Millicoms blogg

Jalisco! Det ryker från tacostånden, sandwichvagnarna och molegrytorna.

Det var min fest, året var slut och barskåpet skulle tömmas. Alla var jämna par, det hånglades på varje soffa, fåtölj och till och med i duschen... Hon var inte intresserad av mig, trots mina inviter, men vi kom ändå bra överrens. Hon var knappt 4'9", vägde hälften av vad jag vägde, men det skulle visa sig att hennes aptit översteg min med råge...

Guadalajara, lördagkväll och jag föreslog att vi kunde gå ut och ta en matbit... eller ett par matbitar... skulle bli ett halvdussin innan natten klingade ut.

Amerikansk tjej som visade farsan fingret och åkte till Mexico istället för College-prep. Judinna, som uppgav sin religion i ansökan när hon skulle åka till Iran... Jag bara skakade på huvudet.

Taxi till de dåliga delarna av staden. Det är inte helt ofarligt att röra sig här, men Jennifer pekar med hela handen och tränger sig fram bland knarklangare och horor. Jag beundrar henns mod, själv skulle jag aldrig våga. Det är en mörk nattklubb, och jag ser rakt in i köket, känner doften av kakao, ser ångan som reser sig ur en stor gjutjärnsgryta...

-Best in the city, säger hon, och ler det där leendet, det som fick mig intresserad första gången.

Redan efter första tuggan reser sig vällusten i kroppen, nyanser av koriander och lök smeker mina smaklökar, och i ögonvrån ser jag henne äta med stängda ögon och sträckta halsådror,,, hon var så vacker... Vi fortsatte natten till en fiskrestaurang, ett par tacostånd och ett tortilla-shack. Hon brädade mig i aptit alla dagar i veckan, trots sin petit corps... När morgonen började skönjas, försökte jag en sista gång att få henne till frukost, men hon skrattade, log, och kysste mig.

-Ain't gonna happen!

Hon tog en taxi till sitt, och jag lommade amröst besviken hem. Gastronomiskt var det dock den bästa natten i mitt liv.

Trasig walkman, trasigt tåg, trasiga människor... Efter förseningar på mer än 8 timmar, lyckades jag äntligen hitta en buss som skulle gå hela vägen till gränsen. En stor rykande och smutsig buss... troligen skulle denna också bli trasig inom kort.

Köpte en kebab i ett av gatuköken utanför busstationen, den var billig, men inte alls så god som de jag ätit tidigare i Istanbul. Bussens biljettförsäljare kom för fjärde gången fram och skrek i falsett. "Skynda skynda, bussen går omedelbart." Vi vet båda att den bussen inte rör sig en meter förrän den är fylld till bristningsgränsen.

Min granne på platsen bredvid luktade citron, och han erbjöd mig ett par droppar bussolja, ett diskret sätt att tala om för mig att jag inte luktar så gott, fullt förståeligt, med tanke på att jag inte duschat på nästan två dygn. Gnider in oljan runt hals, nacke och armhålor, och lite skamset, i skrevet, ovanpå jeansen.

Bussen startar efter många försök, och vi rullar ut på Antakya Highway, och återigen känner jag att Aleppo är nära.

Hon var liten och späd och bara 15 år gammal, jag satt på andra bänkraden i bussen, och hon stångade sig fram mellan sätena, förbi tiotalet stående passagerare, knackade min granne på axeln, utbytte ett par fraser på turkiska. Det gick 5 sekunder, och mannen klappade mig på armen, sa "Thank You" på engelska, reste sig upp, och gav platsen till henne. "Turn around and wave to my father" sa hon innan jag knappt fattat vad som hände. Jag vred på huvudet och såg en liten man, som tittade intensivt på mig, med svarta stolta ögon.

-Han tyckte inte om att jag ville prata med dig, sa hon på felfri oxfordengelska. -Alla i bussen ser ner på mig just nu, för att jag sitter här, sa hon och vände sig också om, viftade med handen till sin far, att lämna henne ifred.

Såsom ensam resenär tog ja ett snabbt beslut att svara henne, man kan inte alltid leva upp till oskrivna regler...

-Du talar väldigt bra engelska, sa jag, och presenterade mig med namn, ålder och nationalitet.

-Ahh, Strindberg, jag älskar Strindberg.

Vårt möte som följde, fram till gränsen, är alldeles för omvälvande och intimt för att återges, men fortfarande idag, åratal efteråt, är jag fachinerad och upprymd över vårt samtal.

Stendahl, Strindberg, Steinbeck... Hon var mer kunnig i litteratur och filosofi än någon jag någonsin mött.

-Missförstå mig inte, sa hon, Jag älskar mitt land, älskar Kirikhan, älskar Turkiet, men jag känner ofta att jag har blivit född i fel tid och på fel plats.

Vi bytte adresser, och jag lovade att skriva och låta vårat samtal fortsätta... Ibland bara känner man att nya världar öppnas när man släpper in omvärlden så tätt, till och med på en buss i södra Turkiet.

Inget verkade onormalt, båten låg vid piren det lossades och lastades nötter, apelsiner, konserver med tonfisk, spritflaskor. En febril aktivitet medan kaptenen låg i en hängmatta och filade sina tånaglar med en Swiss Army-kniv.

Språkförbittringar till trots, så köpte jag mig en passage för resa uppmed floden, 2 dagar med, som han sade: "kaptensrabatt". Troligen ett par hundra dyrare än mina medpassagerare hade betalt. Och tiden stod still hela tiden.

Med ett par tjut från mistluren lämnade vi kaj och rörde oss uppströms. I början såg vi andra fartyg och små fiskebåtar, människor som tjänar sitt uppehälle från det som floden ger, efterhand var det bara vi, floden och de gröna bankarna till sällskap. Och tiden stod still hela tiden.

På båten gick livet sin gilla gilla gång. Mat, musik, domino och barn som sprang fram och tillbaka. Ser svepande ut mot strandkanterna när skymningen kommer. Människor som vinkar, barn som badar, hyddor och deras skuggor som blir längre och längre, På båten sänks volymen ytterligare när mörkret kommer. Ett par delfiner gör oss sällskap några minuter. Och tiden stod still hela tiden.

Han nickade mot min Eee och tittade nyfiket, sträckte fram en hand och tryckte på ett par knappar, hela hans ansikte lyste upp. Startade en Schack-simulator och han nickade ännu mer ivrigt. Han slickade sig om munnen när han filurade ut hur det fungerade, och han spelade väl. Och tiden stod still hela tiden.

Vaknar med ett ryck då båten angör hårt och utan precision. Knappt har tamparna fångats förrän samma lastande och lossande börjar om igen, lika regelbundet som solens upp och nedgång, som månens bana över himlavalvet. Tiden börjar röra sig, sakta sakta, min dag ska rusa vidare och ändå: när jag inte är här, när jag är tusen mil härifrån, så fortsätter det på samma sätt, om och om igen...

Och hela tiden är det ändå som om tiden står stilla.

Kom just hem från en veckas fiske i Newfoundland, Canada. Ni som har passerat Heathrow senaste veckan vet vad det innebär, med förseningar, trängsel och K-pistar...

Nu när jag borstat av mig resdammet från den brittiska storflygplatsen...(allt baggage är inte hemma än...), så har jag börjat drömma om, inte nästa, men nästa efter det...resan.

Newfoundland är riktigt härligt, om man uppskattar vackra vandringsleder, fiske, och irländsk musik. Hela själen i Avalon är irländsk, och blir mer kanadensisk ju längre västerut man kommer. Vi (jag och min 13-åriga systerson ) tillbringade större delen av veckan runt Black River, Pipers Hole, och Clarenville. Det är sent på laxsässongen, fast en fining på 2,75kg/68cm blev det allt... tillräckligt för att 11 personer skulle bli mätta. Dessutom landade vi 3 bäcköringar i matstorlek. De övriga 11 var för små att tillaga, så de fick löpa. Nästa år tar vi dem igen!

St. John's är en skön liten fiskeby som är Newfoundlands största stad. Den vibrerar av liv och rörelse, och den som inte har en trevlig kväll på George Street, med några Screech och några tillfälliga bekanta, ja han är nog lika död som torsken i havet! Vi bodde på en B&B precis vid inloppet till staden, 3 meter från Atlanten, och utsikten var fantastisk! titta in på http://www.adventurebandb.com om ni har vägarna förbi, så bjuder Bruce på en öl, och berättar om när St.John's, var en sjöfararstad. Han är en gammal sjökapten, med över 80 länder i baggaget!

Så jag hade ett shot of Screech, och jag kysste en torsk, och numera är jag hedersmedborgare i Newfoundländska Republiken!

Vanligtvis gör jag mina resor utan kamera, fast denna är ett undantag. Alla bilderna tillhör min systerson, och vill ni använda dem i andra sammanhang, så mailar ni millicom(a)hotmail.com för högupplösta bilder.

Nu blir det sverige fram till vintern, då jag packar i hop huset i 3 månader och åker till Filippinerna i 10 veckor. Tänkte jag skulle lära mig lite Kitesurfing! om någon känner till en bra strand för detta nere i Samar eller Leyte, så skicka mig ett mail!

Året efter ska det resas runt jorden under 5 månader, utan att sätta foten på en enda flygplats! Atlanten och Stilla havet är fixade, tack vare dig John, och sedan ska större delen göras med tåg. Marakesh, Timbuktu, Krim, Moskva, Samarkand, Kashgar, Hela jädra Indien, Nepal, Tibet och Sydvästra Kina, Shanghai, Korea Japan, Bitar av Canada och USA, samt lite British Midlands... Tacka vet jag Engelsmännen! för er som är intresserade av tåg, rekomenderar jag http://www.seat61.com ,mycket information för rälsburna resenärer!

Res så det ryker!

/millicom

Dumplingarna på Qun Zhong var fantastiska... tänkte att jag bara skulle ha två eller tre korgar, fast det slutade med 11 st på två personer...

rullade över till Maxwell market för att avsluta med en öl och en laksa...

Lite ny planering i dag... Har lite att uträtta i östra Singapore, så i stället för frukost blev det en brunch med kway teow och sockerrörsjuice i en varm foodcourt i Tampines. Ett strålande ställe att sitta och spana på människor, och läsa en bok. Avrundar med en Teh Tarik innan det är dags för lite "icke-ätande" aktivitet ett tag...

Tidig kvällsmat i Pasir Ris park, en stor park som är byggd på indonesisk sten... Hela områden är en utfyllnad, tillverkad av sprängkross från Indonesien, hitfraktad och nu högt värderad singaporeansk mark...

Här finns många matställen vid vattenkanten, och trots att det inte är det billigaste stället att äta, så görs här landets bästa grillade rocka. Dessutom är det skönt att slippa trafik och höga hus en stund. När mörkret faller, invaderas parken av hormonstinna tonåringar, som i trångbodda Singapore inte har någon annastans att ta vägen... Det hånglas på varenda bänk och på varje gångbro genom parken!

Även ett pig-off kommer till ett slut, när man inte bor här, Åker mot ett varmt Stockholm i kväll, fast avslutar på klassiskt separationsångestmanér, med en mini-dinner på flygplatsen... Changi´s flygplats, har matalternativ, som inte kostar skjortan. Nere i foodcourten avslutar jag med en skål curry och nasi lemak, och en Tiger, till ett pris fullt jämförbart med en foodcourt inne i stan... Slå det, Kastrup!

/millicom

En bra frukost består av 4 kaya toast, Kopi-O och 2 väldigt löskokta ägg. Bröd för att mätta magen, koffein för att starta hjärnan, och ägg för att påminna kroppen om sitt ursprung... Klockan är 7.30 och Chinatown börjar koka av aktivitet. Alla dessa affärer med bönegods, rökelse, och farmor som sitter och dirigerar arbetet i bakgrunden.

Fortsätter ner till New Bridge Rd. där ett par fritterade räkor och en currybakelse slinker ner av bara farten. Vilar fötterna utanför ett tempel-altare där varje kines med lite tradition ber om lycka och framgång på väg till jobbet eller skolan.

Fortsätter bort mot moderna Singapore, på andra sidan floden, det ena shoppingkomplexet efter det andra, varvas med minnen om stadens storhet under det Brittiska imperiet. Anglikanska katedraler, Chimes och Raffles hotel som fortfarande ekar av historiens vingslag. Muséet är värt ett besök om man har en halvtimme att slå ihjäl.

Bland McDonalds och Starbucks finns fortfarande fantastiska matställen. Utmed Liang Seah St. ligger många restauranger och kinesiska coffeeshops, med prisvärda alternativ för lunch. Det blir nudelsoppa med fiskbullar, svamp och räkor, och en flaska Tiger: Singapores flaggskepp på ölfronten. Glassandwich till efterrätt - Choklad och Durian... låter inget vidare, men jag lovar: det är som att ha en cirkusföreställning i munnen!

Kvällen är bokad på ett dumplingställe på 21 Neil St. Trots sin slimmade meny, med bara 10 huvudrätter och 4 efterätter är detta en kulminarisk upplevelse! Kom tidigt, eller var beredd på att stå i kö. Värt väntan!

Pig-offen tar aldrig slut i den här stan!

/millicom

Landar i hällregn på världens mest organiserade flygplats sent en söndagkväll. Jag har suttit och fantiserat om ångkokade dumplingar, carrotcake och rotiprata de senaste 3 timmarna. Singaporeanerna är världsbäst på 2 saker: äta och shoppa. De gör en konstform av bägge sakerna! Så ett par dagar framöver ska jag förlusta mig i virrvarret av bra och bättre mat.

Dumpar fiskeutrustningen i lägenheten i Toa Payoh(TP) i Singapores Heartland. Större delen av TP består av hyreslägenheter, och trots att det lyxrenoveras och byggs nytt, så känns denna delen av Singapore fortfarande genuin. Här bor en bra blandning av kineser,malayer, indier och en och annan ang mo(europé). Alla bor inte i dyra Holland Village...
Lorong 5 har en bra mixad meny i foodcourten, så här blir pig-off no.1.
Fisksoppa, carrotcake, chillifritterad babybläckfisk, och ett par kycklingvingar. Sköljs ner med ett glas grönt te. Nu börjar man känna sig som en människa igen.
På ljugarbänken pratas det om valet. Oppositionen tog ytterligare platser i lokalvalen. Om jag delar antalet ölflaskor med antalet berusade kinesiska pensionärer, så kommer ingen av dem att minnas kvällens diskussioner. Skönt att allt är som vanligt.

Strosar hemmåt framåt midnatt, mätt och belåten. I morgon är det en ny dag och en ny meny.

/millicom

Valde mellan Saigon/Vietnam och Samui/Thailand som mellanstop till Singapore. Vägde nudlar mot vårrullar, elefanter mot djonks.
Nu sitter jag och lyssnar på vågbruset från thailändska gulfen. Lamai har förvuxit sig, men i norra änden är det fortfarande lite lugnare. En enkel b'low direkt på sandstranden, lite palmer och vegetation, där paradisfåglar och fjärilar kan husera.

Efterssom jag bara stannar i 5 dagar, blir det 5 lata dagar. Endast en liten utflykt till Alambic distillery i Bang Kao.

Med en importerad fransk enkolumnspanna görs här rom från thailändska sockerrör. ägarna till destilleriet är från frankrike, och romen är traditionellt fransk-karribisk, dvs. man destillerar juicen från sockerrören. Sockerråvaran är från fastlandet, frukterna för smaksättning (apelsin, lime, annanas, kokos) är från Samui. Produktionen är småskalig: kapacitet på ~300 liter per batch.
En eftermiddag spenderades i provsmakningslusthuset. Ett tips är att lämna bilen/moppen hemma, efterssom du inte bör köra efter denna utsökta utflykt.

Om du fick ta med dig fem böcker till en öde ö...

vilken öde ö skulle du då åka till?

/millicom

Jag höll den halva lottsedeln i knuten hand i höger kavajficka. Om jag hade vecklat ut den, där i det mörka rummet, så skulle jag inte ens kunna urskilja hennes namn längre. "Mitternacht, 31/12 1989" hade det en gång stått på den där gula lappen...tror jag... När jag stod och tittade ut över slottssalen, var jag inte säker på att det var på riktigt. Hade jag drömt alltihop, eller var det detta som var drömmen? Stearinljusen fick alla de okända människorna att se små ut jämfört med deras långa skuggor, som fladdrade i harmoni med lågornas andetag.

En varm sommardag satt Hon tillsammans med ett halvdussin vänner på en stenbänk i parken. Det var i Neustadt, och Elbe var bara ett brödkantskast borta. En av killarna spelade Vysotskij på en ostämd gitarr och en nästan tom flaska rysk vodka dansade från hand till mun till nästa hand.

Hennes hår var midjelångt och kastanjebrunt, och i samma stund som jag såg Hennes ögon, stora och bruna som mandelbiskvier, visste jag att jag blev någon annan. Våra ögon möttes och skildes i takt med musiken, duvkuttret och vinden. Än i dag vet jag inte vem som först log mot vem, men Hennes leende fick mitt hjärta att skrika av lycka.

Vi var på olika spår i livets järnväg, men under ett par dagar lärde vi oss om världens mysterium. Att mötas och skiljas. Att älska och andas. Friheten var vår ledstjärna och vi visste att allt vi gjorde var rätt och riktigt. Ty barnsligheten gjorde oss osårbara.

Våra livstrådar som tvinnats ihop så tätt löstes upp, som vore det en magikers bästa trick. Vart och ett av dem virvlade bort i sommarnatten. Ett enda fiber höll oss sammanbundna i det hastigt nedtecknade datumet, innan millitären jagade oss isär.

Det var en ny tid nu, muren blev lägre och lägre och taggtråden mindre vass för varje timme. Kammarorkestern spelade Vivaldi, och midnatt närmade sig. Jag tog ett champagneglas och räknade ner i takt med de okända. Ett larm av applåder och pukor och skrik, och det nya deceniet välkomnade sina gäster med alla kyrkklockor i staden. Sakta tog jag upp den bleka gula lappen, och la den på linneduken. Jag ställde glaset ovanpå, och frågade flickan som stod jämte mig: -Mag ich diesen Tanz haben, bitte?

Strauss och An der schönen blauen Donau ekade mellan marmorpelarna.
Sekunder senare möttes våra ögon under hennes blonda lockiga lugg, och vi valsade iväg över stengolvet och dess minne.

Strax efter att en kyrkklocka slagit dygnets första slag, drar jag mig ner mot centralstationen i Krakow. Två bleka människor är på väg i motsatt riktning, i den ruggiga kylan och jag gör vad jag kan för att hålla mig varm. Utanför stationen köper jag en kopp te. Tar ett steg tillbaka och ångan från temuggen virvlar upp i ansiktet, och blir ett med kvällsdimman. Jag kastar citronklyftan i rännstenen, och fortsätter runt stationsbyggnaden, bort mot spåren. ser att det lyser från en dörr, en trappa ner från perrongen. En herrtoalett ett värmeelement och en radioapparat som spelar på låg volym.
Mina skor är smutsiga. Ur kranarna kommer det inget vatten, så jag tar, till toalettdriftsingengörernas stora uppskattning, fram koshervodkan som jag inhandlat i de judiska kvarteren tidigare på dagen. Jag ger skorna en omgång, innan jag sköljer av händerna med några supar, och dessutom sätter en innanför västen. Mot kylan.

På bruten tyska blir jag inbjuden till herrtoans bakre rum, helst för att betala mitt toalettbesök med Koshervodka. En av de tre är redan väldigt berusad, men fortfarande rolig! Han vill ha mer, så jag bjuder. Det elektriska elementet står i mitten av det lilla skyffet, och alla lutar sig in mot värmen. Jag tar en pall och slår mig ner. Mannen mittemot mig frågar på engelska, var jag kommer ifrån. Jag berättar att jag är på väg till Odessa. Mannen skiner som en sol när han berättar att han själv är läkare, Ukrainare och dessutom från Odessa. Han berättar att han har studerat i St. Petersburg, varit i Uppsala och i förbifarten upplyser mig om att en liten slurk vore nog gott. Vi dricker och pratar och har sådär roligt som man bara kan ha på en herrtoalett i Krakow klockan 01 på måndag morgon.

En amerikansk man hör skratten och kommer in på ett kort besök. Kanske den mest internationella herrtoan i hela Polen, just i detta ögonblick.

Jag håller nästan på att missa mitt tåg till Przemysl, men får en ärlig inbjudan från Oleg till hans hem i Odessa, en inbjudan som kommer som en julklapp på posten. Den sista slurken vodka lämnar jag kvar och hinner precis fram till dörren i sista vagnen, och med grov akrobatik kommer jag på.