Jag höll den halva lottsedeln i knuten hand i höger kavajficka. Om jag hade vecklat ut den, där i det mörka rummet, så skulle jag inte ens kunna urskilja hennes namn längre. "Mitternacht, 31/12 1989" hade det en gång stått på den där gula lappen...tror jag... När jag stod och tittade ut över slottssalen, var jag inte säker på att det var på riktigt. Hade jag drömt alltihop, eller var det detta som var drömmen? Stearinljusen fick alla de okända människorna att se små ut jämfört med deras långa skuggor, som fladdrade i harmoni med lågornas andetag.

En varm sommardag satt Hon tillsammans med ett halvdussin vänner på en stenbänk i parken. Det var i Neustadt, och Elbe var bara ett brödkantskast borta. En av killarna spelade Vysotskij på en ostämd gitarr och en nästan tom flaska rysk vodka dansade från hand till mun till nästa hand.

Hennes hår var midjelångt och kastanjebrunt, och i samma stund som jag såg Hennes ögon, stora och bruna som mandelbiskvier, visste jag att jag blev någon annan. Våra ögon möttes och skildes i takt med musiken, duvkuttret och vinden. Än i dag vet jag inte vem som först log mot vem, men Hennes leende fick mitt hjärta att skrika av lycka.

Vi var på olika spår i livets järnväg, men under ett par dagar lärde vi oss om världens mysterium. Att mötas och skiljas. Att älska och andas. Friheten var vår ledstjärna och vi visste att allt vi gjorde var rätt och riktigt. Ty barnsligheten gjorde oss osårbara.

Våra livstrådar som tvinnats ihop så tätt löstes upp, som vore det en magikers bästa trick. Vart och ett av dem virvlade bort i sommarnatten. Ett enda fiber höll oss sammanbundna i det hastigt nedtecknade datumet, innan millitären jagade oss isär.

Det var en ny tid nu, muren blev lägre och lägre och taggtråden mindre vass för varje timme. Kammarorkestern spelade Vivaldi, och midnatt närmade sig. Jag tog ett champagneglas och räknade ner i takt med de okända. Ett larm av applåder och pukor och skrik, och det nya deceniet välkomnade sina gäster med alla kyrkklockor i staden. Sakta tog jag upp den bleka gula lappen, och la den på linneduken. Jag ställde glaset ovanpå, och frågade flickan som stod jämte mig: -Mag ich diesen Tanz haben, bitte?

Strauss och An der schönen blauen Donau ekade mellan marmorpelarna.
Sekunder senare möttes våra ögon under hennes blonda lockiga lugg, och vi valsade iväg över stengolvet och dess minne.