Jag har kört den här sträckan 8-900 gånger säger John, så ni behöver inte vara oroliga att jag inte ska hitta. Han har hämtat upp oss tidigt på morgonen, för jag och de andra extra brevbärarna har en lång dag framför oss när vi ska leverera post i två små samhällen och till några rancher, cattle stations, i South Australias verkliga ödebygd och outback.

Så fort vi lämnar huvudgatan i opalernas okrönta huvudstad, Coober Pedy, övergår vägen från asfalt till grus. Det hindrar inte John att trycka upp sin fyrhjulsdrivna Oka i nästan hundra kilometer i timmen. Det finns å andra sidan inga trafikhinder. Vägen är spikrak och när vi någon gång möter en bil syns den som ett dammoln i horisonten under lång tid innan vi kan urskilja vad det är för fordon. En Oka är förresten en slags stor jeep som utvecklats åt den australiska militären och de tillverkas i Perth. Okan har visat sig praktisk när man ska transportera mindre grupper och används därför ofta för olika turer i Australiens outback. Bakom Okan har vi en släpvagn med posten som till stor del består av packlådor med livsförnödenheter, reservdelar och annat som behövs om man lever isolerat.

Vi kör i nordlig riktning. Under den första timmen kantas sikten i väster av en låg bergskedja och med jämna mellanrum dyker det upp ett grönt streck tvärs över den rödbruna öknen. Det är en lång rad av träd. Träden står längs uttorkade flodbäddar som ibland genomkorsar det karga landskapet. När vi kommer längre norrut försvinner bergskedjan och de uttorkade floderna upphör också. Nu finns inte ett träd eller buske så långt man kan se. John kallar området för Moon Plain och namnet passar perfekt, för så här har det sett ut på de bilder jag sett från månen. Under en timmes tid kan jag se horisonten i alla fyra väderstrecken. Det har jag aldrig upplevt förut annat än på havet.

På ett ställe passerar vi igenom Dog Fence, som är världens längsta stängsel. Nästan två meter högt och mer än dubbelt så långt som den Kinesiska Muren, över 530 mil. Stängslet löper från kust till kust genom Australien och delar landet i en nordlig och sydlig del. Man har byggt det för att inte den australiska vildhunden, dingon, ska komma åt fåren som man föder upp på den södra sidan om stängslet. Det finns nästan tio gånger fler får än människor i Australien, ca 140 miljoner. Dingons instinkt är att döda mer djur än den behöver för sin mathållning. Norr om stängslet finns följaktligen inga får alls däremot tjugofyra miljoner biffkor. Rasen är tåligare än de kor vi har och påminner om den boskap man ser i Indien och Indonesien.

På den norra sidan om Dog Fence stöter vi på tre Emuer som sätter iväg med full fart när vi kommer. De springer otroligt snabbt. Emuer ser ut som strutsar i mina ögon. Jag kan inte se någon skillnad. Kanske är det bara ett annat namn för samma djur?

John berättar att Moon Plain ibland använts för filminspelningar som till exempel Mad Max Beyond Thunderdome och Priscilla Öknens Drottning. Att jorden inte duger för att odla något kan jag förstå utan närmare förklaring.

Himlen är klarblå nu och färgerna blir starkare ju högre solen klättrar. Inte ett moln. Det har inte regnat här på sex månader. Tur ändå, tänker jag, att det är mitt i vintern. Det borde inte bli mycket varmare än trettio grader idag. På sommaren är det minst tio grader varmare. Det är därför som många i Coober Pedy väljer att bo under marken. Ungefär hälften av alla bostäder är grottor, utgrävda i sandsten. De kallas för dugouts. Rakt framifrån kan en ”dugout” se ut som en vanlig husfasad med dörr och fönster men bakom fasaden fortsätter bostaden in i marken.

Det är ett praktiskt och billigt sätt att bygga på. Borrar och grävmaskiner har man redan för att gräva efter opaler. Sandstenen isolerar från värmen och ger bostaden en konstant temperatur på omkring tjugotre grader året om. Har man sedan tur kanske man hittar opaler när man gräver fram sin bostad.

John kör av från vägen när vi kommer till en billabong, en liten sjö eller snarare en större damm med friskt vatten som kantas av vackra coolabar träd. Platsen utgör en oas i öknen och jag tycker att den är en riktig idyll. Det blir bara ett kort uppehåll.

Vår första postleverans är till Mt Barry Cattle Station. Ranchen är på tretusen kvadratkilometer och här föder man upp 3500 biffkor. Det finns en del hästar i hägnader kring gårdens huvudbyggnad. John säger att man rider hästarna för avkoppling. I det dagliga arbetet på ranchen är det lättare att använda fyrhjulsdriven jeep eller motorcykel. Att lämna posten går snabbt och vi är snart på väg till den angränsande Arkoringa Cattle Station.

Landskapet ser likadant ut tills vi bara har några mil kvar till Oodnadatta. Väster om Oodnadatta finns en stor öken som kallas för Painted Desert. Även om vi bara befinner oss i utkanten förstår jag namnet. Här skimrar landskapet på ett annat sätt. Det är olika mineraler i stenar och fossiler som reflekterar solens strålar och skickar tillbaka en kaskad av starka färger.

Nästa ranch heter Alandale Cattle Station. Den är på 4500 kvadratkilometer. Hur stora ägor och hur mycket boskap kan man ha egentligen? Ensligt måste det vara i alla fall. Det är helt klart. John berättar att det dröjde till 1984 innan man fick telefonförbindelse här. Var det verkligen det som var framtidsvisionen i George Orwell’s 1984?

Sex kilometer söder om Oodnadatta åker vi över den lilla floden Neales Creek, där den utvidgas till en vacker liten billabong som kallas Hockeys Waterhole. På vägen ligger kadavret av en överkörd känguru och två stora rovfåglar lyfter då vi närmar oss. Det är örnar av typen Wedge Tailed Eagle. De största rovfåglar som finns i Australien.

Vi kommer fram till Oodnadatta lagom för lunch men först har John lovat oss en stadsrundtur med Okan. Den tar nästan två minuter.

När den första järnvägen mellan Adelaide i söder och Alice Springs i norr byggdes under senare delen av 1800-talet var man tvungen att ta hänsyn till tillgången på vatten längs med spåret genom öknen. Vatten var lika nödvändigt för ånglok som för människor. Då var Oodnadatta en viktig järnvägsknut, dit folk färdades långväga för att köpa och sälja varor. Den nya rakare sträckningen av järnvägen, som lämnar Oodnadatta tjugo mil vid sidan om, invigdes så sent som 1980. Idag bor här bara 180 invånare varav åttiofem procent är aboriginer. Oodnadatta är fortfarande den största metropolen på tjugo mils omkrets, mest känd för sitt Pink Roadhouse, där alla som kommer till Oodnadatta stannar för att tanka och äta en bit mat.

Jag beställer en Oodnadatta burger. Förutom en jättebiff med sallad, tomat och lök innehåller den bacon, ett stekt ägg, ananas och en stor skiva inlagd rödbeta. Med andra ord en riktig aussie hamburgare.

Innan vi ska fortsätta hinner jag gå en sväng på stan och passar på att kika in i den nedlagda järnvägsstationen som man gjort om till museum över bygdens liv och historia. Nyckeln får jag låna i baren på Pink Roadhouse. Det mest intressanta är ett fotografialbum med bilder som ser ut att vara hundra år gamla. De är i själva verket tagna på 1970-talet. Allting verkar så gammaldags, fast fotografierna förevigat frusna ögonblick från min egen livstid. Tar själv några foton på Transcontinental Hotel, General Store och Pink Roadhouse. Jag borde ha tagit ett kort på bion. Det är en utomhusbio med en väderbiten bioduk som inte är bredare än tre meter. Å andra sidan finns det bara fyra fasta bänkar med plats för åtta personer. Undrar hur det är med lönsamheten?

Tillbaka i Okan berättar John om en händelse från den tiden då tågen fortfarande kom till Oodnadatta och han själv var polis i detta jättedistrikt. - En ranchägare hade med sin långtradare kört boskap som han levererat till tåget och tyckte att han var värd några kalla öl efter sitt dagsverke. Bor man i Australiens ödsliga outback kan man vara ganska törstig när man kommer in på en pub, så det bar sig inte bättre än att ranchägaren blev sittande i baren på Transcontinental Hotel - i tre dygn. Till slut kallade man efter polisen, John, som körde hela vägen från Coober Pedy för att försöka prata mannen tillrätta. De kom överens om att mannen nog var en olämplig långtradarförare just då, men om John hade lust att köra hem honom så var det OK. Det tog tre timmar hem till ranchen. Då John var tvungen att återvända via Oodnadatta för att komma hem, stannade han till för en snabb öl på Transcontinental Hotel. Bara för att finna ranchägaren på samma barstol där han hämtat honom…

Förklaringen var att många ranchägare i Australien har så stora marker att små enmotoriga flygplan är det enda vettiga transportmedlet. Och landa kan man göra nästan överallt i denna platta öken.

Nu följer vi i sydöstlig riktning den väg eller snarare hjulspår, som blivit en populär rutt att köra med fyrhjulsdrivna jeepar, Oodnadatta Track, en sträcka på sextio mil mellan Marla i norr till Maree i söder. Landskapet ändrar karaktär och börjar mer och mer likna en afrikansk savann. Tätt med ruggar av halvmeter högt gräs sticker upp från den torra marken. På avstånd ser det ut som ett böljande gulgrönt hav. Långt bort i fonden flankeras vi av en låg bergskedja. Vi ser kängurur.

John stannar för att visa oss en naturlig källa, nödvändig för både djur och den ursprungliga befolkningens överlevnad. Han säger att en dingo brukar hålla till i närheten. Jag hade väntat mig en bäck som plötsligt sprang fram ur marken. I själva verket ser jag inte skymten av vatten för allt högt vassliknande gräs som växer här på ett område om cirka tjugofem meter i diameter. Men där boskap och människor trampat ned gräset i leran, fylls deras spår av rent vatten. Tillräckligt för djuren att dricka och möjligen för någon törstig att fylla sin vattenflaska - mycket långsamt.

Vi färdas längs den nedlagda järnvägen och ser en del förfallna hus och stationsbyggnader som haft sina sista besökare för drygt tjugo år sedan. Små spöksamhällen som kallas Edwards Creek och Dodge City (efter någon lokal uppgörelse som involverade skjutvapen). Så småningom kommer vi fram till Algebuckina Bridge. Det är en imponerande bro som sträcker sig över Neales River. Nitton spann och sammanlagt 577 meter gör den till South Australias längsta bro. Den kunde invigas i januari 1892 efter att över 350 man samtidigt varit sysselsatta med arbetet att bygga bron.

Neales River är en annan historia. Vanligtvis flyter vattnet långsamt i en ynkligt smal flodfåra eftersom det regnar så sällan. Men när det regnar fylls alla floder genom öknen till bredden och långa avsnitt av grusvägarna spolas bort och står under vatten i veckor. John tvingas köra ut posten med flyg. Sedan blommar hela öknen i någon månad och det lär vara otroligt vackert med en färgprakt utan like.

Det är långt till nästa stopp. Den solbelysta bergskedjan, Davensport Ranges, som vi ser vid horisonten verkar aldrig komma närmare. En del moln dyker upp i söder men ingenting som skymmer den brännande solen som nu på eftermiddagen står i nordöst. Jag tittar på två stora röda kängurur som står vid sidan av vägen. De är nog lika höga som jag. Sedan blir det så vanligt med kängurur att jag börjar ta dem för givet. Till slut kommer vi fram till Nilpinna Station.

Det är ett ungt par som sköter ranchen. Han skyndar snabbt förbi oss men kvinnan kommer fram och pratar med John. Hon är klädd i en inte allför ren klänning och går barfota på den heta sanden. Det långa blonda håret är oborstat. Kvinnan måste rimligen vara kring tjugofem men ser yngre ut, tuff och naturligt vacker på samma gång. På armen kånkar hon omkring på ett litet barn. John och kvinnan pratar om förra helgens hästkapplöpningar i Oodnadatta. Jag får för mig att hon själv varit en av de tävlande ryttarna.

Framför ranchbyggnaden ligger två stora vallhundar som ser välmående ut, eller snarare är i tjockaste laget. Den ena plockar upp en sten, stor som två tennisbollar, som hon släpper ned framför mina fötter. Jag vill först inte kasta den utan ser en boll som jag kastar åt henne istället. Ingen reaktion. Då kastar jag stenen och hunden lunkar iväg i ganska sävligt tempo och hämtar den. Vi gör om det några gånger innan hon tröttnar.

När vi kör förbi den uttorkade floden, Old Woman Creek, är klockan över fyra och jag börjar känna mig dåsig i eftermiddagsvärmen och känner hur dammet kliar på ryggen. Ser fram emot att komma till William Creek. I det platta landskapet kan jag tydligt se de låga husen i nästan en mil innan vi når fram.

På grusplanen utanför William Creek Hotel, som egentligen är en pub, har någon parkerat sitt lilla flygplan. Förutom puben finns det en General Store och en telefonkiosk. Invånarantalet är sju. Jag går in på puben och dricker en öl. På de bruna träväggarna har besökare före mig häftat upp sina visitkort och en massa andra saker. Sedlar från hela världen, gamla t-shirts, utslitna kängor och några tjejer har lämnat både trosor och bh hängande i taklampan. Jag vet inte hur gammal puben är men det äldre engelska paret som sitter vid bardisken och dricker te passar bra in i atmosfären.

Mannen bakom bardisken berättar stolt om telefonkiosken utanför. Den kunde invigas den 15 juni 1987 till ett pris av en miljon australiska dollar. Inte för att telefonen är av guld utan för att den var så dyr att installera. På telefonkioskens tak sitter något som ser ut som en solfångare. Telefonen kanske fungerar via sattelit? Egentligen borde jag prova den men jag har ingen att ringa till. John bär in lådvis med varor till puben medan jag svalkar mig med ännu en kall öl.

Från William Creek är det inte långt till Anna Creek Homestead. Det är en av två gårdar tillhörande samma ranch, den största i South Australia med 30200 kvadratkilometer. Det är lika stort som Belgien. Här håller man fjortontusen biffkor, så jag antar att det är fullt upp för de sammanlagt tjugo personer som bor på de två gårdarna i varsin ände av Anna Creek Station. Den ursprungliga huvudbyggnaden till Anna Creek Homestead har stått oförändrad sedan 1870. Det finns ytterligare två hus på gården och en inhägnad med hästar. Jag förstår att man rider hästarna bara för sitt nöje, för på en gård av den här storleken lär det behövas effektivare transportmedel. Utanför vagnslidret står en Carterpillar och en stor långtradare med släp.

Efter Anna Creek Homestead faller mörkret snabbt. I skymningen uppstår en märklig illusion i kontrasten mellan den fortfarande ljusa himlen och en anhopning mörka moln. Det är som om vi åker längs havet med djupa vikar och öar i kustbandet. Det är väldigt vackert så länge det varar. Sedan blir det becksvart. Tur att John kan vägen. Han kör fortfarande i nästan hundra kilometer i timmen. Å andra sidan skulle det antagligen inte göra något om vi körde av. Det är lika plant överallt på marken runt omkring oss. Men det gäller som sagt att hitta.

Sista biten tillbaka till Coober Pedy tar två timmar. Jag dåsar till. Det enda avbrottet är när vi ser en man som stannat sin jeep längs vägen och gjort upp en lägereld inför natten. Vi har varit borta i tolv timmar och tillryggalagt sextio mil. På kartan ser vår färdrutt ut som en likbent triangel.