Januari 2006 blev jag förälskad i Agonda beach, södra Goa. Jag lånade ut pengar till Mr Rico Fernandez till att bygga två ”beachhuts” på hans remsa av land just där kokospalmerna ger svalka, där utterfamiljen leker vid klippan och där solnedgången är så spektakulär. En avsedd för mig och Iris, den andra för släktingar och vänner eller andra svenska hyresgäster. ”Hutten” skulle byggas så stor och så välutrustad att även hustru Iris skulle trivas här. Så har nu skett och även om golvet gungar när man går på det, så fungerar allt väl. Inomhus finns både kylskåp, vattenförsörjning, gasspis och diskho. Madrassen till dubbelsängen är tjock och skön - nog så viktigt.

Tanken var att här skulle jag tillbringa många vintrar, vintrar som alltid är mentalt påfrestande för mig. Att nu sitta på den ganska stora terrassen och se mot solnedgången gör att det sprider sig ett lugn i hela kroppen. Det är lika vilsamt när det är knallsvart och stjärnorna lyser upp himlapällen. Ljudet från de inrullande vågorna hörs alltid och vinden från havet fläktar skönt.

Agonda är så mycket mer än stranden. Det är en levande by. Man ser det inte minst på eftermiddagen när hundratals barn i alla åldrar strömmar ut ur skolan, som ligger vägg i vägg med St Anne´s Church. Alla i rena enhetliga skolkläder. Mänskor, som jag möter ler och säger Hello. Här finns allt du behöver om du, som jag, lagar egen mat. I de enda två butiker, som är turistanpassade, finns inget krimskrams utan handgjorda ting från Kashmir. Men Internet, Lonely Planet och the Indian Travel Magazin beskriver Agonda som det var för fem år sedan, vilket gör att få nya turister kommer hit. De små entreprenörerna har det besvärligt ekonomiskt. Men det innebär också att beachen är glest befolkad. Knappast några strandförsäljare finner det lönt att vandra längs stranden med sina tyger. Allt detta är en lisa för oss långliggare, men det kommer förstås inte att dröja länge förrän här ser ut som i Palolem och Putnem. Ett gott råd är därför: Besök Agonda Beach innan det är försent.

Nedanstående är ett sammandrag av 17 resebrev hem till mina älsklingar och vänner.

December.
På nyårsdagen, när jag åter låg i det ljuvliga vattnet, vände sig en liten mörkhyad man mot mej och hojtade ”ABINOJÖ”. Då jag såg frågande ut forsade han mot mig med armen och handen utsträckt just under vattenytan. Jag blev lite betänksam, det såg nästan ut som ett anfall från en romersk galär med nedsänkt ramm, men lugnades av hans bländvita leende. Jag förstod att han ville skaka hand men varför i all världen då? När vi väl hade tagit i hand sa han lite lugnare och med stor visad glädje åter ”abinojö”. Då förstod jag och svarade honom lika vänligt. Alla jag känner har hälsat Happy New Year med handhälsning. Det skall göras ordentligt tydligen.

Deras engelska är verkligen inte någon Oxfordvariant. ”Put” används av Rico om nästan allting som har med installation att göra. Sätta i en säkring blir ”put fuse”, sätta på agn blir ”put bite” och tända spisen ”put fire”. Det är klart, har man inget större ordval är man tvungen att begränsa sig. Jag satt häromdagen bakpå en vespa när vi passerade en järnvägsbro. Jag förklarade då för min förare att jag en gång förra året hade tagit reda på tågtiderna för att inte bli nedmejad, och sedan gått med cykeln studsande på syllarna därför att det var ju en omväg på flera km att ta den vanliga vägen, över den lilla smala bron långt där borta. Jag var ganska ordrik. Han bidrog med: ”Yes, bridge, very shortcut”.

Tankar på hemfärd är långt borta. Det är alldeles för ljuvligt här. Idag låg jag för första gången och pressade. Magen svider lite nu vid kvällningen, så det lär inte bli något pressande i morgon. Visst hade jag föredragit mest rodnad på överkroppen, men så här vid 73 års ålder är det trots allt magen som är närmast solen. Men visst har jag gått ner! Bra är också att de ”fnurror” jag alltid har på stämbanden efter halvårsvis tystnad, har börjat ge med sig och rösten hade stundtals volym där jag låg och rekapitulerade alla ”mina” visor. Jag blundade förstås där jag låg, men kunde livligt föreställa mig höjda ögonbryn hos några ryssar, som låg 20 meter bort när dom lyssnade till ”Jag har en rancho i Guatemala, om fröken Larsson vill flytta dit” och kanske såg foten som vickade i takt. Det var visst några som passerade tätt intill också. Kanske talas det redan om den där konstige svensken, ni vet han som alltid syns cykla vägen till Chaudi med en stor plastlåda på pakethållaren.

Idag när jag låg och pressade med en handduk över ansiktet - min näsa börjar se oroväckande röd ut - så hörde jag ett intensivt högt ljud som om några fåglar helt nära kivades. Men varför kom då ljudet från en och samma plats om det nu var fåglar? Jag brydde mig inte, det var alltför jobbigt att resa sig på armbågen, kisa mot den intensiva solen och försöka lista ut varifrån svirrandet kom. Men när jag en stund senare vadade ut i vattnet för dagens fjärde (!) simlängdtur, så var det lätt att lokalisera snattrandet till en liten krabat på klippan bara tjugo meter bort Han kalasade ihärdigt på en firre och snackade mellan tuggorna, på det där lustiga sättet, med två kompisar vid klippans fot. De fiskade, fångade och nojsade med bytet de också. Tänk utter i Indiska Oceanen! Jag kunde i godan ro studera dem på 20 meters håll. De studerade mig också men verkade inte alls oroade så länge jag inte kom närmre. Det var dom och jag på näravstånd. 50-60 meter ifrån låg folk helt ovetande.

Ni vet förstås att vid crawl vrider man huvudet tills munnen är just över vattenytan, gapar och tar in luft, som man sedan blåser ut med ansiktet riktat neråt. Jag vrider huvudet åt höger när jag skall andas, vänster arm är då framme för ett nytt drag och höger armbåge håller just på att avslappnad lyftas ur vattnet. Jag simmade söderut och varje gång jag sög i mig luft så fylldes mitt mycket begränsade synfält bara av solens stora röda klot, som just doppade nederkanten i havet. Ur mitt perspektiv tycktes bara några meter vattenyta finnas mellan det röda klotet och mig. Ingen horisontlinje störde. Några gånger fanns där inget att se när jag drog i mig luft och samtidigt öppnade ögonen. Det var när en större våg hävde sig högre och skymde. Så vid nästa inandning var han där igen. Större, närmre och rödare än jag sett någon gång. Bara för mig liksom.

Ytterligare en sak hände på en av mina dagliga simturer längs stranden. När jag efter halva distansen stod och gjorde lite vattengymnastik för en muskel som blivit försvagad efter höftledsoperationen, så kände jag något vid foten . Det var en liten decimeterlång fisk som ”noppade” på min ankel. Inget konstigt med det, det har jag varit med om förut. Men när jag så började simma tillbaka, kände jag något som ideligen touchade min mage. När jag under fortsatt crawlande kikade neråt-bakåt, såg jag att samme lille krabat valt mig till värdfisk. I hopp om att kunna fortsätta att knapra lite på huden eller kanske få några rester från munnen. Det kändes nånstans som om jag var lite stolt över att ha blivit utvald.

Den finaste upplevelsen skedde i ett tempel där det var fullt med folk, som gjorde sina ritualer framför prästerna som tog emot blommor, frukt och pengar till guden innanför. Jag såg en ung man, som uppenbarligen var förståndshandikappad. När han på sin mors uppmaning knäböjde framför prästerna, tryckte hon ner hans huvud mot golvet. Inte hårt, bara bestämt. Jag såg hur han passade på att peta sig i näsan medan han låg där. Men det var sedan han rest sig igen som det blev lite märkvärdigt. Plötsligt stod han där bara rakt framför mig, lika lång som jag och med ögonen bara två decimeter från mina. Och med ett enda stort leende. Jag minns att jag tänkte: bara han inte luktar illa i munnen så kan jag väl hänga med en stund och le tillbaka. Om inte annat så för hans mammas skull.

Men den unge mannen slutade inte att le. Och han luktade inte illa i munnen. Folk trängdes runt oss, hans mamma stod helt nära och kollade att sonen inte gjorde bort sig, Iris och Karin stod också tätt intill. Han kunde se på vem som helst. Tappa intresset låta blicken flacka. Var inte det vad man kunde vänta sig av förståndshandikappade? Att inte kunna fokusera! Snälla, var nu den förste av oss två att vända bort blicken.

Men han hade bara ögon för mig. Han sa inte någonting. Om han nu kunde. Hans blick och hans leende uttryckte bara ren kärlek. Hans leende var så stort! Jag kände mig (åter) som en utvald och började ta till mig denna stunds sublima kvalité. En intensitet, vilande i sig. Hans blick vek inte en tum och nu vek inte heller min blick en tum. Med folks larmande som en vag ljudkuliss någonstans i bakgrunden, stod vi där bara och storlog med kärlek och såg in i varandras själar. Under en minut? Två? Tre? Jag vet inte, jag minns inte heller hur det slutade. Drog hans mamma iväg med honom?

Vad jag vet är att min lilla sätesmuskel ömmade mycket mindre dagen därpå.

Februari.
Det är roligt att efter de dagliga besöken i Chaudi ta vägen över Putnem och hälsa på Desmond och Gulam. Desmond ja. Desmond är extrem råkostare. Han kan vara jobbig när han talar om vad som är bäst för mig, men idag var han bara rolig. En kvinna, vars barn är kompis med sexårige Satja, kom för att hämta sin son. Hon hade alla attribut, som så många härnere, tatuering på ländryggen, ring i näsan och stora örhängen. När hon gått frågade jag Des: Kommer du att låta Shannon tatuera sig när hon är 17 år? Heaven no! She has already asked me about making holes in her ears. Well, will you let her do that before she is 18? No, God created women with all the holes they need.

När jag cyklade förbi kyrkan i kväll för att ringa hem från den enda ”payphone” som fungerade, var det massor av mänskor på skolgården. Bord och bänkar för kanske 300 personer all over the place. Det var bröllop. Alla uppklädda till max, karlarna i mörk kostym. Bandet lät okej. Det var amerikanska evergreens som gällde. Många bor med svenska mått erbarmligt - Agonda har många ”shacks” - men när det gäller att visa upp sig så får man leta efter maken till sceneri. Kvinnornas kläder är bara så vackra. Inte bara vid fest, på bussen till Margao eller på gatan i Chaudi! När jag cyklar förbi risfälten så är de fyllda av färgklickar. Det är kvinnorna som hela dagen står framåtböjda i värmen. Och när de traskar hemåt på eftermiddagen efter en hård dag på risfälten, ser jag att kläderna fortfarande är rena och vackra. Det är för mig en gåta att också dessa jordbruksarbetande kvinnor kan hålla stilen på det sättet.

Idag blev det kvällsdopp igen. Visst har jag kanske sett stjärnor lysa lika klart hemma när jag t ex legat i vår ”hot tub” och spanat upp mot vinterhimlen. Men här finns myriader! Om jag, när jag står till halsen i vattnet, vänder mig mot land, så gör den sporadiska illuminationen av strandlinjen ändå sitt för att bleka himlen. Inte så många stjärnor syns åt det hållet. Karlavagnen står där upp och ner och aftonstjärnan ligger lågt lång bort. Men när jag vänder mig utåt havet lyser himlavalvet av stjärnor och vintergator. Vattnet är ljumt, bakom mig fräser vågorna när dom krullar sig och jag står där med huvudet bakåtlutat för att ta in så mycket som möjligt. Det är mäktigt. Och när jag rör armarna eller benen omvärvs de av ljus. Jag var längesen jag såg mareld hemma. Har det blivit mindre med plankton i våra vatten? Jag minns hur vi pojkar efter bryggdansen på Käringön brukade ta en åra eller båtshake och vispa med den under bryggan där det var mörkt, för att visa tjejerna. Dom blev så romantiska då.

När jag kom cyklande från Chaudi idag såg jag några män som satt med ryggarna mot en husvägg. De flesta hade orange halsdukar; i övrig vanliga arbetskläder. De brydde sig inte stort om mig utan tittade med allvarsam min på något på andra sidan vägen. När jag vände blicken dit såg jag en trave på ca två kubikmeter snyggt travade stammar brinna för fullt. Det var hinduer som brände en släkting på bål. Det vanligaste är att man har speciella platser där detta sker, men Rico visste berätta att det är också är ganska vanligt att eldbegängelsen sker på den egna marken. Mannen som dött hade varit ägare till restaurangen vid vars vägg hans anhöriga nu satt. Rico berättade också att kroppen inte låg synlig högst upp på vedtraven utan var instoppad i mitten. Troligen för att liket p g a hettan inte skulle börja röra på sig. Allt detta skedde 10 meter från en livligt trafikerad väg. Snacka om kulturkrockar.

Livet här måste te sig ganska enahanda för alla de, som inte har mina rutiner, som ju, som ni förstått, fyller min dag. Så både de och jag anammar tacksamma allt som bryter enformigheten att ligga på stranden och pressa. Jag skulle just ta mig nerför de branta trappstegen för att gå ner och ta ett dopp, då jag såg en kossa stå i silhuett just där folk brukar ligga och solbada några meter upp från det längst uppsköljande vattnet. När jag kom närmre såg jag att kossan bökade bland någons tillhörigheter och att denna någon kom upp ur vattnet som en furie skrikande ”You bloody bastard” med flera andra invektiv. Kossan förstod att hon måste snabba sig på, greppade en bok mellan tänderna och började kuta. (Kossorna äter kartonger och sådant, för de behöver cellulosan). Det är sällan man ser dem kuta, men den här förstod att det var bäst lägga på en rem. Tjejen efter och norrifrån kom en man springande med flaxande armar. Han ville uppenbarligen hjälpa bikinibruden och genskjuta kossan. Men kon körde en 90-gradersvariant och skumpade iväg upp mot ”min” dunge med kokospalmer. Vid det här laget hade folk rest sig upp på flera håll för att bättre kunna se vad som var på gång. Nu var tjejen ikapp hojtande fler svordomar – engelskan är verkligen rik på sådana – och kossan fann för gott att släppa boken och sätta sig i säkerhet. Tjejen tog upp sin bok och höll den som man tar en död mus i yttersta svansspetsen, och gav sig ner i vattnet för att skölja den av kosaliv drypande volymen. När tjejen, fortfarande svärande, passerade mig sa jag med ett vänligt leende i hopp om att kunna muntra upp henne: ”It must have been a good book”, men hon kommenterade inte min lilla lustighet på annat sätt än att hon gav mig fingret. Men det var hela spektaklet värt.

För några dagar skulle jag köpa frimärken till ett brev hem. Det enda stället där sådana tillhandahölls var på postkontoret. När jag kom in stod sex man utanför skranket. Av deras kroppsspråk kunde jag sluta mig att de väntat länge. Innanför fanns fem tjänstemän. En räknade pengar, han som tydligen var boss skrev vid sitt skrivbord och tre var inbegripna i ett samtal. Jag iakttog fascinerad att ingen tjänsteman på de fem minuter som jag stod ut, kastade en enda blick åt vårt håll. ”Hello” ropade jag, så högt att åtminstone bossen tittade upp med förvånad min. ”We are seven outside, you are five inside. You are supposed to give service to the public. Why doesn´t anything happen here”? “Wait, wait” svarade bossen och viftade avvärjande med ena handen. Indierna, d v s de som väntade, stirrade förvånade på mig. ”I am waiting no more” hojtade jag.. ”If this is the way India is run by you officials, I am not surprised that you are still undevelloped” la jag till som slutkläm.

Speciellt om man är turist har man förtur. Men, som sagt, på posten och på banken demonstreras vem som har makten. Och man behöver inte vara tjänsteman för att visa att man är på hemmaplan. En dag på väg hem till Agonda såg jag framför mig tre män på sina rostiga, gnisslande cyklar. Dom var inte i sällskap, det var ca 50 meters avstånd mellan dem. Jag passerade i mitt ordinarie marschtempo nr 1 och snart nog även nr 2 och nr 3. Men bara ett par hundra meter senare stilade en av dem förbi med blicken rakt fram, sedan kom nr 2 och sedan nr 3. Alla liksom helt oberörda av det höga tempot. Jag har varit med om det förut, men inte tre på raken. Kunde dom hålla tempo med mig på en sexväxlad bakom sig och med långbacken någon km längre bort? Det blev aldrig uppenbarat, för märkligt nog vek alla in på samma lilla sidoväg, som passligt nog uppenbarade sig en bit fram.

Mars.
Nu vet jag varför turistströmmen drar förbi Agonda. Det är ju bra för mig,med dåligt för Rico och alla andra småhandlare. I alla handböcker och turistbroschyrer, även en jag har framför mig gällande dec 06 – jan 07, står det så här: ” Not many tourists frequent Agonda beach and you will find few souvenir stalls or restaurants”. Jag har också sett nånstans: ”Du måste ta med dig allt du behöver för det finns ingenting att köpa där och knappast några restauranger”. Och Nätet säger samma sak. När dom planerade en resa till Indien hade Jinnie t ex sagt till Christer: ”dit kan vi ju inte åka med barnen förstår du väl”. Det var bara för att Christer visste genom sina kompisar att Agonda hade mycket att erbjuda, som dom hamnade här. Sanningen är att det idag finns ett tjugotal restauranger om man medräknar alla ”hål i väggen”, flera stycken små shops med frukt, mjölk, ägg, bröd, konserver, fyra Internet, flera payphones och kanske tusen turistsängar. Och en volleybollplan!! Den dagen Agondaborna klagar hos Central Tourist Office of India och får broschyrerna att beskriva deras by på ett rättvisande sätt, så kommer även Agonda snart att krylla av turister med allt som följer i deras släptåg. Men letargin fortsätter, så jag har författat en skrivelse på engelska som sänts till redaktören för den stor informationskatalog, som just beskriver Agonda som byn kanske var för fem år sedan. Kanske uppdaterar han sin katalog. Kanske blir det ett uppsving om också Internet tar till sig den sanna informationen.

Det finns en man som hålls mellan Chaudi och Palolem. Låt oss kalla honom för N som i Nobody. Han lever sitt liv vid sidan av vägen. Första gången jag såg honom blev jag rätt upprörd över att man lät en död ligga så där utan att ta hand om liket. Men han låg bara och sov en meter ifrån asfalten. En gång har jag sett hans ansikte när han stod och fjärrskådade. Hans ögon tycktes skarpa, ögonbrynen var fint tecknade och hans näsa välformad. Han skulle kunna vara en snygg man. Han är barfota och har knälånga byxor och en slags jacka, eller möjligen skjorta , det går inte att avgöra. Plaggen är rent otroligt smutsiga, täckta av ett tjockt lager av jord. Han har ett stort hår och ett stort skägg. Det verkar som om han inte har tvättat sig någonsin. Det skulle nog vara omöjligt att med varmt vatten, tvål och en grovtandad kam reda ut detta hår, för det är fullt med böss, halm och strån. Jag förmodar att någon ger honom ris att äta, men jag har aldrig sett detta. Tre ggr har jag sett honom upprest, men mesta tiden tillbringar han i huksittande, ni vet med stjärten helt nära hälarna och med hakan just över knäna. När han sitter så, har han, precis som en kameleont, samma färg som omgivningen. Ljusbrun med inslag av aska. Många är det som åker förbi honom utan att se honom trots att han finns där bara två meter bort. Det han gör i detta huksittande, och då utan att någonsin titta upp, är att fösa sand och grus med ena tummen till en liten två cm hög halvcirkelformad vall just framför sig. Timme efter timme, dagarna i ända. En gång när jag cyklade förbi honom, tyckte jag mig se några tecken i den yta som på detta sätt blivit renskrapad. Men kanske var det en synvilla för jag har aldrig sett det sedan.

N är en gåta. Jag har frågat några i Chaudi men de bara sätter fingret till tinningen och gör en skruvande rörelse. ”He is cracy”. Alla känner till att han finns men ingen vet något om honom. När de glammande skolbarnen skall passera honom på väg hem blir det alldeles tyst.
Men jag tror inte han är cracy. Jag tror han mediterar. Med sandfösningen som sitt mantra.

Visste ni att sådana där långa halsband, som t ex det jag lånade av Gulam, lär ska ha 108 kulor? Varför just 108? Jo, 1 står för manlig energi, 0 för kvinnlig och vrider man 8:an 90 grader, så är ju det tecknet för oändlighet. Visst är det vackert! Mannen med ”sin” Kvinna i Evighet.

Amen.

Lars Kihlman