Söndag 30 Mars 2008
Det blir ofta långgrunt på eftermiddagen. För att inte behöva gå hundra meter ut, böjer jag knäna för att få hela kroppen nedsänkt och studsar runt lite. När jag tills sist reser mig för att gå i land känns det lite kyligt på överkroppen. Vattnet är varmare än luften.
Jag är alltså tillbaka i ”min” beachhut på Agonda Beach. Vår vän Karin och hennes vän Gunilla har kommit hit. Det är jättetrevligt. För att inte tala om att ha Sreejith här. Som vanligt sköter han allt markarbete så jag har det himla bra. Ligger i hängmattan, läser och äter vindruvor. Cyklar som vanligt till Chaudi nästan varje dag, handlar, kollar mina mejl – det är precis ”same procedure as last year”. Nytt är ormen och damen med kameran.
Jag var på väg uppför långbacken nedböjd över styret med bara två meters sikt framåt. Då plötsligt är det något som rör sig en halvmeter framför framhjulet. Jag reagerade instinktivt med en livsfarlig gir åt höger, och i samma nu tittar jag åt vänster för att förstå vad det var. En jätteorm! Med sina två bukter var den 1,5 meter. Alla gånger. Runt mitten var den 13-15 cm. Mitt hjärta pundade iväg medan jag tänkte på vad som kunde ha hänt om jag kört över bakre delen, kunde den då sno runt och bita mig i vänster ben??? Förvisso var den dödligt giftig.
Damen med kameran då. Jo, jag var på väg hem till ”hutten” svettig och dan. En motorcykel passerar, den indiska damen bakpå vänder sig om. Med kameran i högsta hugg ler hon mot mig och skall till att knäppa. Hon tycker uppenbarligen att jag ser festlig ut med min vita huvudduk, bara och svettiga överkropp, röda tajts och vildsinta trampande. Men manövern att sno halvvägs runt på bönpallen, på en skumpig asfaltväg gör att hon dråsar i backen. Mannen, boyfrienden – whatever – tvärnitar och vi hjälps åt att få damen på fötter. Hon är oskadd och bönar mig med blicken att inte avslöja hur det gick till.
För det är viktigt att inte visa intresse för andra män. Igår, när jag i Putnem ville fotografera de som ofta sitter vid ”kaféet” nere hos Gulam, frågade jag också kaféägarens dotter om det var OK att bli plåtad. Hon är så söt. Men icke, hon blev närmast förskräckt. Sen gick jag över till internetrummet, tjejen där var äldre och ändå vackrare. Hon slog också ifrån sig först, men när jag skulle gå frågade hon: ”Inside”? och då jag nickade gick det bra. När jag sedan frågade Gulam hur detta kom sig, svarade han att den första flickan var ogift och om hennes blivande man fick reda på att en annan man hade tagit bilder av henne, så var det nästan som om han tagit hennes oskuld. Jag frågade Sreejith vad hans pappa skulle ha sagt om en ung man ville fotografera hans ogifta dotter. Men i hans familj skulle det vara OK. Hm.
När jag sitter och läser hos Gulam så är det mycket att titta på. En säregen samling av långliggare och övervintrare. Fyra engelsmän sitter ofta i caféet, jättebruna ölmagar, sparsamma hudytor mellan tatueringarna, örringar och fotlänkar. Dom pratar om vilka damer som är sexiga och säger ”focking” tjugo ggr på fem minuter. Tre av dem kan inte sitta still, två studsar upp och ner med hälarna, och på den tredje går knäna ut-in-ut-in. Alla röker stadigt, en av dem har en väldigt smal cigarett. Undrar hur mkt dom drar i sig per dag?
Gulam ondgör sig över att några damer går förbi ”almost naked”. Jag tycker ju att dom har vanliga bikinis! Jag beskriver för honom vad damerna har på sig på Copacabana och han nästan håller händerna för öronen. Själv är jag mera intresserad av vad männen har på sig. En gick förbi i morse iklädd orange, aldrig tidigare skådad huvudbonad, solglasögon, jättemustasch som dolde hela överläppen, oren hy med tre dagars skäggstubb, svart clips högt upp i ena örat, nån metallbit i den andra örsnibben, piercad i ett ögonbrynt, hårig rygg, stor kagge, träpärlor runt vristerna och chockrosa, alltför stora plastsandaler. Men det mest iögonfallande var hans shorts. Korta, stramande under ölmagen, hög slits och försedd med färgglada bilder: leende halvmånar med ögon, näsa mun, skrattande clowner, smällkamareller, trummor, glasstrutar, bollar, dockor – you name it. Hans flickvän var helt ordinär, söt, med bara en liten tatuering på ena axeln och en fotlänk. Det mest omaka par jag nånsin sett.
Jag har inte haft myggnätet varje natt och det har straffat sig. Tigerbalsam är bra att lägga på när det kliar. Men det är starkt! Man skall inte applicera det runt ögonen t ex. Desmond berättade en historia – förhoppningsvis uppdiktad – ”about this couple”. Hustrun hade alltid haft lite problem med torrhet i slidan så mannen hade glidsalvan till hands på nattygsbordet. Men han hade precis som jag, besvär med mygg. Han tog miste på burk! I en blink hade han smort in både ”the tip of his tool , and her cat”. Det unga paret i våningen intill lyssnade förundrade och avundsjuka. De kunde inte ens i sin vildaste fantasier föreställa sig att kärlekslivet kunde vara så hisnande underbart.
För en stund sedan var det en alldeles speciell solnedgång. I slutfasen bara anades klotet i värmediset - så är det mestadels när det är så här varmt - men en stund tidigare speglades solen i en klarröd kopia i våtsanden framför mig. Två solar har jag inte sett förr. Så kom en våg och gled sakta upp till brynet och reflexen suddades ut och så gled vattnet tillbaka och återspeglingen och den riktiga solen stod där åter som två identiska glober förbundna med en navelsträng - en gata av rödguld. Det varade bara någon minut men folk stannade och bara såg.
Jag har ofta undrat vad det är för en konstig mojäng som ligger nedanför Gratidude, grannrestaurangen. En stor tung pjäs av kompakt skumplast. Idag fick jag svaret. Ett antal unga män bar ner den, lastade den med ett långt nät varpå två st först rodde rätt ut för att sedan vända söderut. En höll i linan stående kvar på stranden. Det kallas på svenska att ”dra not”. En gång i min ungdom på en fjällvandring i Sarek, höll de välkända bröderna Saari på att dra not i Rapaälvens sel. Jag ville visa hur stark jag var, så jag bad att få avlösa den jag valt att fotografera. Efter bara en stund så brann mina biceps. Han log och tog över. Då såg jag att han inte alls halade med armarna. Han bara tog tag långt fram, reste upp överkroppen och lutade sig sakta bakåt. Raka armar! Som ”tack för hjälpen” fick jag 6-8 rödingar, som jag stolt stekte till middag, vi var fyra stycken i sällskap. Agondagossarna, som paddlade pjäsen tog i land ett gott stycke söderut, och sen halade dom in - drog noten - flera man vid vardera ändan. Folk började samlas för att se vad fångsten månde bliva. Det blev kanske femton firrar som togs loss från maskorna och kastades direkt i sanden. Dumt tycker jag, dom kunde haft en hink, sand knastrar mellan tänderna. Jag knäppte och knäppte. Sen gick jag in i stugan och sovrade. Som vanligt blev några riktigt bra.
Desmond är en överdängare på Kommunikation. Varhelst han slår sig ner, så kommer folk och sätter sig. Eller så bjuder han in. Eller så frågar han om det är OK att han slår sig ner. Han älskar att prata. Men inget ”smalltalk” där inte. Och jag har börjat gilla sällskap mer och mer, jag som så ofta valt att vara ensam. Idag satt två amerikaner i trettioårsålder - deras magar syntes dock ha uppnått femtio - i ”filosofiska klubben - no women allowed”. Öl och cigaretter fanns på bordet. Konversationen handlade om kvinnor. Desmond sa: ”in my wiev” så har den typiska kvinnan en slags utomordentligt finkänsliga och automatiskt inställbara antenner inriktade på att pejla in ”what´s best for her”. ”Like what” frågade jag? ”Sperms”!
Samtalet kom förstås in på mat och Desmond var i sitt esse. Den talföre sa: ”Varför skulle råkost vara så mycket bättre? Titta på eskimåerna, dom mår ju bra”! Jag, som också tror på grön mat sa då att ”in my wiev” - det har jag lärt av Desmond och grejen med det är att ingen kan opponera sig - så fanns ju de första mänskorna i Afrika, men så småningom var folk tvungna att röra sig ut från centrum p g a befolkningsökning och därtill hörande problem med att få grönsaker, frukt och nötter att räcka till. Då hamnade man också på Grönland och måste anpassa sig till vad som fanns på plats. En lång utläggning, som jag var ganska stolt över. Desmond nickade gillande, vände sig till tvivlaren, som ju gärna ville fortsätta med sina hamburgare och inte alls var övertygad om den här anpassningsteorin, och sa: ”A hundred years ago, the eskimoes couldn´t go to the village store and buy a dog sledge full of cans with pine apple, corned beef – whatever. Now picture this! An eskimo is dragging this seal over the ice to his igloo. Bakom försöker hans åttaårige son följa, gråter och bönfaller: ”Pappa, jag vill inte ha säl till middag idag också”!
Sen talade han länge om vikten av att tugga.
I går kväll när jag guppade i vattnet vänd mot solnedgången, så kunde jag ana att skuggsidan av den höga klippan föreställde en incahövding, som satt med rak rygg, knäna böjda 90 gr och med fötterna i vattnet. Huvudet var väl inte så mycket bevänt med och armar saknades, men håret bakom var svallande, buken fyllig med en klart urskiljbar navel. En kråka satte sig högst upp, blickstilla, silhuetten helt svart mot himmelrodnaden. Jag tänkte då: vad synd om jag inte kan komma hit igen. När kråkan lyfte passerade den rakt över mitt huvud och kraxade ett tack för att jag verkligen sett den.
När folk berättar att dom varit ”all over the planet”, men alltid kommer tillbaka till Indien, så förstår jag ju, att här är så oerhört mycket mer att upptäcka. Nu har jag varit tre säsonger i Agonda. Vågar vi resa Iris med tanke på tågtider, värme, trängsel, tiggare, våld, trafik, oljud - you name it! Men jag vill så gärna upp i bergen norrut. Vad tror du om att ta Sreejith med!
Jag har också funderat på varför jag upplevt de två senast böckerna så intensivt och varför jag, en tidigare ensamvarg, nu är så fascinerad av att sitta och prata med okända flera timmar i sträck.
Nåt med Indien är det definitivt.
Jag var på väg uppför långbacken nedböjd över styret med bara två meters sikt framåt. Då plötsligt är det något som rör sig en halvmeter framför framhjulet. Jag reagerade instinktivt med en livsfarlig gir åt höger, och i samma nu tittar jag åt vänster för att förstå vad det var. En jätteorm! Med sina två bukter var den 1,5 meter. Alla gånger. Runt mitten var den 13-15 cm. Mitt hjärta pundade iväg medan jag tänkte på vad som kunde ha hänt om jag kört över bakre delen, kunde den då sno runt och bita mig i vänster ben??? Förvisso var den dödligt giftig.
Damen med kameran då. Jo, jag var på väg hem till ”hutten” svettig och dan. En motorcykel passerar, den indiska damen bakpå vänder sig om. Med kameran i högsta hugg ler hon mot mig och skall till att knäppa. Hon tycker uppenbarligen att jag ser festlig ut med min vita huvudduk, bara och svettiga överkropp, röda tajts och vildsinta trampande. Men manövern att sno halvvägs runt på bönpallen, på en skumpig asfaltväg gör att hon dråsar i backen. Mannen, boyfrienden – whatever – tvärnitar och vi hjälps åt att få damen på fötter. Hon är oskadd och bönar mig med blicken att inte avslöja hur det gick till.
För det är viktigt att inte visa intresse för andra män. Igår, när jag i Putnem ville fotografera de som ofta sitter vid ”kaféet” nere hos Gulam, frågade jag också kaféägarens dotter om det var OK att bli plåtad. Hon är så söt. Men icke, hon blev närmast förskräckt. Sen gick jag över till internetrummet, tjejen där var äldre och ändå vackrare. Hon slog också ifrån sig först, men när jag skulle gå frågade hon: ”Inside”? och då jag nickade gick det bra. När jag sedan frågade Gulam hur detta kom sig, svarade han att den första flickan var ogift och om hennes blivande man fick reda på att en annan man hade tagit bilder av henne, så var det nästan som om han tagit hennes oskuld. Jag frågade Sreejith vad hans pappa skulle ha sagt om en ung man ville fotografera hans ogifta dotter. Men i hans familj skulle det vara OK. Hm.
När jag sitter och läser hos Gulam så är det mycket att titta på. En säregen samling av långliggare och övervintrare. Fyra engelsmän sitter ofta i caféet, jättebruna ölmagar, sparsamma hudytor mellan tatueringarna, örringar och fotlänkar. Dom pratar om vilka damer som är sexiga och säger ”focking” tjugo ggr på fem minuter. Tre av dem kan inte sitta still, två studsar upp och ner med hälarna, och på den tredje går knäna ut-in-ut-in. Alla röker stadigt, en av dem har en väldigt smal cigarett. Undrar hur mkt dom drar i sig per dag?
Jag har inte haft myggnätet varje natt och det har straffat sig. Tigerbalsam är bra att lägga på när det kliar. Men det är starkt! Man skall inte applicera det runt ögonen t ex. Desmond berättade en historia – förhoppningsvis uppdiktad – ”about this couple”. Hustrun hade alltid haft lite problem med torrhet i slidan så mannen hade glidsalvan till hands på nattygsbordet. Men han hade precis som jag, besvär med mygg. Han tog miste på burk! I en blink hade han smort in både ”the tip of his tool , and her cat”. Det unga paret i våningen intill lyssnade förundrade och avundsjuka. De kunde inte ens i sin vildaste fantasier föreställa sig att kärlekslivet kunde vara så hisnande underbart.
För en stund sedan var det en alldeles speciell solnedgång. I slutfasen bara anades klotet i värmediset - så är det mestadels när det är så här varmt - men en stund tidigare speglades solen i en klarröd kopia i våtsanden framför mig. Två solar har jag inte sett förr. Så kom en våg och gled sakta upp till brynet och reflexen suddades ut och så gled vattnet tillbaka och återspeglingen och den riktiga solen stod där åter som två identiska glober förbundna med en navelsträng - en gata av rödguld. Det varade bara någon minut men folk stannade och bara såg.
Jag har ofta undrat vad det är för en konstig mojäng som ligger nedanför Gratidude, grannrestaurangen. En stor tung pjäs av kompakt skumplast. Idag fick jag svaret. Ett antal unga män bar ner den, lastade den med ett långt nät varpå två st först rodde rätt ut för att sedan vända söderut. En höll i linan stående kvar på stranden. Det kallas på svenska att ”dra not”. En gång i min ungdom på en fjällvandring i Sarek, höll de välkända bröderna Saari på att dra not i Rapaälvens sel. Jag ville visa hur stark jag var, så jag bad att få avlösa den jag valt att fotografera. Efter bara en stund så brann mina biceps. Han log och tog över. Då såg jag att han inte alls halade med armarna. Han bara tog tag långt fram, reste upp överkroppen och lutade sig sakta bakåt. Raka armar! Som ”tack för hjälpen” fick jag 6-8 rödingar, som jag stolt stekte till middag, vi var fyra stycken i sällskap. Agondagossarna, som paddlade pjäsen tog i land ett gott stycke söderut, och sen halade dom in - drog noten - flera man vid vardera ändan. Folk började samlas för att se vad fångsten månde bliva. Det blev kanske femton firrar som togs loss från maskorna och kastades direkt i sanden. Dumt tycker jag, dom kunde haft en hink, sand knastrar mellan tänderna. Jag knäppte och knäppte. Sen gick jag in i stugan och sovrade. Som vanligt blev några riktigt bra.
Samtalet kom förstås in på mat och Desmond var i sitt esse. Den talföre sa: ”Varför skulle råkost vara så mycket bättre? Titta på eskimåerna, dom mår ju bra”! Jag, som också tror på grön mat sa då att ”in my wiev” - det har jag lärt av Desmond och grejen med det är att ingen kan opponera sig - så fanns ju de första mänskorna i Afrika, men så småningom var folk tvungna att röra sig ut från centrum p g a befolkningsökning och därtill hörande problem med att få grönsaker, frukt och nötter att räcka till. Då hamnade man också på Grönland och måste anpassa sig till vad som fanns på plats. En lång utläggning, som jag var ganska stolt över. Desmond nickade gillande, vände sig till tvivlaren, som ju gärna ville fortsätta med sina hamburgare och inte alls var övertygad om den här anpassningsteorin, och sa: ”A hundred years ago, the eskimoes couldn´t go to the village store and buy a dog sledge full of cans with pine apple, corned beef – whatever. Now picture this! An eskimo is dragging this seal over the ice to his igloo. Bakom försöker hans åttaårige son följa, gråter och bönfaller: ”Pappa, jag vill inte ha säl till middag idag också”!
Sen talade han länge om vikten av att tugga.
I går kväll när jag guppade i vattnet vänd mot solnedgången, så kunde jag ana att skuggsidan av den höga klippan föreställde en incahövding, som satt med rak rygg, knäna böjda 90 gr och med fötterna i vattnet. Huvudet var väl inte så mycket bevänt med och armar saknades, men håret bakom var svallande, buken fyllig med en klart urskiljbar navel. En kråka satte sig högst upp, blickstilla, silhuetten helt svart mot himmelrodnaden. Jag tänkte då: vad synd om jag inte kan komma hit igen. När kråkan lyfte passerade den rakt över mitt huvud och kraxade ett tack för att jag verkligen sett den.
När folk berättar att dom varit ”all over the planet”, men alltid kommer tillbaka till Indien, så förstår jag ju, att här är så oerhört mycket mer att upptäcka. Nu har jag varit tre säsonger i Agonda. Vågar vi resa Iris med tanke på tågtider, värme, trängsel, tiggare, våld, trafik, oljud - you name it! Men jag vill så gärna upp i bergen norrut. Vad tror du om att ta Sreejith med!
Jag har också funderat på varför jag upplevt de två senast böckerna så intensivt och varför jag, en tidigare ensamvarg, nu är så fascinerad av att sitta och prata med okända flera timmar i sträck.
Nåt med Indien är det definitivt.
Söndag 30 Mars 2008
Resealbum: Bilder till "På behandlingshem i Kerala".
Kerala har fler ayurvediska sjukhus än i någon annan delstat. På många ställen har man börjat ta mer betalt av rika turister, eftersom dessa i allt större skaror ”lägger in sig” på dessa hem. Vi fick detta bekräftat när vi kom hem; en vän hade rest till Kerala och varit på sjukhem en månad, fått en halvtimmas behandling per dag, smaklös mat och dålig säng. Hon tyckte hela resan var ett fiasko. Men vår vän Sreedith, som är från Kerala och själv ayurvedisk massör (jobbar i Sverige), hade ordnat allt och menade att på just på "vårt" ställe var man billig och bra. Och han hade helt rätt.
På "hemmet" behöver man inte vara sjuk för att få en säng, tre mål mat om dagen och fantastiska behandlingar. Och jag har svårt att föreställa mig ett bättre sätt för en utbränd, eller som det egentligen heter en utmattningsdeprimerad mänska, att komma tillbaka, må bättre och bli arbetsför igen. Förutsatt att du hamnat rätt. Man blir tvungen att varva ner. Jag hade med ett tjugotal korsord, som jag rivit ur Svenskan därhemma, och tänk i vår beachhut i Agonda satt vi i sängen och löste dem ganska lätt (Iris tar två när jag tar en), men se på hemmet, och i synnerhet efter tre-fyra dar, så vart det stört omöjligt. Både kroppen och hjärnan vilade.
Så när vi bad ”vår” läkare att berätta om på vilka tider vi skulle ha våra två dagliga behandlingar så att vi kunde planera vår dag, sa hon bestämt att nej, det gick inte för sig. Vi skulle bli hämtade på rummet två ggr dagligen på olika tider så vi fick vackert hålla oss ”hemma”. Iris höll på att gå i taket efter några dagar, medan jag tacksamt anammade att ligga på sängen och läsa eller titta på engelsk fotboll. Ute var det alldeles för varmt tyckte jag. Gratis internet fanns också och förutom att kolla mejl, blev det många timmar med checkers (dam) mot kineser, araber, fransoser, spanjorer, holländare, tyskar och framför allt engelsmän.
Rätt som det var knackade det alltså på dörren och där stod det en vänlig ung man och log och sa något obegripligt. ”Treatment” frågade jag? ”Yes”. Han tog mig varligt om armbågen när jag skulle nerför trappan, han stödde mig med stor omtanke när jag skulle stå på ett ben och ta av mig byxan och han slöt ögonen en sekund och rörde på läpparna innan han uppe på hjässan gnuggade in det där pulvret, som också Sreejith använder.
Ayurvediska massagebänkar är ett under av hantverk. En 250 x 75 cm stor pjäs i blankpolerat ädelträ med en ram runt omkring. Allt föreföll vara utskuret i ett stycke. Nertill en urskålning och en ränna så att oljan kunde rinna ner i en bunke, som guppade i ett vattenbad med en gasollåga under. Bänken lär enligt Sreejith gå på ca 80 000 rs, vilket motsvarar mer än 14 000 kr. Made in Sweden efter ritning, skulle den troligen kosta 5-6 ggr mer. (Allt är minst fyra ggr dyrare i Sverige utom t ex mat, tyger, verktyg etc, som är 8 – 10 ggr dyrare).
Men åter till massagen. Stående på golvet får jag nu ett utomordentligt löjligt ”skydd” för penis och pung. En ung man stod vid ett bord och rev 2 cm breda remsor ur en tygbit vit lakansväv på ca 60 x 15 cm. Men han rev inte av remsorna helt och fick på så sätt två remsor att knyta ihop baktill och en tygbit att föra in mellan benen och fästa i remsorna baktill. På detta sätt har man tillfälligt dolt pp. Men ibland är remsorna på sidorna för breda och då blir inte framstycket tillräckligt tilltaget, så när jag med hjälp av två massörer hamnat sittande tvärs på bänken så hade snoppen redan droppat utanför. Ingen brydde sig. Jag frågar mig då varför i all världen man gör sig besväret med tygbiten?. Men OK – man får inte grunna för mycket, här är för mycket att grunna över.
Nu har man varligt tryckt ner mig på rygg och jag sluter ögonen i förväntan. Nu häller man varm olja i naveln, vidrör handflator och fotsulor och smetar ut resten av oljan på hela framsidan. Jag väntar med spänning på vad jag hört berättas: fyra händer masserar samtidigt! Men det jag känner är dropp av varm olja på båda handryggarna, upp längs armarna, sedan skuldrorna och längs hela sidan ner till fotryggen. När jag sneglar ser jag att de inte droppar från någon slags gräddsnipa utan de kramar en trasa som dom för längs kroppen. När han till vänster om mig droppar olja på en speciell punkt i veka livet på mig, kittlar det som f-n och huden drar ihop sig. Dom fyller trasan med mer olja från bunken i vattenbadet, för in den den drypande trasan genom den snidade rännan för att olja inte skall hamna på golvet och börjar på nytt dripp-droppa. Under den paus som då uppstår ligger jag och längtar efter mer. Efter en stund observerar jag att han till höger gör tio sådana hela-framsidan-droppande, medan han till vänster bara gör åtta. Jag tänker då: ”Shit, varför kan inte han hinna med tio också? Rätt som det är, med en mjuk och samtidigt inledning, börjar de kraftigt massera; samma resa som drippandet. Fyrhändigt! Ibland gör den ene en variant med en runda över bröstet, den andre väntar då en stund för att händerna inte skall kollidera och så blir mitt högra ben bearbetat samtidigt som min vänstra arm.. Mycket synkroniserat. Det är ljuvligt.
När dom hållit på flera omgångar på detta vis, knackar nån lite på mitt lår och säger aningen uppfordrande: ”Sir”. Jag förstår att jag skall vända mig. Det känns mödosamt. Men jag får bestämd hjälp av båda två. Risken är uppenbar att jag skulle halka ner på golvet om jag ensam skulle försöka mig på en sådan manöver. Pp-skyddet knyts upp så att man kommer åt skinkorna. Sedan gör man precis samma procedur som när jag låg på rygg. Att ligga med huvudet vridet åt sidan är jobbigare. Efter ett tag saknar jag Sreejiths massagebänk med hål i. Så knackas det igen. ”Sir”! Jag hjälps på ena sidan, armar och ben lägg på ett visst sätt och jag får en hal kudde under ena knät. Så dripp-dropp och massage igen. Sedan på andra sidan. Oljan droppar varm och skön.
Till slut är det kraftfull huvudmassage också med olja. Efter en l å n g stund dras jag upp i sittande. Det är mycket besvärligt att ta egna initiativ. Man har inte knutit pp-skyddet bak ryggen igen, så det ligger nu ihopskrynklat och brunt av olja mellan mina lår. Ingen bryr sig.
Med två fasta grepp om armarna får jag sakta och prövande sätta fötterna på halkmattan. Sedan, fortfarande med hjälp, ut i tvättrummet där jag blir placerad på en stol, medan en ung man med bar överkropp och byxorna uppdragna häller en skopa varmt vatten över mitt huvud, ny skopa över armarna, händerna, magen, ryggen, benen, fötterna …. Sedan ”tvålar” han in mig med nåt som känns lite som våt sågspån och tvättar hela mig med sina händer. Slutligen torkar han mig. Jag blundar, han är alldeles tyst och det är bara så ljuvligt. Det tar nog en kvart. Så känner jag inte hans händer längre och jag slår prövande upp ögonen. Då står han där med mina byxor, jag går ut i massagerummet, han böjer sig ner och hjälper mig att föra in foten i byxbenet. Sedan drar jag T-shirten över huvudet och man pekar på en stol. Jag sätter mig, en annan ung man står framför mig, han sluter ögonen, läpparna rör sig någon sekund i bön och jag får en liten bägare med något som faktiskt smakar väl. (Vi får andra mediciner som inte gör det, Iris får för hennes besvär med ögonen och jag får för sömnlöshet). Sedan är det klart. Jag tackar och dom lägger händerna i kors över hjärtat.
Tro nu inte att jag får gå ensam till vårt rum, samma man som hämtade mig hjälper mig uppför trappan med ett lätt grepp om min armbåge och står och väntar vid dörren tills Iris släppt in mig. Vi skiljs med en liten bugning och med händerna på varandra lagda över hjärtat.
De båda massörerna, han som river tygbitar och han som tvättar mig, har alla fyra pratat lågmält med varandra, skrattat lite ibland åt någon lustighet, men det har bara varit kul att lyssna på de främmande ljuden. Hela tiden har jag upplevt respekt, vänlighet, fina leenden och kärleksfull beröring. Jag har varit med om massage av svenska proffs och det har varit bra. Mestadels skönt. Ibland har det känts obehagligt när tummar grävt för djupt när ont skall med ont fördrivas. På ”hemmet” var min upplevelse att ömmande muskelknutar löstes upp genom att massagen var så långvarig. Mycket varm olja är viktigt. Det gör aldrig ont!
När jag sista dagen ville ge mina behandlare 2 000 rs att fördela mellan sig, log dom bara och runkade på huvudet. Det kändes inte som om de fått direktiv om detta, utan det var något som de valt själva. Bara tjäna. Som Sreejith. Dom skulle under veckan kunnat kortat behandlingarna, fuska lite, ingen kollade ju. Men det var det inte tal om. Dom utförde sitt arbete med stort allvar och inlevelse. Iris gjorde samma erfarenhet. En av hennes massöser sa när Iris ville ge en slant: ”Jag vill bara ha din kärlek” !
I natt sov jag länge.
Dubbelklicka gärna på nedanstående bild!
Så när vi bad ”vår” läkare att berätta om på vilka tider vi skulle ha våra två dagliga behandlingar så att vi kunde planera vår dag, sa hon bestämt att nej, det gick inte för sig. Vi skulle bli hämtade på rummet två ggr dagligen på olika tider så vi fick vackert hålla oss ”hemma”. Iris höll på att gå i taket efter några dagar, medan jag tacksamt anammade att ligga på sängen och läsa eller titta på engelsk fotboll. Ute var det alldeles för varmt tyckte jag. Gratis internet fanns också och förutom att kolla mejl, blev det många timmar med checkers (dam) mot kineser, araber, fransoser, spanjorer, holländare, tyskar och framför allt engelsmän.
Rätt som det var knackade det alltså på dörren och där stod det en vänlig ung man och log och sa något obegripligt. ”Treatment” frågade jag? ”Yes”. Han tog mig varligt om armbågen när jag skulle nerför trappan, han stödde mig med stor omtanke när jag skulle stå på ett ben och ta av mig byxan och han slöt ögonen en sekund och rörde på läpparna innan han uppe på hjässan gnuggade in det där pulvret, som också Sreejith använder.
Ayurvediska massagebänkar är ett under av hantverk. En 250 x 75 cm stor pjäs i blankpolerat ädelträ med en ram runt omkring. Allt föreföll vara utskuret i ett stycke. Nertill en urskålning och en ränna så att oljan kunde rinna ner i en bunke, som guppade i ett vattenbad med en gasollåga under. Bänken lär enligt Sreejith gå på ca 80 000 rs, vilket motsvarar mer än 14 000 kr. Made in Sweden efter ritning, skulle den troligen kosta 5-6 ggr mer. (Allt är minst fyra ggr dyrare i Sverige utom t ex mat, tyger, verktyg etc, som är 8 – 10 ggr dyrare).
Men åter till massagen. Stående på golvet får jag nu ett utomordentligt löjligt ”skydd” för penis och pung. En ung man stod vid ett bord och rev 2 cm breda remsor ur en tygbit vit lakansväv på ca 60 x 15 cm. Men han rev inte av remsorna helt och fick på så sätt två remsor att knyta ihop baktill och en tygbit att föra in mellan benen och fästa i remsorna baktill. På detta sätt har man tillfälligt dolt pp. Men ibland är remsorna på sidorna för breda och då blir inte framstycket tillräckligt tilltaget, så när jag med hjälp av två massörer hamnat sittande tvärs på bänken så hade snoppen redan droppat utanför. Ingen brydde sig. Jag frågar mig då varför i all världen man gör sig besväret med tygbiten?. Men OK – man får inte grunna för mycket, här är för mycket att grunna över.
När dom hållit på flera omgångar på detta vis, knackar nån lite på mitt lår och säger aningen uppfordrande: ”Sir”. Jag förstår att jag skall vända mig. Det känns mödosamt. Men jag får bestämd hjälp av båda två. Risken är uppenbar att jag skulle halka ner på golvet om jag ensam skulle försöka mig på en sådan manöver. Pp-skyddet knyts upp så att man kommer åt skinkorna. Sedan gör man precis samma procedur som när jag låg på rygg. Att ligga med huvudet vridet åt sidan är jobbigare. Efter ett tag saknar jag Sreejiths massagebänk med hål i. Så knackas det igen. ”Sir”! Jag hjälps på ena sidan, armar och ben lägg på ett visst sätt och jag får en hal kudde under ena knät. Så dripp-dropp och massage igen. Sedan på andra sidan. Oljan droppar varm och skön.
Till slut är det kraftfull huvudmassage också med olja. Efter en l å n g stund dras jag upp i sittande. Det är mycket besvärligt att ta egna initiativ. Man har inte knutit pp-skyddet bak ryggen igen, så det ligger nu ihopskrynklat och brunt av olja mellan mina lår. Ingen bryr sig.
Med två fasta grepp om armarna får jag sakta och prövande sätta fötterna på halkmattan. Sedan, fortfarande med hjälp, ut i tvättrummet där jag blir placerad på en stol, medan en ung man med bar överkropp och byxorna uppdragna häller en skopa varmt vatten över mitt huvud, ny skopa över armarna, händerna, magen, ryggen, benen, fötterna …. Sedan ”tvålar” han in mig med nåt som känns lite som våt sågspån och tvättar hela mig med sina händer. Slutligen torkar han mig. Jag blundar, han är alldeles tyst och det är bara så ljuvligt. Det tar nog en kvart. Så känner jag inte hans händer längre och jag slår prövande upp ögonen. Då står han där med mina byxor, jag går ut i massagerummet, han böjer sig ner och hjälper mig att föra in foten i byxbenet. Sedan drar jag T-shirten över huvudet och man pekar på en stol. Jag sätter mig, en annan ung man står framför mig, han sluter ögonen, läpparna rör sig någon sekund i bön och jag får en liten bägare med något som faktiskt smakar väl. (Vi får andra mediciner som inte gör det, Iris får för hennes besvär med ögonen och jag får för sömnlöshet). Sedan är det klart. Jag tackar och dom lägger händerna i kors över hjärtat.
Tro nu inte att jag får gå ensam till vårt rum, samma man som hämtade mig hjälper mig uppför trappan med ett lätt grepp om min armbåge och står och väntar vid dörren tills Iris släppt in mig. Vi skiljs med en liten bugning och med händerna på varandra lagda över hjärtat.
De båda massörerna, han som river tygbitar och han som tvättar mig, har alla fyra pratat lågmält med varandra, skrattat lite ibland åt någon lustighet, men det har bara varit kul att lyssna på de främmande ljuden. Hela tiden har jag upplevt respekt, vänlighet, fina leenden och kärleksfull beröring. Jag har varit med om massage av svenska proffs och det har varit bra. Mestadels skönt. Ibland har det känts obehagligt när tummar grävt för djupt när ont skall med ont fördrivas. På ”hemmet” var min upplevelse att ömmande muskelknutar löstes upp genom att massagen var så långvarig. Mycket varm olja är viktigt. Det gör aldrig ont!
När jag sista dagen ville ge mina behandlare 2 000 rs att fördela mellan sig, log dom bara och runkade på huvudet. Det kändes inte som om de fått direktiv om detta, utan det var något som de valt själva. Bara tjäna. Som Sreejith. Dom skulle under veckan kunnat kortat behandlingarna, fuska lite, ingen kollade ju. Men det var det inte tal om. Dom utförde sitt arbete med stort allvar och inlevelse. Iris gjorde samma erfarenhet. En av hennes massöser sa när Iris ville ge en slant: ”Jag vill bara ha din kärlek” !
I natt sov jag länge.
Dubbelklicka gärna på nedanstående bild!
Torsdag 29 Mars 2007
Sista timman på flyget gick över öken. Vackert ljus, fantasieggande formationer. Uppifrån såg det ut som en jättehjärna blottlagd med massor av upphöjningar och fåror. Där såg man hur en flod format botten i ravinen, där såg man hur hela bergssluttningen rasat. Och där långt nere gick tydligen ett litet vattendrag, med ett grönt band på ömse sidor.
När vi sänkte oss cirklande runt Luxor förstod vi att det lilla vattendraget var Nilen. I transferbussen berättade vår guide Fredrik, att av Egyptens 70 millioner mänskor, bebor 90 % det smala uppodlade landet på ömse sidor om Nilen, medan 10 %, mestadels beduiner, finns i resterande 90 % av landet. Befolkningen ökar med 1,2 millioner om året. Man har det ganska drägligt i förhållande till andra länder i regionen. Sex paprikor + sex tomater + två gurkor + fyra lökar kostade Fredrik fem egyptiska pund eller sex kronor. Och då är att märka att han är guide. En egypter betalar ca 3,5 pund för samma mängd mat, en turist nio. Så det är billigt att leva här.
När vi i går kväll kom till Esna, tog det en stund innan Fredrik hittat vår båt. Ca 70 flodbåtar låg där och trängdes. Eftersom båtarna skulle ta flera kilometer i anspråk om alla låg längs floden, så låg de i stället långsides med varandra. Och nu visade det sig vara praktiskt att alla skokartongerna var byggda helt lika och låg lika högt på vattenytan, Vi gick in i den närmaste båten, tvärs över lobbyn och ut på andra sidan, klev över en decimeterbred springa där man ett par meter ner såg vattnet blänka, in i lobbyn på båt nr två, häpnade över ännu större lyx, genom foajén över till båt nr tre, genom den foajén o s v. Båt nr elva var ”Nile Pioneer”. Hon hade dessutom sju-åtta båtar utanför sig. Så samlingen av flodbåtar, bara i vår rad, fyllde halva Nilens bredd. Vi fick våra nycklar, bagaget hade hämtats av tjänstvilliga, prydliga unga män, och vi var installerade. Jag vräker mig ensam i nr 215 helt nära foajén. Det är lite Titanicstuk över det hela med mattor, djupa fåtöljer, uniformerad portiér, stor kristallkrona, vitrinskåp med egyptiska katter och gudastayetter, palmer i krukor, blomsterarrangemang, vackert stengolv, blankpolerade mässingsräcken, högt i tak, ljust och vackert.
Själva är vi med bara 16 km / timma, ca sju knop, på väg söderut mot Assuan, den stora dammen. När vi vänder lär det gå med 22 km / timman.
Stränderna är måleriska. I bakgrunden, bara några hundra meter bort, ett ljusbränt ökenlandskap. Mellan detta och stranden bananodlingar, dadelpalmer och fält med sockerrör. Boskap. Strandbrinken är bevuxen med vass. Män som kommer ner och metar eller huksitter vid vattnet, ja de flesta män vi sett, är klädda i samma slags fotsida klädnad, en s k ”galabejja”, hur det nu stavas, brungrå av praktiska skäl, jorden de sitter på har samma färg. Det ser ut som scener från biblisk tid för det är samma klädnad som man ser på bilder av Jesus och apostlarna. Vid en paus vid en brygga går jag nära ett fint hus och paparazzar två män som sitter och betraktar de konstiga turisterna.
Presidenterna här i landet har en tendens att liksom faraonerna vilja göra storverk. Nasser byggde med rysk hjälp detta jätteverk, som heter Assuandammen. 111 meter hög och 3,8 km lång dämmer den upp Nilen ovanför det som kallas katarakterna, så att en 340 kilometer lång sjö har bildats uppströms. Den har fått namnet Nassersjön eller Höga Dammen. Men när ryssarna i början av sextiotalet flögs till Assuan i massor för att påbörja jobbet, så reagerade världen. Man förstod att både Abu Simbel och Philae skulle bli satta under vatten. FN sköt till pengar och bland annat med stål från Sandviken sågade man ner hela Abu Simbeltemlet i stora kuber, transporterade upp dem några hundra meter till säker nivå och limmade ihop dem igen. 1968 började man räddningsarbetet och var klar 1972, precis innan Assuandammen stod färdig. Reservoiren är på 317 000 millioner kubikmeter. Nu kan man exportera elektricitet till grannländerna, men det medför också olägenheter. Det stillastående vattnet gör t ex att millioner fler har utvecklat bilharzia, en otäck masksjukdom. I Medelhavet utanför deltat har sardinfisket nästan upphört eftersom sardinerna livnärde sig på vad slammet förde med sig. Slammet byggde också på deltat vilket förhindrade saltvatteninträngning i bevattningssystemet. Och allt slam som tidigare vid översvämningarna lagt sig ovanpå och fertiliserat jorden, sedimenterar nu på botten av den djupa dammen, varför man tvingats konstgöda. Säkert kunde inte Nasser och hans samtida överblicka konsekvenserna och många ifrågasätter idag hela detta väldiga projekt som varande ett alltför stort ingrepp i naturen.
President Mubarak vill inte vara sämre än Nasser. År 2017 skall hans "pyramid" stå klar. Med början vid den uppdämda Nassersjön, skall 10 % av innehållet d v s 31 700 millioner kubikmeter vatten pumpas upp i ett 800 kilometer långt jättedike, för att försörja och öka välståndet hos ca 6 millioner ditflyttade bönder. Det heter Torscaprojektet, hur det nu stavas, och det är klart att det kan gå som det låter. Ett av problemen är nämligen att jättediket ligger 50 meter över Nasserdammen. Ett annat är: "Hur fanken få upp allt gott slam, som nu täcker botten av dammen, och lägga det överst på ökensanden?
En eftermiddag åkte vi med stark motorbåt genom den västra katarakten till en nubisk by där några skulle bli bjudna på the i ett - sannolikt väldigt otypiskt - nubiskt hem. Andra valde att rida kamel. Allt kändes väldigt turistanpassat. Men ljuset var fint.
Fast det är klart, längs Nilen kryllar det av turister.
Visste ni förresten att vi har Napoleon att tacka för att intresset för Egypten blivit så stort. Han invaderade Egypten 1799-1802. En samtida målning visar att hans soldater slog läger vid ett tempel. Konstverket beskriver delar av taket, begravt i sand, men uppburet av några omisskännliga pelare. Det var Edfuteplet. Man blev nyfiken och började gräva. Och man grävde. Och grävde. Tio meter upp på pelarna ser man idag en smutsgul rand där marknivån gick vid sekelskiftet. När man såg vad man frilagt, så växte omvärldens intresse för Egypten och hieroglyferna. Speciellt sedan den superintelligente fransmannen François Champollion löst 1822 Rosettstenens gåta och man kunde förstå bild- och teckenspråket. Dock var det, som hieroglyfernas berättade, ganska ointressant skulle det visa sig. I alla tempel berättades nämligen samma sak, väg upp och vägg ner: Farao är Gud och samtidigt människa, härskare över Övre och Nedre Egypten. Han dräper sin broder Seth som var en slem typ. Att tolka faraonernas släkthistoria är som att få sig sagor berättade. Han har t.ex någon broder, som hade två mödrar (!!). Därutöver berättar hieroglyferna att Farao jobbar oförtrutet som utrotare av afrikaner och asiater och annat löst folk. De besegrade avbildas som enarmade eller liggande i spänn i något tortyrinstrument.
När vi kom till en trappa som ledde neråt, berättade Fredrik en kul sak. Översteprästen bestämde undersåtarnas skatter genom att gå ner för trappan och långt därnere känna på jordens mått av fuktighet. Hade Nilen översvämmat kraftigt - före Assuandammens tillkomst hände det alltid omkring den 17 juli - blev det mycket slamavlagringar, då gav jorden rikligt och då blev det hög skatt. Vid bara liten översvämning eller vid katastroföversvämning, vart skatten lägre. Det lär finnas någon vägg där detta berättas.
I Luxor är gatorna fria från hästspillning för kusarna har en liten hängmatta mellan vagnen och baken. Både igår och i förrgår tog vi en hästdroska och jag fick några bra bilder från marknadsgatan. Det finns en sådan för vanligt folk och en speciellt för turister. Den senare är en gågata med stenplattor, den förra är trång, gropig grusväg och mycket roligare.
Under vår tredje vecka väller Tsunamin in över stränderna i västra Thailand. Tre gånger har vi varit där. De hotell där vi bott jämnas med marken.
På Väddö går ryktet att vi rest dit!
Lars Kihlman
Torsdag 29 Mars 2007
Basilicata lär vara som Sicilien. Det ligger där du tänker dej mellanfoten på ”den italienska stöveln”. Jag älskar det fattiga Italien mycket mer än det mondäna. Inte bara för att det är billigare, utan för att murstenarna och takteglet har en annan lyster, människorna visar intresse för oss och naturen är otämjd. Jag gillar kurvorna på vägen och är nyfiken på vad som gömmer sig bakom, jag gillar att vara tvungen att stanna bilen för att släppa förbi fårskockarna, jag tycker om att spana in gubbarna på caféet i den lilla bergsbyn. Med dom gamla husen! Och barnen! Skitiga, vackra och nyfikna. 
Tack vare att Mussolini negligerade södra Italien, inte byggde industrier och lät folk leva i armod, tack vare att vägarna är få och dåligt underhållna kommer Iris och jag att kunna njuta detta turistoförstörda landskap. Carlo Levi skrev en bok ”Kristus stannade i Eboli”, med det menade han, att söder om Eboli fanns inget hopp. Men boken - den blev världsberömd - uppmärksammade Basilicata. Och nu är vi på väg!
På turistbyrån i Maratea träffade hustrun Sussi, en dam som Iris fick god kontakt med när hon var inbjuden till en journalistinformation i Stockholm där italienare från regionen just ville marknadsföra Basilicata. Det är tack vare det partyt, som vi över huvud taget är just här. Den energiska Sussi ringde raskt ett antal telefonsamtal och fixade på stubben sju nätters fri halvpension här i södra delen av Basilicata och när vi träffar henne i morgon har hon fixat ytterligare en vecka i norra delen. Det är inte så dumt att vara gift med en journalist.
I vissa avseenden är Italien obegripligt. Väg A 1 var så sammetsmjuk så 140 km / tim kändes knappast. Men liksom på förra övernattningen sitter på detta fyrstjärniga hotell toalettrullen fullständigt oåtkomligt rakt bakom ryggen när man sitter ner, och när man vrider sig för att få tag på den, så lossnar sitsen.
Marknaden i Lagonegro försåg oss med vin, strumpor, mozarella di bufala, plommon, tvättmedel, bönor och korkuppdragare. Rikottaost och valnötter hade vi kvar sen igår. Ringa hem och skoja med Christer, som sköter katt och hus. Vila på ena armbågen med huvudet mot Iris axel och snitta bitar av rikottan med fällkniven, spetsa med knivsudden och föra till munnen. Macho. Skära en flisa i ena änden av en valnöt, trycka in kniven, bända isär de båda halvorna, gröpa ur och ge sin kvinna. Mycket macho. Ligga siesta på underläggen i bara kalsingarna mitt i potent växtlighet med doftande vildtimjan. Grönskande dal nedanför fötterna. På andra sidan dalen ett runt litet berg, kompakt grönt som ett broccolihuvud. Längre bort mäktiga Monte Sirino också boccoligrönt nertill, men på grund av frosten på hög höjd brunt, ockra, gult och grått upptill. Blå himmel. Ljummen vind. Dofter. Fågelkvirr.
Det enda bekymret är magen. Det är som om verkmästar´n inte riktigt hinner med. Fullt klart är att på något sätt måste jag balansera allt detta kulinariska. För avstå från det vill jag inte!! Hur avstå från ett glas vitt vin med bröd med ost och oliver! 
Igår när vi slank in i en Pharmasia för att köpa öronproppar till Iris och något digestivo till mej, kollade den unge expediten in min kista, flinade och sa: ”Magniato tropo bene? Eh”?
Italiensk TV ser jag med minst ett höjt ögonbryn. Om någon är misstänkt för ett brott så ser man vederbörande både när han i handbojor trycks in i polisbilen och i närbild nämligen polisfotot en face, vänster profil, höger profil. Inte nog med det, en kamera kryper helt nära namnskylten i huset där han bor, så att man inte skall missa hans fulla namn. Lika svårbegripliga är Rai Uno med ett otal tävlingar och andra fördriva-tiden-program. Häpnadsväckande snygga damer ler med bländvita tänder och åmar sig inför studiopubliken. T o m ett väderprogram hade en publik som applåderade kommande vackert väder. Toppen var ett matlagningsprogram där kocken var en karl med flera dagars skäggstubb, en tant var inbjuden att göra små kloka inpass, medan en med ett djupt dekolletage försedd blondin stod så där snyggt, vred sina händer på ett proffsigt sätt, vände sej mot publiken log vitt och upprepade det mesta av vad kocken just sagt. Ofta böjde hon sig djupt fram för att ta upp en skål, hålla den en kort stund för att sedan böja sig djupt fram och ställa ner den igen på ungefär samma ställe. Alla nöjesprogram har dessa damer, alla med långt hår, som dom vidrör eller kastar med. När damerna skall presenteras, uppehåller sig kameran först vid de alltid högklackade skorna, och sedan får vi sakta som en smekning, följa med uppför de smäckra benen, knäna avslöjas i all sin fulländning, lite av låren kommer till synes, den korta kjolen, midjan, bysten och sist, äntligen, med huvudet lite åt sidan så att håret faller rätt, tittar hon med kärleksfullt strålande ögon och fyrar av ett bländande leende. Bara för mej.
Äntligen fick vi den. 167 mil har vi kört, men nu sitter den där. Vi visste förstås inte från början, men efter alla berättelser om hur betydelsefull den är för hela Basilicata, hur stor den är och hur synd om den det är, så kände vi att vi måste ha den. Så idag klättrade vi 1½ timma uppför och till slut såg vi en. Flera längre bort. Den såg verkligen ut att vara i nöd. Rötterna kala, som stora nystan, stammen väldig, grenverket spretande åt alla håll grenverket spretande åt alla håll och barken fjällig som en romersk harnesk. Pino Loricato. Namnet efter likheten med de dubbla läder”fjällen” på den romerska brynjan, som också kallades ”lorica”. Tallen är en kvarleva från istiden, och lider svårt av värmen i det nya klimatet. De mest avbildade exemplaren är mera vindpinat vresiga än de vi fotograferade, men de finns högt över trädgränsen i ett område, som man når först efter tre timmars klättring. Vi fick nöja oss med vad vi såg. Enastående i ordets båda bemärkelser, nästan aldrig på plan mark, utan svårt otillgängligt i branter. Det var därför som erosion blottar rötterna.
I Terranova di Polloina mötte oss Nino Golia, bjöd på capuccino och berättade stolt om mammas matlagning och pappas vin. Om Pino Loricato, om vikten av att leva av, i och med naturen. På rummet låg ett vykort, med Mr & Mrs Kihlman, på adressraden Room 208 och längst ner Hotel Piccio Nero, Terranova di Pollina, - vår nuvarande adress. Allt i datautskrift !! Mycket imponerande.
Middagen igår var otrolig. Jag skall aldrig tala illa om tryffel mer. Här var den riven och blandad med Oliv Virgin Oil, muskot, persilja och vitlök. Uthälld på färskost, som man grillat platt. Osten på en bädd av skivade tomater. Mer olivolja underst på tallriken. Och som pricken över i, frön från vild fänkål. Dom smakerna tillsammans, mitt herrskap! Iris berättade att kyparen log när han gick förbi. Jag såg det inte för jag blundade.
Det ligger ett par bergsbyar 25 minuters bilfärd från Terranova, som har en enbart albansk befolkning. Albanerna fick en fristad här på 1500-talet sedan de flytt från turkarna. Först hamnade de på ett annat ställe, men då de insisterade på att behålla sina speciella religiösa traditioner fördrevs de igen, nu av munkar, och hamnade i San Paulo och San Constantino, båda med tillägget di Albanese. Där är man mer albansk än i Albanien. Språk och gamla traditioner har bibehållts. Till för 20 år sedan fick unga människor bara gifta sig med albaner, ibland bara inom sin egen by. På grund härav minskade befolkningen dramatiskt, och de äldste blev tvungna att tänka om. Vi var i San Paulo söndag kväll, min fantasi var att folk promenerade på piazzan, som i Rotonda, men iklädda sina folkdräkter. Men det var tyst och stilla. En gammal kvinna satt på en trapp och var vackert fotomässig i sin rosa schal och jag skickade ut Iris för att fråga om lov. Jag satt kvar i bilen och såg i backspegeln hur kvinnan nekade. Jag närmade mej med kameran pekande bort från kvinnan, ofarlig som en uppbruten fågelbössa, tog ett kort på Iris och visade kvinnan. Då vart hon nyfiken och nickade samtycke.
Nästa dags lunch blev en riktig fullträff igen. Om jag bortsåg från ett lätt trafikbrus från vägen bakom mej, fann jag mej sitta på Colla Bellas höjd. Sånär som den på palmklädda stranden. Naken var jag inte heller, men Iris kavlade upp byxbenen och tog av sig i behån. Mörka barrträd skuggade ginst i mängd, sannolikt skuttade getter i närheten, och möjligen kunde vi urskilja näktergalens ljuva röst ibland all småfågelsång. Vi satt vid ett gammalt träd i en grön oas med en sluttning ner mot en olivlund, där från den närmsta gården nere i dalen, jag hörde bonden sjunga och nåt annat som troligen var kalkon. Det var en härlig dag med siktigt väder, och borta vid horisonten såg vi bergens blåa rand. Vi satte oss i gräset för att dricka, det doftade vilda kryddor, vi lade upp vår mat och jag skruvade locket av en tetra med lantvin. Kypparna flängde parvis från buske till buske, åtta fjärilar fladdrade omkring, två vråkar (?) flög helt nära marken, men hittade en termikström och steg mot den blå himlen i spiraler utan att nånsin röra vingarna, tills dom vart helt osynliga. När jag ätit och druckit sa jag till Iris: ”Om jag lägger mej bakåt här nu för en siesta och drömmer om tre nakna flickor, är det OK för dej”? Och fick till svar: ”Det beror på hur dom ser ut”.
Hon tror nog inte riktigt på mej när jag kommenterar TV-brudarna och tycker att dom bara
fjantar sej.
Nu har vi installerat oss på vårt hotellrum på *** Albergo Italia, där vi ska stanna i två dagar. Rum och rum förresten, snarare en svit. På bottenvåningen en stor soffa, stolar och bord, TV, garderober, kylskåp och badrum. Fin konst på väggarna, tunga brokadgardiner för de höga fönstren. Ett etage upp, på en balustrad, ligger sovrummet, det också med TV. Det gäller att minnas var man är, när man ska upp och kissa på natten, så man inte snubblar över räcket och hamnar en trappa ner fortare än man hade tänkt sig. Ty från golvet i bottenetaget är det cirka fem meter upp till sängkammartaket, som ser ut som ett vitmålat kyrkvalv.
Men det häftigaste är ändå utsikten från den stora terrassen utanför sviten. Inget annat rum har terrass vad jag kan se, så Sussi har återigen sett till att vi fått det bästa. Från terrassen ser vi ut över den antika staden Sassi, som ligger avsevärt lägre. Överst grottor, där folk bott sedan stenåldern. Och i vissa fall fortfarande bor. Nedanför ett myller av håligheter, hus, våningar, 150 kyrkor, prång och smala gränder, uthuggna och utmejslade ur den grå leran, som kallas tufo. Taket på ett lågt beläget hus är golvet för det övre. Vars tak är golv för ytterligare en våning. Vars tak …. osv. Allt i olika skalor av grått. Allt oerhört komprimerat. Jag såg för min inre syn hur det har sett ut en gång med ett myller av männskor med kläder i färger. Hit vart nämnde Carlo Levi deporterad av Mussolini, det är om människorna i grottorna i Sassi boken ”Kristus stannade i Eboli” handlar. Det fanns 20 000 männskor där i början av 50-talet. Men så kom funktionärer från kommunistpartiet och tvångsflyttade folk, med motiveringen att så få ingen italienare bo. Det skulle helt enkelt se för illa ut i omvärldens ögon, menade man. Idag är Sassi i Matera betecknat som världsarv av FN. Det är lätt att förstå. Jag har aldrig sett något liknande. Det var i Sassi som "Passion of Christ" spelades in. Mel Gibson regisserade.
Dolomite Lucane - gamla namnet på Basilicata var Lucania - gör skäl för namnet. Spretiga sandstensfingrar rakt upp mot skyn. En ”dolomit” såg precis ut som ett indianansikte i profil.
Näst högst i Basilicata ligger byn och fastän den är liten, var det ingen av gubbarna, som visste var vårt ”albergo” låg. Alla menade att det måste vara i det stora restauranghuset, som också hade logi, fast det inte stämde med Sussis beskrivning. ”Det är enda hotellet i byn” sa en man, som visade sig vara ägare till detsamma. Men Iris var envis och hittade rätt. Så nu bor vi med enorm utsikt som de första gästerna hos Antonietta, damen som också är lärare i gastronomi. Det skall verkligen bli spännande att se vad hon dukar fram. Capuccinin jag fick när vi kom, var i alla fall den bästa hittills.
Det är kul det här med manligt och kvinnligt.
Jag frågade Iris för några dagar sedan vilka grejor hon skulle sakna mest på resan. Inte det uppenbara som pass, pengar, telefon och dylikt, utan saker som kanske inte var så lätta att inhandla i nån bergsby. Hon sa: Schampo, hudcreme, tvättmedel, resestrykjärn, makeup-grejor. Och jag sa: Resedator, anslutningsadapter, batteriladdare, serat och fickkniv. Och idag på lunchrestaurangen i Viggiano frågade jag som vanligt - vi tävlar flitigt - vad notan skulle gå på. Min metod är att försöka minnas vad varje rätt kostar enligt menyn och sedan lägga hop. Idag gissade jag på 39 E och Iris på 51 E. Notan visade 31,55. När jag framhåller att den manliga metoden måste vara bäst eftersom jag vinner för jämnan, blir Iris uppbragt och säger anklagande: ”Vad tror du det här skulle kosta på Hotell Havsbaden, bara vinet skulle gå på trehundra”!
Vid val av restaurang ser vi till att dom har meny bara på italienska. Billigast och bäst. Det rådet måste komma läsarna av Iris kommande artikel till godo.
I Matera var vi en vardagskväll inne i en av de många kyrkorna. Under de tio minuter vi satt där kom sex männskor in, förutom hon som var där när vi kom. En kvinna ringde på en ring-klocka och gick sedan in genom en dörr. Strax därefter kom en präst in utifrån gatan, knäböjde en stund och gick in genom samma dörr. Jag fick för mej att kvinnan ringt efter prästen, för en stunds själasörjande, att han liksom hade kvällsjour. Tänk detta i Sverige! Jag mår lite dåligt, åker till Väddö kyrka, som ständigt är öppen, ringer på en ringklocka och strax kommer pastor Joe och talar trösterikt till mej. Undra på att det är mindre utbrändhet och andra stressrelaterade sjukdomar här; förutom att alla - åtminstone i bergsbyarna - verkar vara troende och närsomhelst har tillgång till tröst och förlåtelse, så är det sociala livet ett helt annat än hos oss. Idag på restaurangen satt sju personer vid ett bord, varav tre kvinnor och en liten flicka representerade lika många generationer. Gammelmormor var så gammal att hon förde munnen till maten i stället för tvärtom. Hon sa inte så mycket, men när hon äntligen talade så lyssnade alla. Hon gestikulerade så vackert, och när hon sagt sitt, la hon händerna mjukt på varandra på bordet. Hennes ögon var så lika Al Pacinos när han är som tröttast av att ha sett det mesta.
Det är mycket som är olikt Sverige. Ofta säger vi: ”Det skulle aldrig kunna hända hemma”. När vi inte kunde hitta till hotellet igår lördag, och frågade efter vägen, så ställde ånyo en man upp och körde i rasande fart väl tio minuter, pekade när vi kom fram och försvann med en rivstart. Uppenbarligen visade han oss trots att han var sen. Och idag när vi kom tillbaka efter besöket i Viggiano, så står samma osthandlare som vi träffade på 1200 meters höjd, och säljer sina ostar inne i hotellfoajén, omgiven av en hel hord köplystna damer.
I morgon åker vi norrut, ända till Venosa, också det en stad med gamla utgrävningar. Det är tydligt att Sussi vill fortbilda oss, och tror på att en artikel skriven på det gamla vanliga sättet med information om en massa kyrkmålningar, muséer och fornlämningar, kommer att attrahera svenska turister. Det tror inte vi. Iris artikel kommer att handla om andra slags upplevelser.
Turen hit till Venosa från Grumento, var den mest måleriska hittills. Lilabruna plogvältor svallande i ljuset från den lågt stående eftermiddagssolen, vinradernas höstfärger, kullarnas schatteringar i alla bruna färger som tänkas kan, och de duvblå bergen som bakgrund. Taube har rätt, färgerna lilabrun och duvblå finns verkligen.
Första och andra världskrigen lever i minnet här. Den 4: november är ett signifikativt datum. Då slutade 1:a världskriget. Detta firas överallt. Gator och piazzor heter Via och Piazza Quattro Novembre i var och varannan stad. I Venosa var det samling i kyrkan, barnkör, blåsorkester, gamla veteraner i sina ordensband, poliser i bästa stassen 
och det mitt herrskap är det mest macho man kan se - vidare parad till gamla borgen med statyn, som alla orter har med de stupades namn inristade, kransnedläggning och stor ballonger som smattrande for till väders. Och tal förstås. Häftigast var när en gammal soldat i hjälm från 1:a kriget utropade ett leve för Italia. I hans ”Viva Italia” fanns mycket känsla. Om honom sa Iris när hon först såg honom vid kyrkan: ”Där står en soldat som är så gammal att han ser ut att vara en av de stupade”. 
Så är vi då åter i Rom. Vi bor utanför.Tåget in har två våningar. Vi sätter oss högst upp förstås och belönas genast med anblicken av en antik akvedukt, som löper parallellt, bara såå vacker. När den korsar vår väg och vi passerar under säger Iris: ”Historiens vingslag flaxar så det viner om öronen”. Vi har löst ett dagskort och tar bussen ner till gamla Rom, som Iris känner till. En man, som vi frågade om vägen ville inte släppa oss med bara den informationen. Han berättade att det var romarrikets krigsmaskin som utformade dagens Rom. Akvedukter byggdes för att främst soldaterna behövde vatten, vägar byggdes för att hären skulle kunna marschera, triumfbågar byggdes och statyer sattes upp för att krigsherrarna skulle kunna ta sej hem igen på tillbörligt sätt. Till och med uppe på taken står det statyer.
På Piazza Fiore - blomstertorget - ligger, enligt Iris, Roms första och bästa bröd- och ostbutik. Bakom en tio meter lång disk stod sju karlar i bredd och servade kunderna, som ständigt fyllde på utifrån. Framför karlarna massor av ost och färdiga smårätter, bakom dem drivor av bröd. Innanför bakas det för högtryck med det såg vi inte. Trångt och trevligt. Det tog ofta mindre än tio sekunder mellan två ”Prego”. Under tiden låg brödet på vågen, ett kvitto spottades ut, ett ”Grazie, arrividerci” och kunden gick till kassan. Men om man, som vi, inte riktigt visste vad vi ville ha, tog man sig också tid. Vi köpte bröd och ost till vårt party.
På Piazza Navona lät jag lura mej av en staty, föreställande farao Tutanchanchamon. Det visade sig sedan finnas flera, som försörjde sej med att stå still. Dom gjorde det verkligt bra. En asiat ägde guldskynket och masken, en ung romare stod blickstilla länge, länge, tills han slutligen blev trött, krängde av sej och torkade svetten ur pannan. Så delade de på pengarna, som turisterna kastat i burken.
Massor med folk, många utklädda, fantastiska fontäner och byggnader. Vackra gränder med gamla stadiga hyreshus i dessa underbara färger. Mycket poliser. Inne i Pantheon, ett enda enormt rum påminnande om ett halvklot med en hög kupol där ljuset silade in genom ett hål mitt i, stod en riktigt bra orkester, som fick applåder efter sina korta framförande av kända verk. Vilken akustik! Vi strosade vidare på jakt efter ”Roma Point”, där vi kanske kunde få biljetter till fotbollsmatchen enligt hotellportiern. Sedan vi dirigerats fram och tillbaka inom samma kvarter, så hittade vi det till sist. Jag hade letat efter en auktoriserad ”biglietteria”, men Roma Point var en butik där man bara sålde fotbollsattribut. Allt gick i röd-orange och där fanns allt ett Romafans kunde önska. Förutom fotbollar, halsdukar, mössor och fotbollsskjortor, även kalsonger, badlakan, peruker, babyjeans med knäppen runt grenen för blöjbyten, minimala undertröjor, haklappar och pyjamas. Allt med Romas logotype. Det var full ruljans inför derbyt i morgon. Och se, hänvisade upp på andra våningen fick vi våra biljetter. Det var bara de bästa sittplatserna kvar. 75 E per styck betalade vi. Men en gång är ingen gång. Det skall bli verkligt kul. Vackert väder lär det bli också.
Jag har aldrig varit med om något liknande. Matchen samlade 76 146 betalande – mest i hela Europa. Roma hade hemmaarena, Stadio Olympico, så de stackars Laziofansen vid ena ståplatskurvan var bara ca 15 000. Hela arenan hade tak, utom just planen. Det kändes som att sitta inomhus och ljudet studsade tillbaka från taket och blev till ett enda stort rytande. När speakern annonserade Romaspelarnas namn med bara förnamnet, dånade publiken efternamnet med ett decibel som jag aldrig upplevt förut. Jag höll för öronen. Att 15 000 Laziofans visslade samtidigt kunde bara anas. Och när folk började stampa, kunde jag inte låta bli att tänka på vibrationsfenomen i armerad betong och sånt. Första halvlek var inte bra, och läktarintensiteten avtog något. När sedan första målet kom för Roma och folk började hoppa upp och ner som besatta, passade vi på att försöka slingra oss emellan, för vi måste till sista tåget 23 34 till Ciampino, och visste ju hur omöjligt det skulle bli senare. Men vi kom inte långt utan befann oss snart som enda stående när folk satt sig ner igen. Och det var inte populärt. Dessbättre blev det snart 2-0 till Roma, det var ett konstmål och hade folk förut betett sig som besatta så var de nu helt galna. Jag befann mig nertryckt till betongnivå och det enda jag såg var ett par ben, vars tillhörande fötter försökte massakrera en av sittplatserna av plast. Så hittade vi ett hål ner, kom ut på gatan och började jaga taxi. Det gick till slut, han körde bra, undvek alla gator där romafans redan blockerade Rom, tutande och hojtande, och hann med tio minuter till godo.
I god tid före matchen hade vi strosat i Rom med näsan ner i vägbeskrivningen. Tusentals turister gick på samma sätt. Men också romarna var ute på sitt kvällsnöje. Hela stan var som jag tänker mej en karneval. Kanske var någon miljon ute på gatorna, sannolikt satt tiotusentals mänskor på alla dessa uteserveringar, när jag tittade neråt en gata, såg jag tusentals på väg till Spanska trappan, som knappt hade en sittplats kvar, folk drack direkt ur fontänen nedanför, det vackra folket var ute och gick med sina meterhöga vinthundar, vid Fontana di Trevi kryllade det av japaner och Iris sa: ”Tänk, av alla dessa tiotusentals mänskor är det bara vi som känner till Älmsta”.
Den sista ”bild” jag vill förmedla till dej min käre läsare, är en doft: Tänk dej att du sitter utanför en bar nånstans i södra Italien med ett glas Amaro Lucano. Solen värmer. Du sluter ögon och förnimmer doften av god tobak, kaffe och vanilj.
Det är den 10:e november.
Lars Kihlman
På turistbyrån i Maratea träffade hustrun Sussi, en dam som Iris fick god kontakt med när hon var inbjuden till en journalistinformation i Stockholm där italienare från regionen just ville marknadsföra Basilicata. Det är tack vare det partyt, som vi över huvud taget är just här. Den energiska Sussi ringde raskt ett antal telefonsamtal och fixade på stubben sju nätters fri halvpension här i södra delen av Basilicata och när vi träffar henne i morgon har hon fixat ytterligare en vecka i norra delen. Det är inte så dumt att vara gift med en journalist.
I vissa avseenden är Italien obegripligt. Väg A 1 var så sammetsmjuk så 140 km / tim kändes knappast. Men liksom på förra övernattningen sitter på detta fyrstjärniga hotell toalettrullen fullständigt oåtkomligt rakt bakom ryggen när man sitter ner, och när man vrider sig för att få tag på den, så lossnar sitsen.
Marknaden i Lagonegro försåg oss med vin, strumpor, mozarella di bufala, plommon, tvättmedel, bönor och korkuppdragare. Rikottaost och valnötter hade vi kvar sen igår. Ringa hem och skoja med Christer, som sköter katt och hus. Vila på ena armbågen med huvudet mot Iris axel och snitta bitar av rikottan med fällkniven, spetsa med knivsudden och föra till munnen. Macho. Skära en flisa i ena änden av en valnöt, trycka in kniven, bända isär de båda halvorna, gröpa ur och ge sin kvinna. Mycket macho. Ligga siesta på underläggen i bara kalsingarna mitt i potent växtlighet med doftande vildtimjan. Grönskande dal nedanför fötterna. På andra sidan dalen ett runt litet berg, kompakt grönt som ett broccolihuvud. Längre bort mäktiga Monte Sirino också boccoligrönt nertill, men på grund av frosten på hög höjd brunt, ockra, gult och grått upptill. Blå himmel. Ljummen vind. Dofter. Fågelkvirr.
Italiensk TV ser jag med minst ett höjt ögonbryn. Om någon är misstänkt för ett brott så ser man vederbörande både när han i handbojor trycks in i polisbilen och i närbild nämligen polisfotot en face, vänster profil, höger profil. Inte nog med det, en kamera kryper helt nära namnskylten i huset där han bor, så att man inte skall missa hans fulla namn. Lika svårbegripliga är Rai Uno med ett otal tävlingar och andra fördriva-tiden-program. Häpnadsväckande snygga damer ler med bländvita tänder och åmar sig inför studiopubliken. T o m ett väderprogram hade en publik som applåderade kommande vackert väder. Toppen var ett matlagningsprogram där kocken var en karl med flera dagars skäggstubb, en tant var inbjuden att göra små kloka inpass, medan en med ett djupt dekolletage försedd blondin stod så där snyggt, vred sina händer på ett proffsigt sätt, vände sej mot publiken log vitt och upprepade det mesta av vad kocken just sagt. Ofta böjde hon sig djupt fram för att ta upp en skål, hålla den en kort stund för att sedan böja sig djupt fram och ställa ner den igen på ungefär samma ställe. Alla nöjesprogram har dessa damer, alla med långt hår, som dom vidrör eller kastar med. När damerna skall presenteras, uppehåller sig kameran först vid de alltid högklackade skorna, och sedan får vi sakta som en smekning, följa med uppför de smäckra benen, knäna avslöjas i all sin fulländning, lite av låren kommer till synes, den korta kjolen, midjan, bysten och sist, äntligen, med huvudet lite åt sidan så att håret faller rätt, tittar hon med kärleksfullt strålande ögon och fyrar av ett bländande leende. Bara för mej.
Äntligen fick vi den. 167 mil har vi kört, men nu sitter den där. Vi visste förstås inte från början, men efter alla berättelser om hur betydelsefull den är för hela Basilicata, hur stor den är och hur synd om den det är, så kände vi att vi måste ha den. Så idag klättrade vi 1½ timma uppför och till slut såg vi en. Flera längre bort. Den såg verkligen ut att vara i nöd. Rötterna kala, som stora nystan, stammen väldig, grenverket spretande åt alla håll grenverket spretande åt alla håll och barken fjällig som en romersk harnesk. Pino Loricato. Namnet efter likheten med de dubbla läder”fjällen” på den romerska brynjan, som också kallades ”lorica”. Tallen är en kvarleva från istiden, och lider svårt av värmen i det nya klimatet. De mest avbildade exemplaren är mera vindpinat vresiga än de vi fotograferade, men de finns högt över trädgränsen i ett område, som man når först efter tre timmars klättring. Vi fick nöja oss med vad vi såg. Enastående i ordets båda bemärkelser, nästan aldrig på plan mark, utan svårt otillgängligt i branter. Det var därför som erosion blottar rötterna.
Middagen igår var otrolig. Jag skall aldrig tala illa om tryffel mer. Här var den riven och blandad med Oliv Virgin Oil, muskot, persilja och vitlök. Uthälld på färskost, som man grillat platt. Osten på en bädd av skivade tomater. Mer olivolja underst på tallriken. Och som pricken över i, frön från vild fänkål. Dom smakerna tillsammans, mitt herrskap! Iris berättade att kyparen log när han gick förbi. Jag såg det inte för jag blundade.
Det ligger ett par bergsbyar 25 minuters bilfärd från Terranova, som har en enbart albansk befolkning. Albanerna fick en fristad här på 1500-talet sedan de flytt från turkarna. Först hamnade de på ett annat ställe, men då de insisterade på att behålla sina speciella religiösa traditioner fördrevs de igen, nu av munkar, och hamnade i San Paulo och San Constantino, båda med tillägget di Albanese. Där är man mer albansk än i Albanien. Språk och gamla traditioner har bibehållts. Till för 20 år sedan fick unga människor bara gifta sig med albaner, ibland bara inom sin egen by. På grund härav minskade befolkningen dramatiskt, och de äldste blev tvungna att tänka om. Vi var i San Paulo söndag kväll, min fantasi var att folk promenerade på piazzan, som i Rotonda, men iklädda sina folkdräkter. Men det var tyst och stilla. En gammal kvinna satt på en trapp och var vackert fotomässig i sin rosa schal och jag skickade ut Iris för att fråga om lov. Jag satt kvar i bilen och såg i backspegeln hur kvinnan nekade. Jag närmade mej med kameran pekande bort från kvinnan, ofarlig som en uppbruten fågelbössa, tog ett kort på Iris och visade kvinnan. Då vart hon nyfiken och nickade samtycke.
Hon tror nog inte riktigt på mej när jag kommenterar TV-brudarna och tycker att dom bara
fjantar sej.
Nu har vi installerat oss på vårt hotellrum på *** Albergo Italia, där vi ska stanna i två dagar. Rum och rum förresten, snarare en svit. På bottenvåningen en stor soffa, stolar och bord, TV, garderober, kylskåp och badrum. Fin konst på väggarna, tunga brokadgardiner för de höga fönstren. Ett etage upp, på en balustrad, ligger sovrummet, det också med TV. Det gäller att minnas var man är, när man ska upp och kissa på natten, så man inte snubblar över räcket och hamnar en trappa ner fortare än man hade tänkt sig. Ty från golvet i bottenetaget är det cirka fem meter upp till sängkammartaket, som ser ut som ett vitmålat kyrkvalv.
Men det häftigaste är ändå utsikten från den stora terrassen utanför sviten. Inget annat rum har terrass vad jag kan se, så Sussi har återigen sett till att vi fått det bästa. Från terrassen ser vi ut över den antika staden Sassi, som ligger avsevärt lägre. Överst grottor, där folk bott sedan stenåldern. Och i vissa fall fortfarande bor. Nedanför ett myller av håligheter, hus, våningar, 150 kyrkor, prång och smala gränder, uthuggna och utmejslade ur den grå leran, som kallas tufo. Taket på ett lågt beläget hus är golvet för det övre. Vars tak är golv för ytterligare en våning. Vars tak …. osv. Allt i olika skalor av grått. Allt oerhört komprimerat. Jag såg för min inre syn hur det har sett ut en gång med ett myller av männskor med kläder i färger. Hit vart nämnde Carlo Levi deporterad av Mussolini, det är om människorna i grottorna i Sassi boken ”Kristus stannade i Eboli” handlar. Det fanns 20 000 männskor där i början av 50-talet. Men så kom funktionärer från kommunistpartiet och tvångsflyttade folk, med motiveringen att så få ingen italienare bo. Det skulle helt enkelt se för illa ut i omvärldens ögon, menade man. Idag är Sassi i Matera betecknat som världsarv av FN. Det är lätt att förstå. Jag har aldrig sett något liknande. Det var i Sassi som "Passion of Christ" spelades in. Mel Gibson regisserade.
Dolomite Lucane - gamla namnet på Basilicata var Lucania - gör skäl för namnet. Spretiga sandstensfingrar rakt upp mot skyn. En ”dolomit” såg precis ut som ett indianansikte i profil.
Det är kul det här med manligt och kvinnligt.
Vid val av restaurang ser vi till att dom har meny bara på italienska. Billigast och bäst. Det rådet måste komma läsarna av Iris kommande artikel till godo.
I Matera var vi en vardagskväll inne i en av de många kyrkorna. Under de tio minuter vi satt där kom sex männskor in, förutom hon som var där när vi kom. En kvinna ringde på en ring-klocka och gick sedan in genom en dörr. Strax därefter kom en präst in utifrån gatan, knäböjde en stund och gick in genom samma dörr. Jag fick för mej att kvinnan ringt efter prästen, för en stunds själasörjande, att han liksom hade kvällsjour. Tänk detta i Sverige! Jag mår lite dåligt, åker till Väddö kyrka, som ständigt är öppen, ringer på en ringklocka och strax kommer pastor Joe och talar trösterikt till mej. Undra på att det är mindre utbrändhet och andra stressrelaterade sjukdomar här; förutom att alla - åtminstone i bergsbyarna - verkar vara troende och närsomhelst har tillgång till tröst och förlåtelse, så är det sociala livet ett helt annat än hos oss. Idag på restaurangen satt sju personer vid ett bord, varav tre kvinnor och en liten flicka representerade lika många generationer. Gammelmormor var så gammal att hon förde munnen till maten i stället för tvärtom. Hon sa inte så mycket, men när hon äntligen talade så lyssnade alla. Hon gestikulerade så vackert, och när hon sagt sitt, la hon händerna mjukt på varandra på bordet. Hennes ögon var så lika Al Pacinos när han är som tröttast av att ha sett det mesta.
Det är mycket som är olikt Sverige. Ofta säger vi: ”Det skulle aldrig kunna hända hemma”. När vi inte kunde hitta till hotellet igår lördag, och frågade efter vägen, så ställde ånyo en man upp och körde i rasande fart väl tio minuter, pekade när vi kom fram och försvann med en rivstart. Uppenbarligen visade han oss trots att han var sen. Och idag när vi kom tillbaka efter besöket i Viggiano, så står samma osthandlare som vi träffade på 1200 meters höjd, och säljer sina ostar inne i hotellfoajén, omgiven av en hel hord köplystna damer.
I morgon åker vi norrut, ända till Venosa, också det en stad med gamla utgrävningar. Det är tydligt att Sussi vill fortbilda oss, och tror på att en artikel skriven på det gamla vanliga sättet med information om en massa kyrkmålningar, muséer och fornlämningar, kommer att attrahera svenska turister. Det tror inte vi. Iris artikel kommer att handla om andra slags upplevelser.
Turen hit till Venosa från Grumento, var den mest måleriska hittills. Lilabruna plogvältor svallande i ljuset från den lågt stående eftermiddagssolen, vinradernas höstfärger, kullarnas schatteringar i alla bruna färger som tänkas kan, och de duvblå bergen som bakgrund. Taube har rätt, färgerna lilabrun och duvblå finns verkligen.
På Piazza Fiore - blomstertorget - ligger, enligt Iris, Roms första och bästa bröd- och ostbutik. Bakom en tio meter lång disk stod sju karlar i bredd och servade kunderna, som ständigt fyllde på utifrån. Framför karlarna massor av ost och färdiga smårätter, bakom dem drivor av bröd. Innanför bakas det för högtryck med det såg vi inte. Trångt och trevligt. Det tog ofta mindre än tio sekunder mellan två ”Prego”. Under tiden låg brödet på vågen, ett kvitto spottades ut, ett ”Grazie, arrividerci” och kunden gick till kassan. Men om man, som vi, inte riktigt visste vad vi ville ha, tog man sig också tid. Vi köpte bröd och ost till vårt party.
På Piazza Navona lät jag lura mej av en staty, föreställande farao Tutanchanchamon. Det visade sig sedan finnas flera, som försörjde sej med att stå still. Dom gjorde det verkligt bra. En asiat ägde guldskynket och masken, en ung romare stod blickstilla länge, länge, tills han slutligen blev trött, krängde av sej och torkade svetten ur pannan. Så delade de på pengarna, som turisterna kastat i burken.
Jag har aldrig varit med om något liknande. Matchen samlade 76 146 betalande – mest i hela Europa. Roma hade hemmaarena, Stadio Olympico, så de stackars Laziofansen vid ena ståplatskurvan var bara ca 15 000. Hela arenan hade tak, utom just planen. Det kändes som att sitta inomhus och ljudet studsade tillbaka från taket och blev till ett enda stort rytande. När speakern annonserade Romaspelarnas namn med bara förnamnet, dånade publiken efternamnet med ett decibel som jag aldrig upplevt förut. Jag höll för öronen. Att 15 000 Laziofans visslade samtidigt kunde bara anas. Och när folk började stampa, kunde jag inte låta bli att tänka på vibrationsfenomen i armerad betong och sånt. Första halvlek var inte bra, och läktarintensiteten avtog något. När sedan första målet kom för Roma och folk började hoppa upp och ner som besatta, passade vi på att försöka slingra oss emellan, för vi måste till sista tåget 23 34 till Ciampino, och visste ju hur omöjligt det skulle bli senare. Men vi kom inte långt utan befann oss snart som enda stående när folk satt sig ner igen. Och det var inte populärt. Dessbättre blev det snart 2-0 till Roma, det var ett konstmål och hade folk förut betett sig som besatta så var de nu helt galna. Jag befann mig nertryckt till betongnivå och det enda jag såg var ett par ben, vars tillhörande fötter försökte massakrera en av sittplatserna av plast. Så hittade vi ett hål ner, kom ut på gatan och började jaga taxi. Det gick till slut, han körde bra, undvek alla gator där romafans redan blockerade Rom, tutande och hojtande, och hann med tio minuter till godo.
I god tid före matchen hade vi strosat i Rom med näsan ner i vägbeskrivningen. Tusentals turister gick på samma sätt. Men också romarna var ute på sitt kvällsnöje. Hela stan var som jag tänker mej en karneval. Kanske var någon miljon ute på gatorna, sannolikt satt tiotusentals mänskor på alla dessa uteserveringar, när jag tittade neråt en gata, såg jag tusentals på väg till Spanska trappan, som knappt hade en sittplats kvar, folk drack direkt ur fontänen nedanför, det vackra folket var ute och gick med sina meterhöga vinthundar, vid Fontana di Trevi kryllade det av japaner och Iris sa: ”Tänk, av alla dessa tiotusentals mänskor är det bara vi som känner till Älmsta”.
Den sista ”bild” jag vill förmedla till dej min käre läsare, är en doft: Tänk dej att du sitter utanför en bar nånstans i södra Italien med ett glas Amaro Lucano. Solen värmer. Du sluter ögon och förnimmer doften av god tobak, kaffe och vanilj.
Det är den 10:e november.
Lars Kihlman
Torsdag 29 Mars 2007
November -04
”Andiamo”! ”Låt oss gå”. Fritt översatt blir det ”Nej, nu drar vi”. En uppmaning att bryta upp. Jag kommer osökt att tänka på Karin Boye.
Så heter han. För Andiamo är en han. Jag upplever starkt att vår husbil inte skall kallas för ”den”. Jag känner hans kraft när jag kör, han erbjuder äventyr, men också trygghet. Han är välsorterad inuti. Jag sitter som en kung på en tron med vid utblick genom panoramafönstren, båda fötterna rakt under mej brett isär, fartkontrollen är inkopplad, armbågarna stöder mot de höj- och sänkbara armstöden, händerna vilar lätt på ratten. I 90 knyck.
Vacker är han. Ser rik ut - folk tittar. När vi gled ut från campingen i Mölle i går morse, lyfte campingvärden på mössan. Inte åt oss!
Brennerpasset hade jag föreställt mig som en enormt lång tunnel, men det var det inte alls. Och så var vi då i Italien. Vi skålade i Amaro Averna på en bar. Det gjorde vi ju i Basilikata också, så det får bli en tradition. Kom till campingen sent, två säkringar gick, så vi hade gasol hela natten. Jag riktigt längtade efter att få skriva dagens intryck, men det gick ju inte. I stället delade vi en pava suveränt och starkt vin och trivdes gott i Andiamo.
En åldring ifrån passet Brenner
med handen på hustruns lår känner
När hon så tände till
sa han: Ӂh, vad jag vill
bitas – var e mina tänner”?
När vi åkte från campen i morse, blev vi rikligt belönade för vår strävan kvällen före. Vi märkte att Andiamo fick jobba. Att sedan starta på hög höjd och följa älven nedströms, innebar att vi hade en enastående utsikt. Vita alptoppar som fond, gröna marker på ömse sidor, vackra hus i välbärgade byar. Vi pratade om vad som gör just bergsbyar så tilltalande och kom fram till att när mänskor slår sig ner i så vackra nejder, så blir också det dom bygger vackert. Dom formas liksom av sin omgivning. Hela tiden var folk i arbete denna måndagmorgon, man byggde fler broar över älven, där var en schaktmaskin i arbete och där fraktades timmer. Jag ville ta en gulväg, som var mycket kortare, och så slapp vi åka samma väg tillbaka som igår, men Iris gillar inte att åka gulvägar med bautabilen och det blev en liten diskussion. Men när vi kom fram till gulvägen och beslut skulle tas, så läste Iris på skylten att den skulle gå över något som hette ”Madonna di Campiglio”. Hoppsan, Stenmarks gamla favoritbacke på 1400 meters höjd. Det fick bli samma väg som igår.
Vi passerade Verona där för länge sedan Julia trånade till Romeos inhyrda musikers smäktande toner. Fast det vete katten om det nån gång har hänt. Inte tror man heller att familjerna Capello och Montecci låg i fejd med varandra. Men turisterna besöker ändå i stora skaror via Capello nr 17 för att bese den berömda balkongen.
Jag läser detta med viss häpnad i Lonely Planet att såväl Ferrari, Maserati, Bugatti som Lamborghini och De Tomaso tillverkas i Modena. Det är väl för att kunna hålla ögonen på konkurrenterna kan veta. Och så föddes Pavarotti i Modena!
En cirkusartist från Modena
i styrka ej tillhör de klena
- Ja, det är lite farligt
för han kramas ej varligt
sa hans fru, för jag läckte på bena”
Tidigt i går morse drog vi till Rimini. Bara någon mil. Och mer skulle det inte bli. En icke-körar-dag! Vi parkerade på strandpromenaden där det nu var så gott som tomt, tog ner cyklarna och trampade till gamla stan. Så gott som alla städer och byar, hur moderna de än ser ut längs de större vägarna, har ju den gamla fina kärnan bevarad. Det är dit folk söker sig på kvällen. Vi shoppade loss i en gourmetbutik och cyklade tillbaka till Andiamo, satte oss på en bänk i solskenet och njöt. Av maten, vinet och värmen.
Longo Mare i Rimini är en historia för sig. Tänk dig havet och stranden. Parallellt med strandlinjen men tvåhundra meter upp går strandpromenaden, som trafikeras av bilar, joggare och cyklister. Många äldre tar en eftermiddagstur på cykel. Joggarna är fasionklädda. Dom vill synas. En hade definitivt en hopvikt handduk i grenen. För att skydda mot vinddrag kanveta. Stranden är alltså tvåhundra meter djup. Denna yta är till bristningsgränsen fylld med rektanglar. 25 meter breda och 100 meter ner mot havet. Rektanglarna är numrerade och heter saker som Nr 107 Papa Feliciano. Basnäringen är solstolar, men Papa Feliciano har också omklädningshytter, utomhuspingis, ett beachvolley-nät, karusell, gungor och häst på kraftig spiralfjäder. Och så bar och lunchmeny förstås. Det är så tätt med attraktioner att man från strandpromenaden knappast ser havet, fastän det bara ligger tvåhundra meter bort. Så ser det ut kilometer efter kilometer längs stranden. Det är bara att vara tacksam att vi inte är här i augusti.
Det finns en hel del fattiga mänskor i stan. Vilket oerhört tragiskt liv de för, som står vid rödljusen utanför stan - afrikaner mest - och erbjuder vindrutetvätt. Tänk att få tusen nej om dagen.
Andiamo arbetar sig uppför. Vi måste stannaoch försjunka i utsikten.
Vi såg en skylt med "Assisi". Där föddes som bekant den helige Fransiscus föddes på 1100-talet. Fler munkar än i någon annan stad lär vandra gatorna där. Till Assisi skall man inte åka 3-4 oktober då tiotusentals pilgrimer besöker stan. Är det samme Fransiscus som gett namn åt San Fransisco månne?
En rabbin på besök i Assisi
åt en soppa med så mycket fis i
att när han tömde sin tarm
så slog brandvarnar´n larm
Som straff fick han middag med gris i.
I vår nya camping talar Iris talar med Ugo, som är medlem en i fiskekooporationen här vid Lago Trasimeno, och han säger på hennes fråga vad det skulle kosta att ansluta Andiamo till det utvändiga vägguttaget på fiskaffären: ”Visserligen är vi italienare ena skitstövlar, men så stora skitstövlar är vi inte att vi tar betalt för lite el”.
Vi drog länge västerut mot Siena där vi en gång beskådat ”Il Palio” en ganska ruskig barbackaritt med mycket gamla anor. Den äger rum runt stora piazzan och samlar turister från hela världen. Stenläggningen täcks med ett tjockt lager jord eller dylikt. Det är en tävling där stadens olika stadsdelar ställer upp med häst och ryttare i spektakulära färger. Före tävlingen leds hästen in och välsignas inne i kyrkan av kvarterets präst. Segraren hyllas med de känsloyttringar som bara italienare är mäktiga.
Jag såg en dam som voltade över sin vespa, hon reste sig, tydligen oskadd, men folk skyndade till, damen försökte ställa sin vespa men var tydligen omtöcknad, så hon orkade inte hålla den, den föll tillbaka igen och som hon höll fast i handtagen så gjorde hon en kullerbytta till över vespan, nu sprang folk för att se hur det var med henne, vi avancerade sakta, nu kom ambulansen sirenande, vi körde fram lite mer för att lämna plats åt den, då låg det plötsligt en dam till, lite blek, nere vid vänster framhjul som jag inte ser från förarplats, folk vrålade STOP!, någon reste hennes vespa, dom hade tydligen kolliderat, jag ställde framhjulen lite åt höger för att ge mer utrymme åt ambulanspersonalen men då höll jag tydligen på att köra över hennes vänstra hand för folk skrek ilsket igen, någon slog handflatan hårt i sidan på Andiamo och ambulansföraren skrek åt mej att stanna motorn, dom trodde uppenbarligen att jag, jävla turist, skulle köra över lik bara för att kunna fortsätta och Iris översatte allt med precis samma tonfall och kroppsspråk så det blev samma ljudnivå inne i bilen som utanför och jag blev precis lika onaturligt lugn och kall som den gången någon bröt benet i gymnastiksalen, och ett ilsket ansikte uppenbarade sig i min vänstra sidoruta på en decimeters håll och jag såg honom lugnt i ögonen och sa för att förklara min insats så långt: ”Placebo di Ambulance”, och personalen bar bort den bleka damen till bilen, som fortfarande sirenade som besatt och den voltande damen gestikulerade och berättade händelseförloppet för så många förbipasserande som möjligt, och ambulansföraren gav sur sitt medgivande för fortsatt färd, en öppning blottades och jag smöööög framåt, någon slog ett sista slag i sidan på Andiamo, ilskna blickar avfyrades och jag blev fri. Vi fortsatte framåt flera kilometer utan att säga ett ord. I femtio på en åttioväg.
På väg dit såg Iris Porano på en skylt. ”Men det här namnet känner jag igen, var det inte här Susanna Tamaro bodde, var det inte hit hon körde mej sedan hon hämtat mej på järnvägsstationen i Orvieto. Här finns världen bästa olivolja på en fattoria”. Susanna Tamaro är en mycket rik och välkänd författarinna i Italien och Iris hade varit nere och intervjuat.
En timma senare lastar jag 24 liter olivolja och 12 flaskor vin i gottislådan.
Och så kom vi äntligen till Terme di Saturnia. Vi hann inte ta bilder, solen hade just gått ner bakom kullen. Bilderna tar vi i morgon. Men vi hann cykla dit för ett bad. Iris fick låna en T-shirt av mej redan i bilen, men jag glömde kvar shortsen de, som jag tagit med för bl a detta tillfälle. Så jag hade Toscanas minsta badbyxor i form av ett slitet exemplar av mitt f d smala jags kalsonger. Det blev lite bryderi när Iris efter badet skulle ta av T-shirten för det var fullt med karlar runt ikring. Folk är pryda här och gick ner i bassängerna med badrocken på så länge som möjligt, för att snabbt hänga upp den nånstans och ännu snabbare sätta sig ner. Varm och gott var det. Många familjer med barn åker dit.
På kvällarna är det också folk, som tagit med värmeljus eller sitter och leker med cigarettändare. I den stigande ångan och med det forsande vita vattnet är det mycket effektfullt. Vad jag minns från förra besöket så är folk inte heller så pryda i mörkret.
Hemma i husbilen osar det svavel igen. Men nu av en helt annan anledning är i går.
På morgonen körde vi till Orvieto. Kopplade loss cyklarna och trampade uppåt. In på internetcaféet. Jag såg genast att detta var en annan stad än Montepulciano. Här är man mån om att behålla den gamla prägeln och sta´n är utnämnd till ”Slow City”. Det är ett varumärke, som man kan ansöka om, och får man så snigelemblemet, så vet folk att här finns inga neonskyltar, knappt några bilar, många gångtrafikanter och mycket lokala kvalitéer både vad gäller mat och hantverk. I Slow Cities finns definitivt inga Mac Donalds. I själva verket var det just Mac Donalds, som hade etablerat sig vid berömda Fontana di Trevi i Rom med glassig skylt och allt, som föranledde ett gäng intellektuella att starta Slow City- rörelsen. Vi gladdes åt folklivet, en skicklig gatumusikant och lunchen på La Grotta. Snigelmärkt förstås. Jag unnade mej rakning, shamponering och klippning. Utan att jag märkte det så avslutade frisören sitt jobb, utan att fråga, med fixativ. Iris tyckte att jag var tjusig och kommenterade: ”Nu kan du stå på huve´t utan att ett hår kröks”. Sedan cyklade vi till domen!
Hur många kan bo i Orviteo? 10 000? Stan ligger kompakt på en kulle och är inte mycket större än en stor bergsby. Men domen skulle rymma både Storkyrkan i Stockholm och Domkyrkan i Göteborg samtidigt. Riktigare är kanske att jämföra den med Skara eller Uppsala domkyrka, men även den hade gladeligen inrymts i Il Doumo.
Är det bara för att prisa Gud man byggde så förr i tiden? Eller ville man också bräcka närmsta granne? Sannolikt det senare, för det var de rikaste familjerna som byggde de största domerna.
Receptionen på senaste campingen såg ut som lobbyn på ett finare hotell. Portier i uniform, mattor på marmorgolv, konst på väggarna. Men restaurangen var stängd. Det är inte säsong. Tack och lov för det!
Postadressen hit är Sybaris. De gamla greker, som grundade det, var kända för sin förmåga att leva livets goda, därav namnet sybarit. Livskonstnärer liksom. Vi kände att vi kommit rätt. Dom var goda inte bara mot sig själva, utan också mot andra. För du har väl hört om Den Barmhärtige Sybariten?
En vällusting ifrån Sybaris
åt för mycket socker, fick karies
lät dra alla tänder
en tandsing i sänder
Han livnär sig nu på Camparis
Iris kom in nyss efter att ha mailat inifrån lobbyn. När hon öppnade dörren, jag satt då vid datorn och tittade inte ens upp, så hörde jag henne säga: ”Hem ljuva hem”
Det här med manligt och kvinnligt är ju bara så intressant. När vi letar efter en speciell skylt, säg Cassano, så försöker Iris hinna med att läsa på alla 14 skyltarna innan vi är förbi, och misslyckas förstås. Jag ser bara Cassano bland alla andra, fastän jag kör samtidigt, för jag har tidigt sovrat bort alla som inte börjar på C och dessutom gjort en bedömning av hur långt ordet bör vara. Återigen det här med samlaren och jägaren. Och när tre katter jamar kring hennes fötter när hon är uppe och diskar, så kommer hon tillbaka och säger: ”dom får ingen mat så här års, dom jamade så förskräckligt och en var alldeles vit. Vi måste köpa kattmat också”. Lars: ”ÄR DU INTE KLOK”! Iris: ”Vad tror du Jesus hade gjort”. Vad svarar man på sån´t.
I Borgata finner vi en del av vad som fattas. Vi köper tvättlina, klädnypor, fönsterskrapa och en mobilladdare, som passar till Andiamos cigarettuttag. Så nu är vi än mer oberoende av el.
Iris är lite mer benägen än jag att planera nästa dag på kartan redan kvällen före. Hon föreslår att vi i morgon drar till sydligaste Calabrien. Så får det bli. Och sedan vänder vi norrut.
En mus från Borgata Marina
så livstrött att den ofta grina
Den satt under en kjol
glädjelös på en stol
och såg inget slut på sin pina.
Himlen är klar men det blåser friskt. Att bada är inte att tänka på. Höga vågor, bruna av sand, bryter mot stranden. ”Han blåser ida`, de´ e´ go´ tôrk”, skulle man säga på Käringön. När Iris kommer tillbaka efter att ha schamponerat håret säger hon också: ”Vädret är som en stor hårtork.”
Calabrien är inte enbart det fattiga jordbruksland, som jag föreställt mig. Jag är imponerad över vägbyggena. Massor med tunnlar och broar tvärs över de djupa dalarna, broar som är byggda på samma sätt som jag sett de gamla romerska akvedukterna var. På en av dem med tre mäktiga spann, som syns miltals, ser jag för min inre syn hur graffitibenägna ungdomar från staden, som ligger nära, hänger i säkerhetslinor över djupet och sprayar de tre ord, som en italienare vi en gång kände, sade var meningen med livet. ”Mangiare, ficare, dormire”. Måhända var han en vis man. Vi skulle kunna tillägga ”guidare”.
Så guidarar vi då på A3 igen, den som går mellan Salerno och Reggio Calabria. Iris kör medan jag tar en lur. När Iris berättade på telefon för sin bror Hasse i Spanien att hon minsann körde bautabilen både på tyska motorvägar och annorstädes, medan jag tog en siesta bak i bilen, så sa han: ”Han måtte ha nerver av stål”. Någon timma senare, när jag sätter mig bredvid henne, ser vi en glödande sol sjunka i havet strax till söder om Stromboli, medan ett flygplan på väg norrut, ritar en vit strimma på den rosa himlen.
På morgonen doftar eukalyptusträden, stora bananer hänger mogna på ett träd, schäfern är lugn, vågorna viskar mot en underbart ren strand, havet är kristallklart och jag tar troligen mitt första utomhusbad någonsin i slutet av november.
Det blev en härlig tur till Tropea. I uppförbackarna gick vi, jag går faktiskt bättre med stöd av cykeln än utan, och i nerförbackarna stod vi på. Jättefin utsikt i stort sett hela vägen åt vänster, där blå himmel, blått hav och Stromboli utgjorde bakgrund till vackra hus med apelsinträd och bouganvilla. Mellan husen idogt arbetande män och kvinnor som alla satte något som såg ut som risplantor i den bruna jorden. Plantorna sattes högt upp på jordåsar i långa rader, ungefär som potatis, men fårorna mellan åsarna hade massor med tväråsar, så att det bildades ett rutmönster med djupare rektanglar vari vattnet samlades. Smart. Risplantor förresten, det förkommer väl inte här, det måste vara pastaplantor! Eller?
Tropea var häftigt. En fin strand med brett promenadstråk, ett litet berg med en kyrka på toppen och flera hundra trappsteg upp, ny fin strand på andra sidan, alltsamman kunde ses ifrån en uteservering kanske hundra meter ovanför. Tvärbrant ner till stranden. På serveringens mitt en stor gammal kanon pekar exakt mot Stromboli. Cappucinon liksom utsikten var magnifik.
Det var länge sedan vi talade med varandra, Iris och jag, på det här sättet. Helt naturligt är väl det, det var lika längesedan vi var så här nära. Ibland är det riktigt bra samtal, som vi inte tar oss tid till hemma. Och ofta blir det dråpligt. Speciellt när Iris mage, som precis som Skalmans matklocka ger sig till känna vid samma tid varje dag, får vänta på käk någon timma. Då får hon uppenbar syrebrist och säger befängda saker: ”Tror du att det händer att vägarbetarna i sina orange overaller blir överkörda nå´n gång?” ”Det är i alla fall långt fler hundar, vi har ju sett en massa platta jyckar.” ”Ja, hundarna är nog rätt vana vid att bli överkörda här ..”
Äntligen vid havet! Paestum med de berömda grekiska templen. Bland de bäst bevarade som finns.
Flera gäng med cyklister, enbart män förstås, drar omkring och fotograferar varandra framför templen i sina färgglada utstyrslar. Det ser för festligt ut! När dom kliver av hojarna för att gå inpå en bar, går dom som på hal is för cykelskorna har hårda dobbar under. 
När dom grenslar hojarna igen, så passar dom in skorna med ett klick på tramporna, precis som man gör med en säkerhetsbindning på utförsskidor. Även här gör jag en jämförelse med Sverige. Det är klart att klimatet här underlättar ett socialt liv året runt, men är det bara det som gör att män ger sig ut tillsammans för att ha kul? Och de flesta i de här cykelgängen var faktiskt äldre farbröder! Det är imponerande.
En vacker konditor i Paestum
var åtråvärd för själva prästfrun
Han bjöd på en kaka
hon lät sig väl smaka
och antydde att hon var prästljum.
Vi gör en dagstur till Cappacio. Alla småungar i stan känner till Zlatan Ibrahimovitj och gillar honom. De äldre känner förstås också till Juventus nyförvärv, men där vänds handen från sida till sida, samtidigt som underläppen och hakan snett skjuter upp. Tecknet som betyder ”sisådär”.
Männen går och resonerar, tar tag i räcket som omger piazzan, vänder sig mot havet och den sjunkande solen, begrundar tyst skönheten en stund, sätter sig på parkbänken och så tar man sig en vända igen.
På barerna sitter också karlar och väntar på tevebilderna från Juventus- Inter och de andra matcherna. Häpnadsväckande sköna damer svassar omkring i rutan och frågar de inbjudna gästerna varför matcherna slutat som dom gjort. Man vet resultaten. Spänningen stiger. Snart rullar bilderna.
På väg till bilen känner vi det igen. Den där doftblandningen, så typisk för vårt Italien. En svag antydan av parfym, kaffe, örter, mat, tobak, vanilj. Mest framträdande är doften av brinnande torr ved, pinjekottar kanske. En söndagshymn hörs från radion. Ljudet kommer såväl bakifrån som framifrån. Alla har på samma program och fönsterna är öppna.
Iris läste nyligen i tidningen hur Zlatan besvarat en fråga från en journalist om vad han köpt för present till flickvännen när de förlovade sig. Hans Ego har ju hunnit växa i takt med framgångarna i Juventus, så han svarade: ”Vaddå köpa present? Hon får Zlatan”
Pompeij! Jag har nog alltid sett det som en brist att inte ha besökt Pompeji trots att jag varit så mycket i mellersta Italien. Jag hade föreställt mig lite småskaliga fattigkvarter, som man grävt ur, och där jag inne i någon krypta skulle kunna bese de mumifierade resterna av någon, som inte hunnit fly. Dom flesta hann faktiskt göra det, man räknar med att ca 2 000 av 20 000 strök med när år 79 efter Kristus, het aska och giftig gas kom mullrande nerför berget med hastigheten hos ett snälltåg. Jag har sett en liknande lavin på teve från ett vulkanutbrott i Sydamerika, och det är hisnande. Men Pompeji var en stor stad med palats och torg, kyrkor och ganska breda gator. Tre upphöjda stenar med mellanrum för kärrorna tjänstgjorde, förmodar jag, som vadställen över all skit. Det fanns två stora amfiteatrar varav den större kanske tog 15 000 åskådare. Allt som inte var renborstat var asksvart. På ett ställe där det pågick utgrävning såg jag asklagrets mäktighet. Kristendomen hade definitivt inte nått Pompeji och Herkulaneum, vid tiden för eruptionen, framtagna väggmotiv med starkt erotiska bilder, visade på ett helt annat leverne. Undrar just om de skolklasser som visades runt av guider fick besöka de hus där detta fanns att bese?
I två montrar fanns de kända efterlämningar om vilka man med Dr Phils vokabulär verkligen skulle kunna säga: You are toast! Det var gripande. Undrar vad dom tänkte det sista de gjorde? Undrar vad mänskor instängda i hytterna på Estonia tänkte det sista de gjorde?
Vi passerar en hänvisningsskylt till Gaeta och försjunker i minnen.
Det föddes ett barn i Gaeta
och Jonna är vad hon skall heta
Ej ens två kilo stor
numer större än Mor
och minst lika smart skall ni veta.
Så är vi då i Florens. Hittar campingen och vänder bilen så vi har utsikt över hela sta´n, över domen och Ponte vecchia. Jag köpte en karta, fick förklarat för mig var vi var och sedan var det lätt att hitta domen. Det märkliga med Firenzes stora dom är att den ligger inklämd mitt i staden, med gator tätt inpå, som ett eget kvarter. Ingen piazza framför, som ju är brukligt.
När vi körde från campen hamnade vi omedelbart på en ”svänga-in-på-yta” varifrån man såg il Duomo, floden Arno, en massa andra kyrkor och merparten av stan. Japanerna var minst lika sevärda. Banne mej, sprang de inte från bussarna med digitalkameran framför ögat för att inte riskera att motiven flyttade sig. Och när de ställde upp sig för att bli fotograferade av kompisen med domen långt i bakgrunden, blev det rent skrattretande hur allvarligt de ordande ansiktsdragen, och hur noga det var att flytta sig några centimeter till vänster eller höger för att domen på rätt plats i förhållande till japanen. Så sagt. Iris var förresten lika upphetsad som den ”hottaste” japanen. Hon tycker gråa kyrkor är mer fotomässiga än japaner som jagar runt med kameran skjutfärdig.
Irs hade läst en roman som just heter ”Lucca” med en beskrivning av staden, som enligt boken var fantasieggande, så dit ville hon.'Uppe på ringmuren, som var fyra km lång, joggade folk med en läcker utsikt. Vi kopplade loss cyklarna för, som det skulle visa sig, ett sista semestertramp. Den ena cykeln havererade här på grund av framaxelbrott.
Det är vackert och mäktigt överallt. Vi kör genom Cinque Terre i Ligurien, ett strövområde med vandrare mellan bergsbyarna. Motorvägens vägbanor vilar på kolosskolonner över de djupa ravinerna. Här var på ett avsnitt den parallella vägbanan avstängd. Det såg för läskigt ut. Högt upp i luften gick vägbanan bredvid oss i vågor, för de jättehöga kolonnerna hade rört sig avsevärt och släppt greppet om vägbanan. Sannolikt på grund av en jordbävning. Det är praktiskt med fyra filer i dylika fall.
Vi åkte förbi vår tilltänkta campingplats i Déiva Marina för att kolla hur det såg nere vid stranden. Där stannade vi för natten, vände Andiamo ut mot havet, och redde vår måltid.
Kan någon begripa sig på min hustru. Medan vi satt där och njöt av utsikten såg jag en röd katt som strulade nere på stranden. En grå katt smög in från höger. Ju närmre den kom desto mer sänkte den framkroppen för att minska luftmotståndet vid den attack som tydligen förestod. Bakkroppen däremot förstorades av rest ragg och styv svans. Den röda låssades som inget, fast den förstås i många år, troligen i decennier, lekt samma lek med sin kompis. Men det enda Iris såg var att den lilla stackars röda snart skulle strimlas, och hon reste sig upp ur stolen för att gå ut och jaga iväg marodören och på så rädda den stackars röda katten. Jag försökte med milt våld hindra henne, jag ville på intet vis gå miste om upplösningen, men icke. Hon gick ut och schasade iväg den grå. Den stack! Efter en stund reste sig den röda förnärmad och sprang en omväg för att på annan plats kunna fortsätta sitt kvällsnöje med kompisen. Fast Iris tolkade det inte på samma sätt förstås. Vi gick och lade oss tidigt.
Dagen blev en dag av tunnlar. Kustvägen mot Genua började med en skylt på tre språk, som sade att det var grönt ljus i två minuter och rött i arton. På två minuter skulle den väntande alltså kön ge sig in i tunneln. Dom som inte hann blev stående i ytterligare arton. Och stod man väldigt långt bak och inte hann ge sig in på de nästa två minutrarna, så blev man stående i arton till. Detta förmodar jag, kan mycket väl hända vid högsäsong. Tunnlarna var alltså enkelriktade, långa och med påtaglig klaustrofobikänsla, troligen en gång byggda för smalspårig järnväg. Vi begav oss så snabbt vi kunde upp på motorvägen igen.
När vi lagt Milano bakom oss och det blev tydligt för Iris att det snart skulle vara slut med Italien för den här gången, så sa hon direkt: ”Vi måste ha den sista lunch här för sedan blir det bara Würsteln, Knödeln, Kartoffeln und Sauerkraut”
Och lunch blev det i vackra Como vid Lago di Como. Precis vid gränsen till Schweiz. Och omsider blev det San Gotthardtunneln. Den är 16,3 km lång och en av världens längsta. Av besparingsskäl byggdes den med bara två körfält. 2001 inträffade också en svår olycka med två kolliderande långtradare. Jag minns hur man 1980 beskrev i media att de två bygglagen från var sitt håll möttes med bara någon meters felmarginal. Vi började få ont i huvudet i tunneln, och kom sent på, att man i Andiamo, som i de flesta bilar, kan växla mellan inombils- och utombilsluft. Flera jättelånga tunnlar följde. Sedan blev det typiskt schweiziskt scenario. Flod med stenlagda slänter och motorväg i botten av dalen, gröna ängar med vackra gamla bondgårdar uppåt sluttningarna och höga snöklädda berg på sidorna. Och även framåt.
I Schweiz är det lätt att snickra limerickar. Chur, Stans, Baar, Versanne .....
Schweiz står sig i en jämförelse med Italien. Allt är så välordnat här. Motorvägarna liksom San Gotthardtunneln är gratis. Och där på många italienska motorvägsstopp det saknas lock på toalettstolen, så har de schweiziska dels en anordning som snurrar sitsen in i en mackapär som fuktar densamma, men den fungerar också som en bidé, den både tvättar och varmlufttorkar. Iris kom tillbaka från en sådan och berättade hänförd.
På en damtoalett i Versanne
varje resande kvinna minsann
kan sitt underred spola
och på samma gång gnola
ty det fläktar och kittlar som fan.
I mörkret kvällen före hade vi hittat vår tyska camp. Två äldre herrar var ute och mötte oss och Iris kom tillbaka från servicebyggnaden och sa: ”Bäst hittills”. På morgonen såg vi mycket riktigt att campingen fått omdömet ”Bäst i hela Tyskland 2004”. Den var verkligen påkostad. Och inte ett öre kostade det oss, eftersom vi vid köpet av Andiamo fått fem campingcheckar av Bürstner. Nu har vi en sådan kvar. Konstigt nog har de två mest välordnade campingarna varit billigast och den ”sämsta” den dyraste.
Nästa natt tillbringades på en parkeringsplats intill autobahn, någonstans i Sydtyskland, omgivna av långtradare för att vi skulle känna oss trygga. Säga vad man vill om tyskar, men välordnat är det på autobahn. Eller som Iris uttrycker det: ”Mat kan dom inte, men dom är ena jäklar på motorvägar”!
Sista checken gick till campingen nånstans söder om Flensburg. Dagen därpå rasade vi i hård sidvind genom Jylland och hann precis till Fredrikshamn och färjan till Göteborg. Sista natten på campen i Jönköping och på förmiddagen ett besök på Östgöta Camping i Mantorp där jag köpt Andiamo.
Hemma i Älmsta med blandade känslor! Nu blir allt som vanligt igen.
Men i april, före kanotsäsongen, är det dags. Då drar vi! ANDIAMO!
En husbilsägare ifrån Chur
blev så omåttligt tänd på sin mor
att i sänghalm dom klev
resultatet då blev
att han liksom blev far till sin bror.
Lars Kihlman
”Andiamo”! ”Låt oss gå”. Fritt översatt blir det ”Nej, nu drar vi”. En uppmaning att bryta upp. Jag kommer osökt att tänka på Karin Boye.
Så heter han. För Andiamo är en han. Jag upplever starkt att vår husbil inte skall kallas för ”den”. Jag känner hans kraft när jag kör, han erbjuder äventyr, men också trygghet. Han är välsorterad inuti. Jag sitter som en kung på en tron med vid utblick genom panoramafönstren, båda fötterna rakt under mej brett isär, fartkontrollen är inkopplad, armbågarna stöder mot de höj- och sänkbara armstöden, händerna vilar lätt på ratten. I 90 knyck.
Brennerpasset hade jag föreställt mig som en enormt lång tunnel, men det var det inte alls. Och så var vi då i Italien. Vi skålade i Amaro Averna på en bar. Det gjorde vi ju i Basilikata också, så det får bli en tradition. Kom till campingen sent, två säkringar gick, så vi hade gasol hela natten. Jag riktigt längtade efter att få skriva dagens intryck, men det gick ju inte. I stället delade vi en pava suveränt och starkt vin och trivdes gott i Andiamo.
En åldring ifrån passet Brenner
med handen på hustruns lår känner
När hon så tände till
sa han: Ӂh, vad jag vill
bitas – var e mina tänner”?
När vi åkte från campen i morse, blev vi rikligt belönade för vår strävan kvällen före. Vi märkte att Andiamo fick jobba. Att sedan starta på hög höjd och följa älven nedströms, innebar att vi hade en enastående utsikt. Vita alptoppar som fond, gröna marker på ömse sidor, vackra hus i välbärgade byar. Vi pratade om vad som gör just bergsbyar så tilltalande och kom fram till att när mänskor slår sig ner i så vackra nejder, så blir också det dom bygger vackert. Dom formas liksom av sin omgivning. Hela tiden var folk i arbete denna måndagmorgon, man byggde fler broar över älven, där var en schaktmaskin i arbete och där fraktades timmer. Jag ville ta en gulväg, som var mycket kortare, och så slapp vi åka samma väg tillbaka som igår, men Iris gillar inte att åka gulvägar med bautabilen och det blev en liten diskussion. Men när vi kom fram till gulvägen och beslut skulle tas, så läste Iris på skylten att den skulle gå över något som hette ”Madonna di Campiglio”. Hoppsan, Stenmarks gamla favoritbacke på 1400 meters höjd. Det fick bli samma väg som igår.
Vi passerade Verona där för länge sedan Julia trånade till Romeos inhyrda musikers smäktande toner. Fast det vete katten om det nån gång har hänt. Inte tror man heller att familjerna Capello och Montecci låg i fejd med varandra. Men turisterna besöker ändå i stora skaror via Capello nr 17 för att bese den berömda balkongen.
Jag läser detta med viss häpnad i Lonely Planet att såväl Ferrari, Maserati, Bugatti som Lamborghini och De Tomaso tillverkas i Modena. Det är väl för att kunna hålla ögonen på konkurrenterna kan veta. Och så föddes Pavarotti i Modena!
En cirkusartist från Modena
i styrka ej tillhör de klena
- Ja, det är lite farligt
för han kramas ej varligt
sa hans fru, för jag läckte på bena”
Tidigt i går morse drog vi till Rimini. Bara någon mil. Och mer skulle det inte bli. En icke-körar-dag! Vi parkerade på strandpromenaden där det nu var så gott som tomt, tog ner cyklarna och trampade till gamla stan. Så gott som alla städer och byar, hur moderna de än ser ut längs de större vägarna, har ju den gamla fina kärnan bevarad. Det är dit folk söker sig på kvällen. Vi shoppade loss i en gourmetbutik och cyklade tillbaka till Andiamo, satte oss på en bänk i solskenet och njöt. Av maten, vinet och värmen.
Longo Mare i Rimini är en historia för sig. Tänk dig havet och stranden. Parallellt med strandlinjen men tvåhundra meter upp går strandpromenaden, som trafikeras av bilar, joggare och cyklister. Många äldre tar en eftermiddagstur på cykel. Joggarna är fasionklädda. Dom vill synas. En hade definitivt en hopvikt handduk i grenen. För att skydda mot vinddrag kanveta. Stranden är alltså tvåhundra meter djup. Denna yta är till bristningsgränsen fylld med rektanglar. 25 meter breda och 100 meter ner mot havet. Rektanglarna är numrerade och heter saker som Nr 107 Papa Feliciano. Basnäringen är solstolar, men Papa Feliciano har också omklädningshytter, utomhuspingis, ett beachvolley-nät, karusell, gungor och häst på kraftig spiralfjäder. Och så bar och lunchmeny förstås. Det är så tätt med attraktioner att man från strandpromenaden knappast ser havet, fastän det bara ligger tvåhundra meter bort. Så ser det ut kilometer efter kilometer längs stranden. Det är bara att vara tacksam att vi inte är här i augusti.
Det finns en hel del fattiga mänskor i stan. Vilket oerhört tragiskt liv de för, som står vid rödljusen utanför stan - afrikaner mest - och erbjuder vindrutetvätt. Tänk att få tusen nej om dagen.
Andiamo arbetar sig uppför. Vi måste stannaoch försjunka i utsikten.
En rabbin på besök i Assisi
åt en soppa med så mycket fis i
att när han tömde sin tarm
så slog brandvarnar´n larm
Som straff fick han middag med gris i.
I vår nya camping talar Iris talar med Ugo, som är medlem en i fiskekooporationen här vid Lago Trasimeno, och han säger på hennes fråga vad det skulle kosta att ansluta Andiamo till det utvändiga vägguttaget på fiskaffären: ”Visserligen är vi italienare ena skitstövlar, men så stora skitstövlar är vi inte att vi tar betalt för lite el”.
Vi drog länge västerut mot Siena där vi en gång beskådat ”Il Palio” en ganska ruskig barbackaritt med mycket gamla anor. Den äger rum runt stora piazzan och samlar turister från hela världen. Stenläggningen täcks med ett tjockt lager jord eller dylikt. Det är en tävling där stadens olika stadsdelar ställer upp med häst och ryttare i spektakulära färger. Före tävlingen leds hästen in och välsignas inne i kyrkan av kvarterets präst. Segraren hyllas med de känsloyttringar som bara italienare är mäktiga.
Jag såg en dam som voltade över sin vespa, hon reste sig, tydligen oskadd, men folk skyndade till, damen försökte ställa sin vespa men var tydligen omtöcknad, så hon orkade inte hålla den, den föll tillbaka igen och som hon höll fast i handtagen så gjorde hon en kullerbytta till över vespan, nu sprang folk för att se hur det var med henne, vi avancerade sakta, nu kom ambulansen sirenande, vi körde fram lite mer för att lämna plats åt den, då låg det plötsligt en dam till, lite blek, nere vid vänster framhjul som jag inte ser från förarplats, folk vrålade STOP!, någon reste hennes vespa, dom hade tydligen kolliderat, jag ställde framhjulen lite åt höger för att ge mer utrymme åt ambulanspersonalen men då höll jag tydligen på att köra över hennes vänstra hand för folk skrek ilsket igen, någon slog handflatan hårt i sidan på Andiamo och ambulansföraren skrek åt mej att stanna motorn, dom trodde uppenbarligen att jag, jävla turist, skulle köra över lik bara för att kunna fortsätta och Iris översatte allt med precis samma tonfall och kroppsspråk så det blev samma ljudnivå inne i bilen som utanför och jag blev precis lika onaturligt lugn och kall som den gången någon bröt benet i gymnastiksalen, och ett ilsket ansikte uppenbarade sig i min vänstra sidoruta på en decimeters håll och jag såg honom lugnt i ögonen och sa för att förklara min insats så långt: ”Placebo di Ambulance”, och personalen bar bort den bleka damen till bilen, som fortfarande sirenade som besatt och den voltande damen gestikulerade och berättade händelseförloppet för så många förbipasserande som möjligt, och ambulansföraren gav sur sitt medgivande för fortsatt färd, en öppning blottades och jag smöööög framåt, någon slog ett sista slag i sidan på Andiamo, ilskna blickar avfyrades och jag blev fri. Vi fortsatte framåt flera kilometer utan att säga ett ord. I femtio på en åttioväg.
På väg dit såg Iris Porano på en skylt. ”Men det här namnet känner jag igen, var det inte här Susanna Tamaro bodde, var det inte hit hon körde mej sedan hon hämtat mej på järnvägsstationen i Orvieto. Här finns världen bästa olivolja på en fattoria”. Susanna Tamaro är en mycket rik och välkänd författarinna i Italien och Iris hade varit nere och intervjuat.
En timma senare lastar jag 24 liter olivolja och 12 flaskor vin i gottislådan.
Och så kom vi äntligen till Terme di Saturnia. Vi hann inte ta bilder, solen hade just gått ner bakom kullen. Bilderna tar vi i morgon. Men vi hann cykla dit för ett bad. Iris fick låna en T-shirt av mej redan i bilen, men jag glömde kvar shortsen de, som jag tagit med för bl a detta tillfälle. Så jag hade Toscanas minsta badbyxor i form av ett slitet exemplar av mitt f d smala jags kalsonger. Det blev lite bryderi när Iris efter badet skulle ta av T-shirten för det var fullt med karlar runt ikring. Folk är pryda här och gick ner i bassängerna med badrocken på så länge som möjligt, för att snabbt hänga upp den nånstans och ännu snabbare sätta sig ner. Varm och gott var det. Många familjer med barn åker dit.
Hemma i husbilen osar det svavel igen. Men nu av en helt annan anledning är i går.
På morgonen körde vi till Orvieto. Kopplade loss cyklarna och trampade uppåt. In på internetcaféet. Jag såg genast att detta var en annan stad än Montepulciano. Här är man mån om att behålla den gamla prägeln och sta´n är utnämnd till ”Slow City”. Det är ett varumärke, som man kan ansöka om, och får man så snigelemblemet, så vet folk att här finns inga neonskyltar, knappt några bilar, många gångtrafikanter och mycket lokala kvalitéer både vad gäller mat och hantverk. I Slow Cities finns definitivt inga Mac Donalds. I själva verket var det just Mac Donalds, som hade etablerat sig vid berömda Fontana di Trevi i Rom med glassig skylt och allt, som föranledde ett gäng intellektuella att starta Slow City- rörelsen. Vi gladdes åt folklivet, en skicklig gatumusikant och lunchen på La Grotta. Snigelmärkt förstås. Jag unnade mej rakning, shamponering och klippning. Utan att jag märkte det så avslutade frisören sitt jobb, utan att fråga, med fixativ. Iris tyckte att jag var tjusig och kommenterade: ”Nu kan du stå på huve´t utan att ett hår kröks”. Sedan cyklade vi till domen!
Hur många kan bo i Orviteo? 10 000? Stan ligger kompakt på en kulle och är inte mycket större än en stor bergsby. Men domen skulle rymma både Storkyrkan i Stockholm och Domkyrkan i Göteborg samtidigt. Riktigare är kanske att jämföra den med Skara eller Uppsala domkyrka, men även den hade gladeligen inrymts i Il Doumo.
Receptionen på senaste campingen såg ut som lobbyn på ett finare hotell. Portier i uniform, mattor på marmorgolv, konst på väggarna. Men restaurangen var stängd. Det är inte säsong. Tack och lov för det!
Postadressen hit är Sybaris. De gamla greker, som grundade det, var kända för sin förmåga att leva livets goda, därav namnet sybarit. Livskonstnärer liksom. Vi kände att vi kommit rätt. Dom var goda inte bara mot sig själva, utan också mot andra. För du har väl hört om Den Barmhärtige Sybariten?
En vällusting ifrån Sybaris
åt för mycket socker, fick karies
lät dra alla tänder
en tandsing i sänder
Han livnär sig nu på Camparis
Iris kom in nyss efter att ha mailat inifrån lobbyn. När hon öppnade dörren, jag satt då vid datorn och tittade inte ens upp, så hörde jag henne säga: ”Hem ljuva hem”
Det här med manligt och kvinnligt är ju bara så intressant. När vi letar efter en speciell skylt, säg Cassano, så försöker Iris hinna med att läsa på alla 14 skyltarna innan vi är förbi, och misslyckas förstås. Jag ser bara Cassano bland alla andra, fastän jag kör samtidigt, för jag har tidigt sovrat bort alla som inte börjar på C och dessutom gjort en bedömning av hur långt ordet bör vara. Återigen det här med samlaren och jägaren. Och när tre katter jamar kring hennes fötter när hon är uppe och diskar, så kommer hon tillbaka och säger: ”dom får ingen mat så här års, dom jamade så förskräckligt och en var alldeles vit. Vi måste köpa kattmat också”. Lars: ”ÄR DU INTE KLOK”! Iris: ”Vad tror du Jesus hade gjort”. Vad svarar man på sån´t.
I Borgata finner vi en del av vad som fattas. Vi köper tvättlina, klädnypor, fönsterskrapa och en mobilladdare, som passar till Andiamos cigarettuttag. Så nu är vi än mer oberoende av el.
Iris är lite mer benägen än jag att planera nästa dag på kartan redan kvällen före. Hon föreslår att vi i morgon drar till sydligaste Calabrien. Så får det bli. Och sedan vänder vi norrut.
En mus från Borgata Marina
så livstrött att den ofta grina
Den satt under en kjol
glädjelös på en stol
och såg inget slut på sin pina.
Himlen är klar men det blåser friskt. Att bada är inte att tänka på. Höga vågor, bruna av sand, bryter mot stranden. ”Han blåser ida`, de´ e´ go´ tôrk”, skulle man säga på Käringön. När Iris kommer tillbaka efter att ha schamponerat håret säger hon också: ”Vädret är som en stor hårtork.”
Calabrien är inte enbart det fattiga jordbruksland, som jag föreställt mig. Jag är imponerad över vägbyggena. Massor med tunnlar och broar tvärs över de djupa dalarna, broar som är byggda på samma sätt som jag sett de gamla romerska akvedukterna var. På en av dem med tre mäktiga spann, som syns miltals, ser jag för min inre syn hur graffitibenägna ungdomar från staden, som ligger nära, hänger i säkerhetslinor över djupet och sprayar de tre ord, som en italienare vi en gång kände, sade var meningen med livet. ”Mangiare, ficare, dormire”. Måhända var han en vis man. Vi skulle kunna tillägga ”guidare”.
Så guidarar vi då på A3 igen, den som går mellan Salerno och Reggio Calabria. Iris kör medan jag tar en lur. När Iris berättade på telefon för sin bror Hasse i Spanien att hon minsann körde bautabilen både på tyska motorvägar och annorstädes, medan jag tog en siesta bak i bilen, så sa han: ”Han måtte ha nerver av stål”. Någon timma senare, när jag sätter mig bredvid henne, ser vi en glödande sol sjunka i havet strax till söder om Stromboli, medan ett flygplan på väg norrut, ritar en vit strimma på den rosa himlen.
På morgonen doftar eukalyptusträden, stora bananer hänger mogna på ett träd, schäfern är lugn, vågorna viskar mot en underbart ren strand, havet är kristallklart och jag tar troligen mitt första utomhusbad någonsin i slutet av november.
Det blev en härlig tur till Tropea. I uppförbackarna gick vi, jag går faktiskt bättre med stöd av cykeln än utan, och i nerförbackarna stod vi på. Jättefin utsikt i stort sett hela vägen åt vänster, där blå himmel, blått hav och Stromboli utgjorde bakgrund till vackra hus med apelsinträd och bouganvilla. Mellan husen idogt arbetande män och kvinnor som alla satte något som såg ut som risplantor i den bruna jorden. Plantorna sattes högt upp på jordåsar i långa rader, ungefär som potatis, men fårorna mellan åsarna hade massor med tväråsar, så att det bildades ett rutmönster med djupare rektanglar vari vattnet samlades. Smart. Risplantor förresten, det förkommer väl inte här, det måste vara pastaplantor! Eller?
Tropea var häftigt. En fin strand med brett promenadstråk, ett litet berg med en kyrka på toppen och flera hundra trappsteg upp, ny fin strand på andra sidan, alltsamman kunde ses ifrån en uteservering kanske hundra meter ovanför. Tvärbrant ner till stranden. På serveringens mitt en stor gammal kanon pekar exakt mot Stromboli. Cappucinon liksom utsikten var magnifik.
Äntligen vid havet! Paestum med de berömda grekiska templen. Bland de bäst bevarade som finns.
En vacker konditor i Paestum
var åtråvärd för själva prästfrun
Han bjöd på en kaka
hon lät sig väl smaka
och antydde att hon var prästljum.
Vi gör en dagstur till Cappacio. Alla småungar i stan känner till Zlatan Ibrahimovitj och gillar honom. De äldre känner förstås också till Juventus nyförvärv, men där vänds handen från sida till sida, samtidigt som underläppen och hakan snett skjuter upp. Tecknet som betyder ”sisådär”.
Männen går och resonerar, tar tag i räcket som omger piazzan, vänder sig mot havet och den sjunkande solen, begrundar tyst skönheten en stund, sätter sig på parkbänken och så tar man sig en vända igen.
På väg till bilen känner vi det igen. Den där doftblandningen, så typisk för vårt Italien. En svag antydan av parfym, kaffe, örter, mat, tobak, vanilj. Mest framträdande är doften av brinnande torr ved, pinjekottar kanske. En söndagshymn hörs från radion. Ljudet kommer såväl bakifrån som framifrån. Alla har på samma program och fönsterna är öppna.
Iris läste nyligen i tidningen hur Zlatan besvarat en fråga från en journalist om vad han köpt för present till flickvännen när de förlovade sig. Hans Ego har ju hunnit växa i takt med framgångarna i Juventus, så han svarade: ”Vaddå köpa present? Hon får Zlatan”
Pompeij! Jag har nog alltid sett det som en brist att inte ha besökt Pompeji trots att jag varit så mycket i mellersta Italien. Jag hade föreställt mig lite småskaliga fattigkvarter, som man grävt ur, och där jag inne i någon krypta skulle kunna bese de mumifierade resterna av någon, som inte hunnit fly. Dom flesta hann faktiskt göra det, man räknar med att ca 2 000 av 20 000 strök med när år 79 efter Kristus, het aska och giftig gas kom mullrande nerför berget med hastigheten hos ett snälltåg. Jag har sett en liknande lavin på teve från ett vulkanutbrott i Sydamerika, och det är hisnande. Men Pompeji var en stor stad med palats och torg, kyrkor och ganska breda gator. Tre upphöjda stenar med mellanrum för kärrorna tjänstgjorde, förmodar jag, som vadställen över all skit. Det fanns två stora amfiteatrar varav den större kanske tog 15 000 åskådare. Allt som inte var renborstat var asksvart. På ett ställe där det pågick utgrävning såg jag asklagrets mäktighet. Kristendomen hade definitivt inte nått Pompeji och Herkulaneum, vid tiden för eruptionen, framtagna väggmotiv med starkt erotiska bilder, visade på ett helt annat leverne. Undrar just om de skolklasser som visades runt av guider fick besöka de hus där detta fanns att bese?
I två montrar fanns de kända efterlämningar om vilka man med Dr Phils vokabulär verkligen skulle kunna säga: You are toast! Det var gripande. Undrar vad dom tänkte det sista de gjorde? Undrar vad mänskor instängda i hytterna på Estonia tänkte det sista de gjorde?
Det föddes ett barn i Gaeta
och Jonna är vad hon skall heta
Ej ens två kilo stor
numer större än Mor
och minst lika smart skall ni veta.
Så är vi då i Florens. Hittar campingen och vänder bilen så vi har utsikt över hela sta´n, över domen och Ponte vecchia. Jag köpte en karta, fick förklarat för mig var vi var och sedan var det lätt att hitta domen. Det märkliga med Firenzes stora dom är att den ligger inklämd mitt i staden, med gator tätt inpå, som ett eget kvarter. Ingen piazza framför, som ju är brukligt.
När vi körde från campen hamnade vi omedelbart på en ”svänga-in-på-yta” varifrån man såg il Duomo, floden Arno, en massa andra kyrkor och merparten av stan. Japanerna var minst lika sevärda. Banne mej, sprang de inte från bussarna med digitalkameran framför ögat för att inte riskera att motiven flyttade sig. Och när de ställde upp sig för att bli fotograferade av kompisen med domen långt i bakgrunden, blev det rent skrattretande hur allvarligt de ordande ansiktsdragen, och hur noga det var att flytta sig några centimeter till vänster eller höger för att domen på rätt plats i förhållande till japanen. Så sagt. Iris var förresten lika upphetsad som den ”hottaste” japanen. Hon tycker gråa kyrkor är mer fotomässiga än japaner som jagar runt med kameran skjutfärdig.
Det är vackert och mäktigt överallt. Vi kör genom Cinque Terre i Ligurien, ett strövområde med vandrare mellan bergsbyarna. Motorvägens vägbanor vilar på kolosskolonner över de djupa ravinerna. Här var på ett avsnitt den parallella vägbanan avstängd. Det såg för läskigt ut. Högt upp i luften gick vägbanan bredvid oss i vågor, för de jättehöga kolonnerna hade rört sig avsevärt och släppt greppet om vägbanan. Sannolikt på grund av en jordbävning. Det är praktiskt med fyra filer i dylika fall.
Vi åkte förbi vår tilltänkta campingplats i Déiva Marina för att kolla hur det såg nere vid stranden. Där stannade vi för natten, vände Andiamo ut mot havet, och redde vår måltid.
Kan någon begripa sig på min hustru. Medan vi satt där och njöt av utsikten såg jag en röd katt som strulade nere på stranden. En grå katt smög in från höger. Ju närmre den kom desto mer sänkte den framkroppen för att minska luftmotståndet vid den attack som tydligen förestod. Bakkroppen däremot förstorades av rest ragg och styv svans. Den röda låssades som inget, fast den förstås i många år, troligen i decennier, lekt samma lek med sin kompis. Men det enda Iris såg var att den lilla stackars röda snart skulle strimlas, och hon reste sig upp ur stolen för att gå ut och jaga iväg marodören och på så rädda den stackars röda katten. Jag försökte med milt våld hindra henne, jag ville på intet vis gå miste om upplösningen, men icke. Hon gick ut och schasade iväg den grå. Den stack! Efter en stund reste sig den röda förnärmad och sprang en omväg för att på annan plats kunna fortsätta sitt kvällsnöje med kompisen. Fast Iris tolkade det inte på samma sätt förstås. Vi gick och lade oss tidigt.
Dagen blev en dag av tunnlar. Kustvägen mot Genua började med en skylt på tre språk, som sade att det var grönt ljus i två minuter och rött i arton. På två minuter skulle den väntande alltså kön ge sig in i tunneln. Dom som inte hann blev stående i ytterligare arton. Och stod man väldigt långt bak och inte hann ge sig in på de nästa två minutrarna, så blev man stående i arton till. Detta förmodar jag, kan mycket väl hända vid högsäsong. Tunnlarna var alltså enkelriktade, långa och med påtaglig klaustrofobikänsla, troligen en gång byggda för smalspårig järnväg. Vi begav oss så snabbt vi kunde upp på motorvägen igen.
När vi lagt Milano bakom oss och det blev tydligt för Iris att det snart skulle vara slut med Italien för den här gången, så sa hon direkt: ”Vi måste ha den sista lunch här för sedan blir det bara Würsteln, Knödeln, Kartoffeln und Sauerkraut”
Och lunch blev det i vackra Como vid Lago di Como. Precis vid gränsen till Schweiz. Och omsider blev det San Gotthardtunneln. Den är 16,3 km lång och en av världens längsta. Av besparingsskäl byggdes den med bara två körfält. 2001 inträffade också en svår olycka med två kolliderande långtradare. Jag minns hur man 1980 beskrev i media att de två bygglagen från var sitt håll möttes med bara någon meters felmarginal. Vi började få ont i huvudet i tunneln, och kom sent på, att man i Andiamo, som i de flesta bilar, kan växla mellan inombils- och utombilsluft. Flera jättelånga tunnlar följde. Sedan blev det typiskt schweiziskt scenario. Flod med stenlagda slänter och motorväg i botten av dalen, gröna ängar med vackra gamla bondgårdar uppåt sluttningarna och höga snöklädda berg på sidorna. Och även framåt.
I Schweiz är det lätt att snickra limerickar. Chur, Stans, Baar, Versanne .....
Schweiz står sig i en jämförelse med Italien. Allt är så välordnat här. Motorvägarna liksom San Gotthardtunneln är gratis. Och där på många italienska motorvägsstopp det saknas lock på toalettstolen, så har de schweiziska dels en anordning som snurrar sitsen in i en mackapär som fuktar densamma, men den fungerar också som en bidé, den både tvättar och varmlufttorkar. Iris kom tillbaka från en sådan och berättade hänförd.
På en damtoalett i Versanne
varje resande kvinna minsann
kan sitt underred spola
och på samma gång gnola
ty det fläktar och kittlar som fan.
I mörkret kvällen före hade vi hittat vår tyska camp. Två äldre herrar var ute och mötte oss och Iris kom tillbaka från servicebyggnaden och sa: ”Bäst hittills”. På morgonen såg vi mycket riktigt att campingen fått omdömet ”Bäst i hela Tyskland 2004”. Den var verkligen påkostad. Och inte ett öre kostade det oss, eftersom vi vid köpet av Andiamo fått fem campingcheckar av Bürstner. Nu har vi en sådan kvar. Konstigt nog har de två mest välordnade campingarna varit billigast och den ”sämsta” den dyraste.
Nästa natt tillbringades på en parkeringsplats intill autobahn, någonstans i Sydtyskland, omgivna av långtradare för att vi skulle känna oss trygga. Säga vad man vill om tyskar, men välordnat är det på autobahn. Eller som Iris uttrycker det: ”Mat kan dom inte, men dom är ena jäklar på motorvägar”!
Sista checken gick till campingen nånstans söder om Flensburg. Dagen därpå rasade vi i hård sidvind genom Jylland och hann precis till Fredrikshamn och färjan till Göteborg. Sista natten på campen i Jönköping och på förmiddagen ett besök på Östgöta Camping i Mantorp där jag köpt Andiamo.
Hemma i Älmsta med blandade känslor! Nu blir allt som vanligt igen.
Men i april, före kanotsäsongen, är det dags. Då drar vi! ANDIAMO!
En husbilsägare ifrån Chur
blev så omåttligt tänd på sin mor
att i sänghalm dom klev
resultatet då blev
att han liksom blev far till sin bror.
Lars Kihlman
Torsdag 29 Mars 2007
Januari 2006 blev jag förälskad i Agonda beach, södra Goa. Jag lånade ut pengar till Mr Rico Fernandez till att bygga två ”beachhuts” på hans remsa av land just där kokospalmerna ger svalka, där utterfamiljen leker vid klippan och där solnedgången är så spektakulär. En avsedd för mig och Iris, den andra för släktingar och vänner eller andra svenska hyresgäster. ”Hutten” skulle byggas så stor och så välutrustad att även hustru Iris skulle trivas här. Så har nu skett och även om golvet gungar när man går på det, så fungerar allt väl. Inomhus finns både kylskåp, vattenförsörjning, gasspis och diskho. Madrassen till dubbelsängen är tjock och skön - nog så viktigt.
Tanken var att här skulle jag tillbringa många vintrar, vintrar som alltid är mentalt påfrestande för mig. Att nu sitta på den ganska stora terrassen och se mot solnedgången gör att det sprider sig ett lugn i hela kroppen. Det är lika vilsamt när det är knallsvart och stjärnorna lyser upp himlapällen. Ljudet från de inrullande vågorna hörs alltid och vinden från havet fläktar skönt.
Agonda är så mycket mer än stranden. Det är en levande by. Man ser det inte minst på eftermiddagen när hundratals barn i alla åldrar strömmar ut ur skolan, som ligger vägg i vägg med St Anne´s Church. Alla i rena enhetliga skolkläder. Mänskor, som jag möter ler och säger Hello. Här finns allt du behöver om du, som jag, lagar egen mat. I de enda två butiker, som är turistanpassade, finns inget krimskrams utan handgjorda ting från Kashmir. Men Internet, Lonely Planet och the Indian Travel Magazin beskriver Agonda som det var för fem år sedan, vilket gör att få nya turister kommer hit. De små entreprenörerna har det besvärligt ekonomiskt. Men det innebär också att beachen är glest befolkad. Knappast några strandförsäljare finner det lönt att vandra längs stranden med sina tyger. Allt detta är en lisa för oss långliggare, men det kommer förstås inte att dröja länge förrän här ser ut som i Palolem och Putnem. Ett gott råd är därför: Besök Agonda Beach innan det är försent.
Nedanstående är ett sammandrag av 17 resebrev hem till mina älsklingar och vänner.
December.
På nyårsdagen, när jag åter låg i det ljuvliga vattnet, vände sig en liten mörkhyad man mot mej och hojtade ”ABINOJÖ”. Då jag såg frågande ut forsade han mot mig med armen och handen utsträckt just under vattenytan. Jag blev lite betänksam, det såg nästan ut som ett anfall från en romersk galär med nedsänkt ramm, men lugnades av hans bländvita leende. Jag förstod att han ville skaka hand men varför i all världen då? När vi väl hade tagit i hand sa han lite lugnare och med stor visad glädje åter ”abinojö”. Då förstod jag och svarade honom lika vänligt. Alla jag känner har hälsat Happy New Year med handhälsning. Det skall göras ordentligt tydligen.
Deras engelska är verkligen inte någon Oxfordvariant. ”Put” används av Rico om nästan allting som har med installation att göra. Sätta i en säkring blir ”put fuse”, sätta på agn blir ”put bite” och tända spisen ”put fire”. Det är klart, har man inget större ordval är man tvungen att begränsa sig. Jag satt häromdagen bakpå en vespa när vi passerade en järnvägsbro. Jag förklarade då för min förare att jag en gång förra året hade tagit reda på tågtiderna för att inte bli nedmejad, och sedan gått med cykeln studsande på syllarna därför att det var ju en omväg på flera km att ta den vanliga vägen, över den lilla smala bron långt där borta. Jag var ganska ordrik. Han bidrog med: ”Yes, bridge, very shortcut”.
Tankar på hemfärd är långt borta. Det är alldeles för ljuvligt här. Idag låg jag för första gången och pressade. Magen svider lite nu vid kvällningen, så det lär inte bli något pressande i morgon. Visst hade jag föredragit mest rodnad på överkroppen, men så här vid 73 års ålder är det trots allt magen som är närmast solen. Men visst har jag gått ner! Bra är också att de ”fnurror” jag alltid har på stämbanden efter halvårsvis tystnad, har börjat ge med sig och rösten hade stundtals volym där jag låg och rekapitulerade alla ”mina” visor. Jag blundade förstås där jag låg, men kunde livligt föreställa mig höjda ögonbryn hos några ryssar, som låg 20 meter bort när dom lyssnade till ”Jag har en rancho i Guatemala, om fröken Larsson vill flytta dit” och kanske såg foten som vickade i takt. Det var visst några som passerade tätt intill också. Kanske talas det redan om den där konstige svensken, ni vet han som alltid syns cykla vägen till Chaudi med en stor plastlåda på pakethållaren.
Idag när jag låg och pressade med en handduk över ansiktet - min näsa börjar se oroväckande röd ut - så hörde jag ett intensivt högt ljud som om några fåglar helt nära kivades. Men varför kom då ljudet från en och samma plats om det nu var fåglar? Jag brydde mig inte, det var alltför jobbigt att resa sig på armbågen, kisa mot den intensiva solen och försöka lista ut varifrån svirrandet kom. Men när jag en stund senare vadade ut i vattnet för dagens fjärde (!) simlängdtur, så var det lätt att lokalisera snattrandet till en liten krabat på klippan bara tjugo meter bort Han kalasade ihärdigt på en firre och snackade mellan tuggorna, på det där lustiga sättet, med två kompisar vid klippans fot. De fiskade, fångade och nojsade med bytet de också. Tänk utter i Indiska Oceanen! Jag kunde i godan ro studera dem på 20 meters håll. De studerade mig också men verkade inte alls oroade så länge jag inte kom närmre. Det var dom och jag på näravstånd. 50-60 meter ifrån låg folk helt ovetande.
Ni vet förstås att vid crawl vrider man huvudet tills munnen är just över vattenytan, gapar och tar in luft, som man sedan blåser ut med ansiktet riktat neråt. Jag vrider huvudet åt höger när jag skall andas, vänster arm är då framme för ett nytt drag och höger armbåge håller just på att avslappnad lyftas ur vattnet. Jag simmade söderut och varje gång jag sög i mig luft så fylldes mitt mycket begränsade synfält bara av solens stora röda klot, som just doppade nederkanten i havet. Ur mitt perspektiv tycktes bara några meter vattenyta finnas mellan det röda klotet och mig. Ingen horisontlinje störde. Några gånger fanns där inget att se när jag drog i mig luft och samtidigt öppnade ögonen. Det var när en större våg hävde sig högre och skymde. Så vid nästa inandning var han där igen. Större, närmre och rödare än jag sett någon gång. Bara för mig liksom.
Ytterligare en sak hände på en av mina dagliga simturer längs stranden. När jag efter halva distansen stod och gjorde lite vattengymnastik för en muskel som blivit försvagad efter höftledsoperationen, så kände jag något vid foten . Det var en liten decimeterlång fisk som ”noppade” på min ankel. Inget konstigt med det, det har jag varit med om förut. Men när jag så började simma tillbaka, kände jag något som ideligen touchade min mage. När jag under fortsatt crawlande kikade neråt-bakåt, såg jag att samme lille krabat valt mig till värdfisk. I hopp om att kunna fortsätta att knapra lite på huden eller kanske få några rester från munnen. Det kändes nånstans som om jag var lite stolt över att ha blivit utvald.
Den finaste upplevelsen skedde i ett tempel där det var fullt med folk, som gjorde sina ritualer framför prästerna som tog emot blommor, frukt och pengar till guden innanför. Jag såg en ung man, som uppenbarligen var förståndshandikappad. När han på sin mors uppmaning knäböjde framför prästerna, tryckte hon ner hans huvud mot golvet. Inte hårt, bara bestämt. Jag såg hur han passade på att peta sig i näsan medan han låg där. Men det var sedan han rest sig igen som det blev lite märkvärdigt. Plötsligt stod han där bara rakt framför mig, lika lång som jag och med ögonen bara två decimeter från mina. Och med ett enda stort leende. Jag minns att jag tänkte: bara han inte luktar illa i munnen så kan jag väl hänga med en stund och le tillbaka. Om inte annat så för hans mammas skull.
Men den unge mannen slutade inte att le. Och han luktade inte illa i munnen. Folk trängdes runt oss, hans mamma stod helt nära och kollade att sonen inte gjorde bort sig, Iris och Karin stod också tätt intill. Han kunde se på vem som helst. Tappa intresset låta blicken flacka. Var inte det vad man kunde vänta sig av förståndshandikappade? Att inte kunna fokusera! Snälla, var nu den förste av oss två att vända bort blicken.
Men han hade bara ögon för mig. Han sa inte någonting. Om han nu kunde. Hans blick och hans leende uttryckte bara ren kärlek. Hans leende var så stort! Jag kände mig (åter) som en utvald och började ta till mig denna stunds sublima kvalité. En intensitet, vilande i sig. Hans blick vek inte en tum och nu vek inte heller min blick en tum. Med folks larmande som en vag ljudkuliss någonstans i bakgrunden, stod vi där bara och storlog med kärlek och såg in i varandras själar. Under en minut? Två? Tre? Jag vet inte, jag minns inte heller hur det slutade. Drog hans mamma iväg med honom?
Vad jag vet är att min lilla sätesmuskel ömmade mycket mindre dagen därpå.
Februari.
Det är roligt att efter de dagliga besöken i Chaudi ta vägen över Putnem och hälsa på Desmond och Gulam. Desmond ja. Desmond är extrem råkostare. Han kan vara jobbig när han talar om vad som är bäst för mig, men idag var han bara rolig. En kvinna, vars barn är kompis med sexårige Satja, kom för att hämta sin son. Hon hade alla attribut, som så många härnere, tatuering på ländryggen, ring i näsan och stora örhängen. När hon gått frågade jag Des: Kommer du att låta Shannon tatuera sig när hon är 17 år? Heaven no! She has already asked me about making holes in her ears. Well, will you let her do that before she is 18? No, God created women with all the holes they need.
När jag cyklade förbi kyrkan i kväll för att ringa hem från den enda ”payphone” som fungerade, var det massor av mänskor på skolgården. Bord och bänkar för kanske 300 personer all over the place. Det var bröllop. Alla uppklädda till max, karlarna i mörk kostym. Bandet lät okej. Det var amerikanska evergreens som gällde. Många bor med svenska mått erbarmligt - Agonda har många ”shacks” - men när det gäller att visa upp sig så får man leta efter maken till sceneri. Kvinnornas kläder är bara så vackra. Inte bara vid fest, på bussen till Margao eller på gatan i Chaudi! När jag cyklar förbi risfälten så är de fyllda av färgklickar. Det är kvinnorna som hela dagen står framåtböjda i värmen. Och när de traskar hemåt på eftermiddagen efter en hård dag på risfälten, ser jag att kläderna fortfarande är rena och vackra. Det är för mig en gåta att också dessa jordbruksarbetande kvinnor kan hålla stilen på det sättet.
Idag blev det kvällsdopp igen. Visst har jag kanske sett stjärnor lysa lika klart hemma när jag t ex legat i vår ”hot tub” och spanat upp mot vinterhimlen. Men här finns myriader! Om jag, när jag står till halsen i vattnet, vänder mig mot land, så gör den sporadiska illuminationen av strandlinjen ändå sitt för att bleka himlen. Inte så många stjärnor syns åt det hållet. Karlavagnen står där upp och ner och aftonstjärnan ligger lågt lång bort. Men när jag vänder mig utåt havet lyser himlavalvet av stjärnor och vintergator. Vattnet är ljumt, bakom mig fräser vågorna när dom krullar sig och jag står där med huvudet bakåtlutat för att ta in så mycket som möjligt. Det är mäktigt. Och när jag rör armarna eller benen omvärvs de av ljus. Jag var längesen jag såg mareld hemma. Har det blivit mindre med plankton i våra vatten? Jag minns hur vi pojkar efter bryggdansen på Käringön brukade ta en åra eller båtshake och vispa med den under bryggan där det var mörkt, för att visa tjejerna. Dom blev så romantiska då.
När jag kom cyklande från Chaudi idag såg jag några män som satt med ryggarna mot en husvägg. De flesta hade orange halsdukar; i övrig vanliga arbetskläder. De brydde sig inte stort om mig utan tittade med allvarsam min på något på andra sidan vägen. När jag vände blicken dit såg jag en trave på ca två kubikmeter snyggt travade stammar brinna för fullt. Det var hinduer som brände en släkting på bål. Det vanligaste är att man har speciella platser där detta sker, men Rico visste berätta att det är också är ganska vanligt att eldbegängelsen sker på den egna marken. Mannen som dött hade varit ägare till restaurangen vid vars vägg hans anhöriga nu satt. Rico berättade också att kroppen inte låg synlig högst upp på vedtraven utan var instoppad i mitten. Troligen för att liket p g a hettan inte skulle börja röra på sig. Allt detta skedde 10 meter från en livligt trafikerad väg. Snacka om kulturkrockar.
Livet här måste te sig ganska enahanda för alla de, som inte har mina rutiner, som ju, som ni förstått, fyller min dag. Så både de och jag anammar tacksamma allt som bryter enformigheten att ligga på stranden och pressa. Jag skulle just ta mig nerför de branta trappstegen för att gå ner och ta ett dopp, då jag såg en kossa stå i silhuett just där folk brukar ligga och solbada några meter upp från det längst uppsköljande vattnet. När jag kom närmre såg jag att kossan bökade bland någons tillhörigheter och att denna någon kom upp ur vattnet som en furie skrikande ”You bloody bastard” med flera andra invektiv. Kossan förstod att hon måste snabba sig på, greppade en bok mellan tänderna och började kuta. (Kossorna äter kartonger och sådant, för de behöver cellulosan). Det är sällan man ser dem kuta, men den här förstod att det var bäst lägga på en rem. Tjejen efter och norrifrån kom en man springande med flaxande armar. Han ville uppenbarligen hjälpa bikinibruden och genskjuta kossan. Men kon körde en 90-gradersvariant och skumpade iväg upp mot ”min” dunge med kokospalmer. Vid det här laget hade folk rest sig upp på flera håll för att bättre kunna se vad som var på gång. Nu var tjejen ikapp hojtande fler svordomar – engelskan är verkligen rik på sådana – och kossan fann för gott att släppa boken och sätta sig i säkerhet. Tjejen tog upp sin bok och höll den som man tar en död mus i yttersta svansspetsen, och gav sig ner i vattnet för att skölja den av kosaliv drypande volymen. När tjejen, fortfarande svärande, passerade mig sa jag med ett vänligt leende i hopp om att kunna muntra upp henne: ”It must have been a good book”, men hon kommenterade inte min lilla lustighet på annat sätt än att hon gav mig fingret. Men det var hela spektaklet värt.
För några dagar skulle jag köpa frimärken till ett brev hem. Det enda stället där sådana tillhandahölls var på postkontoret. När jag kom in stod sex man utanför skranket. Av deras kroppsspråk kunde jag sluta mig att de väntat länge. Innanför fanns fem tjänstemän. En räknade pengar, han som tydligen var boss skrev vid sitt skrivbord och tre var inbegripna i ett samtal. Jag iakttog fascinerad att ingen tjänsteman på de fem minuter som jag stod ut, kastade en enda blick åt vårt håll. ”Hello” ropade jag, så högt att åtminstone bossen tittade upp med förvånad min. ”We are seven outside, you are five inside. You are supposed to give service to the public. Why doesn´t anything happen here”? “Wait, wait” svarade bossen och viftade avvärjande med ena handen. Indierna, d v s de som väntade, stirrade förvånade på mig. ”I am waiting no more” hojtade jag.. ”If this is the way India is run by you officials, I am not surprised that you are still undevelloped” la jag till som slutkläm.
Speciellt om man är turist har man förtur. Men, som sagt, på posten och på banken demonstreras vem som har makten. Och man behöver inte vara tjänsteman för att visa att man är på hemmaplan. En dag på väg hem till Agonda såg jag framför mig tre män på sina rostiga, gnisslande cyklar. Dom var inte i sällskap, det var ca 50 meters avstånd mellan dem. Jag passerade i mitt ordinarie marschtempo nr 1 och snart nog även nr 2 och nr 3. Men bara ett par hundra meter senare stilade en av dem förbi med blicken rakt fram, sedan kom nr 2 och sedan nr 3. Alla liksom helt oberörda av det höga tempot. Jag har varit med om det förut, men inte tre på raken. Kunde dom hålla tempo med mig på en sexväxlad bakom sig och med långbacken någon km längre bort? Det blev aldrig uppenbarat, för märkligt nog vek alla in på samma lilla sidoväg, som passligt nog uppenbarade sig en bit fram.
Mars.
Nu vet jag varför turistströmmen drar förbi Agonda. Det är ju bra för mig,med dåligt för Rico och alla andra småhandlare. I alla handböcker och turistbroschyrer, även en jag har framför mig gällande dec 06 – jan 07, står det så här: ” Not many tourists frequent Agonda beach and you will find few souvenir stalls or restaurants”. Jag har också sett nånstans: ”Du måste ta med dig allt du behöver för det finns ingenting att köpa där och knappast några restauranger”. Och Nätet säger samma sak. När dom planerade en resa till Indien hade Jinnie t ex sagt till Christer: ”dit kan vi ju inte åka med barnen förstår du väl”. Det var bara för att Christer visste genom sina kompisar att Agonda hade mycket att erbjuda, som dom hamnade här. Sanningen är att det idag finns ett tjugotal restauranger om man medräknar alla ”hål i väggen”, flera stycken små shops med frukt, mjölk, ägg, bröd, konserver, fyra Internet, flera payphones och kanske tusen turistsängar. Och en volleybollplan!! Den dagen Agondaborna klagar hos Central Tourist Office of India och får broschyrerna att beskriva deras by på ett rättvisande sätt, så kommer även Agonda snart att krylla av turister med allt som följer i deras släptåg. Men letargin fortsätter, så jag har författat en skrivelse på engelska som sänts till redaktören för den stor informationskatalog, som just beskriver Agonda som byn kanske var för fem år sedan. Kanske uppdaterar han sin katalog. Kanske blir det ett uppsving om också Internet tar till sig den sanna informationen.
Det finns en man som hålls mellan Chaudi och Palolem. Låt oss kalla honom för N som i Nobody. Han lever sitt liv vid sidan av vägen. Första gången jag såg honom blev jag rätt upprörd över att man lät en död ligga så där utan att ta hand om liket. Men han låg bara och sov en meter ifrån asfalten. En gång har jag sett hans ansikte när han stod och fjärrskådade. Hans ögon tycktes skarpa, ögonbrynen var fint tecknade och hans näsa välformad. Han skulle kunna vara en snygg man. Han är barfota och har knälånga byxor och en slags jacka, eller möjligen skjorta , det går inte att avgöra. Plaggen är rent otroligt smutsiga, täckta av ett tjockt lager av jord. Han har ett stort hår och ett stort skägg. Det verkar som om han inte har tvättat sig någonsin. Det skulle nog vara omöjligt att med varmt vatten, tvål och en grovtandad kam reda ut detta hår, för det är fullt med böss, halm och strån. Jag förmodar att någon ger honom ris att äta, men jag har aldrig sett detta. Tre ggr har jag sett honom upprest, men mesta tiden tillbringar han i huksittande, ni vet med stjärten helt nära hälarna och med hakan just över knäna. När han sitter så, har han, precis som en kameleont, samma färg som omgivningen. Ljusbrun med inslag av aska. Många är det som åker förbi honom utan att se honom trots att han finns där bara två meter bort. Det han gör i detta huksittande, och då utan att någonsin titta upp, är att fösa sand och grus med ena tummen till en liten två cm hög halvcirkelformad vall just framför sig. Timme efter timme, dagarna i ända. En gång när jag cyklade förbi honom, tyckte jag mig se några tecken i den yta som på detta sätt blivit renskrapad. Men kanske var det en synvilla för jag har aldrig sett det sedan.
N är en gåta. Jag har frågat några i Chaudi men de bara sätter fingret till tinningen och gör en skruvande rörelse. ”He is cracy”. Alla känner till att han finns men ingen vet något om honom. När de glammande skolbarnen skall passera honom på väg hem blir det alldeles tyst.
Men jag tror inte han är cracy. Jag tror han mediterar. Med sandfösningen som sitt mantra.
Visste ni att sådana där långa halsband, som t ex det jag lånade av Gulam, lär ska ha 108 kulor? Varför just 108? Jo, 1 står för manlig energi, 0 för kvinnlig och vrider man 8:an 90 grader, så är ju det tecknet för oändlighet. Visst är det vackert! Mannen med ”sin” Kvinna i Evighet.
Amen.
Lars Kihlman
Tanken var att här skulle jag tillbringa många vintrar, vintrar som alltid är mentalt påfrestande för mig. Att nu sitta på den ganska stora terrassen och se mot solnedgången gör att det sprider sig ett lugn i hela kroppen. Det är lika vilsamt när det är knallsvart och stjärnorna lyser upp himlapällen. Ljudet från de inrullande vågorna hörs alltid och vinden från havet fläktar skönt.
Agonda är så mycket mer än stranden. Det är en levande by. Man ser det inte minst på eftermiddagen när hundratals barn i alla åldrar strömmar ut ur skolan, som ligger vägg i vägg med St Anne´s Church. Alla i rena enhetliga skolkläder. Mänskor, som jag möter ler och säger Hello. Här finns allt du behöver om du, som jag, lagar egen mat. I de enda två butiker, som är turistanpassade, finns inget krimskrams utan handgjorda ting från Kashmir. Men Internet, Lonely Planet och the Indian Travel Magazin beskriver Agonda som det var för fem år sedan, vilket gör att få nya turister kommer hit. De små entreprenörerna har det besvärligt ekonomiskt. Men det innebär också att beachen är glest befolkad. Knappast några strandförsäljare finner det lönt att vandra längs stranden med sina tyger. Allt detta är en lisa för oss långliggare, men det kommer förstås inte att dröja länge förrän här ser ut som i Palolem och Putnem. Ett gott råd är därför: Besök Agonda Beach innan det är försent.
Nedanstående är ett sammandrag av 17 resebrev hem till mina älsklingar och vänner.
December.
På nyårsdagen, när jag åter låg i det ljuvliga vattnet, vände sig en liten mörkhyad man mot mej och hojtade ”ABINOJÖ”. Då jag såg frågande ut forsade han mot mig med armen och handen utsträckt just under vattenytan. Jag blev lite betänksam, det såg nästan ut som ett anfall från en romersk galär med nedsänkt ramm, men lugnades av hans bländvita leende. Jag förstod att han ville skaka hand men varför i all världen då? När vi väl hade tagit i hand sa han lite lugnare och med stor visad glädje åter ”abinojö”. Då förstod jag och svarade honom lika vänligt. Alla jag känner har hälsat Happy New Year med handhälsning. Det skall göras ordentligt tydligen.
Deras engelska är verkligen inte någon Oxfordvariant. ”Put” används av Rico om nästan allting som har med installation att göra. Sätta i en säkring blir ”put fuse”, sätta på agn blir ”put bite” och tända spisen ”put fire”. Det är klart, har man inget större ordval är man tvungen att begränsa sig. Jag satt häromdagen bakpå en vespa när vi passerade en järnvägsbro. Jag förklarade då för min förare att jag en gång förra året hade tagit reda på tågtiderna för att inte bli nedmejad, och sedan gått med cykeln studsande på syllarna därför att det var ju en omväg på flera km att ta den vanliga vägen, över den lilla smala bron långt där borta. Jag var ganska ordrik. Han bidrog med: ”Yes, bridge, very shortcut”.
Tankar på hemfärd är långt borta. Det är alldeles för ljuvligt här. Idag låg jag för första gången och pressade. Magen svider lite nu vid kvällningen, så det lär inte bli något pressande i morgon. Visst hade jag föredragit mest rodnad på överkroppen, men så här vid 73 års ålder är det trots allt magen som är närmast solen. Men visst har jag gått ner! Bra är också att de ”fnurror” jag alltid har på stämbanden efter halvårsvis tystnad, har börjat ge med sig och rösten hade stundtals volym där jag låg och rekapitulerade alla ”mina” visor. Jag blundade förstås där jag låg, men kunde livligt föreställa mig höjda ögonbryn hos några ryssar, som låg 20 meter bort när dom lyssnade till ”Jag har en rancho i Guatemala, om fröken Larsson vill flytta dit” och kanske såg foten som vickade i takt. Det var visst några som passerade tätt intill också. Kanske talas det redan om den där konstige svensken, ni vet han som alltid syns cykla vägen till Chaudi med en stor plastlåda på pakethållaren.
Idag när jag låg och pressade med en handduk över ansiktet - min näsa börjar se oroväckande röd ut - så hörde jag ett intensivt högt ljud som om några fåglar helt nära kivades. Men varför kom då ljudet från en och samma plats om det nu var fåglar? Jag brydde mig inte, det var alltför jobbigt att resa sig på armbågen, kisa mot den intensiva solen och försöka lista ut varifrån svirrandet kom. Men när jag en stund senare vadade ut i vattnet för dagens fjärde (!) simlängdtur, så var det lätt att lokalisera snattrandet till en liten krabat på klippan bara tjugo meter bort Han kalasade ihärdigt på en firre och snackade mellan tuggorna, på det där lustiga sättet, med två kompisar vid klippans fot. De fiskade, fångade och nojsade med bytet de också. Tänk utter i Indiska Oceanen! Jag kunde i godan ro studera dem på 20 meters håll. De studerade mig också men verkade inte alls oroade så länge jag inte kom närmre. Det var dom och jag på näravstånd. 50-60 meter ifrån låg folk helt ovetande.
Ni vet förstås att vid crawl vrider man huvudet tills munnen är just över vattenytan, gapar och tar in luft, som man sedan blåser ut med ansiktet riktat neråt. Jag vrider huvudet åt höger när jag skall andas, vänster arm är då framme för ett nytt drag och höger armbåge håller just på att avslappnad lyftas ur vattnet. Jag simmade söderut och varje gång jag sög i mig luft så fylldes mitt mycket begränsade synfält bara av solens stora röda klot, som just doppade nederkanten i havet. Ur mitt perspektiv tycktes bara några meter vattenyta finnas mellan det röda klotet och mig. Ingen horisontlinje störde. Några gånger fanns där inget att se när jag drog i mig luft och samtidigt öppnade ögonen. Det var när en större våg hävde sig högre och skymde. Så vid nästa inandning var han där igen. Större, närmre och rödare än jag sett någon gång. Bara för mig liksom.
Ytterligare en sak hände på en av mina dagliga simturer längs stranden. När jag efter halva distansen stod och gjorde lite vattengymnastik för en muskel som blivit försvagad efter höftledsoperationen, så kände jag något vid foten . Det var en liten decimeterlång fisk som ”noppade” på min ankel. Inget konstigt med det, det har jag varit med om förut. Men när jag så började simma tillbaka, kände jag något som ideligen touchade min mage. När jag under fortsatt crawlande kikade neråt-bakåt, såg jag att samme lille krabat valt mig till värdfisk. I hopp om att kunna fortsätta att knapra lite på huden eller kanske få några rester från munnen. Det kändes nånstans som om jag var lite stolt över att ha blivit utvald.
Den finaste upplevelsen skedde i ett tempel där det var fullt med folk, som gjorde sina ritualer framför prästerna som tog emot blommor, frukt och pengar till guden innanför. Jag såg en ung man, som uppenbarligen var förståndshandikappad. När han på sin mors uppmaning knäböjde framför prästerna, tryckte hon ner hans huvud mot golvet. Inte hårt, bara bestämt. Jag såg hur han passade på att peta sig i näsan medan han låg där. Men det var sedan han rest sig igen som det blev lite märkvärdigt. Plötsligt stod han där bara rakt framför mig, lika lång som jag och med ögonen bara två decimeter från mina. Och med ett enda stort leende. Jag minns att jag tänkte: bara han inte luktar illa i munnen så kan jag väl hänga med en stund och le tillbaka. Om inte annat så för hans mammas skull.
Men den unge mannen slutade inte att le. Och han luktade inte illa i munnen. Folk trängdes runt oss, hans mamma stod helt nära och kollade att sonen inte gjorde bort sig, Iris och Karin stod också tätt intill. Han kunde se på vem som helst. Tappa intresset låta blicken flacka. Var inte det vad man kunde vänta sig av förståndshandikappade? Att inte kunna fokusera! Snälla, var nu den förste av oss två att vända bort blicken.
Men han hade bara ögon för mig. Han sa inte någonting. Om han nu kunde. Hans blick och hans leende uttryckte bara ren kärlek. Hans leende var så stort! Jag kände mig (åter) som en utvald och började ta till mig denna stunds sublima kvalité. En intensitet, vilande i sig. Hans blick vek inte en tum och nu vek inte heller min blick en tum. Med folks larmande som en vag ljudkuliss någonstans i bakgrunden, stod vi där bara och storlog med kärlek och såg in i varandras själar. Under en minut? Två? Tre? Jag vet inte, jag minns inte heller hur det slutade. Drog hans mamma iväg med honom?
Vad jag vet är att min lilla sätesmuskel ömmade mycket mindre dagen därpå.
Februari.
Det är roligt att efter de dagliga besöken i Chaudi ta vägen över Putnem och hälsa på Desmond och Gulam. Desmond ja. Desmond är extrem råkostare. Han kan vara jobbig när han talar om vad som är bäst för mig, men idag var han bara rolig. En kvinna, vars barn är kompis med sexårige Satja, kom för att hämta sin son. Hon hade alla attribut, som så många härnere, tatuering på ländryggen, ring i näsan och stora örhängen. När hon gått frågade jag Des: Kommer du att låta Shannon tatuera sig när hon är 17 år? Heaven no! She has already asked me about making holes in her ears. Well, will you let her do that before she is 18? No, God created women with all the holes they need.
När jag cyklade förbi kyrkan i kväll för att ringa hem från den enda ”payphone” som fungerade, var det massor av mänskor på skolgården. Bord och bänkar för kanske 300 personer all over the place. Det var bröllop. Alla uppklädda till max, karlarna i mörk kostym. Bandet lät okej. Det var amerikanska evergreens som gällde. Många bor med svenska mått erbarmligt - Agonda har många ”shacks” - men när det gäller att visa upp sig så får man leta efter maken till sceneri. Kvinnornas kläder är bara så vackra. Inte bara vid fest, på bussen till Margao eller på gatan i Chaudi! När jag cyklar förbi risfälten så är de fyllda av färgklickar. Det är kvinnorna som hela dagen står framåtböjda i värmen. Och när de traskar hemåt på eftermiddagen efter en hård dag på risfälten, ser jag att kläderna fortfarande är rena och vackra. Det är för mig en gåta att också dessa jordbruksarbetande kvinnor kan hålla stilen på det sättet.
Idag blev det kvällsdopp igen. Visst har jag kanske sett stjärnor lysa lika klart hemma när jag t ex legat i vår ”hot tub” och spanat upp mot vinterhimlen. Men här finns myriader! Om jag, när jag står till halsen i vattnet, vänder mig mot land, så gör den sporadiska illuminationen av strandlinjen ändå sitt för att bleka himlen. Inte så många stjärnor syns åt det hållet. Karlavagnen står där upp och ner och aftonstjärnan ligger lågt lång bort. Men när jag vänder mig utåt havet lyser himlavalvet av stjärnor och vintergator. Vattnet är ljumt, bakom mig fräser vågorna när dom krullar sig och jag står där med huvudet bakåtlutat för att ta in så mycket som möjligt. Det är mäktigt. Och när jag rör armarna eller benen omvärvs de av ljus. Jag var längesen jag såg mareld hemma. Har det blivit mindre med plankton i våra vatten? Jag minns hur vi pojkar efter bryggdansen på Käringön brukade ta en åra eller båtshake och vispa med den under bryggan där det var mörkt, för att visa tjejerna. Dom blev så romantiska då.
När jag kom cyklande från Chaudi idag såg jag några män som satt med ryggarna mot en husvägg. De flesta hade orange halsdukar; i övrig vanliga arbetskläder. De brydde sig inte stort om mig utan tittade med allvarsam min på något på andra sidan vägen. När jag vände blicken dit såg jag en trave på ca två kubikmeter snyggt travade stammar brinna för fullt. Det var hinduer som brände en släkting på bål. Det vanligaste är att man har speciella platser där detta sker, men Rico visste berätta att det är också är ganska vanligt att eldbegängelsen sker på den egna marken. Mannen som dött hade varit ägare till restaurangen vid vars vägg hans anhöriga nu satt. Rico berättade också att kroppen inte låg synlig högst upp på vedtraven utan var instoppad i mitten. Troligen för att liket p g a hettan inte skulle börja röra på sig. Allt detta skedde 10 meter från en livligt trafikerad väg. Snacka om kulturkrockar.
Livet här måste te sig ganska enahanda för alla de, som inte har mina rutiner, som ju, som ni förstått, fyller min dag. Så både de och jag anammar tacksamma allt som bryter enformigheten att ligga på stranden och pressa. Jag skulle just ta mig nerför de branta trappstegen för att gå ner och ta ett dopp, då jag såg en kossa stå i silhuett just där folk brukar ligga och solbada några meter upp från det längst uppsköljande vattnet. När jag kom närmre såg jag att kossan bökade bland någons tillhörigheter och att denna någon kom upp ur vattnet som en furie skrikande ”You bloody bastard” med flera andra invektiv. Kossan förstod att hon måste snabba sig på, greppade en bok mellan tänderna och började kuta. (Kossorna äter kartonger och sådant, för de behöver cellulosan). Det är sällan man ser dem kuta, men den här förstod att det var bäst lägga på en rem. Tjejen efter och norrifrån kom en man springande med flaxande armar. Han ville uppenbarligen hjälpa bikinibruden och genskjuta kossan. Men kon körde en 90-gradersvariant och skumpade iväg upp mot ”min” dunge med kokospalmer. Vid det här laget hade folk rest sig upp på flera håll för att bättre kunna se vad som var på gång. Nu var tjejen ikapp hojtande fler svordomar – engelskan är verkligen rik på sådana – och kossan fann för gott att släppa boken och sätta sig i säkerhet. Tjejen tog upp sin bok och höll den som man tar en död mus i yttersta svansspetsen, och gav sig ner i vattnet för att skölja den av kosaliv drypande volymen. När tjejen, fortfarande svärande, passerade mig sa jag med ett vänligt leende i hopp om att kunna muntra upp henne: ”It must have been a good book”, men hon kommenterade inte min lilla lustighet på annat sätt än att hon gav mig fingret. Men det var hela spektaklet värt.
För några dagar skulle jag köpa frimärken till ett brev hem. Det enda stället där sådana tillhandahölls var på postkontoret. När jag kom in stod sex man utanför skranket. Av deras kroppsspråk kunde jag sluta mig att de väntat länge. Innanför fanns fem tjänstemän. En räknade pengar, han som tydligen var boss skrev vid sitt skrivbord och tre var inbegripna i ett samtal. Jag iakttog fascinerad att ingen tjänsteman på de fem minuter som jag stod ut, kastade en enda blick åt vårt håll. ”Hello” ropade jag, så högt att åtminstone bossen tittade upp med förvånad min. ”We are seven outside, you are five inside. You are supposed to give service to the public. Why doesn´t anything happen here”? “Wait, wait” svarade bossen och viftade avvärjande med ena handen. Indierna, d v s de som väntade, stirrade förvånade på mig. ”I am waiting no more” hojtade jag.. ”If this is the way India is run by you officials, I am not surprised that you are still undevelloped” la jag till som slutkläm.
Speciellt om man är turist har man förtur. Men, som sagt, på posten och på banken demonstreras vem som har makten. Och man behöver inte vara tjänsteman för att visa att man är på hemmaplan. En dag på väg hem till Agonda såg jag framför mig tre män på sina rostiga, gnisslande cyklar. Dom var inte i sällskap, det var ca 50 meters avstånd mellan dem. Jag passerade i mitt ordinarie marschtempo nr 1 och snart nog även nr 2 och nr 3. Men bara ett par hundra meter senare stilade en av dem förbi med blicken rakt fram, sedan kom nr 2 och sedan nr 3. Alla liksom helt oberörda av det höga tempot. Jag har varit med om det förut, men inte tre på raken. Kunde dom hålla tempo med mig på en sexväxlad bakom sig och med långbacken någon km längre bort? Det blev aldrig uppenbarat, för märkligt nog vek alla in på samma lilla sidoväg, som passligt nog uppenbarade sig en bit fram.
Mars.
Nu vet jag varför turistströmmen drar förbi Agonda. Det är ju bra för mig,med dåligt för Rico och alla andra småhandlare. I alla handböcker och turistbroschyrer, även en jag har framför mig gällande dec 06 – jan 07, står det så här: ” Not many tourists frequent Agonda beach and you will find few souvenir stalls or restaurants”. Jag har också sett nånstans: ”Du måste ta med dig allt du behöver för det finns ingenting att köpa där och knappast några restauranger”. Och Nätet säger samma sak. När dom planerade en resa till Indien hade Jinnie t ex sagt till Christer: ”dit kan vi ju inte åka med barnen förstår du väl”. Det var bara för att Christer visste genom sina kompisar att Agonda hade mycket att erbjuda, som dom hamnade här. Sanningen är att det idag finns ett tjugotal restauranger om man medräknar alla ”hål i väggen”, flera stycken små shops med frukt, mjölk, ägg, bröd, konserver, fyra Internet, flera payphones och kanske tusen turistsängar. Och en volleybollplan!! Den dagen Agondaborna klagar hos Central Tourist Office of India och får broschyrerna att beskriva deras by på ett rättvisande sätt, så kommer även Agonda snart att krylla av turister med allt som följer i deras släptåg. Men letargin fortsätter, så jag har författat en skrivelse på engelska som sänts till redaktören för den stor informationskatalog, som just beskriver Agonda som byn kanske var för fem år sedan. Kanske uppdaterar han sin katalog. Kanske blir det ett uppsving om också Internet tar till sig den sanna informationen.
Det finns en man som hålls mellan Chaudi och Palolem. Låt oss kalla honom för N som i Nobody. Han lever sitt liv vid sidan av vägen. Första gången jag såg honom blev jag rätt upprörd över att man lät en död ligga så där utan att ta hand om liket. Men han låg bara och sov en meter ifrån asfalten. En gång har jag sett hans ansikte när han stod och fjärrskådade. Hans ögon tycktes skarpa, ögonbrynen var fint tecknade och hans näsa välformad. Han skulle kunna vara en snygg man. Han är barfota och har knälånga byxor och en slags jacka, eller möjligen skjorta , det går inte att avgöra. Plaggen är rent otroligt smutsiga, täckta av ett tjockt lager av jord. Han har ett stort hår och ett stort skägg. Det verkar som om han inte har tvättat sig någonsin. Det skulle nog vara omöjligt att med varmt vatten, tvål och en grovtandad kam reda ut detta hår, för det är fullt med böss, halm och strån. Jag förmodar att någon ger honom ris att äta, men jag har aldrig sett detta. Tre ggr har jag sett honom upprest, men mesta tiden tillbringar han i huksittande, ni vet med stjärten helt nära hälarna och med hakan just över knäna. När han sitter så, har han, precis som en kameleont, samma färg som omgivningen. Ljusbrun med inslag av aska. Många är det som åker förbi honom utan att se honom trots att han finns där bara två meter bort. Det han gör i detta huksittande, och då utan att någonsin titta upp, är att fösa sand och grus med ena tummen till en liten två cm hög halvcirkelformad vall just framför sig. Timme efter timme, dagarna i ända. En gång när jag cyklade förbi honom, tyckte jag mig se några tecken i den yta som på detta sätt blivit renskrapad. Men kanske var det en synvilla för jag har aldrig sett det sedan.
N är en gåta. Jag har frågat några i Chaudi men de bara sätter fingret till tinningen och gör en skruvande rörelse. ”He is cracy”. Alla känner till att han finns men ingen vet något om honom. När de glammande skolbarnen skall passera honom på väg hem blir det alldeles tyst.
Men jag tror inte han är cracy. Jag tror han mediterar. Med sandfösningen som sitt mantra.
Visste ni att sådana där långa halsband, som t ex det jag lånade av Gulam, lär ska ha 108 kulor? Varför just 108? Jo, 1 står för manlig energi, 0 för kvinnlig och vrider man 8:an 90 grader, så är ju det tecknet för oändlighet. Visst är det vackert! Mannen med ”sin” Kvinna i Evighet.
Amen.
Lars Kihlman