Basilicata lär vara som Sicilien. Det ligger där du tänker dej mellanfoten på ”den italienska stöveln”. Jag älskar det fattiga Italien mycket mer än det mondäna. Inte bara för att det är billigare, utan för att murstenarna och takteglet har en annan lyster, människorna visar intresse för oss och naturen är otämjd. Jag gillar kurvorna på vägen och är nyfiken på vad som gömmer sig bakom, jag gillar att vara tvungen att stanna bilen för att släppa förbi fårskockarna, jag tycker om att spana in gubbarna på caféet i den lilla bergsbyn. Med dom gamla husen! Och barnen! Skitiga, vackra och nyfikna. Tack vare att Mussolini negligerade södra Italien, inte byggde industrier och lät folk leva i armod, tack vare att vägarna är få och dåligt underhållna kommer Iris och jag att kunna njuta detta turistoförstörda landskap. Carlo Levi skrev en bok ”Kristus stannade i Eboli”, med det menade han, att söder om Eboli fanns inget hopp. Men boken - den blev världsberömd - uppmärksammade Basilicata. Och nu är vi på väg!

På turistbyrån i Maratea träffade hustrun Sussi, en dam som Iris fick god kontakt med när hon var inbjuden till en journalistinformation i Stockholm där italienare från regionen just ville marknadsföra Basilicata. Det är tack vare det partyt, som vi över huvud taget är just här. Den energiska Sussi ringde raskt ett antal telefonsamtal och fixade på stubben sju nätters fri halvpension här i södra delen av Basilicata och när vi träffar henne i morgon har hon fixat ytterligare en vecka i norra delen. Det är inte så dumt att vara gift med en journalist.

I vissa avseenden är Italien obegripligt. Väg A 1 var så sammetsmjuk så 140 km / tim kändes knappast. Men liksom på förra övernattningen sitter på detta fyrstjärniga hotell toalettrullen fullständigt oåtkomligt rakt bakom ryggen när man sitter ner, och när man vrider sig för att få tag på den, så lossnar sitsen.

Marknaden i Lagonegro försåg oss med vin, strumpor, mozarella di bufala, plommon, tvättmedel, bönor och korkuppdragare. Rikottaost och valnötter hade vi kvar sen igår. Ringa hem och skoja med Christer, som sköter katt och hus. Vila på ena armbågen med huvudet mot Iris axel och snitta bitar av rikottan med fällkniven, spetsa med knivsudden och föra till munnen. Macho. Skära en flisa i ena änden av en valnöt, trycka in kniven, bända isär de båda halvorna, gröpa ur och ge sin kvinna. Mycket macho. Ligga siesta på underläggen i bara kalsingarna mitt i potent växtlighet med doftande vildtimjan. Grönskande dal nedanför fötterna. På andra sidan dalen ett runt litet berg, kompakt grönt som ett broccolihuvud. Längre bort mäktiga Monte Sirino också boccoligrönt nertill, men på grund av frosten på hög höjd brunt, ockra, gult och grått upptill. Blå himmel. Ljummen vind. Dofter. Fågelkvirr. Det enda bekymret är magen. Det är som om verkmästar´n inte riktigt hinner med. Fullt klart är att på något sätt måste jag balansera allt detta kulinariska. För avstå från det vill jag inte!! Hur avstå från ett glas vitt vin med bröd med ost och oliver! Igår när vi slank in i en Pharmasia för att köpa öronproppar till Iris och något digestivo till mej, kollade den unge expediten in min kista, flinade och sa: ”Magniato tropo bene? Eh”?

Italiensk TV ser jag med minst ett höjt ögonbryn. Om någon är misstänkt för ett brott så ser man vederbörande både när han i handbojor trycks in i polisbilen och i närbild nämligen polisfotot en face, vänster profil, höger profil. Inte nog med det, en kamera kryper helt nära namnskylten i huset där han bor, så att man inte skall missa hans fulla namn. Lika svårbegripliga är Rai Uno med ett otal tävlingar och andra fördriva-tiden-program. Häpnadsväckande snygga damer ler med bländvita tänder och åmar sig inför studiopubliken. T o m ett väderprogram hade en publik som applåderade kommande vackert väder. Toppen var ett matlagningsprogram där kocken var en karl med flera dagars skäggstubb, en tant var inbjuden att göra små kloka inpass, medan en med ett djupt dekolletage försedd blondin stod så där snyggt, vred sina händer på ett proffsigt sätt, vände sej mot publiken log vitt och upprepade det mesta av vad kocken just sagt. Ofta böjde hon sig djupt fram för att ta upp en skål, hålla den en kort stund för att sedan böja sig djupt fram och ställa ner den igen på ungefär samma ställe. Alla nöjesprogram har dessa damer, alla med långt hår, som dom vidrör eller kastar med. När damerna skall presenteras, uppehåller sig kameran först vid de alltid högklackade skorna, och sedan får vi sakta som en smekning, följa med uppför de smäckra benen, knäna avslöjas i all sin fulländning, lite av låren kommer till synes, den korta kjolen, midjan, bysten och sist, äntligen, med huvudet lite åt sidan så att håret faller rätt, tittar hon med kärleksfullt strålande ögon och fyrar av ett bländande leende. Bara för mej.

Äntligen fick vi den. 167 mil har vi kört, men nu sitter den där. Vi visste förstås inte från början, men efter alla berättelser om hur betydelsefull den är för hela Basilicata, hur stor den är och hur synd om den det är, så kände vi att vi måste ha den. Så idag klättrade vi 1½ timma uppför och till slut såg vi en. Flera längre bort. Den såg verkligen ut att vara i nöd. Rötterna kala, som stora nystan, stammen väldig, grenverket spretande åt alla håll grenverket spretande åt alla håll och barken fjällig som en romersk harnesk. Pino Loricato. Namnet efter likheten med de dubbla läder”fjällen” på den romerska brynjan, som också kallades ”lorica”. Tallen är en kvarleva från istiden, och lider svårt av värmen i det nya klimatet. De mest avbildade exemplaren är mera vindpinat vresiga än de vi fotograferade, men de finns högt över trädgränsen i ett område, som man når först efter tre timmars klättring. Vi fick nöja oss med vad vi såg. Enastående i ordets båda bemärkelser, nästan aldrig på plan mark, utan svårt otillgängligt i branter. Det var därför som erosion blottar rötterna. I Terranova di Polloina mötte oss Nino Golia, bjöd på capuccino och berättade stolt om mammas matlagning och pappas vin. Om Pino Loricato, om vikten av att leva av, i och med naturen. På rummet låg ett vykort, med Mr & Mrs Kihlman, på adressraden Room 208 och längst ner Hotel Piccio Nero, Terranova di Pollina, - vår nuvarande adress. Allt i datautskrift !! Mycket imponerande.

Middagen igår var otrolig. Jag skall aldrig tala illa om tryffel mer. Här var den riven och blandad med Oliv Virgin Oil, muskot, persilja och vitlök. Uthälld på färskost, som man grillat platt. Osten på en bädd av skivade tomater. Mer olivolja underst på tallriken. Och som pricken över i, frön från vild fänkål. Dom smakerna tillsammans, mitt herrskap! Iris berättade att kyparen log när han gick förbi. Jag såg det inte för jag blundade.

Det ligger ett par bergsbyar 25 minuters bilfärd från Terranova, som har en enbart albansk befolkning. Albanerna fick en fristad här på 1500-talet sedan de flytt från turkarna. Först hamnade de på ett annat ställe, men då de insisterade på att behålla sina speciella religiösa traditioner fördrevs de igen, nu av munkar, och hamnade i San Paulo och San Constantino, båda med tillägget di Albanese. Där är man mer albansk än i Albanien. Språk och gamla traditioner har bibehållts. Till för 20 år sedan fick unga människor bara gifta sig med albaner, ibland bara inom sin egen by. På grund härav minskade befolkningen dramatiskt, och de äldste blev tvungna att tänka om. Vi var i San Paulo söndag kväll, min fantasi var att folk promenerade på piazzan, som i Rotonda, men iklädda sina folkdräkter. Men det var tyst och stilla. En gammal kvinna satt på en trapp och var vackert fotomässig i sin rosa schal och jag skickade ut Iris för att fråga om lov. Jag satt kvar i bilen och såg i backspegeln hur kvinnan nekade. Jag närmade mej med kameran pekande bort från kvinnan, ofarlig som en uppbruten fågelbössa, tog ett kort på Iris och visade kvinnan. Då vart hon nyfiken och nickade samtycke. Nästa dags lunch blev en riktig fullträff igen. Om jag bortsåg från ett lätt trafikbrus från vägen bakom mej, fann jag mej sitta på Colla Bellas höjd. Sånär som den på palmklädda stranden. Naken var jag inte heller, men Iris kavlade upp byxbenen och tog av sig i behån. Mörka barrträd skuggade ginst i mängd, sannolikt skuttade getter i närheten, och möjligen kunde vi urskilja näktergalens ljuva röst ibland all småfågelsång. Vi satt vid ett gammalt träd i en grön oas med en sluttning ner mot en olivlund, där från den närmsta gården nere i dalen, jag hörde bonden sjunga och nåt annat som troligen var kalkon. Det var en härlig dag med siktigt väder, och borta vid horisonten såg vi bergens blåa rand. Vi satte oss i gräset för att dricka, det doftade vilda kryddor, vi lade upp vår mat och jag skruvade locket av en tetra med lantvin. Kypparna flängde parvis från buske till buske, åtta fjärilar fladdrade omkring, två vråkar (?) flög helt nära marken, men hittade en termikström och steg mot den blå himlen i spiraler utan att nånsin röra vingarna, tills dom vart helt osynliga. När jag ätit och druckit sa jag till Iris: ”Om jag lägger mej bakåt här nu för en siesta och drömmer om tre nakna flickor, är det OK för dej”? Och fick till svar: ”Det beror på hur dom ser ut”.

Hon tror nog inte riktigt på mej när jag kommenterar TV-brudarna och tycker att dom bara
fjantar sej.

Nu har vi installerat oss på vårt hotellrum på *** Albergo Italia, där vi ska stanna i två dagar. Rum och rum förresten, snarare en svit. På bottenvåningen en stor soffa, stolar och bord, TV, garderober, kylskåp och badrum. Fin konst på väggarna, tunga brokadgardiner för de höga fönstren. Ett etage upp, på en balustrad, ligger sovrummet, det också med TV. Det gäller att minnas var man är, när man ska upp och kissa på natten, så man inte snubblar över räcket och hamnar en trappa ner fortare än man hade tänkt sig. Ty från golvet i bottenetaget är det cirka fem meter upp till sängkammartaket, som ser ut som ett vitmålat kyrkvalv.

Men det häftigaste är ändå utsikten från den stora terrassen utanför sviten. Inget annat rum har terrass vad jag kan se, så Sussi har återigen sett till att vi fått det bästa. Från terrassen ser vi ut över den antika staden Sassi, som ligger avsevärt lägre. Överst grottor, där folk bott sedan stenåldern. Och i vissa fall fortfarande bor. Nedanför ett myller av håligheter, hus, våningar, 150 kyrkor, prång och smala gränder, uthuggna och utmejslade ur den grå leran, som kallas tufo. Taket på ett lågt beläget hus är golvet för det övre. Vars tak är golv för ytterligare en våning. Vars tak …. osv. Allt i olika skalor av grått. Allt oerhört komprimerat. Jag såg för min inre syn hur det har sett ut en gång med ett myller av männskor med kläder i färger. Hit vart nämnde Carlo Levi deporterad av Mussolini, det är om människorna i grottorna i Sassi boken ”Kristus stannade i Eboli” handlar. Det fanns 20 000 männskor där i början av 50-talet. Men så kom funktionärer från kommunistpartiet och tvångsflyttade folk, med motiveringen att så få ingen italienare bo. Det skulle helt enkelt se för illa ut i omvärldens ögon, menade man. Idag är Sassi i Matera betecknat som världsarv av FN. Det är lätt att förstå. Jag har aldrig sett något liknande. Det var i Sassi som "Passion of Christ" spelades in. Mel Gibson regisserade.

Dolomite Lucane - gamla namnet på Basilicata var Lucania - gör skäl för namnet. Spretiga sandstensfingrar rakt upp mot skyn. En ”dolomit” såg precis ut som ett indianansikte i profil. Näst högst i Basilicata ligger byn och fastän den är liten, var det ingen av gubbarna, som visste var vårt ”albergo” låg. Alla menade att det måste vara i det stora restauranghuset, som också hade logi, fast det inte stämde med Sussis beskrivning. ”Det är enda hotellet i byn” sa en man, som visade sig vara ägare till detsamma. Men Iris var envis och hittade rätt. Så nu bor vi med enorm utsikt som de första gästerna hos Antonietta, damen som också är lärare i gastronomi. Det skall verkligen bli spännande att se vad hon dukar fram. Capuccinin jag fick när vi kom, var i alla fall den bästa hittills.

Det är kul det här med manligt och kvinnligt. Jag frågade Iris för några dagar sedan vilka grejor hon skulle sakna mest på resan. Inte det uppenbara som pass, pengar, telefon och dylikt, utan saker som kanske inte var så lätta att inhandla i nån bergsby. Hon sa: Schampo, hudcreme, tvättmedel, resestrykjärn, makeup-grejor. Och jag sa: Resedator, anslutningsadapter, batteriladdare, serat och fickkniv. Och idag på lunchrestaurangen i Viggiano frågade jag som vanligt - vi tävlar flitigt - vad notan skulle gå på. Min metod är att försöka minnas vad varje rätt kostar enligt menyn och sedan lägga hop. Idag gissade jag på 39 E och Iris på 51 E. Notan visade 31,55. När jag framhåller att den manliga metoden måste vara bäst eftersom jag vinner för jämnan, blir Iris uppbragt och säger anklagande: ”Vad tror du det här skulle kosta på Hotell Havsbaden, bara vinet skulle gå på trehundra”!

Vid val av restaurang ser vi till att dom har meny bara på italienska. Billigast och bäst. Det rådet måste komma läsarna av Iris kommande artikel till godo.

I Matera var vi en vardagskväll inne i en av de många kyrkorna. Under de tio minuter vi satt där kom sex männskor in, förutom hon som var där när vi kom. En kvinna ringde på en ring-klocka och gick sedan in genom en dörr. Strax därefter kom en präst in utifrån gatan, knäböjde en stund och gick in genom samma dörr. Jag fick för mej att kvinnan ringt efter prästen, för en stunds själasörjande, att han liksom hade kvällsjour. Tänk detta i Sverige! Jag mår lite dåligt, åker till Väddö kyrka, som ständigt är öppen, ringer på en ringklocka och strax kommer pastor Joe och talar trösterikt till mej. Undra på att det är mindre utbrändhet och andra stressrelaterade sjukdomar här; förutom att alla - åtminstone i bergsbyarna - verkar vara troende och närsomhelst har tillgång till tröst och förlåtelse, så är det sociala livet ett helt annat än hos oss. Idag på restaurangen satt sju personer vid ett bord, varav tre kvinnor och en liten flicka representerade lika många generationer. Gammelmormor var så gammal att hon förde munnen till maten i stället för tvärtom. Hon sa inte så mycket, men när hon äntligen talade så lyssnade alla. Hon gestikulerade så vackert, och när hon sagt sitt, la hon händerna mjukt på varandra på bordet. Hennes ögon var så lika Al Pacinos när han är som tröttast av att ha sett det mesta.

Det är mycket som är olikt Sverige. Ofta säger vi: ”Det skulle aldrig kunna hända hemma”. När vi inte kunde hitta till hotellet igår lördag, och frågade efter vägen, så ställde ånyo en man upp och körde i rasande fart väl tio minuter, pekade när vi kom fram och försvann med en rivstart. Uppenbarligen visade han oss trots att han var sen. Och idag när vi kom tillbaka efter besöket i Viggiano, så står samma osthandlare som vi träffade på 1200 meters höjd, och säljer sina ostar inne i hotellfoajén, omgiven av en hel hord köplystna damer.

I morgon åker vi norrut, ända till Venosa, också det en stad med gamla utgrävningar. Det är tydligt att Sussi vill fortbilda oss, och tror på att en artikel skriven på det gamla vanliga sättet med information om en massa kyrkmålningar, muséer och fornlämningar, kommer att attrahera svenska turister. Det tror inte vi. Iris artikel kommer att handla om andra slags upplevelser.

Turen hit till Venosa från Grumento, var den mest måleriska hittills. Lilabruna plogvältor svallande i ljuset från den lågt stående eftermiddagssolen, vinradernas höstfärger, kullarnas schatteringar i alla bruna färger som tänkas kan, och de duvblå bergen som bakgrund. Taube har rätt, färgerna lilabrun och duvblå finns verkligen. Första och andra världskrigen lever i minnet här. Den 4: november är ett signifikativt datum. Då slutade 1:a världskriget. Detta firas överallt. Gator och piazzor heter Via och Piazza Quattro Novembre i var och varannan stad. I Venosa var det samling i kyrkan, barnkör, blåsorkester, gamla veteraner i sina ordensband, poliser i bästa stassen och det mitt herrskap är det mest macho man kan se - vidare parad till gamla borgen med statyn, som alla orter har med de stupades namn inristade, kransnedläggning och stor ballonger som smattrande for till väders. Och tal förstås. Häftigast var när en gammal soldat i hjälm från 1:a kriget utropade ett leve för Italia. I hans ”Viva Italia” fanns mycket känsla. Om honom sa Iris när hon först såg honom vid kyrkan: ”Där står en soldat som är så gammal att han ser ut att vara en av de stupade”. Så är vi då åter i Rom. Vi bor utanför.Tåget in har två våningar. Vi sätter oss högst upp förstås och belönas genast med anblicken av en antik akvedukt, som löper parallellt, bara såå vacker. När den korsar vår väg och vi passerar under säger Iris: ”Historiens vingslag flaxar så det viner om öronen”. Vi har löst ett dagskort och tar bussen ner till gamla Rom, som Iris känner till. En man, som vi frågade om vägen ville inte släppa oss med bara den informationen. Han berättade att det var romarrikets krigsmaskin som utformade dagens Rom. Akvedukter byggdes för att främst soldaterna behövde vatten, vägar byggdes för att hären skulle kunna marschera, triumfbågar byggdes och statyer sattes upp för att krigsherrarna skulle kunna ta sej hem igen på tillbörligt sätt. Till och med uppe på taken står det statyer.

På Piazza Fiore - blomstertorget - ligger, enligt Iris, Roms första och bästa bröd- och ostbutik. Bakom en tio meter lång disk stod sju karlar i bredd och servade kunderna, som ständigt fyllde på utifrån. Framför karlarna massor av ost och färdiga smårätter, bakom dem drivor av bröd. Innanför bakas det för högtryck med det såg vi inte. Trångt och trevligt. Det tog ofta mindre än tio sekunder mellan två ”Prego”. Under tiden låg brödet på vågen, ett kvitto spottades ut, ett ”Grazie, arrividerci” och kunden gick till kassan. Men om man, som vi, inte riktigt visste vad vi ville ha, tog man sig också tid. Vi köpte bröd och ost till vårt party.

På Piazza Navona lät jag lura mej av en staty, föreställande farao Tutanchanchamon. Det visade sig sedan finnas flera, som försörjde sej med att stå still. Dom gjorde det verkligt bra. En asiat ägde guldskynket och masken, en ung romare stod blickstilla länge, länge, tills han slutligen blev trött, krängde av sej och torkade svetten ur pannan. Så delade de på pengarna, som turisterna kastat i burken. Massor med folk, många utklädda, fantastiska fontäner och byggnader. Vackra gränder med gamla stadiga hyreshus i dessa underbara färger. Mycket poliser. Inne i Pantheon, ett enda enormt rum påminnande om ett halvklot med en hög kupol där ljuset silade in genom ett hål mitt i, stod en riktigt bra orkester, som fick applåder efter sina korta framförande av kända verk. Vilken akustik! Vi strosade vidare på jakt efter ”Roma Point”, där vi kanske kunde få biljetter till fotbollsmatchen enligt hotellportiern. Sedan vi dirigerats fram och tillbaka inom samma kvarter, så hittade vi det till sist. Jag hade letat efter en auktoriserad ”biglietteria”, men Roma Point var en butik där man bara sålde fotbollsattribut. Allt gick i röd-orange och där fanns allt ett Romafans kunde önska. Förutom fotbollar, halsdukar, mössor och fotbollsskjortor, även kalsonger, badlakan, peruker, babyjeans med knäppen runt grenen för blöjbyten, minimala undertröjor, haklappar och pyjamas. Allt med Romas logotype. Det var full ruljans inför derbyt i morgon. Och se, hänvisade upp på andra våningen fick vi våra biljetter. Det var bara de bästa sittplatserna kvar. 75 E per styck betalade vi. Men en gång är ingen gång. Det skall bli verkligt kul. Vackert väder lär det bli också.

Jag har aldrig varit med om något liknande. Matchen samlade 76 146 betalande – mest i hela Europa. Roma hade hemmaarena, Stadio Olympico, så de stackars Laziofansen vid ena ståplatskurvan var bara ca 15 000. Hela arenan hade tak, utom just planen. Det kändes som att sitta inomhus och ljudet studsade tillbaka från taket och blev till ett enda stort rytande. När speakern annonserade Romaspelarnas namn med bara förnamnet, dånade publiken efternamnet med ett decibel som jag aldrig upplevt förut. Jag höll för öronen. Att 15 000 Laziofans visslade samtidigt kunde bara anas. Och när folk började stampa, kunde jag inte låta bli att tänka på vibrationsfenomen i armerad betong och sånt. Första halvlek var inte bra, och läktarintensiteten avtog något. När sedan första målet kom för Roma och folk började hoppa upp och ner som besatta, passade vi på att försöka slingra oss emellan, för vi måste till sista tåget 23 34 till Ciampino, och visste ju hur omöjligt det skulle bli senare. Men vi kom inte långt utan befann oss snart som enda stående när folk satt sig ner igen. Och det var inte populärt. Dessbättre blev det snart 2-0 till Roma, det var ett konstmål och hade folk förut betett sig som besatta så var de nu helt galna. Jag befann mig nertryckt till betongnivå och det enda jag såg var ett par ben, vars tillhörande fötter försökte massakrera en av sittplatserna av plast. Så hittade vi ett hål ner, kom ut på gatan och började jaga taxi. Det gick till slut, han körde bra, undvek alla gator där romafans redan blockerade Rom, tutande och hojtande, och hann med tio minuter till godo.

I god tid före matchen hade vi strosat i Rom med näsan ner i vägbeskrivningen. Tusentals turister gick på samma sätt. Men också romarna var ute på sitt kvällsnöje. Hela stan var som jag tänker mej en karneval. Kanske var någon miljon ute på gatorna, sannolikt satt tiotusentals mänskor på alla dessa uteserveringar, när jag tittade neråt en gata, såg jag tusentals på väg till Spanska trappan, som knappt hade en sittplats kvar, folk drack direkt ur fontänen nedanför, det vackra folket var ute och gick med sina meterhöga vinthundar, vid Fontana di Trevi kryllade det av japaner och Iris sa: ”Tänk, av alla dessa tiotusentals mänskor är det bara vi som känner till Älmsta”.

Den sista ”bild” jag vill förmedla till dej min käre läsare, är en doft: Tänk dej att du sitter utanför en bar nånstans i södra Italien med ett glas Amaro Lucano. Solen värmer. Du sluter ögon och förnimmer doften av god tobak, kaffe och vanilj.

Det är den 10:e november.

Lars Kihlman