Vängänget har kulturkväll! I kväll ser vi "Leka med elden" på Stockholms stadsteater.

"Strindbergsåret 2012 börjar här. Och kommer det att fortsätta som den självutnämnda öppnaren på Stockholms stadsteater, Leka med elden, så spelar en tjurskallig kulturminister mindre roll. Uppsättningen visar sig vara en liten pärla, fräckt glimmande och med strandens fräscha vattendroppar dröjande på ytan. Det är, naturligtvis, Strindbergs verk som motiverar ett särskilt jubileumsår, inte årtalen i sig.
Hans humor, till exempel, insiktsfull och träffande i Leka med elden, en kort komedi som balanserar på kanten till bråddjupen, men väljer att väja undan. Sofia Jupither har regisserat pjäsen som den skulle kunna ha sett ut på Strindbergs egen Intima Teatern, där den spelades första gången i Sverige 1908. Ändå har Jupither uppdaterat, helt lätt, men fullt kännbart i synen på männen och kvinnorna, åldrarna, äktenskapet. Språket, det distinkta, friska, är Strindbergs, liksom replikernas snabba pilkastning.
Det kan se ut som om det är kvinnan, Kerstin, som är ormen i sommarparadiset där generationerna möts. Ofta har Leka med elden spelats så. Men Sofia Jupither och ensemblen har fördelat skuldbörda och ansvar mer jämnt genom rolltolkningarna och därmed pekas inte finger åt Kerstin, väl spelad av Petronella Barker, mer än åt någon annan. Hon lider faktiskt av att vara undernärd på kärlek och har långtråkigt i det sysslolösa men inrutade sommarlivet med svärföräldrarna. Hennes man (Gerhard Hoberstorfer) vänslas med kusin Adèle och själv dras hon till vännen Axel (Johannes Bah Kuhnke) som gästar sommarhuset. De gamla svärföräldrarna ser allt och begriper ännu mer, och snart är det lunch på flundror, varvid upproren ställs in.
Det som ibland ter sig som Strindbergs tramsigaste pjäs har blivit en salt komedi med noga avlyssnade komplikationer, utsökt timing och ett milt leende. Tjatiga svärfar, beskäftiga kusin, resignerade maken och aningslöse vännen liknar sommargäster nära dig. Allvaret anas bara som en retfull skugga bakom de vita tyllgardinerna som rör sig så lätt i sommarvinden" (Margareta Sörenson Expressen)

En kort, intensiv och stundtals dramatisk charmig pjäs. Det dramatiska understryks med spännande ljussättning. Starkare vitt sken belyser dramatiska skeenden. Svagare gult sken vid motsatsen. Passande skådespelare.
Ett sevärt stycke....................................................om man inte har något annat för sig en höstkväll i storsta´n!