Bejjan888s blogg

Copyright © Bejjan888™

Äntligen avresedag!

Vi kan ta en rejäl sovmorgon om vi vill. Bussen går först klockan 11.30 till Dubrovnik Airport. Och vi kan dessutom ha rummen kvar fram till klockan 11.00. Fast nu har man ju sjuk hemlängtan så allt känns som en evighet. Dubrovnik Airport är en liten flygplats så det finns inte mycket att göra fram till dess att planet går kl. 14.00. Jag lyckades få fönsterplats i planet – YES – vilket alltid känns bra. Men de tre timmarna på planet till Arlanda känns otroligt långa. Och ännu värre blir det när alla incheckade väskor dröjer på bagagebandet. Mina väskor kom först efter en timmes väntan. Måste vara ett nytt bottenrekord för Arlanda alltså.

Copyright © Bejjan888™

Dagen känns lite inofficiellt som en avresedag. Visserligen lämnar vi Čanj och Montenegro och det hotell vi bott på under en vecka, men det är först i morgon som vi flyger tillbaka till Sverige. Äter tidig frukost och packar ner allt i väskorna. Checkar ut vid 09.30.

Vädret visar sig inte från sin bästa sida. Det är lika gråmulet idag som det var igår. Havet verkar dessutom vara ”upprört” och vågorna sköljer långt upp på stranden. Så inget uteväder alltså. Och inget rum heller. Så baren verkar vara den mest vettiga platsen att hänga. Jag förstår inte var alla människor är, för det är så tomt. Jag menar, det är ju ändå två bussar med resenärer från Sverige som checkat ut idag?

Från baren är det bara att glida in till lunchen, jag har ändå kvar armbandet för All Inclusive trots att jag checkat ut.

Vår guide E kommer och hämtar oss med bussen klockan 15.00. Fast det blir drygt en halvtimme senare än utsatt tid. Vi har en dryg 3 timmar lång bussresa fram till vårat hotell i Dubrovnik, nära flygplatsen.

Vi åker längs Kotorbuktens alla snirklar och vindlingar, och det känns som en evighet innan vi ens når gränskontrollen mellan Montenegro och Kroatien.

Tyvärr var det många som blev dåliga av maten på hotellet i Čanj. En kvinna på bussen blir akut dålig, troligen matförgiftning i kombination av åksjuka. Men vår guide E tillkallar för säkerhets skull en ambulans så fort vi kommit över till Kroatien. Men vi kommer så småningom fram till vårat hotell för natten, Remisens Hotel Epidaurus. Mitt rum ligger bra avsides och det känns som att jag behöver gå i en labyrint genom olika byggnader. Ja ja, tur man är ung och fräsch och orkar gå.

Copyright © Bejjan888™

Så som igår, är det idag National Holiday i Montenegro. Men vädret är gråmulet och regnet hänger i luften.

Det ska vara så hela dagen enligt prognosen. SUCK. Och hemlängtan börjar man ju få också.

Försöker ta en promenad och utforska Čanj lite mer. Enligt mina medresenärer fortsätter byn en bra bit längre bort, men att man måste veta vilken väg man ska gå bara.

Efter lunch fortsätter det gråa trista vädret och det blir en hel del barhäng under eftermiddagen med en massa cocktails såklart. Middagen bjöd inte på något överraskande, lite same-same som tidigare under veckan.

Copyright © Bejjan888™

Så äntligen är det dags för dagsturen till Albanien, som jag och min vän pratat så mycket om. Måste äta frukost tidigt eftersom bussen går redan klockan 08.00. Föraren Marco och guiden Izabella väntar på oss vid bussen. Alex är också där och väntar, då han måste ha kompletterande uppgifter om vissa pass för att kunna lämna fullständiga passagerarlistor till föraren. Som All Inclusive får jag även en lunchpåse att ta med.

Det tar ungefär 1 timmer och 30 minuter innan vi kommer till gränsen mellan Montenegro och Albanien. Eftersom inget av länderna är med i EU så är gränskontrollen inte så rigorös. Passkontrollen går snabbt och vi kör vidare in i Albanien.

Albanien, även kallat ”the Land of Bunkers”, har runt 600 000 bunkrar utspritt över landet, vilka byggdes så att folket skulle kunna gömma sig i händelse av krig. Albanien består mestadels av berg och en stor dal bergen och kusten, vilket gynnar jordbruket som är den huvudsakliga inkomsten i landet. En vanlig månadslön ligger på runt 400 €. Det finns många bensinmackar i Albanien då landet har en enorm reserv på råolja. Tyvärr är albanerna dåliga på engelska, och deras andraspråk är italienska. I Albanien pratar man om de vita bergen, medan man i Montenegro talar om de svarta bergen. Det odlas också en hel del druvor i både Albanien och Montenegro, där Montenegro tillverkar torra viner och Albanien mer söta viner.

Efter 30 minuter kommer vi fram till Shkodër (uttalas Skadar), den femte största staden i Albanien. Här får vi 1 timme egen tid att strosa omkring. Det känns som om vi blir avsläppta på en av de större gågatorna i Shkodër och det måste lysa om oss att vi är turister. Izabella varnade oss också får att hålla hårt i både väska, plånbok och mobiler eftersom det finns många tiggare och barn som kan snabbt sno åt sig värdesaker.

I början av gågatan står en staty av Moder Theresa som föddes i Makedonien, men räknas som albanska. Vid 18 års ålder flyttade hon till Irland, blev nunna och försökte stärka flickors roll i det muslimska styret.

Jag och min gode vän går gågatan ut och sen tillbaka. Jag köper en glass, som jag haft sån längtan efter. Äntligen! Det ska nämnas att det är gångbart med Euro i de större städerna med mycket turister. Men när jag står och köper glassen rycker det lite i tröjan och en liten pojke tigger pengar för att också kunna köpa glass. Det skär lite i hjärtat när man ser hur en del barn har det.

När vi samlats i bussen igen åker vi ytterligare 1 timme och 30 minuter till staden Krujë (uttalas Kruja). Det märks att trafikvett och trafikregler inte existerar i landet. De parkerar hur och var de vill, det är bara att slå på varningsblinkers och lämna bilen.

Albaniens flagga är röd, vilket står för tapperhet/blodet från kriget och den tvehövdade örnen lades till i flaggan år 1912 då Albanien blev självständigt och står för patriotism. Tyvärr finns det mycket korruption i landet och att ha ett fint hus och en fin bil är en statussymbol. I Albanien väljer fadern en make åt sin dotter, dvs ett arrangerat bröllop. När en kvinna väntar ett flickebarn gör man abort (även idag) då desto fler pojkbarn ger högre värde/status för mannen. Som familj lever man traditionellt fyra generationer i ett och samma hus, där man respekterar den äldsta. I slutet av 2010-talet började man införa och använda engelska vattentoaletter i Albanien. Fram till dess har man använt sig av ett hål i golvet.

Ute på restauranger så sitter män och kvinnor inte i samma rum eller till och med samma restaurang, såvida man inte är ett par eller gifta förstås. Men som tjej- och killkompisar är det inte accepterat att sitta tillsammans.
Krujë, betyder vattenkälla eller fontän, och ligger 805 meter över havet.

Vi lämnar bussen på parkeringen och går till fästningen där Izabella ger oss en liten guidad tur i det intilliggande museet. Därefter får vi bra med tid, tror det var nästan två timmar att bekanta oss med Krujë. Jag gillar staden.

Mysiga smala gränder och basarer, med försäljare till höger och vänster. Izabella rekommenderade oss att äta på restaurangen Panorama, som ska vara den bästa i Krujë. Min vän och jag tar oss till Panorama och beställer lättare måltid.

Vi har en lång väg tillbaka till hotellet och det börjar mulna på. Men det gör inget. Hellre det än att det är stekande sol när man är ”fast” i en buss. Izabella berättar en massa historier och fakta om både Albanien och Montenegro på vägen tillbaka. När vi passerar Shkodër är det trafikkaos. Då det varit National Holiday är det många som är på väg tillbaka till sina hem just idag. Min stressfaktor höll på att gå i taket. Alltså rusningstrafik! Det gör att vi blir sena tillbaka till hotellet.
Efter en lång dag på resande fot är det behövligt med middag och tidigt i säng, för trött är man.

Copyright © Bejjan888™

Tar mig ner till frukosten tidigt idag igen. Jag orkar verkligen inte med mycket folk på morgonen. Det är en stor restaurang med plats för många personer, så ljudnivån blir rätt hög när många äter samtidigt. Solen lyser och prognosen säger +22°C idag. Perfekt.

Blir poolhäng under ett parasoll med andra ord. Det finns mycket svalor som bor här runtom på hotellkomplexet. De bygger bon under taken och flyger omkring, dyker ner vid poolen och dricker lite vatten med jämna mellanrum.

När jag tar mig tillbaka i rummet ser jag trapphuset som blev ”ommålat” under gårdagen har gjorts i all hast. Inte nog med att den nya färgen inte har riktigt samma nyans som originalfärgen på väggen, det är dessutom bara målat så pass högt som mannen nådde utan pall eller stege. Så det ser med andra ord fördj*vligt ut.

Vi lunchen ser jag en man som uppenbarligen slagit sig illa, för idag har han ett stort jack i bakhuvudet som ser tvättat ut med jodopax. På detta sitter en fastsydd gasväv. Aj, aj. Ser ut att göra ont alltså. Som researrangören informerat om, så håller inte Montenegros sjukvårdssystem alls svensk standard och att hygienen ofta är bristfällig. Så där får jag mig en tankeställare att jag ska låta bli att ramla eller göra mig illa, så att det krävs sjukvård här i Montenegro.

Pimplar cocktails resten av eftermiddagen innan middagen. Jag och min gode vän sitter ute på altanen till restaurangen idag, det verkar som att den stora massan med folk har lämnat hotellet. Vi tar senare även en liten kvällspromenad upp till Čanj-skylten, dvs halvvägs upp till Supermarket. Väl där, blir min vän utbjuden på kaffe av en byggnadsarbetare som jobbar på hotellkomplexet som byggs precis intill Hills Pearl Beach Resort. Tydligen är det Hotel Hilton som håller på att bygga hotell där, vilket räknas ta drygt två år innan det står klart. Detta mycket tack vare förbud mot allt byggande längs kusten under turistsäsongen (mellan 15 maj och 15 oktober).

Copyright © Bejjan888™

Det är en kylig och molnig morgon. Jag beslutar mig för att äta tidig frukost. Efter gårdagens slapp så känns det i hela kroppen att jag behöver röra på mig mer. Inte bra att vara för stillasittande liksom.

Beslutar mig för att ta mig upp till Supermarket som ligger uppe vid stora vägen. Det är brant och precis vad jag behöver – röra på mig. Molnen skingrar sig och solen skiner med full kraft, så den kalla luften byts snabbt ut mot varm. Så det blir rätt jobbigt i den branta backen. Men väl uppe vid Supermarket köper jag lite godis och choklad, den är aldrig fel att ha i beredskap när sötsuget faller på. På väg ner till hotellet igen kommer jag ikapp min goda vän och vi börjar prata om Albanienresan igen. Vi är ju intresserade båda två, så varför inte slå till liksom?

Efter lunch blir det slappt igen. På väg upp till rummet står en man och målar om i trapphuset. Ingen skylt om att målning pågår eller att det är nymålat. Jag hade god lust att dra med handen på den nya färgen, men lät bli.

Under eftermiddagen går jag ner till lilla receptionen och Alex, för att prata om Albanienresan. Det verkar bli en resa på måndag, om de får ihop tillräckligt många personer. Eftersom jag ändå var i närheten av baren, så blev det sväng förbi där och börja sippa cocktails fram till middagen. När de öppnar upp till middagen blir det nästan kapplöpning ut till altanen eftersom alla uppenbarligen vill sitta ute och äta idag. Jag och min goda vän tar istället ett bord inomhus och går ut på altanen efteråt, när allt lugnat ner sig.

Copyright © Bejjan888™

Idag verkar det bli en riktigt slapp dag. Hittar en solstol perfekt under ett träd med lagom skugga. Blir kvar vid poolen i solstolen fram till lunch.

Efter lunch tar jag och några medresenärer en busstur till Stari Bar, den gamla delen av staden Bar. Det går en buss som börjar sin tur precis vid vårat hotell och slutar i Stari Bar. Helt perfekt. Men det tar ändå 55 minuter enkel resa.

Stari Bar är en liten by i sydvästra delen av Montenegro på sluttningen av Londša Hill på berget Mount Rumija. Det är en fin liten by med kullerstensgator, stadsmur och vackra hus. Inte mer än så.

Vi slår oss ner och fikar en stund innan vi tar bussen tillbaka till Čanj. Här ska världens äldsta olivträd finnas som är 2600 år gammalt. Trädet producerar fortfarande oliver och skyddas av den Montenegrinska regeringen. Oljan som produceras av trädets oliver kostar 15 000 SEK per liter, om man nu tycker att det är värt det.

Jag och en god vän pratar lite om att kanske anmäla oss till en dagstur till Albanien om några dagar. Jag menar varför inte? Vi är ju ändå så himla nära, geografiskt sett alltså. Problemet är ju valutan i stå fall. Albanien är ju varken med i EU eller har Euro. Men vi kommer inte fram till något beslut utan beslutar oss för att fundera vidare lite till.

Min gode vän och jag, intar middagen ute på restaurangens altan. Även denna kväll blir det en fin solnedgång som åtnjuts med cocktails från baren.

Copyright © Bejjan888™

Under natten blåser det storm, så fönstren knakar. Men vindarna lugnar ner sig betydligt så fort solens första strålar når över bergstopparna. Äter frukost vid 09.00 och går sedan till Alex för att kolla om han kan hjälpa till att boka ridning. Självklart jag har tagit med mig ridkläder och hjälm för att just kunna boka en ridtur i Montenegro. Alex blir glatt överraskad och säger att jag är den första som frågat efter ridning, någonsin, så länge han jobbat här. Men han behöver lite tid och ber mig återkomma innan lunch.

Går till poolen och slår mig ner i en solstol. WiFi räcker ända ut hit och det spelas lite musik i högtalarna. Kan inte bli bättre. Men efter en stund så dör musiken och WiFi slutar fungera. Jag tänker inte så mycket mer på det, utan börjar gå längs stranden eftersom solen börjar bränna alltför mycket när jag ligger i solstolen.

Den fantastiska sandstranden som nämns på hotellets hemsida är definitivt ingen sandstrand. Småstenigt är det. Vi är två bussar med svenska resenärer som bor på detta hotell. En tredje buss med svenska resenärer bor på ett helt fantastiskt hotell (enligt de själva), medan den fjärde bussen med svenskar bor på ett hotell där de är väldigt missnöjda. Så spridda skurar verkar det som.

Under min promenad längs stranden möter jag ett annat par från min buss, som säger att hela hotellanläggningen är strömlös. Jobbigt läge, då folk inte kan ta sig in på sina rum ens. Jag har inte märkt nåt, förutom att WiFi slutade fungera. När jag kommer tillbaka till hotellet är all el tillbaka, tack och lov. Jag går till Alex och ser hur det går för honom med bokning av ridningen. Men jodå, jag har fått en tid idag klockan 15.00 för två timmars ridning. En taxi är bokad som hämtar mig vid hotellet 13.30 och som sedan väntar och skjutsar tillbaka mig efteråt. Det kallar jag service! Och vädret idag är ju strålande och kan inte bli bättre.

Jag äter lunch och byter om till ridkläder. Taxin väntar utanför receptionen som utlovat. Taxichauffören pratar tyvärr inte så mycket engelska, men det gör mig inget. Det blir en lugn resa utan tvång på en massa prat istället.

Taxin stannar till vid Shkodrasjön, även kallad Skadarsjön, så jag kan ta lite bilder. Det tar drygt en timme från hotellet att komma till Kadina Sportski Konjički Klub, som ligger strax utanför Podgorica.

Min häst Heidi, är redan iordninggjord när jag kommer fram. Hon är en American Paint Horse (mörkbrun skäck) och är endast 6 år gammal. Jag som älskar skäckar! Hon är otroligt lugn för att vara unghäst. Ridningen sker ute på en ridbana, utan ridlärare. Jag bestämmer helt själv.

Den sista halvtimmen släpper instruktören ut mig från ridbanan och jag får skritta ute den sista tiden.

Det var kanske lite i det varmaste laget för ridning, men det var så värt det. Det blir lite tid över innan taxin dyker upp vid 17.00 och kör mig tillbaka till hotellet i Čanj. Jag hinner precis komma tillbaka till hotellet när middagen börjar kl. 18.00.

Copyright © Bejjan888™

Hurra, hurra, för idag är ingen vanlig dag. Det finns några få milstolpar i livet som man vill fira mer än andra… jämna födelsedagar till exempel. Idag är min födelsedag och åldersnåjan börjar krypa inpå.

Våran buss lämnar hotellet sist av alla bussar vid 10.30. Det känns lite lyxigt, men onödigt på samma gång. Det känns som om halva dagen går förlorad. Men skönt att veta att vi inte behöver hålla på att packa väskan varje dag de kommande dagarna, då vi ska bo på samma hotell i en vecka framåt.

Bussen stannar till vid en utkiksplats med vy över Sveti Stefan, en av de mest välkända och fotograferade platserna i Montenegro. Sveti Stefan var ursprungligen en friliggande ö, som senare har flätats samman med fastlandet via en sandbank. Som bebyggd ö och turistanläggning ligger den 5 km söder om Budva och ägs av ett företag i Singapore. Ön är endast till för rika människor, såsom Hollywoodkändisar och presidenter, som vill besöka Montenegro eller kanske arrangera ett bröllop. Vi får 5 – 10 minuter på oss att fota, innan bussen fortsätter vidare.
Och nu när jag tittar på kartan efteråt, så åker vi alltså tillbaka norrut, passerar igenom Budva och åker halvvägs tillbaka till Kotor för att besöka Diana Jewelry. En exklusiv affär med handgjorda smycken av diamanter, ädelstenar, guld och silver.

Vi kliver av bussen och möts av beväpnade vakter och en av föreståndarna till affären. Diana Jewelry köper endast diamanter från Sydafrika och ädelstenar (safir, rubin, smaragd mm) från Tanzania. Vi blir visade bl.a. halsband, örhängen, ringar och armband i olika storlek och prisklasser. MEN fortfarande alldeles för mycket pengar. Men några av mina medresenärer köper smycken för att ta med sig hem.

Vi samlas återigen på bussen och åker en kort bit, ca 10 minuter till nästa affär, Cattaro Exclusive Leather & Fur. Och som namnet antyder, dyra kläder i skinn och päls. Och deras tvist är att kläderna, framför allt jackorna, är vändbara ut- och in så man får två jackor i en. MEN även här är ju priserna extrema. Vi får en liten runway show med några av deras mest populära jackor och outfits. Visst, det var väldigt fina kläder och en av kashmirjackorna som visas upp faller mig i smaken. Men efter showen när vi får gå runt och titta i deras butik och jag ser vilket pris (3600 €) jackan har, är det ju skrattretande. Även om det går att pruta en hel del på priset, som de påstår är exportpriser, så verkar kvalitén vara nåt helt annat. När jag provar kashmirjackan börjar en söm gå upp till en av fickorna och det får mig att dra mig ur ett eventuellt köp väldigt snabbt.

Vi samlas åter på bussen för att äntligen åka till vårat hotell Hills Pearl Beach Resort i Čanj, där vi stannar den kommande veckan. Inga mer utflykter eller sightseeing (om man inte anordnar/bokar själv) utan bara relax och häng vid polen eller stranden. Enligt vår guide, E, tar det 1 timme till hotellet. Men vi hamnar i rusningstrafik och det tar betydligt längre tid än så, nästan 1 och ½ timme. Vid ankomst till hotellet råder näst intill kaos. Andra bussar står redan där, det är folk överallt och vi försöker lasta av våra väskor och förstå vart vi ska. Efter en stund får vi information i en konferenslokal en trappa upp av Alex, som är lokal bokningsguide på hotellet och har till uppgift att hjälpa oss med allt möjligt. Vi det här laget är vi nog alla ganska trötta och att försöka hänga med när Alex rabblar upp vad som har öppet och när (restaurangen, barer etc) är stressigt, men som tur är har jag med papper och penna och hinner anteckna.
Efter genomgången av Alex tar det sin lilla tid innan alla hinner checka in, få sina armband och så. Armbandet låter personalen veta om man endast betalat för frukost, betalat för frukost och middag eller om man har lyxat till det med All Inclusive så att ALLT och lite till ingår. För en gångs skull unnade jag mig en All Inclusive, vilket var rätt najs.

Hills Pearl Resort är ett relativt stort hotellkomplex, 4-stjärnigt enligt Montenegrinska mått, med rummen uppdelade i många olika byggnader. Mitt rum ligger i Villa 1, två trappor upp – utan hiss! Det är ju typiskt att jag får ett rum högst upp… men men, det var bara att släpa upp väskorna det. Men såhär efteråt, inser jag att det var nog ganska skönt att få ett rum högst upp, för det var så lyhört i trappen.

Innan middagen bekantar jag mig med hotellet och försöker hitta till allt som Alex pratat om vid samlingen tidigare under dagen. Hittar upp till baren som ligger i direkt anslutning till restaurangen. Där jobbar tre bartendrar som uppenbarligen har lite för lite att göra för tillfället, så de ropar tvärs över rummet och vill att jag ska gå över och prata med dom. Som All Inclusive så ingår ju starkare dryck i baren, men inte allt. Det finns en lista som ligger där på bardisken om vad som ingår exakt. Men jag hinner inte ens läsa igenom listan innan den ena bartendern säger: ”For you, My Lady, I will give special treatment. You can have anything.” Såld! Vilken lyx att få pimpla drinkar hela veckan utan att betala extra. Jag låter honom göra en valfri cocktail som jag sedan sitter och dricker ute på altanen med utsikt över havet i det härliga vädret.

Middagen börjar klockan 18.00. Alex sa tidigare att om man vill undvika alla tyskar som bor här för tillfället, bör man äta direkt vid 18.00 eller vänta till senare på kvällen. Jag och en annan medresenär väljer att försöka äta så tidigt det bara går. Det är en hyfsat stor buffé som erbjuds. Men har du inte All Inclusive så ingår inte dryck alls till maten, inte ens kaffe. Det bjuds på en fin solnedgång under kvällen, som åtnjuts av ytterligare en cocktail från baren.

Copyright © Bejjan888™

Våran buss lämnar hotellet vid 09.30, alltså relativt sent. Men vi slipper gå upp tidigt och kan äta frukost utan stress i lugn och ro. Montenegro har betydligt högre standard än Bosnien – Hercegovina. Hög kvalitet och internationell stämning med mycket influenser från Amerika. Montenegro blev självständigt så sent som 2006.

Efter den kommunistiska ekonomins avskaffande i början på 1990-talet hade Montenegro tillsammans med Serbien världens högsta inflation genom tiderna – 3 miljoner procent. Allt fler började då gå över till den tyska D-marken som officiell valuta. I och med Tysklands övergång till Euro år 2002, följde Montenegro med och införde Euro trots att Montenegro varken är med i EU eller EMU. Priserna i Montenegro sköt i höjden efter självständigheten år 2006, trots att medellönen för en montenegrin är mellan 500 – 1000 €. Oavsett inkomst, ser man allt som oftast montenegriner gå runt i dyra märkeskläder och köra dyra fina bilar.

Bussen påbörjar sin färd längs vägen runt den vindlande Kotorbukten, även känt som Europas sydligaste fjord, med omgivande berg på upp emot 300 meter över havet. Egentligen är det ingen fjord utan en nedsänkt flodkanjon Kotor var under venetianskt styre under drygt 400 år, vilket haft starka avtryck på byar och städer runtom i bukten. Venetianerna ville gärna visa upp sina rikedomar och smyckade sina hus för att visa upp just hur rika de var. Man bodde i stora lyxiga hus, s.k. Palazzio, och till varje hus byggdes en kyrka. Än idag finns spår kvar från venetianernas pampiga hus och kyrkor i byarna runtom Kotorbukten.

På ett sätt förstår jag att man vill låta turister åka runt hela Kotorbukten, men det tar drygt 1 timme och 45 minuter innan vi når Kotor. Det finns flera smala sund där man lätt skulle kunna bygga en bro eller två, men risken är att byarna dör ut och turisterna går miste om det fantastiska landskapet som man ändå upplever längs vägen.

Väl framme i Kotor väntar vår guide Stanka på oss. Precis som tidigare, måste man ha licens för att guida i staden, vilket vår guide, E, inte har. Den gamla hamnstaden Kotor är omgärdad av murar och fort som byggdes under venetianernas tid i staden.

Stadsplanen är i form av en triangel och det finns tre huvudportar in/ut från staden. Kotor är över 200 år gammal stad och de första som bosatte sig här var illyrerna. Staden har många torg med namn efter vad som gjordes där eller såldes där.

Under 1400-talet drabbades Kotor hårt av pesten och man tog hit en stor mängd katter för att döda mössen som man trodde var smittbärare. Katterna har sedan dess fått leva kvar i staden och de har till och med fått ett eget museum som turister kan besöka. Den gamla staden har, trots sin ringa storlek, ändå 8 kyrkor.

Vi passerar flera olika kyrkor och torg. Under 1600-talet byggdes stadens klocktorn som numera lutar mot havet på grund av alla jordbävningar i området. Framför klocktornet ser vi Skampålen, vilket var till för fångar och dumma människor som fick stå bundna här en hel dag så att invånarna skulle kunna få se personen och veta vilka synder/brott hen begått.

Efter guidningens slut, har jag drygt 1 timmer på mig att se mig omkring, och jag köper en Caesarsallad för att mätta magen. Medan jag och en god vän beställer mat och äter, sitter en kvinna vid bordet bredvid och röker. Det är fullt tillåtet att röka på restaurangerna här i Montenegro. Men det som gjorde henne så speciell är att under tiden vi satt där, hann hon dra i sig inte mindre än 7 cigaretter samtidigt som hon pratade i mobilen. Inte bra för hälsan det där. Vi som anmält oss till en båttur i Kotorbukten ska samlas tidigare utanför C porten för att gå till båten. Resterande medresenärer får längre tid i Kotor och tar sig sedan med bussen till Porto Montenegro, där båtturen avslutas.

Klockan 12.15 går vi i samlad trupp till båten. Vi går ombord på samma båt som flera andra svenska resenärer som var med på samma plan ner till Dubrovnik. Båten tar oss genom Kotorbukten och vädret visar upp sig från sin bästa sida.

Enligt både yr.no och smhi skulle det regna extremt mycket idag… men som alltid när jag reser, så blir det fint väder.

Båten passerar först den lilla holmen Sveti Ďorđe som är än idag ett verksamt kloster och inga turister får besöka holmen. Klostret byggdes under 600 talet och kallas för ”De dödas holme”, eftersom många framstående och viktiga personer från Terast begravdes här.

Strax intill ligger den konstgjorda ön ”Our Lady of Rocks”. Ön byggdes av gamla skepp fulla med sten som sänktes i bukten, som till slut formade den lilla ön. På ön finns en katolsk kyrka (med samma namn) med ett intilliggande museum.

Vi går iland på ön och besöker både kyrkan och museet innan det är dags att gå ombord på båten igen. Ju närmare Porto Montenegro båten kommer, desto kyligare och blåsigare blir det.

Lyxyachter börjar torna upp sig när vi närmar oss slutmålet. Porto Montenegro byggdes för superyachter och rika miljardärer, men priserna är ändå överkomliga för både rika och fattiga. Det är lätt att känna sig malplacerad bland superyachter och enorma byggnader. Jag hittar ändå ett café som säljer glass som släcker den värsta törsten och sötsuget. Vi som kommer från båtturen hinner inte få många minuter här i Porto Montenegro som de andra (som kommit tidigare med bussen). Men det kändes inte som jag missar något.

Väl på bussen igen är det ungefär en halvtimme till Budva. Här har vi en sista guidad tur för dagen innan vi ankommer hotellet för natten. Ju närmare Budva vi kommer, desto tätare blir trafiken. Vi måste ha lyckats hamna i någon slags rusningstrafik. Området i och omkring Budva kallas för Budva Riviera och räknas som Montenegros center för turism. Den välbevarade stadsmuren, sandstränderna och rika nattliv gör staden eftertraktad bland turister. Staden är 2500 år gammal vilket gör den till en av de äldsta bosättningarna längs adriatiska kusten. 15 april 1979 drabbades Budva av en kraftig jordbävning vilket förstörde stora delar av den gamla staden. Men den gamla delen av staden har byggts upp igen och spåren från jordbävningen är idag obefintliga.

I Budva väntar vår guide Anastasija på oss. Hon guidar oss under eftermiddagen.

Första stoppet skulle ha varit bronsstatyn ”Ballerina of Budva”, eller som hon kallas bland turister ”The Girl Who Lost the Swimsuit”. För statyn har inga kläder alls och varför hon kallas ballerina är lite av ett mysterium.

Historien bakom statyn handlar om förlorad kärlek mellan dansaren och en sjöman från Budva. Varje dag besökte dansaren kusten, i hopp om hennes älskaren återkomst. Hon betraktade vågorna i hopp om att de skulle föra honom åter. Men hennes älskade kom aldrig tillbaka från sin resa och den unga kvinnan dog av brustet hjärta, fortfarande med tro och kärlek för honom.
Men eftersom havets vågor börjar slå in mot den steniga kusten så stänger man grindarna precis framför näsan på oss, så vi kommer inte längre än till grinden. Snopet, men det är inte hela världen. Det är en 1,7 meter hög staty i brons, som man kan fota på avstånd.

Vi går vidare in genom stadsmuren och in till den gamla delen av Budva. De smala pittoreska gränderna ger en mysig känsla och det finns trots allt 5 kyrkor här innanför murarna. Äldsta kyrkan ”Church of Budva” byggdes redan under 800-talet. Längs kusten ser vi Citadellen, en försfarsfortifikation, som byggdes under det andra världskriget av österrikiska armen som behövde husera sina trupper där. Med biljett kan man gå in och besöka Citadellen. Det finns en historia som utspelar sig här likt, Romeo och Juliet. Två älskares kärlek till varandra, som inte fick godkännande att gifta sig med varandra av sina föräldrar. De två var så kära i varandra att de i stället valde att hoppa från det högsta stället på Citadellen och ner i havet. I havet förvandlades de till två sammanflätade fiskar för att kunna vara tillsammans för evigt.

Efter guidningen får vi cirka 45 minuter egen tid innan vi åter samlas vid bussen. Efter en dag som denna, med massor av guidningar och aktiviteter är man rejält slut i både kropp och knopp. Som tur är, är det bara en kortare busstur på cirka 10 minuter innan vi ankommer till hotellet.
Hotel Montenegrina ligger i Bečić, nära det adriatiska havet. Det är en smal och trång hotellreception och det tar tid innan vi alla har checkat in och fått våra rum. Men för en gångs skull lyckades jag få ett rum på entréplan, utan att behöva släpa på väskor i trapp eller hiss. Najs.

Kvällens middag intages i hotellets restaurang en trappa ner. Måste ändå säga att det är en relativt liten restaurang… men det kanske är tänkt att man ska kunna sitta utomhus också när det är bra väder. Men när vi är här känns det kyligt i luften och det är inte någon som väljer att sitta ute.

Jag och en god vän tar en promenad längs stranden på kvällen och ser oss omkring. Restauranger och barer kantar strandpromenaden och det är tydligt att fiskenäringen är en viktig del av näringen här med alla båtar och nät längs vattnet. Men eftersom det fortfarande är lågsäsong så är ungefär hälften som är stängt.