Trasig walkman, trasigt tåg, trasiga människor... Efter förseningar på mer än 8 timmar, lyckades jag äntligen hitta en buss som skulle gå hela vägen till gränsen. En stor rykande och smutsig buss... troligen skulle denna också bli trasig inom kort.

Köpte en kebab i ett av gatuköken utanför busstationen, den var billig, men inte alls så god som de jag ätit tidigare i Istanbul. Bussens biljettförsäljare kom för fjärde gången fram och skrek i falsett. "Skynda skynda, bussen går omedelbart." Vi vet båda att den bussen inte rör sig en meter förrän den är fylld till bristningsgränsen.

Min granne på platsen bredvid luktade citron, och han erbjöd mig ett par droppar bussolja, ett diskret sätt att tala om för mig att jag inte luktar så gott, fullt förståeligt, med tanke på att jag inte duschat på nästan två dygn. Gnider in oljan runt hals, nacke och armhålor, och lite skamset, i skrevet, ovanpå jeansen.

Bussen startar efter många försök, och vi rullar ut på Antakya Highway, och återigen känner jag att Aleppo är nära.

Hon var liten och späd och bara 15 år gammal, jag satt på andra bänkraden i bussen, och hon stångade sig fram mellan sätena, förbi tiotalet stående passagerare, knackade min granne på axeln, utbytte ett par fraser på turkiska. Det gick 5 sekunder, och mannen klappade mig på armen, sa "Thank You" på engelska, reste sig upp, och gav platsen till henne. "Turn around and wave to my father" sa hon innan jag knappt fattat vad som hände. Jag vred på huvudet och såg en liten man, som tittade intensivt på mig, med svarta stolta ögon.

-Han tyckte inte om att jag ville prata med dig, sa hon på felfri oxfordengelska. -Alla i bussen ser ner på mig just nu, för att jag sitter här, sa hon och vände sig också om, viftade med handen till sin far, att lämna henne ifred.

Såsom ensam resenär tog ja ett snabbt beslut att svara henne, man kan inte alltid leva upp till oskrivna regler...

-Du talar väldigt bra engelska, sa jag, och presenterade mig med namn, ålder och nationalitet.

-Ahh, Strindberg, jag älskar Strindberg.

Vårt möte som följde, fram till gränsen, är alldeles för omvälvande och intimt för att återges, men fortfarande idag, åratal efteråt, är jag fachinerad och upprymd över vårt samtal.

Stendahl, Strindberg, Steinbeck... Hon var mer kunnig i litteratur och filosofi än någon jag någonsin mött.

-Missförstå mig inte, sa hon, Jag älskar mitt land, älskar Kirikhan, älskar Turkiet, men jag känner ofta att jag har blivit född i fel tid och på fel plats.

Vi bytte adresser, och jag lovade att skriva och låta vårat samtal fortsätta... Ibland bara känner man att nya världar öppnas när man släpper in omvärlden så tätt, till och med på en buss i södra Turkiet.