November -04

”Andiamo”! ”Låt oss gå”. Fritt översatt blir det ”Nej, nu drar vi”. En uppmaning att bryta upp. Jag kommer osökt att tänka på Karin Boye.

Så heter han. För Andiamo är en han. Jag upplever starkt att vår husbil inte skall kallas för ”den”. Jag känner hans kraft när jag kör, han erbjuder äventyr, men också trygghet. Han är välsorterad inuti. Jag sitter som en kung på en tron med vid utblick genom panoramafönstren, båda fötterna rakt under mej brett isär, fartkontrollen är inkopplad, armbågarna stöder mot de höj- och sänkbara armstöden, händerna vilar lätt på ratten. I 90 knyck. Vacker är han. Ser rik ut - folk tittar. När vi gled ut från campingen i Mölle i går morse, lyfte campingvärden på mössan. Inte åt oss!

Brennerpasset hade jag föreställt mig som en enormt lång tunnel, men det var det inte alls. Och så var vi då i Italien. Vi skålade i Amaro Averna på en bar. Det gjorde vi ju i Basilikata också, så det får bli en tradition. Kom till campingen sent, två säkringar gick, så vi hade gasol hela natten. Jag riktigt längtade efter att få skriva dagens intryck, men det gick ju inte. I stället delade vi en pava suveränt och starkt vin och trivdes gott i Andiamo.

En åldring ifrån passet Brenner
med handen på hustruns lår känner
När hon så tände till
sa han: Ӂh, vad jag vill
bitas – var e mina tänner”?

När vi åkte från campen i morse, blev vi rikligt belönade för vår strävan kvällen före. Vi märkte att Andiamo fick jobba. Att sedan starta på hög höjd och följa älven nedströms, innebar att vi hade en enastående utsikt. Vita alptoppar som fond, gröna marker på ömse sidor, vackra hus i välbärgade byar. Vi pratade om vad som gör just bergsbyar så tilltalande och kom fram till att när mänskor slår sig ner i så vackra nejder, så blir också det dom bygger vackert. Dom formas liksom av sin omgivning. Hela tiden var folk i arbete denna måndagmorgon, man byggde fler broar över älven, där var en schaktmaskin i arbete och där fraktades timmer. Jag ville ta en gulväg, som var mycket kortare, och så slapp vi åka samma väg tillbaka som igår, men Iris gillar inte att åka gulvägar med bautabilen och det blev en liten diskussion. Men när vi kom fram till gulvägen och beslut skulle tas, så läste Iris på skylten att den skulle gå över något som hette ”Madonna di Campiglio”. Hoppsan, Stenmarks gamla favoritbacke på 1400 meters höjd. Det fick bli samma väg som igår.

Vi passerade Verona där för länge sedan Julia trånade till Romeos inhyrda musikers smäktande toner. Fast det vete katten om det nån gång har hänt. Inte tror man heller att familjerna Capello och Montecci låg i fejd med varandra. Men turisterna besöker ändå i stora skaror via Capello nr 17 för att bese den berömda balkongen.

Jag läser detta med viss häpnad i Lonely Planet att såväl Ferrari, Maserati, Bugatti som Lamborghini och De Tomaso tillverkas i Modena. Det är väl för att kunna hålla ögonen på konkurrenterna kan veta. Och så föddes Pavarotti i Modena!

En cirkusartist från Modena
i styrka ej tillhör de klena
- Ja, det är lite farligt
för han kramas ej varligt
sa hans fru, för jag läckte på bena”

Tidigt i går morse drog vi till Rimini. Bara någon mil. Och mer skulle det inte bli. En icke-körar-dag! Vi parkerade på strandpromenaden där det nu var så gott som tomt, tog ner cyklarna och trampade till gamla stan. Så gott som alla städer och byar, hur moderna de än ser ut längs de större vägarna, har ju den gamla fina kärnan bevarad. Det är dit folk söker sig på kvällen. Vi shoppade loss i en gourmetbutik och cyklade tillbaka till Andiamo, satte oss på en bänk i solskenet och njöt. Av maten, vinet och värmen.

Longo Mare i Rimini är en historia för sig. Tänk dig havet och stranden. Parallellt med strandlinjen men tvåhundra meter upp går strandpromenaden, som trafikeras av bilar, joggare och cyklister. Många äldre tar en eftermiddagstur på cykel. Joggarna är fasionklädda. Dom vill synas. En hade definitivt en hopvikt handduk i grenen. För att skydda mot vinddrag kanveta. Stranden är alltså tvåhundra meter djup. Denna yta är till bristningsgränsen fylld med rektanglar. 25 meter breda och 100 meter ner mot havet. Rektanglarna är numrerade och heter saker som Nr 107 Papa Feliciano. Basnäringen är solstolar, men Papa Feliciano har också omklädningshytter, utomhuspingis, ett beachvolley-nät, karusell, gungor och häst på kraftig spiralfjäder. Och så bar och lunchmeny förstås. Det är så tätt med attraktioner att man från strandpromenaden knappast ser havet, fastän det bara ligger tvåhundra meter bort. Så ser det ut kilometer efter kilometer längs stranden. Det är bara att vara tacksam att vi inte är här i augusti.

Det finns en hel del fattiga mänskor i stan. Vilket oerhört tragiskt liv de för, som står vid rödljusen utanför stan - afrikaner mest - och erbjuder vindrutetvätt. Tänk att få tusen nej om dagen.

Andiamo arbetar sig uppför. Vi måste stannaoch försjunka i utsikten. Vi såg en skylt med "Assisi". Där föddes som bekant den helige Fransiscus föddes på 1100-talet. Fler munkar än i någon annan stad lär vandra gatorna där. Till Assisi skall man inte åka 3-4 oktober då tiotusentals pilgrimer besöker stan. Är det samme Fransiscus som gett namn åt San Fransisco månne?

En rabbin på besök i Assisi
åt en soppa med så mycket fis i
att när han tömde sin tarm
så slog brandvarnar´n larm
Som straff fick han middag med gris i.

I vår nya camping talar Iris talar med Ugo, som är medlem en i fiskekooporationen här vid Lago Trasimeno, och han säger på hennes fråga vad det skulle kosta att ansluta Andiamo till det utvändiga vägguttaget på fiskaffären: ”Visserligen är vi italienare ena skitstövlar, men så stora skitstövlar är vi inte att vi tar betalt för lite el”.

Vi drog länge västerut mot Siena där vi en gång beskådat ”Il Palio” en ganska ruskig barbackaritt med mycket gamla anor. Den äger rum runt stora piazzan och samlar turister från hela världen. Stenläggningen täcks med ett tjockt lager jord eller dylikt. Det är en tävling där stadens olika stadsdelar ställer upp med häst och ryttare i spektakulära färger. Före tävlingen leds hästen in och välsignas inne i kyrkan av kvarterets präst. Segraren hyllas med de känsloyttringar som bara italienare är mäktiga.

Jag såg en dam som voltade över sin vespa, hon reste sig, tydligen oskadd, men folk skyndade till, damen försökte ställa sin vespa men var tydligen omtöcknad, så hon orkade inte hålla den, den föll tillbaka igen och som hon höll fast i handtagen så gjorde hon en kullerbytta till över vespan, nu sprang folk för att se hur det var med henne, vi avancerade sakta, nu kom ambulansen sirenande, vi körde fram lite mer för att lämna plats åt den, då låg det plötsligt en dam till, lite blek, nere vid vänster framhjul som jag inte ser från förarplats, folk vrålade STOP!, någon reste hennes vespa, dom hade tydligen kolliderat, jag ställde framhjulen lite åt höger för att ge mer utrymme åt ambulanspersonalen men då höll jag tydligen på att köra över hennes vänstra hand för folk skrek ilsket igen, någon slog handflatan hårt i sidan på Andiamo och ambulansföraren skrek åt mej att stanna motorn, dom trodde uppenbarligen att jag, jävla turist, skulle köra över lik bara för att kunna fortsätta och Iris översatte allt med precis samma tonfall och kroppsspråk så det blev samma ljudnivå inne i bilen som utanför och jag blev precis lika onaturligt lugn och kall som den gången någon bröt benet i gymnastiksalen, och ett ilsket ansikte uppenbarade sig i min vänstra sidoruta på en decimeters håll och jag såg honom lugnt i ögonen och sa för att förklara min insats så långt: ”Placebo di Ambulance”, och personalen bar bort den bleka damen till bilen, som fortfarande sirenade som besatt och den voltande damen gestikulerade och berättade händelseförloppet för så många förbipasserande som möjligt, och ambulansföraren gav sur sitt medgivande för fortsatt färd, en öppning blottades och jag smöööög framåt, någon slog ett sista slag i sidan på Andiamo, ilskna blickar avfyrades och jag blev fri. Vi fortsatte framåt flera kilometer utan att säga ett ord. I femtio på en åttioväg.

På väg dit såg Iris Porano på en skylt. ”Men det här namnet känner jag igen, var det inte här Susanna Tamaro bodde, var det inte hit hon körde mej sedan hon hämtat mej på järnvägsstationen i Orvieto. Här finns världen bästa olivolja på en fattoria”. Susanna Tamaro är en mycket rik och välkänd författarinna i Italien och Iris hade varit nere och intervjuat.

En timma senare lastar jag 24 liter olivolja och 12 flaskor vin i gottislådan.

Och så kom vi äntligen till Terme di Saturnia. Vi hann inte ta bilder, solen hade just gått ner bakom kullen. Bilderna tar vi i morgon. Men vi hann cykla dit för ett bad. Iris fick låna en T-shirt av mej redan i bilen, men jag glömde kvar shortsen de, som jag tagit med för bl a detta tillfälle. Så jag hade Toscanas minsta badbyxor i form av ett slitet exemplar av mitt f d smala jags kalsonger. Det blev lite bryderi när Iris efter badet skulle ta av T-shirten för det var fullt med karlar runt ikring. Folk är pryda här och gick ner i bassängerna med badrocken på så länge som möjligt, för att snabbt hänga upp den nånstans och ännu snabbare sätta sig ner. Varm och gott var det. Många familjer med barn åker dit. På kvällarna är det också folk, som tagit med värmeljus eller sitter och leker med cigarettändare. I den stigande ångan och med det forsande vita vattnet är det mycket effektfullt. Vad jag minns från förra besöket så är folk inte heller så pryda i mörkret.

Hemma i husbilen osar det svavel igen. Men nu av en helt annan anledning är i går.

På morgonen körde vi till Orvieto. Kopplade loss cyklarna och trampade uppåt. In på internetcaféet. Jag såg genast att detta var en annan stad än Montepulciano. Här är man mån om att behålla den gamla prägeln och sta´n är utnämnd till ”Slow City”. Det är ett varumärke, som man kan ansöka om, och får man så snigelemblemet, så vet folk att här finns inga neonskyltar, knappt några bilar, många gångtrafikanter och mycket lokala kvalitéer både vad gäller mat och hantverk. I Slow Cities finns definitivt inga Mac Donalds. I själva verket var det just Mac Donalds, som hade etablerat sig vid berömda Fontana di Trevi i Rom med glassig skylt och allt, som föranledde ett gäng intellektuella att starta Slow City- rörelsen. Vi gladdes åt folklivet, en skicklig gatumusikant och lunchen på La Grotta. Snigelmärkt förstås. Jag unnade mej rakning, shamponering och klippning. Utan att jag märkte det så avslutade frisören sitt jobb, utan att fråga, med fixativ. Iris tyckte att jag var tjusig och kommenterade: ”Nu kan du stå på huve´t utan att ett hår kröks”. Sedan cyklade vi till domen!

Hur många kan bo i Orviteo? 10 000? Stan ligger kompakt på en kulle och är inte mycket större än en stor bergsby. Men domen skulle rymma både Storkyrkan i Stockholm och Domkyrkan i Göteborg samtidigt. Riktigare är kanske att jämföra den med Skara eller Uppsala domkyrka, men även den hade gladeligen inrymts i Il Doumo. Är det bara för att prisa Gud man byggde så förr i tiden? Eller ville man också bräcka närmsta granne? Sannolikt det senare, för det var de rikaste familjerna som byggde de största domerna.

Receptionen på senaste campingen såg ut som lobbyn på ett finare hotell. Portier i uniform, mattor på marmorgolv, konst på väggarna. Men restaurangen var stängd. Det är inte säsong. Tack och lov för det!
Postadressen hit är Sybaris. De gamla greker, som grundade det, var kända för sin förmåga att leva livets goda, därav namnet sybarit. Livskonstnärer liksom. Vi kände att vi kommit rätt. Dom var goda inte bara mot sig själva, utan också mot andra. För du har väl hört om Den Barmhärtige Sybariten?

En vällusting ifrån Sybaris
åt för mycket socker, fick karies
lät dra alla tänder
en tandsing i sänder
Han livnär sig nu på Camparis

Iris kom in nyss efter att ha mailat inifrån lobbyn. När hon öppnade dörren, jag satt då vid datorn och tittade inte ens upp, så hörde jag henne säga: ”Hem ljuva hem”

Det här med manligt och kvinnligt är ju bara så intressant. När vi letar efter en speciell skylt, säg Cassano, så försöker Iris hinna med att läsa på alla 14 skyltarna innan vi är förbi, och misslyckas förstås. Jag ser bara Cassano bland alla andra, fastän jag kör samtidigt, för jag har tidigt sovrat bort alla som inte börjar på C och dessutom gjort en bedömning av hur långt ordet bör vara. Återigen det här med samlaren och jägaren. Och när tre katter jamar kring hennes fötter när hon är uppe och diskar, så kommer hon tillbaka och säger: ”dom får ingen mat så här års, dom jamade så förskräckligt och en var alldeles vit. Vi måste köpa kattmat också”. Lars: ”ÄR DU INTE KLOK”! Iris: ”Vad tror du Jesus hade gjort”. Vad svarar man på sån´t.

I Borgata finner vi en del av vad som fattas. Vi köper tvättlina, klädnypor, fönsterskrapa och en mobilladdare, som passar till Andiamos cigarettuttag. Så nu är vi än mer oberoende av el.
Iris är lite mer benägen än jag att planera nästa dag på kartan redan kvällen före. Hon föreslår att vi i morgon drar till sydligaste Calabrien. Så får det bli. Och sedan vänder vi norrut.

En mus från Borgata Marina
så livstrött att den ofta grina
Den satt under en kjol
glädjelös på en stol
och såg inget slut på sin pina.

Himlen är klar men det blåser friskt. Att bada är inte att tänka på. Höga vågor, bruna av sand, bryter mot stranden. ”Han blåser ida`, de´ e´ go´ tôrk”, skulle man säga på Käringön. När Iris kommer tillbaka efter att ha schamponerat håret säger hon också: ”Vädret är som en stor hårtork.”

Calabrien är inte enbart det fattiga jordbruksland, som jag föreställt mig. Jag är imponerad över vägbyggena. Massor med tunnlar och broar tvärs över de djupa dalarna, broar som är byggda på samma sätt som jag sett de gamla romerska akvedukterna var. På en av dem med tre mäktiga spann, som syns miltals, ser jag för min inre syn hur graffitibenägna ungdomar från staden, som ligger nära, hänger i säkerhetslinor över djupet och sprayar de tre ord, som en italienare vi en gång kände, sade var meningen med livet. ”Mangiare, ficare, dormire”. Måhända var han en vis man. Vi skulle kunna tillägga ”guidare”.

Så guidarar vi då på A3 igen, den som går mellan Salerno och Reggio Calabria. Iris kör medan jag tar en lur. När Iris berättade på telefon för sin bror Hasse i Spanien att hon minsann körde bautabilen både på tyska motorvägar och annorstädes, medan jag tog en siesta bak i bilen, så sa han: ”Han måtte ha nerver av stål”. Någon timma senare, när jag sätter mig bredvid henne, ser vi en glödande sol sjunka i havet strax till söder om Stromboli, medan ett flygplan på väg norrut, ritar en vit strimma på den rosa himlen.

På morgonen doftar eukalyptusträden, stora bananer hänger mogna på ett träd, schäfern är lugn, vågorna viskar mot en underbart ren strand, havet är kristallklart och jag tar troligen mitt första utomhusbad någonsin i slutet av november.

Det blev en härlig tur till Tropea. I uppförbackarna gick vi, jag går faktiskt bättre med stöd av cykeln än utan, och i nerförbackarna stod vi på. Jättefin utsikt i stort sett hela vägen åt vänster, där blå himmel, blått hav och Stromboli utgjorde bakgrund till vackra hus med apelsinträd och bouganvilla. Mellan husen idogt arbetande män och kvinnor som alla satte något som såg ut som risplantor i den bruna jorden. Plantorna sattes högt upp på jordåsar i långa rader, ungefär som potatis, men fårorna mellan åsarna hade massor med tväråsar, så att det bildades ett rutmönster med djupare rektanglar vari vattnet samlades. Smart. Risplantor förresten, det förkommer väl inte här, det måste vara pastaplantor! Eller?

Tropea var häftigt. En fin strand med brett promenadstråk, ett litet berg med en kyrka på toppen och flera hundra trappsteg upp, ny fin strand på andra sidan, alltsamman kunde ses ifrån en uteservering kanske hundra meter ovanför. Tvärbrant ner till stranden. På serveringens mitt en stor gammal kanon pekar exakt mot Stromboli. Cappucinon liksom utsikten var magnifik. Det var länge sedan vi talade med varandra, Iris och jag, på det här sättet. Helt naturligt är väl det, det var lika längesedan vi var så här nära. Ibland är det riktigt bra samtal, som vi inte tar oss tid till hemma. Och ofta blir det dråpligt. Speciellt när Iris mage, som precis som Skalmans matklocka ger sig till känna vid samma tid varje dag, får vänta på käk någon timma. Då får hon uppenbar syrebrist och säger befängda saker: ”Tror du att det händer att vägarbetarna i sina orange overaller blir överkörda nå´n gång?” ”Det är i alla fall långt fler hundar, vi har ju sett en massa platta jyckar.” ”Ja, hundarna är nog rätt vana vid att bli överkörda här ..”

Äntligen vid havet! Paestum med de berömda grekiska templen. Bland de bäst bevarade som finns. Flera gäng med cyklister, enbart män förstås, drar omkring och fotograferar varandra framför templen i sina färgglada utstyrslar. Det ser för festligt ut! När dom kliver av hojarna för att gå inpå en bar, går dom som på hal is för cykelskorna har hårda dobbar under. När dom grenslar hojarna igen, så passar dom in skorna med ett klick på tramporna, precis som man gör med en säkerhetsbindning på utförsskidor. Även här gör jag en jämförelse med Sverige. Det är klart att klimatet här underlättar ett socialt liv året runt, men är det bara det som gör att män ger sig ut tillsammans för att ha kul? Och de flesta i de här cykelgängen var faktiskt äldre farbröder! Det är imponerande.

En vacker konditor i Paestum
var åtråvärd för själva prästfrun
Han bjöd på en kaka
hon lät sig väl smaka
och antydde att hon var prästljum.

Vi gör en dagstur till Cappacio. Alla småungar i stan känner till Zlatan Ibrahimovitj och gillar honom. De äldre känner förstås också till Juventus nyförvärv, men där vänds handen från sida till sida, samtidigt som underläppen och hakan snett skjuter upp. Tecknet som betyder ”sisådär”.

Männen går och resonerar, tar tag i räcket som omger piazzan, vänder sig mot havet och den sjunkande solen, begrundar tyst skönheten en stund, sätter sig på parkbänken och så tar man sig en vända igen. På barerna sitter också karlar och väntar på tevebilderna från Juventus- Inter och de andra matcherna. Häpnadsväckande sköna damer svassar omkring i rutan och frågar de inbjudna gästerna varför matcherna slutat som dom gjort. Man vet resultaten. Spänningen stiger. Snart rullar bilderna.

På väg till bilen känner vi det igen. Den där doftblandningen, så typisk för vårt Italien. En svag antydan av parfym, kaffe, örter, mat, tobak, vanilj. Mest framträdande är doften av brinnande torr ved, pinjekottar kanske. En söndagshymn hörs från radion. Ljudet kommer såväl bakifrån som framifrån. Alla har på samma program och fönsterna är öppna.

Iris läste nyligen i tidningen hur Zlatan besvarat en fråga från en journalist om vad han köpt för present till flickvännen när de förlovade sig. Hans Ego har ju hunnit växa i takt med framgångarna i Juventus, så han svarade: ”Vaddå köpa present? Hon får Zlatan”

Pompeij! Jag har nog alltid sett det som en brist att inte ha besökt Pompeji trots att jag varit så mycket i mellersta Italien. Jag hade föreställt mig lite småskaliga fattigkvarter, som man grävt ur, och där jag inne i någon krypta skulle kunna bese de mumifierade resterna av någon, som inte hunnit fly. Dom flesta hann faktiskt göra det, man räknar med att ca 2 000 av 20 000 strök med när år 79 efter Kristus, het aska och giftig gas kom mullrande nerför berget med hastigheten hos ett snälltåg. Jag har sett en liknande lavin på teve från ett vulkanutbrott i Sydamerika, och det är hisnande. Men Pompeji var en stor stad med palats och torg, kyrkor och ganska breda gator. Tre upphöjda stenar med mellanrum för kärrorna tjänstgjorde, förmodar jag, som vadställen över all skit. Det fanns två stora amfiteatrar varav den större kanske tog 15 000 åskådare. Allt som inte var renborstat var asksvart. På ett ställe där det pågick utgrävning såg jag asklagrets mäktighet. Kristendomen hade definitivt inte nått Pompeji och Herkulaneum, vid tiden för eruptionen, framtagna väggmotiv med starkt erotiska bilder, visade på ett helt annat leverne. Undrar just om de skolklasser som visades runt av guider fick besöka de hus där detta fanns att bese?
I två montrar fanns de kända efterlämningar om vilka man med Dr Phils vokabulär verkligen skulle kunna säga: You are toast! Det var gripande. Undrar vad dom tänkte det sista de gjorde? Undrar vad mänskor instängda i hytterna på Estonia tänkte det sista de gjorde? Vi passerar en hänvisningsskylt till Gaeta och försjunker i minnen.

Det föddes ett barn i Gaeta
och Jonna är vad hon skall heta
Ej ens två kilo stor
numer större än Mor
och minst lika smart skall ni veta.

Så är vi då i Florens. Hittar campingen och vänder bilen så vi har utsikt över hela sta´n, över domen och Ponte vecchia. Jag köpte en karta, fick förklarat för mig var vi var och sedan var det lätt att hitta domen. Det märkliga med Firenzes stora dom är att den ligger inklämd mitt i staden, med gator tätt inpå, som ett eget kvarter. Ingen piazza framför, som ju är brukligt.

När vi körde från campen hamnade vi omedelbart på en ”svänga-in-på-yta” varifrån man såg il Duomo, floden Arno, en massa andra kyrkor och merparten av stan. Japanerna var minst lika sevärda. Banne mej, sprang de inte från bussarna med digitalkameran framför ögat för att inte riskera att motiven flyttade sig. Och när de ställde upp sig för att bli fotograferade av kompisen med domen långt i bakgrunden, blev det rent skrattretande hur allvarligt de ordande ansiktsdragen, och hur noga det var att flytta sig några centimeter till vänster eller höger för att domen på rätt plats i förhållande till japanen. Så sagt. Iris var förresten lika upphetsad som den ”hottaste” japanen. Hon tycker gråa kyrkor är mer fotomässiga än japaner som jagar runt med kameran skjutfärdig. Irs hade läst en roman som just heter ”Lucca” med en beskrivning av staden, som enligt boken var fantasieggande, så dit ville hon.'Uppe på ringmuren, som var fyra km lång, joggade folk med en läcker utsikt. Vi kopplade loss cyklarna för, som det skulle visa sig, ett sista semestertramp. Den ena cykeln havererade här på grund av framaxelbrott.

Det är vackert och mäktigt överallt. Vi kör genom Cinque Terre i Ligurien, ett strövområde med vandrare mellan bergsbyarna. Motorvägens vägbanor vilar på kolosskolonner över de djupa ravinerna. Här var på ett avsnitt den parallella vägbanan avstängd. Det såg för läskigt ut. Högt upp i luften gick vägbanan bredvid oss i vågor, för de jättehöga kolonnerna hade rört sig avsevärt och släppt greppet om vägbanan. Sannolikt på grund av en jordbävning. Det är praktiskt med fyra filer i dylika fall.

Vi åkte förbi vår tilltänkta campingplats i Déiva Marina för att kolla hur det såg nere vid stranden. Där stannade vi för natten, vände Andiamo ut mot havet, och redde vår måltid.

Kan någon begripa sig på min hustru. Medan vi satt där och njöt av utsikten såg jag en röd katt som strulade nere på stranden. En grå katt smög in från höger. Ju närmre den kom desto mer sänkte den framkroppen för att minska luftmotståndet vid den attack som tydligen förestod. Bakkroppen däremot förstorades av rest ragg och styv svans. Den röda låssades som inget, fast den förstås i många år, troligen i decennier, lekt samma lek med sin kompis. Men det enda Iris såg var att den lilla stackars röda snart skulle strimlas, och hon reste sig upp ur stolen för att gå ut och jaga iväg marodören och på så rädda den stackars röda katten. Jag försökte med milt våld hindra henne, jag ville på intet vis gå miste om upplösningen, men icke. Hon gick ut och schasade iväg den grå. Den stack! Efter en stund reste sig den röda förnärmad och sprang en omväg för att på annan plats kunna fortsätta sitt kvällsnöje med kompisen. Fast Iris tolkade det inte på samma sätt förstås. Vi gick och lade oss tidigt.

Dagen blev en dag av tunnlar. Kustvägen mot Genua började med en skylt på tre språk, som sade att det var grönt ljus i två minuter och rött i arton. På två minuter skulle den väntande alltså kön ge sig in i tunneln. Dom som inte hann blev stående i ytterligare arton. Och stod man väldigt långt bak och inte hann ge sig in på de nästa två minutrarna, så blev man stående i arton till. Detta förmodar jag, kan mycket väl hända vid högsäsong. Tunnlarna var alltså enkelriktade, långa och med påtaglig klaustrofobikänsla, troligen en gång byggda för smalspårig järnväg. Vi begav oss så snabbt vi kunde upp på motorvägen igen.

När vi lagt Milano bakom oss och det blev tydligt för Iris att det snart skulle vara slut med Italien för den här gången, så sa hon direkt: ”Vi måste ha den sista lunch här för sedan blir det bara Würsteln, Knödeln, Kartoffeln und Sauerkraut”

Och lunch blev det i vackra Como vid Lago di Como. Precis vid gränsen till Schweiz. Och omsider blev det San Gotthardtunneln. Den är 16,3 km lång och en av världens längsta. Av besparingsskäl byggdes den med bara två körfält. 2001 inträffade också en svår olycka med två kolliderande långtradare. Jag minns hur man 1980 beskrev i media att de två bygglagen från var sitt håll möttes med bara någon meters felmarginal. Vi började få ont i huvudet i tunneln, och kom sent på, att man i Andiamo, som i de flesta bilar, kan växla mellan inombils- och utombilsluft. Flera jättelånga tunnlar följde. Sedan blev det typiskt schweiziskt scenario. Flod med stenlagda slänter och motorväg i botten av dalen, gröna ängar med vackra gamla bondgårdar uppåt sluttningarna och höga snöklädda berg på sidorna. Och även framåt.
I Schweiz är det lätt att snickra limerickar. Chur, Stans, Baar, Versanne .....

Schweiz står sig i en jämförelse med Italien. Allt är så välordnat här. Motorvägarna liksom San Gotthardtunneln är gratis. Och där på många italienska motorvägsstopp det saknas lock på toalettstolen, så har de schweiziska dels en anordning som snurrar sitsen in i en mackapär som fuktar densamma, men den fungerar också som en bidé, den både tvättar och varmlufttorkar. Iris kom tillbaka från en sådan och berättade hänförd.

På en damtoalett i Versanne
varje resande kvinna minsann
kan sitt underred spola
och på samma gång gnola
ty det fläktar och kittlar som fan.

I mörkret kvällen före hade vi hittat vår tyska camp. Två äldre herrar var ute och mötte oss och Iris kom tillbaka från servicebyggnaden och sa: ”Bäst hittills”. På morgonen såg vi mycket riktigt att campingen fått omdömet ”Bäst i hela Tyskland 2004”. Den var verkligen påkostad. Och inte ett öre kostade det oss, eftersom vi vid köpet av Andiamo fått fem campingcheckar av Bürstner. Nu har vi en sådan kvar. Konstigt nog har de två mest välordnade campingarna varit billigast och den ”sämsta” den dyraste.

Nästa natt tillbringades på en parkeringsplats intill autobahn, någonstans i Sydtyskland, omgivna av långtradare för att vi skulle känna oss trygga. Säga vad man vill om tyskar, men välordnat är det på autobahn. Eller som Iris uttrycker det: ”Mat kan dom inte, men dom är ena jäklar på motorvägar”!

Sista checken gick till campingen nånstans söder om Flensburg. Dagen därpå rasade vi i hård sidvind genom Jylland och hann precis till Fredrikshamn och färjan till Göteborg. Sista natten på campen i Jönköping och på förmiddagen ett besök på Östgöta Camping i Mantorp där jag köpt Andiamo.
Hemma i Älmsta med blandade känslor! Nu blir allt som vanligt igen.
Men i april, före kanotsäsongen, är det dags. Då drar vi! ANDIAMO!

En husbilsägare ifrån Chur
blev så omåttligt tänd på sin mor
att i sänghalm dom klev
resultatet då blev
att han liksom blev far till sin bror.

Lars Kihlman