Det blir ofta långgrunt på eftermiddagen. För att inte behöva gå hundra meter ut, böjer jag knäna för att få hela kroppen nedsänkt och studsar runt lite. När jag tills sist reser mig för att gå i land känns det lite kyligt på överkroppen. Vattnet är varmare än luften.

Jag är alltså tillbaka i ”min” beachhut på Agonda Beach. Vår vän Karin och hennes vän Gunilla har kommit hit. Det är jättetrevligt. För att inte tala om att ha Sreejith här. Som vanligt sköter han allt markarbete så jag har det himla bra. Ligger i hängmattan, läser och äter vindruvor. Cyklar som vanligt till Chaudi nästan varje dag, handlar, kollar mina mejl – det är precis ”same procedure as last year”. Nytt är ormen och damen med kameran.

Jag var på väg uppför långbacken nedböjd över styret med bara två meters sikt framåt. Då plötsligt är det något som rör sig en halvmeter framför framhjulet. Jag reagerade instinktivt med en livsfarlig gir åt höger, och i samma nu tittar jag åt vänster för att förstå vad det var. En jätteorm! Med sina två bukter var den 1,5 meter. Alla gånger. Runt mitten var den 13-15 cm. Mitt hjärta pundade iväg medan jag tänkte på vad som kunde ha hänt om jag kört över bakre delen, kunde den då sno runt och bita mig i vänster ben??? Förvisso var den dödligt giftig.

Damen med kameran då. Jo, jag var på väg hem till ”hutten” svettig och dan. En motorcykel passerar, den indiska damen bakpå vänder sig om. Med kameran i högsta hugg ler hon mot mig och skall till att knäppa. Hon tycker uppenbarligen att jag ser festlig ut med min vita huvudduk, bara och svettiga överkropp, röda tajts och vildsinta trampande. Men manövern att sno halvvägs runt på bönpallen, på en skumpig asfaltväg gör att hon dråsar i backen. Mannen, boyfrienden – whatever – tvärnitar och vi hjälps åt att få damen på fötter. Hon är oskadd och bönar mig med blicken att inte avslöja hur det gick till.

För det är viktigt att inte visa intresse för andra män. Igår, när jag i Putnem ville fotografera de som ofta sitter vid ”kaféet” nere hos Gulam, frågade jag också kaféägarens dotter om det var OK att bli plåtad. Hon är så söt. Men icke, hon blev närmast förskräckt. Sen gick jag över till internetrummet, tjejen där var äldre och ändå vackrare. Hon slog också ifrån sig först, men när jag skulle gå frågade hon: ”Inside”? och då jag nickade gick det bra. När jag sedan frågade Gulam hur detta kom sig, svarade han att den första flickan var ogift och om hennes blivande man fick reda på att en annan man hade tagit bilder av henne, så var det nästan som om han tagit hennes oskuld. Jag frågade Sreejith vad hans pappa skulle ha sagt om en ung man ville fotografera hans ogifta dotter. Men i hans familj skulle det vara OK. Hm.

När jag sitter och läser hos Gulam så är det mycket att titta på. En säregen samling av långliggare och övervintrare. Fyra engelsmän sitter ofta i caféet, jättebruna ölmagar, sparsamma hudytor mellan tatueringarna, örringar och fotlänkar. Dom pratar om vilka damer som är sexiga och säger ”focking” tjugo ggr på fem minuter. Tre av dem kan inte sitta still, två studsar upp och ner med hälarna, och på den tredje går knäna ut-in-ut-in. Alla röker stadigt, en av dem har en väldigt smal cigarett. Undrar hur mkt dom drar i sig per dag?

Gulam ondgör sig över att några damer går förbi ”almost naked”. Jag tycker ju att dom har vanliga bikinis! Jag beskriver för honom vad damerna har på sig på Copacabana och han nästan håller händerna för öronen. Själv är jag mera intresserad av vad männen har på sig. En gick förbi i morse iklädd orange, aldrig tidigare skådad huvudbonad, solglasögon, jättemustasch som dolde hela överläppen, oren hy med tre dagars skäggstubb, svart clips högt upp i ena örat, nån metallbit i den andra örsnibben, piercad i ett ögonbrynt, hårig rygg, stor kagge, träpärlor runt vristerna och chockrosa, alltför stora plastsandaler. Men det mest iögonfallande var hans shorts. Korta, stramande under ölmagen, hög slits och försedd med färgglada bilder: leende halvmånar med ögon, näsa mun, skrattande clowner, smällkamareller, trummor, glasstrutar, bollar, dockor – you name it. Hans flickvän var helt ordinär, söt, med bara en liten tatuering på ena axeln och en fotlänk. Det mest omaka par jag nånsin sett.

Jag har inte haft myggnätet varje natt och det har straffat sig. Tigerbalsam är bra att lägga på när det kliar. Men det är starkt! Man skall inte applicera det runt ögonen t ex. Desmond berättade en historia – förhoppningsvis uppdiktad – ”about this couple”. Hustrun hade alltid haft lite problem med torrhet i slidan så mannen hade glidsalvan till hands på nattygsbordet. Men han hade precis som jag, besvär med mygg. Han tog miste på burk! I en blink hade han smort in både ”the tip of his tool , and her cat”. Det unga paret i våningen intill lyssnade förundrade och avundsjuka. De kunde inte ens i sin vildaste fantasier föreställa sig att kärlekslivet kunde vara så hisnande underbart.

För en stund sedan var det en alldeles speciell solnedgång. I slutfasen bara anades klotet i värmediset - så är det mestadels när det är så här varmt - men en stund tidigare speglades solen i en klarröd kopia i våtsanden framför mig. Två solar har jag inte sett förr. Så kom en våg och gled sakta upp till brynet och reflexen suddades ut och så gled vattnet tillbaka och återspeglingen och den riktiga solen stod där åter som två identiska glober förbundna med en navelsträng - en gata av rödguld. Det varade bara någon minut men folk stannade och bara såg.

Jag har ofta undrat vad det är för en konstig mojäng som ligger nedanför Gratidude, grannrestaurangen. En stor tung pjäs av kompakt skumplast. Idag fick jag svaret. Ett antal unga män bar ner den, lastade den med ett långt nät varpå två st först rodde rätt ut för att sedan vända söderut. En höll i linan stående kvar på stranden. Det kallas på svenska att ”dra not”. En gång i min ungdom på en fjällvandring i Sarek, höll de välkända bröderna Saari på att dra not i Rapaälvens sel. Jag ville visa hur stark jag var, så jag bad att få avlösa den jag valt att fotografera. Efter bara en stund så brann mina biceps. Han log och tog över. Då såg jag att han inte alls halade med armarna. Han bara tog tag långt fram, reste upp överkroppen och lutade sig sakta bakåt. Raka armar! Som ”tack för hjälpen” fick jag 6-8 rödingar, som jag stolt stekte till middag, vi var fyra stycken i sällskap. Agondagossarna, som paddlade pjäsen tog i land ett gott stycke söderut, och sen halade dom in - drog noten - flera man vid vardera ändan. Folk började samlas för att se vad fångsten månde bliva. Det blev kanske femton firrar som togs loss från maskorna och kastades direkt i sanden. Dumt tycker jag, dom kunde haft en hink, sand knastrar mellan tänderna. Jag knäppte och knäppte. Sen gick jag in i stugan och sovrade. Som vanligt blev några riktigt bra. Desmond är en överdängare på Kommunikation. Varhelst han slår sig ner, så kommer folk och sätter sig. Eller så bjuder han in. Eller så frågar han om det är OK att han slår sig ner. Han älskar att prata. Men inget ”smalltalk” där inte. Och jag har börjat gilla sällskap mer och mer, jag som så ofta valt att vara ensam. Idag satt två amerikaner i trettioårsålder - deras magar syntes dock ha uppnått femtio - i ”filosofiska klubben - no women allowed”. Öl och cigaretter fanns på bordet. Konversationen handlade om kvinnor. Desmond sa: ”in my wiev” så har den typiska kvinnan en slags utomordentligt finkänsliga och automatiskt inställbara antenner inriktade på att pejla in ”what´s best for her”. ”Like what” frågade jag? ”Sperms”!

Samtalet kom förstås in på mat och Desmond var i sitt esse. Den talföre sa: ”Varför skulle råkost vara så mycket bättre? Titta på eskimåerna, dom mår ju bra”! Jag, som också tror på grön mat sa då att ”in my wiev” - det har jag lärt av Desmond och grejen med det är att ingen kan opponera sig - så fanns ju de första mänskorna i Afrika, men så småningom var folk tvungna att röra sig ut från centrum p g a befolkningsökning och därtill hörande problem med att få grönsaker, frukt och nötter att räcka till. Då hamnade man också på Grönland och måste anpassa sig till vad som fanns på plats. En lång utläggning, som jag var ganska stolt över. Desmond nickade gillande, vände sig till tvivlaren, som ju gärna ville fortsätta med sina hamburgare och inte alls var övertygad om den här anpassningsteorin, och sa: ”A hundred years ago, the eskimoes couldn´t go to the village store and buy a dog sledge full of cans with pine apple, corned beef – whatever. Now picture this! An eskimo is dragging this seal over the ice to his igloo. Bakom försöker hans åttaårige son följa, gråter och bönfaller: ”Pappa, jag vill inte ha säl till middag idag också”!

Sen talade han länge om vikten av att tugga.

I går kväll när jag guppade i vattnet vänd mot solnedgången, så kunde jag ana att skuggsidan av den höga klippan föreställde en incahövding, som satt med rak rygg, knäna böjda 90 gr och med fötterna i vattnet. Huvudet var väl inte så mycket bevänt med och armar saknades, men håret bakom var svallande, buken fyllig med en klart urskiljbar navel. En kråka satte sig högst upp, blickstilla, silhuetten helt svart mot himmelrodnaden. Jag tänkte då: vad synd om jag inte kan komma hit igen. När kråkan lyfte passerade den rakt över mitt huvud och kraxade ett tack för att jag verkligen sett den.

När folk berättar att dom varit ”all over the planet”, men alltid kommer tillbaka till Indien, så förstår jag ju, att här är så oerhört mycket mer att upptäcka. Nu har jag varit tre säsonger i Agonda. Vågar vi resa Iris med tanke på tågtider, värme, trängsel, tiggare, våld, trafik, oljud - you name it! Men jag vill så gärna upp i bergen norrut. Vad tror du om att ta Sreejith med!

Jag har också funderat på varför jag upplevt de två senast böckerna så intensivt och varför jag, en tidigare ensamvarg, nu är så fascinerad av att sitta och prata med okända flera timmar i sträck.

Nåt med Indien är det definitivt.