att man kan och ofta måste göra saker annorlunda i Indien har jag förstått efter 48 timmar i Delhi. Jag accepterar arrangemanget och försöker ta mig in i transithallen.

Deklarationspapper, säger tulltjänstemannen. Jag har ingenting att deklarera och det är en inrikes resa, säger jag. Det måste jag ha papper på, säger tullaren. Om du ger mig ett papper då så fyller jag i det, säger jag. Han letar i en låda med hundratals skrynkliga tulldeklarationer i en enda röra. Alla är redan använda. Jag måste gå tillbaka till incheckningen och hämta ett papper.

Utan ryggsäcken går det lite lättare att ta sig fram i trängseln, så jag är snart tillbaka med deklarationsblanketten och får passera. Hittills har det bara tagit två timmar, så jag har tid för en Kingfisher öl. Den kostar 250 rupies istället för mellan 50 och 70 rupies, som jag betalt på restauranger inne i stan. Flygplatsrestauranger är lika oförskämt dyra över hela världen.

Det är säkerhetskontroll innan avgångshallen, så jag bestämmer mig för att passera den i god tid. ”Tag!” säger säkerhetskontrollanten. ”Tag?”, frågar jag. ”Yes, name tag”, säger han. Jag pekar på två olika adresslappar som dinglar från mitt handbagage. ”No, no” säger han. ”Airline name tag”. Det är bara att gå ut genom tullen och tränga sig fram till incheckningsdisken igen. Jag får en adresslapp från Air India. Tullaren känner igen mig nu och låter mig passera. Jag visar upp min blanka adresslapp för säkerhetskontrollanten, som snabbt sätter en stämpel på den, utan ägna mitt handbagage en blick.

Boardingen har påbörjats. Tur att jag var ute i tid. Vid gaten får jag en stämpel i mitt boardingkort. Sedan följer en lång gång och där står en ny säkerhetskontroll. De öppnar mitt handbagage och frågar efter cigarettändare. Visst jag har flera stycken. Jag letar reda på två stycken. Förbjudet, säger kontrollanten och lägger beslag på tändarna. Jag vet att jag har en till men avvaktar att han själv ska hitta den. Det gör han inte. Tändaren ligger i ett halvfullt cigarettpaket. En självklar plats för en tändare tycker jag. Kontrollanten är förmodligen inte rökare. Däremot hittar han en nyinköpt nageltång av enklaste modell. Den tar han också. Kan inte låta bli att fundera över vilka terroristdåd jag skulle kunna utföra med två cigarettändare och en nageltång?

Nedanför trappan till planet är en ny kontroll av boardingkort. Man kontrollerar att alla stämplar från tidigare kontroller sitter på plats.

Flygresan är bekväm. Planet är bara halvfullt. Jag slumrar till. Det tar mindre än två timmar till Bombay och vi landar klockan 01.00.

Väntan på min rycksäck blir lång. Så småningom börjar de enorma paket jag sett vid incheckningen i Delhi att dyka upp på bagagebandet. Många är säkert en kubikmeter stora. Inslagna i mattor och omslagna med rep i regelbundna mönster som bildar ett tätt nät av regelbundna kvadrater. Riyadh står det på vartenda paket. Gästarbetare i Saudi på väg hem över julen funderar jag och väntar. Det tar en evig tid. Efter tre kvart är jag riktigt otålig. Efter en timme, när paketen har upphört att komma, har jag hunnit bli nervös och stirrig. Jag inser att jag varken har flygnummer eller avgångstid för mitt flyg till Trivandrum. Orutinerat. Äntligen kommer ryggsäcken.

Jag frågar i tullkontrollen var incheckningen är. Han pekar ut och säger till höger och sedan tillbaka igen. Jag fattar inte vad han menar men tänker att jag ser väl avgångshallen då jag kommer ut. Direkt utanför tullen står ett gytter av män och trängs. Det är omöjligt att se några skyltar, så jag tar mig fram genom hopen till utgången och gatan. Plötsligt är det lugnt. Det står män på trottoaren men inga bilar på gatan. Trottoaren är bara svagt upplyst och på andra sidan gatan är det i stort sett mörkt. Bara en och annan svag gatlykta som utkastad på måfå i mörkret. Det borde finnas en trappa upp till avgångshallen men jag kan inte se någon.

En man i vit uniform med axelklaffar verkar ha en officiell position, så jag går fram och frågar honom om avgångshallen. Han kontrar med att fråga mig om flygnummer och avgångstid. Generad över min egen tafatthet säger jag att jag ska med nästa flyg till Trivandrum. Han ber att få se biljetten, så jag visar upp det handskrivna pappret jag fått istället för flygbiljett. Han skakar på huvudet och säger att det är fel flygplats. Det här är Bombay International Airport. Flyget till Trivandrum går från inrikesflygplatsen, Bombay Domestic Airport. Han låter saklig och övertygande. Det var förstås därför min ryggsäck inte kunde checkas direkt till Trivandrum och därför som trafikassisten i Delhi sade att flygbokningen var helt fel. För säkerhets skull skulle jag vilja prata med incheckningen för Air India, så jag upprepar min fråga om avgångshallen och incheckning. Han säger igen, här finns bara internationella avgångar. Vill du komma med nästa flyg till Trivandrum måste du skynda dig till inrikesflygplatsen. Klockan är redan 02.00. Enligt tidtabell ska jag landa i Trivandrum klockan 05.20 så jag förstår att det är ont om tid.

Hur kommer jag till inrikesflygplatsen, frågar jag. Han ropar på en annan man som kommer fram till oss. En snabb dialog som jag inte begriper utspelar sig mellan männen. Den nytillkomne frågar mig på engelska. ”What time is your flight?” Jag förbannar tyst Indcen Resors ofullständiga tidtabell och min egen inkompetens när jag tvingas svara att jag inte vet avgångstiden, bara att planet ska landa i Trivandrum om drygt tre timmar. Han skakar på huvudet. Är det långt till inrikesflygplatsen, frågar jag. Finns det någon chans att jag kan hinna? Kanske om du skyndar dig, säger han. Om du vill kan jag ta dig dit. OK, säger jag. Han lyfter upp min ryggsäck och jag följer efter honom ut i mörkret på andra sidan gatan.

Bara femtio meter bort på en liten tvärgata står en liten svart bil som ser ut som en Morris från tidigt sextiotal. Mannen öppnar bagageluckan och slänger in min ryggsäck innan jag hinner se att det redan sitter en man i förarsätet. Samtidigt som jag stiger in i baksätet frågar jag vad det kommer att kosta. Oroa dig inte, säger han, det är en fast avgift. Du ska få se prislistan. Har jag indiska pengar? Ja. Ok, då åker vi, säger han. Vi far iväg på dåligt upplysta småvägar. Kommer ut på en större väg med livligare trafik som förmodligen är huvudvägen in till Bombay men viker ganska snart av igen på en mindre väg. Jag har tappat alla orienteringspunkter och har inte längre en aning om åt vilket håll vi kommit ifrån. Inte en vägskylt någonstans. Plötsligt stannar vi framför en upplyst liten kur som står helt för sig själv längs vägen. Inte ett hus eller en människa så långt jag kan se i mörkret. Mannen stiger ur och går in i kuren. Genom den öppna dörren kan jag se ytterligare fyra män därinne. Jag frågar föraren, som sitter kvar i bilen, vad som händer nu. Han talar dålig engelska men lyckas förklara att det är ”taxi office”.

Det tar fem minuter innan mannen kommer tillbaka. För mig känns varje minut oändlig. Jag är helt slut av trötthet. Det känns inte så kul att sitta där i bilen utan att veta vare sig var jag är eller om jag är verkligen är på väg till rätt flygplats. Jag inser att min situation inte är lysande. Till slut hoppar mannen in i bilen och sträcker fram en tryckt och inplastad taxiprislista. Han pekar på den översta kolumnen. Det står två priser. 1500 rupies och 1800 rupies. Han säger 1500 på dagen men dyrare på natten, 1800 rupies. 1800!? Det blir 360 kronor. En månadslön för halva Indiens befolkning. Jag tänker på att jag betalat 700 rupies för privat sightseeing med bil i Delhi i fyra timmar. Det var mindre än tolv timmar tidigare. Självklart fattar jag att jag blir lurad och försöker med: ”No way! Please just take me back to the Airport again”. Han ser mig rakt i ögonen. Iskallt. Ska jag ta dig till flyget eller inte? Jag är tillräckligt pragmatisk för att förstå när jag har förlorat. Det finns ingen anledning att ens tänka på vilka alternativ som bjuds om jag inte betalar. Jag sträcker fram fyra 500 rupies sedlar.

Han går in i kuren och återvänder snabbt med tvåhundra rupies i handen. Jag ber att få tillbaka min växel och får pengarna. Han frågar om jag har indisk tid. Eftersom jag har en digital armbandsklocka svarar jag 02.27. Hur långt är det till flygplatsen? Tio minuter, säger han. Nu åker vi sakta på en knagglig väg så smal att två bilar knappast skulle kunna mötas. Hus eller snarare fallfärdiga ruckel och skjul på bägge sidor av vägen. Allting är stängt och förbommat. Inte en människa syns till. Inte ett ljus. Han försöker konversera. Berättar om Bombay. Säger att det är en hemsk och smutsig stad med alldeles för mycket folk. 30 miljoner minst. Inga sevärdheter bara en gigantisk mötesplats för att göra affärer. Han frågar var jag kommer ifrån. Hur stort är Sverige och Stockholm? Jag är helt ointresserad av hans kallprat men försöker hålla god min. Längtar bara fram till flygplatsen. Tillbaka till den upplysta civilisationen.

Till slut svänger vi upp på en större väg och snart ser jag ett stort hotell med neonskylt. Hilton, Airport Hilton. Vilken lättnad. Nu måste vi äntligen vara framme snart.

Bilen stannar framför entrén till avgångshallen och jag griper snabbt min ryggsäck och rusar in. En klockan på väggen visar tre. Hallen är ödsligt tom. En enda incheckningsdisk är öppen. En indisk kvinna checkar in sina väskor till Trivandrum. Jag känner igen henne. Hon har stått och väntat vid samma bagageband som jag för drygt en timme sedan. Jag blir glad att se henne, glad att jag äntligen trots min minst sagt obehagliga och oförskämt dyra taxiresa ändå har kommit fram till rätt flygplats i tid. Flyget ska lyfta om trettio minuter klockan 03.30 så det är bråttom. Samtidigt som jag lämnar fram min handskrivna biljettrekvisition och lägger upp ryggsäcken på incheckningsvågen kan jag inte låta bli att vända mig till den indiska kvinnan, som redan är halvt på språng mot transithallen. Ursäkta mig, får jag fråga hur mycket ni fick betala för er taxiresa hit? Hon stannar upp ett ögonblick och tittar på mig, oförstående. ”What taxi?! I just walked up the stairs”.

Epilog.
Några veckor senare i Kovalam tar jag en morgonpromenad längs den lilla gångväg som kantas av enkla strandhotell, restauranger och souveniraffärer på den en sidan och den breda sandstranden, Lighthouse Beach på den andra. Jag gillar att se stranden vakna. Kyparna som fortfarande ligger och sover på sina bord med bordsduken svept omkring sig, fiskarna som fixar med sina nät och båtar, några få hurtiga turister som joggar i strandkanten, andra turister som testar sina nyvunna kunskaper i yoga, indiska kvinnor som badar och tvättar sig med alla kläder på, hundarna som är pigga i den svala morgonen och jagar varandra i full fart ut i vattnet.

På gångvägen möter jag en ensam kolsvart hundvalp obetydligt större än min hand. Hon kan inte vara äldre än fyra veckor. Lite vinglig i benen men stentuff. Hon biter mig direkt i ett finger när jag sträcker ned handen. Jag älskar hundar. Och valpar får mig att glömma tid och rum. Jag leker och kelar länge med valpen innan jag går tillbaka till hotellet. Efter en dusch tar jag det lugnt och läser en stund innan jag börjar bli hungrig och ska gå tillbaka till stranden för att njuta av en lång härlig frukost. Det är då jag saknar min lilla ryggsäck som jag alltid har med mig med en bok, glasögon, solglasögon, plånbok, vattenflaska och en del andra småsaker. Jag måste ha glömt ryggsäcken då jag lekte med valpen.

Det är nästan en timme sedan. Jag har en hård knut i magen när jag springer den korta sträckan ned till stranden. Oddsen att återse ryggsäcken med innehåll är mikroskopiskt små. Klockan är redan nio och hundratals människor; tyska, svenska, engelska, amerikanska och indiska turister liksom tiggare och försäljare av tyger, kjolar, t-shirts, halsband, handdukar, solglasögon, flöjter, yo-yo, träsniderier, glass, frukt, kryddor, nötter, trummor och cigaretter, alla passerar de på den smala gångvägen i en strid ström.

Valpen är försvunnen nu men mitt på gångvägen ligger min ryggsäck så att alla måste kliva över den. Plånboken med pengarna finns kvar, mina Ray-Ban likaså. Inte en ficka har öppnats...