Firepipers blogg

Varje gång jag återvänder till mitt barndomshem så har jag lovat mig själv att slänga lite saker. Detta av en enda enkel anledning: Den dag jag flyttar hemifrån på riktigt blir det lättare.

Nu börjar det brännas. Snart så kommer jag att flytta hemifrån på riktigt. Om sisådär 6 månader redan kanske. Så nu så måste jag ta itu med det här problemet, att mitt pojkrum fortfarande är fullproppat med grejjer.

Jag spenderade hela måndagen endast att angripa detta problem. Fört så gick jag igenom de saker som jag kan skicka upp till Umeå. Alltså de saker som inte behöver vara där för att lagras utan faktiskt kommer att fylla en funktion. Detta baserades huvudsakligen på att ta hand om de flyttkartonger som (faktiskt inte får plats i mitt rum) står lagrat i gästrummet. Så bra resultat blev det inte. Tio kartonger reducerades till en, resten tar vi sen.

I mitt rum lyckades jag lokalisera min samling av dataspelskartonger från den tid då jag lade mycket tid på sådant. Jag har behållit dom länge och väl kanske mest för att kunna bevisa för mig själv att jag faktiskt köpt de spel jag tyckte/er om. Så nu har jag tagit ett foto och imorgon ska de slängas. Dessa spel spelar jag inte längre. Så den som gör det kan få ta över min licens och spela dom med gott samvete!

Bild: http://flickr.com/photos/leendeleo/2396103356/

Mellan Umeå och Hudiksvall kan man som bekant mycket lätt mellanlanda i Sveriges mittersta stad Sundsvall. Nu råkar det vara så att somliga slagit sig ner i denna stad och börjat jobba och bo och ha möbler och sånt, kort och gott blivit vuxna.

Här tycks det också om whiskey, något som inhandlats av många möjliga sorter vid det senaste besöket i Frankrike så jag tänkte bestämt att jag tar med mig en flaska för besöket. Själv tycker jag ju inte alls om whiskey. Jag kan heller ingenting om whiskey, så jag tänkte jag ska göra det lite roligt helt enkelt och köpte den lokala whiskeyn. En fransk whiskey, nej förlåt, en Breton (bretangsk eller hur det ska sägas).

Under kvällen spelades det lite Guitar Hero. Jag har ju aldrig spelat trean så det gick inte så bra. Mot småtimmarna drog vi oss ner mot staden och utelivet, vilket inte var helt illa pinkat med reservation för att de slarvade bort två jackor och hade så hög musik i loungen att det var svårt att göra sig förstådd. När vi skulle hem tog vi en taxi. Taxichaffissen märkt nog att vi var på bra humör och i full speed så han sade sig inte riktigt hitta dit vi skulle. När vi kom fram till sista korsningen utropar han:
- HÖGER ELLER VÄNSTER, HÖGER ELLER VÄNSTER???
- Höger, höger, ropade vi i kör som svar.
- Lugn, jag bara skoja, skrattade han då.

Dagen efter mådde jag dåligt. Jag skyller det på whiskeyn jag drack, jag var ju tvungen att prova vad jag gett bort. Den var faktiskt inte så dålig.

Bild: http://flickr.com/photos/leendeleo/2395261263/

Idag var det underbart väder! Solen sken och fem grader kallt. Detta innebar en i det närmaste obligatorisk skidtur. Denna gång bytte vi skidor, så att jag skulle skejta och L åka klassiskt. Skejt har jag aldrig lärt mig så det gick inte så bra. Först lyckades vi ta oss över isen trots lite väl ljup snö och stavar som inte var vässade det senaste decenniet. Sedan kom vi fram till spåret och skulle börja åka på riktigt. Jag tog mig ungefär 50 meter innan jag satte staven framför skivan och stöp som en lycklig älg. Efter två kilometer skejt bytte vi tillbaka. Det var då mina frånstampsmuskler gjorde sig påminda sedan förra gången.

På kvällen var jag iväg och handlade på en helt vanlig svensk ica-butik. Det var roligt att se hur svenskar lever och hur de köper sina saker. Jag reagerade på en rolig sak, nämligen att man i den lilla butiken kunde köpa vattenkannor.

I butiken sålde de också svenska baguetter. Anledningen till att jag kallar de svenska är för att de faktiskt inte har något att göra med franska baguetter förutom formen. Ännu värre blev det när jag såg vad de kallades. "Parisienne" eller "Rustik" - baguette. Snabb språkkurs till ICA nu, parisienne är feminin form för någon från Paris. Däremot finns en typ av bröd som kallas le parisien vilket är en baguette med smör och skinka. Smöret skall det finnas mycket av i början och slutet och inget i mitten eftersom parisare är snåla. Le parisien är maskulin form eftersom det är en "sandwich" (franskt uttal!). Just detta vet jag efter att ha lärt mig den hårda vägen på ett fik i Lyon där servitrisen skrattade då jag bad att få en kvinna från Paris. Sedan förklarade hon snällt varför mackan var maskulin, eftersom det är "le sandwich".

Fotnot: Baguette är ett bröd, sandwich är ett bröd med pålägg i. Detta innebär också att hamburgare heter sandwich på franska (men de förstår "börgöör" också).

Idag hade jag ont kroppen, det har jag nog redan sagt. Men nu gäller det inte skidåkning. Jag sålde just en kameraväska. Jag köpte ju en ny i början av veckan och då är jag ju tvungen att sälja min gamla. Eller nja, somliga tyckte det så det blev så. Något som var helt otroligt att väska var såld två timmar efter att jag lagt upp annonsen på sajten som mest troligt är en av Sveriges största. Svensken har verkligen ersatt avsaknaden av torgmarknaden med de digitala torgen.

Jag har varit på min första riktiga anställningsintervju idag. Det var riktigt skoj. Nervös som sig bör men det var inget jobbigt. De bjöd ju på kaffe så jag kände mig lugn. Bättre klädd än han som intervjuade var jag också (enligt min mening) men det kanske inte är positivt egentligen. Jag ska gå vidare med min ansökan hos företaget när jag återvänder till Sverige nästa gång.

Efter intervjun var vi på ett hederligt svenskt kaffe. Det borde kanske investera i eko-dämpande plattor eller något för det var svårt att höra varandra. Roligt var att de serverade kaffe i kanna. Så man köpte en kanna för en person eller en kanna för två. Kannan var av modellen presso, som man själv pressade då man tyckte det var dags. Dock innehöll kannan kaffe för 10 fransmän, då också utan hänsyn till styrka. Men men, vi pressade i oss 5 traditionella koppar var och gav oss sedan vidare. Detta blev alltså min 6 kopp kaffe utan något att äta. Och mitt uppe i koffein-ruset så ringer den blivande köparen av min väska...

I kväll så åt vi blodpudding. Det saknar jag i Frankrike. De har ju boudin noir som är som blodkorv, inte så tokigt det heller men inte som blodpudding.

Under tisdagen så var vi iväg och shoppade litegrann. Jag har redan börjat bränna lite av min anställningsbonus genom att investera i lite kameraleksaker. Elektronik är cirka 10% billigare i Sverige än i Frankrike och för kamera-utrustning är siffran närmare 20%. Så nu när jag är här passar jag på att köpa mig nya filter samt en ny väska. Väskan var mycket efterlängtad, jämfört med den gamla så rymmer den mera kamera, den är bekvämare och har även utrymme för lite allmänna saker såsom en termos med kaffe och en extra tröja. Tyvärr, vilket jag befarade, är det alldeles precis att min dator ryms med lite våld. Så om något år hoppas jag att det kommit en ny modell som fixar det också.

Jag blev också tvungen att köpa lite nya skidgrejjor eftersom mina kläder inte står att finnas längre. Inte i Umeå i alla fall.

Skidkläderna kom till gagn på onsdagen då jag äntligen fick ställa mig på ett par klassiska längdskidor igen. Dessa skidor som jag avskydde som barn, de gjorde aldrig som jag ville, har jag nu lärt mig uppskatta. Har jag blivit vuxen?

Mina skidor är av en sort som är lite för dyr för mig. Men jag köpte dom på slut-på-vintersäsongen-rea för några år sedan och fick dem för ett väldigt bra pris. På dessa skidor har jag hunnit med att åka kanske tio gånger. Den huvudsakliga anledning beskyller jag ofta på det faktum att för att åka skidor i Sverige behöver man oftast ha en bil, alternativt bära skidorna någon halvtimme. Men det kanske beror på avsaknad av motivation också. Just nu befinner jag mig cirka tre minuters promenad från Nydalasjön och där ligger en mjuk snö som inte sliter på skidorna så mycket så det finns inte så mycket hinder.

Iväg tog vi oss. Trots att jag saknade vallningskloss och att det var rätt blåsigt på sjön så var det mödan värt när vi tog oss fram till spåret. Jag upptäckte dock fort att jag var enormt ur form. Något jag känner överallt i kroppen nu när jag skriver detta (dagen efter). Jag hade såklart kamera och termos på ryggen. Dels för att prova ryggsäcken, vilken satt perfekt under skidåkningen, dels för att knäppa kort och dricka kaffe. Dock saknades vindskydd utmed spåret så vi drack kaffet när vi åkt runt och tappade därför lite charm.

På fredag hoppas vi på solsken för att ge oss ut igen!

Av en ren slump (eller pga. påsken) råkade några vänner från Frankrike befinna sig i Stockholm helgen då jag passerade på väg mot Norrland. Jag hade inte så mycket tid så vi hann bara klämma in en lunch på Kungshallen. Under de intensiva två timmarna försökte jag klämma in så mycket information om Sverige som möjligt och vi diskuterade mycket skillnaden mellan Sverige och Frankrike. Dock hade de en fråga jag aldrig riktigt kunnat svara på: Var finns det svensk mat?

Svaret är enkelt, på lunchrestauranger och riktigt dyra kvällsrestauranger. Nu var de ju där över helgen så jag tvivlar starkt på att de faktiskt lyckades lokalisera den svenska maten. Jag gjorde ett tappert försök att få fatt på en semla för att visa hur vi fikar, men väl på ett konditori fick jag svaret att de var slut... för säsongen.

Efter mina två dagar i Sverige verkar det som om min huvuduppgift under semestern kommer att bli att identifiera allt som är svenskt ur en halvkonverterads ögon. Jag har dock en känsla av att det kommer att lugna ner sig så småningom men det första som hände när jag landade i Umeå var att vara riktigt osvensk.

För att ta sig från flygplatsen i Umeå så är så klart flygbussen ett alternativ. Denna stannar precis framför utgången vi ankomsthallen. När jag kom ut ur byggnaden så stod där en stor hop med människor. Jag letade lite efter busstidtabellen och respriserna men det verkar inte vara så viktig information. Som svensk litar man faktiskt blint på att bussen faktiskt kommer att komma, det är ju faktiskt normalt. När jag konstaterat denna avsaknad av information så gick jag och ställde mig vid trottoaren där alla andra stod och väntade. Det var en del som blängde på mig, lite sådär som man gör om man tycker att någon gör något fel men givetvis så vill man inte stöta sig så man säger ingenting. Det tog en dryg halvtimme innan bussen kom, men ingen betvivlade dessa närvaro, förutom jag så klart. Efter en stund så insåg jag mitt misstag. Vid denna hållplats fanns ett kö-system. Den första personen som kom dit "bestämde" var första platsen är och sedan skapades en kö bakom, detta hade jag helt glömt och vad jag nu gjort var att jag hade gått förbi precis hela kön och stod snett bakom den första. Till råga på allt så insåg jag tidigt att bussen skulle stanna längre bort än den första personen beräknat varvid jag var det första som klev på.

På påskdagen så gav vi oss ut i det underbara vintervädret. 8 grader kallt, snö och solsken. Vi var ut en sväng på Nydalasjön. Där var det pimpeltävling. När jag var liten var jag med på sånt också, men eftersom jag aldrig varit en särskilt bra fiskare så fick jag aldrig någon fisk, däremot fick jag ett par strumpor i pris.

Igår så jobbade jag min sista dag som praktikant i Frankrike. Nu innan det verkliga livet börjar så har jag 3 veckors ledighet (brukade säga arbetslöshet men min flickvän tycker inte om det) innan jag påbörjar min tillsvidareanställning.

I morse så lämnade jag det trygga hemmet i Franker-riket packad och klar för tre veckor. Blev hyffsat chockad när jag högg tag i ryggsäcken för den var tyngre än beräknat. Anmärkas bör att det huvudsakliga innehållet var sådant som inte kan köpas i Sverige. I handbagaget hade jag som vanligt mina två viktigaste ägodelar, min dator och min kamera.

Det sista jag såg av Rennes var snö, ja snö. Första och troligtvis sista snön föll då jag klev på tåget. På väg till tåget så regnade det så jag var halvt dyngsur. I Paris regnade det såklart, jag har inte sett den staden på ett vacket sätt än (finns det?).

Väl på Charles de Gaulle hände det massvis med roliga saker. Först så gick jag till Air Frances finfina digitala checkin. Jag jävlades lite med den och körde in fel kreditkort, men den hittade min biljett ändå! Slutsats: Har man ett kort med någon annans namn kan man stjäla dennes biljett. Jag har tur som har ett ovanligt namn, men Per Jonsson ska nog passa sig i Frankrike.

Sen så pryllade de ner min ryggsäck i en sopsäck, så gör man tydligen. Sen så skulle jag igenom säkerhetskontrollen (den jävlas alltid för mig). Denna gång hade jag mycket tid (cirkus 3 timmar) så jag provade att ta med mig mina kortizon-piller i jackan. Nu var de inte de som började bråka först. Metalldetektorn tjöt inte (första gången någonsin). Däremot så lyckades kontrollanten städa undan min back innan jag tagit ur alla mina saker (inklusive pass och boardingkort). Det löste sig efter någon panikartade sekunder. Faran över tänkte jag. NÄ. För första gången fick jag gå igenom partikel-kontrollen.

Denna kan jag skriva lite extra om eftersom det är en ny grejj. För den som är insatt i kemi så finns det en analysmetod som kallas kromatografi. Kromatografi gör att man kan hitta ungefär precis vad som helst i vilket prov som helst, men metoden är dyr (maskinen). På senare tid har denna metod utvecklats mycket och tagit sig till tullen och flygplatserna. Den finns i två modeller. En "dammsugare" som analyserar provet direkt och är specialiserad för några få saker antar jag (eftersom den är relativt liten). Nu var det inte den jag råkade ut för. En kontrollant petade runt med en tuss i min väska, speciellt på ställen jag haft mina händer. Hon sprang sedan iväg till "labbet" och kom sedan tillbaka men en trevlig min. Hade jag haft en molekyl knark på mig hade det mest troligt hittat den. Det hade jag inte. Om jag råkade ut för denna kontroll p.g.a. av mina piller i jackfickan vet jag inte, de nämnde inte dem.

Att komma tillbaka till sitt hemland har sina egna små kulturchockar. Man glömmer lätt hur man ska bete sig. Redan på flyget kunde jag konstatera att jag glömt en av svenskarnas (och kanske en gång även mina) egenskaper:
Svenskar är überövertrevliga på deras egen bekostnad även om ingen vinner på det.

Jag förklarar:
När jag hittat min plats på flyget kommer en man och sätter sig och på något underligt sätt kommer vi i den mycket ytliga konversationen in på att hans sambo inte sitter med honom. Jag, som reser själv, erbjuder mig så klart att byta plats med henne, även om jag riskerar att hamna bredvid någon som är mindre trevlig än honom. Mannen svarar "Det spelar ingen roll för mig". *suck*. Vilken person som helst vet att det visst spelar roll om du tillbringar din resa med din sambo eller en främling. Varvid konversationen dör och den tredje personen kommer dit (han hade hoppats på att den tredje platsen var tom så han slapp sätta mig i krånglet fastän det faktiskt inte var krångligt alls. Stol som stol för mig liksom.). Den tredje personen blandar sig i diskussionen som mest handlar om att ingenting spelar någon roll för någon person och ingen vill säga vad de tycker. Jag kliver genast ur min roll som svensk och försöker ta mig framåt och tar ett beslut. Jag frågar sambon. Hon säger SAMMA SAK "det spelar ingen roll för mig". ÅÅÅHHH. Så då säger jag helt enkelt att hon ska sätta sig på min plats. (punkt, detta är alltså mitt första osvenska beteende, redan på flyget). Hon tackar så mycket och gör det. Jag hoppas de inte hade bråkat innan, för de ville kanske inte sitta tillsammans men ville inte säga det.

I efterhand kan jag säga att det sög lite att byta plats för jag hamnade bredvid ett par med en bebis. Men han kräktes inte.

När jag landar och letar reda på mitt bagage inser jag ett faktum jag varit mycket orolig över. Reblouchon (ost, mycket speciell) mår väldigt bra av 8 timmar utan kylskåp. Den är nog mogen när den kommer fram imorgon.

Mina Franska kamrater som varit i Sverige berättar ofta om hur laglydiga vi är. Det vet ju alla redan men idag fick jag ett superduperexempel på det. I flygbussen i Frankrike har de bälten. Det finns skyltar att man ska använda dom samt att de ropar ut det i högtalarna. En använde bältet, jag. I Sverige samma historia MEN först när det ropas ut i högtalarna så tar ALLA på sig sina bälten i ett stort sorl av klickande mekanismer. Jag tog upp detta faktum med flynordic-piloten som satt bredvid mig. Han garvade lite men jag kände på mig att han inte uppskattade att jag drev med svenskheten.

SJ har infört sitt jättefiffiga system med att lägga ut alla överblivna tågstolar på auktion. Finfint då kan man ju få tag på en billig resa då, kanske. Systemet är ett stort hyllande av kapitalismens principer om tillgång och efterfrågan men som vanligt så funkar ju inte människor riktigt likadant. Förr så kunde man köpa sista-minuten-biljetter till en human summa (med betoning för studenter som i allmänhet undviker SJ). Numera kan man göra samma sak men riskerar att inte komma fram alls. I mitt fall stängde auktionen 6 på morgonen. Då sov jag. Jag hade så klart kollat upp alternativa resmöjligheter och lät någon stackare som inte sov den natten ta min biljett.

Systemet innebär att resa tillsammans med någon i sista minuten kan vara omöjligt. Alla kommer kanske inte med.

Jag tog Y-Bussen istället.

När jag var på flygplatsen i Orly i Frankrike satt överallt skyltar "WIFI a votre disposition", "Internet Er tillhanda", men när man kopplade upp sig kostade det 5 (fem) kronor i minuten. När jag satt där på Ybussen och funderade på hur jag bäst skulle slä ihjäl de 5 timmar som min tågresa på 2 timmar omvandlats till ser jag en liknande skylt. *SUCK* tänkte jag (kanske högt för jag lyssnade på musik). Men jag var nyfiken och ville veta vad det kostade. Och till min stora glädje kostade det INGENTING. Ybussen har fattat det där. Det är en service, och även om man tar betalt lär man knappast tjäna några pengar på det.

Så jag surfade tills batteriet var slut.

Imorgon tar jag flyget tillbaka till Frankrike. Där blir det inget internet gratis inte.

Åter i Sverige!

Att ta semester i hemlandet efter en längre vistelse utomlands är något som ger en alldeles särskild blick på sitt ursprungsland. Plötsligt upptäcker man alla saker som faktiskt inte alls saknat. Kanske speciellt mat och dryck men själv så blir jag såklart mycket lättad över hur enormt enkelt det är att kommunicera med människor från samma land, språk och kultur.

Jag anlände i den självutnämnda hufvudstaden av skandinavien. Övernattade där en natt hur syster yster innan jag tog nästa språng norrut till Umeå. I Umeå drogs jag med av min flickvän, i sällskap med min kamera, ner backstage på medicinarspexets uppsättning på sagateatern.

Årets uppsättning var mycket bra. Själv uppskattade att historien var lätt att följa, till skillnad från förra året. Qvintettens (sånggruppen) framföranden hade sammanknutits med handlingen på ett bra sätt och deras framförande var av hög klass. Orkestern satt inte heller dom bara på tummarna utan deltog med både musik och agerande. För att även täcka bristerna så kändes det lite att en stor del av skådespelarna inte hade fått in scenvanan ännu, men detta kan ju tyckas rätt rimligt med tanke på att det faktiskt är studenter vi pratar om och inte proffs. Skådisarna gav dock intrycket att tycka om det de gjorde och var inte rädda att improvisera och kommunicera med publiken!

Jag fick nöjjet att se två föreställningar. Den första hade lite halvtaskig inledning innan skådisarna blev varma i kläderna och den andra var det full fart rakt igenom, ingen tvekan, mycket improvisation och glädje hos både framträdare och betraktare.

På lördag kväll höll spexet en fest till sitt 25års jubileum. Där hamnade även jag och jag var lite orolig över hur kvällen skulle utspela sig med tanke på att jag är varken spexare eller medicinare. Ännu värre blev det när det visade sig att det var bordsplacering meddels lotten. Men det visade sig snart att det faktiskt inte gjorde någonting. Spexare är ett enormt trevligt släkte och vi roade oss kungligt ända fram till sju-snåret på morgonen.

Även om jag anser att vi faktiskt redan haft våran inflyttningsfest så har vi nu gjort det igen. Denna gång med stolar och bord så gästerna slipper sitta och äta på golvet. Vi hade laddat länge väl, dessvärre hade vi ett större bortfall av Parisare som tyckte det var för jobbigt att ordna med transporten nu när det är lite trängre på tågen.

Själv hade jag laddat med mustasch i en månad för att vara så fransk jag kunde. Jag misslyckades fullkomligt med att vara fransk, men det gjorde nog inte så mycket för fransmännen tyckte det var roligt ändå.

Kvällen avrundades tämligen tidigt vid fyra-tiden av att helt enkelt alla lade sig och sov någonstans där de tyckte att det var tillräckligt bekvämt för deras smak. För ovandlighetens skull så hade inte drickat tagit slut. Dock stod ingen mat längre att finnas.

Bilder finnes givetvis från festen och eftersom jag inte orkar krascha min browser trettio gånger den här gången heller så ses dom enklast här: http://flickr.com/photos/37006942@N00/tags/inflyttningsfest/