Igår så jobbade jag min sista dag som praktikant i Frankrike. Nu innan det verkliga livet börjar så har jag 3 veckors ledighet (brukade säga arbetslöshet men min flickvän tycker inte om det) innan jag påbörjar min tillsvidareanställning.

I morse så lämnade jag det trygga hemmet i Franker-riket packad och klar för tre veckor. Blev hyffsat chockad när jag högg tag i ryggsäcken för den var tyngre än beräknat. Anmärkas bör att det huvudsakliga innehållet var sådant som inte kan köpas i Sverige. I handbagaget hade jag som vanligt mina två viktigaste ägodelar, min dator och min kamera.

Det sista jag såg av Rennes var snö, ja snö. Första och troligtvis sista snön föll då jag klev på tåget. På väg till tåget så regnade det så jag var halvt dyngsur. I Paris regnade det såklart, jag har inte sett den staden på ett vacket sätt än (finns det?).

Väl på Charles de Gaulle hände det massvis med roliga saker. Först så gick jag till Air Frances finfina digitala checkin. Jag jävlades lite med den och körde in fel kreditkort, men den hittade min biljett ändå! Slutsats: Har man ett kort med någon annans namn kan man stjäla dennes biljett. Jag har tur som har ett ovanligt namn, men Per Jonsson ska nog passa sig i Frankrike.

Sen så pryllade de ner min ryggsäck i en sopsäck, så gör man tydligen. Sen så skulle jag igenom säkerhetskontrollen (den jävlas alltid för mig). Denna gång hade jag mycket tid (cirkus 3 timmar) så jag provade att ta med mig mina kortizon-piller i jackan. Nu var de inte de som började bråka först. Metalldetektorn tjöt inte (första gången någonsin). Däremot så lyckades kontrollanten städa undan min back innan jag tagit ur alla mina saker (inklusive pass och boardingkort). Det löste sig efter någon panikartade sekunder. Faran över tänkte jag. NÄ. För första gången fick jag gå igenom partikel-kontrollen.

Denna kan jag skriva lite extra om eftersom det är en ny grejj. För den som är insatt i kemi så finns det en analysmetod som kallas kromatografi. Kromatografi gör att man kan hitta ungefär precis vad som helst i vilket prov som helst, men metoden är dyr (maskinen). På senare tid har denna metod utvecklats mycket och tagit sig till tullen och flygplatserna. Den finns i två modeller. En "dammsugare" som analyserar provet direkt och är specialiserad för några få saker antar jag (eftersom den är relativt liten). Nu var det inte den jag råkade ut för. En kontrollant petade runt med en tuss i min väska, speciellt på ställen jag haft mina händer. Hon sprang sedan iväg till "labbet" och kom sedan tillbaka men en trevlig min. Hade jag haft en molekyl knark på mig hade det mest troligt hittat den. Det hade jag inte. Om jag råkade ut för denna kontroll p.g.a. av mina piller i jackfickan vet jag inte, de nämnde inte dem.

Att komma tillbaka till sitt hemland har sina egna små kulturchockar. Man glömmer lätt hur man ska bete sig. Redan på flyget kunde jag konstatera att jag glömt en av svenskarnas (och kanske en gång även mina) egenskaper:
Svenskar är überövertrevliga på deras egen bekostnad även om ingen vinner på det.

Jag förklarar:
När jag hittat min plats på flyget kommer en man och sätter sig och på något underligt sätt kommer vi i den mycket ytliga konversationen in på att hans sambo inte sitter med honom. Jag, som reser själv, erbjuder mig så klart att byta plats med henne, även om jag riskerar att hamna bredvid någon som är mindre trevlig än honom. Mannen svarar "Det spelar ingen roll för mig". *suck*. Vilken person som helst vet att det visst spelar roll om du tillbringar din resa med din sambo eller en främling. Varvid konversationen dör och den tredje personen kommer dit (han hade hoppats på att den tredje platsen var tom så han slapp sätta mig i krånglet fastän det faktiskt inte var krångligt alls. Stol som stol för mig liksom.). Den tredje personen blandar sig i diskussionen som mest handlar om att ingenting spelar någon roll för någon person och ingen vill säga vad de tycker. Jag kliver genast ur min roll som svensk och försöker ta mig framåt och tar ett beslut. Jag frågar sambon. Hon säger SAMMA SAK "det spelar ingen roll för mig". ÅÅÅHHH. Så då säger jag helt enkelt att hon ska sätta sig på min plats. (punkt, detta är alltså mitt första osvenska beteende, redan på flyget). Hon tackar så mycket och gör det. Jag hoppas de inte hade bråkat innan, för de ville kanske inte sitta tillsammans men ville inte säga det.

I efterhand kan jag säga att det sög lite att byta plats för jag hamnade bredvid ett par med en bebis. Men han kräktes inte.

När jag landar och letar reda på mitt bagage inser jag ett faktum jag varit mycket orolig över. Reblouchon (ost, mycket speciell) mår väldigt bra av 8 timmar utan kylskåp. Den är nog mogen när den kommer fram imorgon.

Mina Franska kamrater som varit i Sverige berättar ofta om hur laglydiga vi är. Det vet ju alla redan men idag fick jag ett superduperexempel på det. I flygbussen i Frankrike har de bälten. Det finns skyltar att man ska använda dom samt att de ropar ut det i högtalarna. En använde bältet, jag. I Sverige samma historia MEN först när det ropas ut i högtalarna så tar ALLA på sig sina bälten i ett stort sorl av klickande mekanismer. Jag tog upp detta faktum med flynordic-piloten som satt bredvid mig. Han garvade lite men jag kände på mig att han inte uppskattade att jag drev med svenskheten.