Bibchens blogg

I iskalla vindar tog farfar och jag med barnbarnet till den svenskaste av alla "Pepparkaksutställningen" på Arkitekturmuséet. 10-åringen, som bor i Barcelona, är på en veckas farmor- och farfarsvistelse, och vi tänkte det kunde vara kul, att "ta med sig" något svenskt till hans skola.

Pepparkakshus 2011
30 november 2011 - 8 januari 2012

Finns det några gränser för vad som kan byggas av pepparkaksdeg? Arkitekturmuseets Pepparkakshusutställning är sedan 1990 en kär tradition där teman som lusthus, metropoler, farliga förbindelser och hemlöshet skapat stort intresse hos våra besökare. Nu är årets tema är klart. Under rubriken ”Stolthet och fördom – Baka din egen stolthet och bränn några trista fördomar!” inbjuds alla att lämna bidrag. Med årets tema vill museet stödja arbetet mot mobbning och utanförskap som ett viktigt led i ett socialt hållbart samhälle.

För visst blir man snäll av pepparkakor?

Pepparkakor åts redan på 1300-talet och såldes förr som medicin. Än idag lever myten kvar att man blir snäll och glad av att äta dem. Årets tema är en central och angelägen fråga för många unga. Det handlar om att våga vara sig själv och vara stolt över den man är och där man kommer ifrån. Det handlar också om att motverka mobbning och utanförskap. Vi vill att pepparkaksbyggarna ska ställa sig frågan: Vad är du mest stolt över? Är det något hos dig själv eller platsen där du bor? (ur broschyren)

Ett vikitgt tema som gav upphov till intressant diskussion om vad det egentligen betyder, att vara dum mot en kompis. 10-åringen tycker vuxna i Sverige verkar snällare än i Barcelona, men att barn inte är lika snälla. Lite svårt för honom att få vara med i gruppen, eftersom han, trots sin goda svenska, inte kan "koden".
Blev en givande eftermiddag med köttbullestart på restaurang!

Adventskonserten försatte mig i riktig förväntansstämning. En snabb övergång från de sydliga breddgraderna. Vi och några andra fyllde "Blå hallen" i Stockholms Stadshus, för att lyssna på de traditonella adventssångerna med körer, solister under ledning av dirigenterna Helene Stureborg och Bo Aurel.
Joy to the World, Hosianna (som vi alla sjöng tillsammans), Bereden väg, Advent, Gören portarna höga, The Christmas Song, Det är en ros utsprungen, Wexford Carol, Svit av svenska visor, Cantate Domine, Stilla natt, Adeste Fidele, O helga natt och Dotter Sion stod på programmet.
Andäktig stämning, och taket lyfte sig, när Olle Persson sjöng "O helga Natt". Något konstigt kändes det dock, när plötsligt en solstrimma lyste in genom takfönstrena. Ljuset blev inte så jullikt - kändes nästan som om jag vore kvar på Kanarieöarna.
Men nu är jag ifatt den härliga adventstiden!

Vängänget har kulturkväll! I kväll ser vi "Leka med elden" på Stockholms stadsteater.

"Strindbergsåret 2012 börjar här. Och kommer det att fortsätta som den självutnämnda öppnaren på Stockholms stadsteater, Leka med elden, så spelar en tjurskallig kulturminister mindre roll. Uppsättningen visar sig vara en liten pärla, fräckt glimmande och med strandens fräscha vattendroppar dröjande på ytan. Det är, naturligtvis, Strindbergs verk som motiverar ett särskilt jubileumsår, inte årtalen i sig.
Hans humor, till exempel, insiktsfull och träffande i Leka med elden, en kort komedi som balanserar på kanten till bråddjupen, men väljer att väja undan. Sofia Jupither har regisserat pjäsen som den skulle kunna ha sett ut på Strindbergs egen Intima Teatern, där den spelades första gången i Sverige 1908. Ändå har Jupither uppdaterat, helt lätt, men fullt kännbart i synen på männen och kvinnorna, åldrarna, äktenskapet. Språket, det distinkta, friska, är Strindbergs, liksom replikernas snabba pilkastning.
Det kan se ut som om det är kvinnan, Kerstin, som är ormen i sommarparadiset där generationerna möts. Ofta har Leka med elden spelats så. Men Sofia Jupither och ensemblen har fördelat skuldbörda och ansvar mer jämnt genom rolltolkningarna och därmed pekas inte finger åt Kerstin, väl spelad av Petronella Barker, mer än åt någon annan. Hon lider faktiskt av att vara undernärd på kärlek och har långtråkigt i det sysslolösa men inrutade sommarlivet med svärföräldrarna. Hennes man (Gerhard Hoberstorfer) vänslas med kusin Adèle och själv dras hon till vännen Axel (Johannes Bah Kuhnke) som gästar sommarhuset. De gamla svärföräldrarna ser allt och begriper ännu mer, och snart är det lunch på flundror, varvid upproren ställs in.
Det som ibland ter sig som Strindbergs tramsigaste pjäs har blivit en salt komedi med noga avlyssnade komplikationer, utsökt timing och ett milt leende. Tjatiga svärfar, beskäftiga kusin, resignerade maken och aningslöse vännen liknar sommargäster nära dig. Allvaret anas bara som en retfull skugga bakom de vita tyllgardinerna som rör sig så lätt i sommarvinden" (Margareta Sörenson Expressen)

En kort, intensiv och stundtals dramatisk charmig pjäs. Det dramatiska understryks med spännande ljussättning. Starkare vitt sken belyser dramatiska skeenden. Svagare gult sken vid motsatsen. Passande skådespelare.
Ett sevärt stycke....................................................om man inte har något annat för sig en höstkväll i storsta´n!

Släktbesök från Danmark. Vad visar man en 11 årig pojke "fra Köbenhavn"? Hans önskan förstås - Wasa muséet. Det blåser snålt, men solen skiner, när vi beger oss in till sta´n. Ombyggnad har för några dagar stoppat vårt pendeltåg, så vi får ta långfärd med buss, T-bana och spårvagn. Känns som att vara på resa. Passar ju bra på den här RG-sidan då! :-)

Det serveras dagens lunch i muséets restaurang, men det smakar inte en 11-åring. Han går i.st. tillbaka ut genom spärren och köper sig en bratwurst i korvståndet. Mätta och belåtna gör vi så vårt besök i muséehallen, där det stolta skeppet Wasa står i eget majestät.

"Den 10 augusti år 1628 seglade Vasa ut på sin jungfrufärd. Men resan blev kort. Inför bestörta åskådare förliste hon redan i Stockholms hamn. Tiden ombord stannade. Misslyckade försök att bärga Vasa gjordes, men till slut gav man upp. När Vasa bröt vattenytan 1961, 333 år senare, var hon ett stycke nästan orört 1600-tal." (ur broschyren)

Spännande att läsa på alla skyltar och se föremål från båten. Många frågor försöker jag svara på så tydligt som möjligt (på min bästa danska!), så att 11-åringen ska förstå. Vi trivs och tar lååång tid på oss i denna häpnadsväckande, historiska, mörka och kyliga miljö.
Lite ovanligt att vara turist i sin egen stad!

Nu är de här Turner, Monet och Twombly. På Moderna muséet. Vi tre damer tar buss 65 från Centralen ut mot Skeppsholmen. Solen lyser upp höstlöven, som sakta dalar ner och täcker marken. Luften är frisk, en aning sval. Och det är inte utan, att det blir skönt, att komma in i värmen i muséets pampiga lokaler. Lunchdags och kön till restaurangen är för lång för våra hungriga magar. Vi väljer att gå in till höger, in till det ekologiska caféet, där det serveras enklare rätter. För oss, som senare ska hem till en kulinarisk middag, (som våra herrar är i full gång att tillbereda) räcker det med tunnbrödsrullar fyllda med skinka, getost och sallad. Väl kryddad ost, men smaken är god. Sköljer med vatten.
Mätta och belåtna drar vi oss mot utställningssalarna. och där blandas färg och form i stora och små format. Vi ser, begrundar, diskuterar, värderar och jag smygfotograferar med min mobil (med vaktens ögon i nacken). Alla tre enas vi om, att Turner är favoriten. Målningarna är gjorda på konstnärernas äldre dagar, och jag tycker mig se i målningarna, att Monet inte hade så bra syn då. Färgerna är fadda och målningarna verkar lite "trötta", i mitt tycke. Roligt är att se, hur den ena inspirerats av den andre, även om det är många år mellan dem. Men varför dessa enorma, utsmyckade ramar, som ofta tenderar till att ta död på själva målningen?

" M. W. Turner (1775-1851), Claude Monet (1840-1926) och Cy Twombly (1928-2011) är tre av de största målarna de senaste 150 åren. I en banbrytande utställning med fokus på deras sena verk undersöks inte enbart de konsthistoriska kopplingarna mellan dem utan också gemensamma drag och motiv i deras uttryck.

Moderniteten hos Turner och Monet understryks samtidigt som utställningen också ger prov på de starka klassicistiska influenserna i Twomblys måleri och skulptur. Ett sidotema i utställningen är det genomgående intresset för romantiken och det sublima, som absolut inte upphörde i mitten av 1800-talet utan lever kvar än idag.

Alla tre konstnärerna ansågs radikala på sin tid och bemöttes med negativa kommentarer när de tänjde på måleriets gränser och konventioner. Deras sena verk har en avspändhet och intensitet som kommer ur den åldrade människans självförtroende, när man tänker annorlunda om avslut och fullbordan. En omvärdering av tidigare intressen och en stark känsla av förgänglighet är andra egenskaper som präglar denna period i livet. Med väl valda jämförelser belyser utställningen dels respektive konstnärs arbetssätt, dels skapandet i den senare delen av livet.

Det är inte enbart kombinationen av Turner, Monet och Twombly som är banbrytande. Utställningen är även en närgången granskning av respektive konstnär och presenterar deras verk för en ny publik på ett nytt sätt."
(Moderna muséets hemsida)

Det sköna höstvädret lockar oss till en återpromenad till Centralen. Bilen väntar vid pendelstationen, och vi har god tid att åka hem och byta om inför middagen.......................................

Kul att bli uppmärksammad bland månadens populära resealbum på RG. "Kultur i Stockholm 2011".

"Amuse Bouche" & Champagnemingel säger vi inte nej till. En invitation till silverutställning hos Georg Jensen på Birger Jarlsgatan. Det är en del kändisar och så maken och jag. Att mingla runt montrar med vackra silverföremål bland många människor med ett champagneglas i handen är rena konststycket. Under tiden ska man koncentrera sig på ett intressant föredrag om Georg Jensen och uppbyggnaden av hans firma....... på danska! Ja, ni förstår kanske själva, hur det går. Champagne i knäna, snittar på golvet, hyschande på alltför högljudda gäster. Men kul och intressant är det.
Bra att vi står på listan för nästa invitation! :-)

Dags för singelmiddag. Maken är på sitt håll, och jag väljer en kväll på Fotografiska., där det bl.a. visas tre, i mitt tycke, intressanta fotoutställningar.

1/
"Robert Mapplethorpe (1946-1989) är av många ansedd som en av 1900-talets mest betydelsefulla fotografer. I en omfattande retrospektiv utställning av hans konstnärskap presenterar Fotografiska Mapplethorpe för ytterligare generationer av betraktare och redan frälsta. I samarbete med Robert Mapplethorpe Foundation i New York visas nära 200 verk, varav många aldrig tidigare gått att se i Sverige.

Robert Mapplethorpe har i sina verk hämtat mycket inspiration från antikens och renässansens statyer. Detta förankrade Mapplethorpe i sin egen tid och kultur: New Yorks gayvärld på 1980-talet. Resultatet är ett mycket finlemmat porträtterande, ofta föreställandes nakna muskulösa män, sköra orkidéer och liljor, samt celebriteter såsom Debbie Harry, Peter Gabriel och Grace Jones. Hans bilder är kända för att chockera betraktaren och kommer säkerligen chockera även nya generationer av betraktare." (google)

2/
"Martin Bogren Lowlands
Det var här jag växte upp. När jag var barn längtade jag härifrån. Till något som var större, något som var mer. Byn var begränsande och världen där utanför ett väntande äventyr. Jag har återvänt hit nu. Med kameran som ursäkt – för att söka efter minnen. För att förstå den längtan bort som jag kände under uppväxten.

I Martin Bogrens Lowlands möter vi en bildberättelse som spelar mellan dokumentärt, drömskt och högst personligt. Under flera år återvände Bogren till sin barndomsby i Skåne och i de subjektiva skildringarna möter vi Bogrens minnen, men även de människor som fortfarande lever kvar i byn. Bogrens svartvita bilder framkallar en känsla av att kliva in i en annan värld där tiden tycks ha stått stilla." (google)

3/
"Helen Levitt Urban Lyrics
Helen Levitt är en av vår tids främsta fotografer, en pionjär i den rörelse inom fotografin som kom att kallas ”street photography”. Urban Lyrics är en omfattande retrospektiv utställning över Helen Levitts konstnärskap. Utställningen består av fler än 120 verk varav merparten är vintage-fotografier.

Under 1930-talet börjar Helen Levitt fotografera med en ny slags småbildskamera av märket Leica. Till sin hjälp har hon en vinkelsökare som gör att hon i smyg kan fotografera gatulivet i stadsdelar som Brooklyn och East Harlem i hemstaden New York. Vinkelsökaren fäster hon på sin Leica, den gör det möjligt för Levitt att kolla åt ett håll men fotografera åt ett annat. Förutom fotografier från New York och Mexico samt diabilder tagna i New York mellan 1959 och 1988 rymmer utställningen filmen In the Street samt böcker och tidningar som Helen Levitt varit publicerad i.

Helen Levitts fotografier är ögonblickliga och poetiska betraktelser av ett vardagsliv vi kan känna igen oss i trots att tiden flytt." (google)

Höjdpunkten blir dock kvällens föreställning: "Fotografiska La Danse" i samarbete med Kungliga Svenska Balettskolan. På restaurangens mittgolv dansar några av balettskolans elever fyra danser:
"Ungersk Verbung". "What the flock". " ur Törnrosa". "Indisk pojkdans". Under tiden projekteras bilder på väggen av Gustav Udd: "Solos in the Capital".

"Gustav Udd är nyligen utbildad till professionell yrkesdansare inom Modern/nutida dans vid Kungliga Balettskolan. Hans främsta drivkraft är utmaningen att gestalta, tolka och visualisera den moderna dansen i kombination med andra konstformer. Gustav Udd fotograferar vid sidan av sin dans." (google)

Uppfylld av bilder, musik och dans lämnar jag halva räkmackan och släntrar längs kajen till Slussens T-bana.

Solens vingar bär mig till sta´n på fotoutflykt. Det har annonserats i tidningen att:

Världens bästa foton är här.
Idag öppnar World Press Photo i Gallerian på Hamngatan i Stockholm.
Bilderna kommer från hela världen och är tagna av några av världens bästa bildjournalister. Utställningen hänger fram till och med den 12 oktober. Passa på! (Svd)

Om man vill utvecklas i sitt fotograferande, gäller det att se så många bilder som möjligt av såväl amatörer som proffs. Denna utställning kittlar och stimulerar. Svårt att välja vilken jag gillar bäst.

Besöker sedan Nikons demonstrationstält i Kungsträdgården. Nyfiken på nya kameran, som lanseras. ""Nikon 1 J1" Kan man kalla en mindre, lättare variant ev en systemkamera, att bära med sig. Spännande många funktioner, men saknar "dubbelexponering". som är det enda skälet till, att jag skulle byta ut min Canon. Dessutom passar den inte en pensionärsplånbok!
(fast man kan ju önska sig till någon jämn födelsedag framöver :-))

De står där redan, vängänget, när maken och jag kommer glidande med 65:an från Centralen. Var är kön, inte en besökare syns till? På gott och ont, tänker vi. Biljetter har vi redan. Det är bara att tåga in. "Grupper samlas här" står det på en skylt, när vi kommer in genom den första mörka gången. Vi är visserligen en grupp, men har inte bokat någon visning, så vi fortsätter framåt. Textskylt på textskylt möter oss och en och annan videosnutt - men var är själva guldet? Längre och längre in i bergrummet och därinne glimmar det av fantasiska Inkaskatter! Tur att jag läst på, innan, så att jag i lugn och ro kan njuta skatterna. Organiserandet och numrena stämmer inte överens, så det blir rena gissningarna ibland. Nässmycken, halskedjor, örhängen, knivar, huvudbonader, figurer i guld, silver och keramik visas i de väl förseglade glasmontararna. Det väcker en del diskussioner och associationer, och eftersom vi i princip är allenarådande i hela lokalen kan vi prata fritt.

Utställningen INKA - guldskatter i Bergrummet tas vi med till andra sidan jordklotet, till Sydamerika. Här visas fynd från nya arkeologiska utgrävningar. Det är världsunika föremål från Inkariket och dess föregångare.

I utställningen INKA berättas historien om det fascinerande inkariket, en av historiens stora civilisationer, och deras mytiska relation till guldet. Totalt visas omkring 300 föremål, inlånade från 15 av de främsta peruanska museerna. De ger ett bländande intryck av guldets symboliska kraft, och förmedlar en känsla av inkas enorma rikedomar. Skatter som senare kom att bli orsaken till kulturens undergång när de spanska conquistadorerna erövrade och koloniserade Sydamerika i jakten på El Dorado, det gyllene landet. Inkariket upplöstes 1532.

Föremålen ger besökarna en överblick över dessa tidiga, komplexa och fascinerande civilisationer. Utöver guld får man också se ett urval objekt i textil och keramik, liksom mumier. Det är 50 år sedan föremål från inka visades i Stockholm senast. (Google)

En sevärd utställning, som dock inte går att kvalitetsjämföra med den tidigare "Terracottautställningen"!