Söndag 8 Februari 2009 - Rom
Resealbum: Rom
Det går som en rysning genom kroppen och du förflyttas plötsligt bort från kullersten och antika kolonner. Bort över Atlantens djupa vatten för att landa i Perus dimhöljda berg. Panflöjternas drömska toner har förvillat sinnena och du gnuggar dig i ögonen när en grupp ponchoklädda herrar uppenbarar sig framför dig. Ur högtalarna dånar förinspelade musik och herrarna i poncho spelar inlevelsefullt på sina panflöjter. Bara några hundra meter framför dig ligger Colosseum och till höger om dig ligger resterna av Julius Caesars tempel. Panflöjten hör liksom inte hemma.
----------------------------
Det skumpar förfärligt och det luktar faktiskt inte särskilt gott heller. Du blir fast i trafiken och dubbeldäckaren framför dig spottar ut varm avgas i den redan mycket varma kvällsluften. Kusken ropar någonting och pekar med handen men du kan inte se vad, för alla bilar. Hästen verkar trött och du börjar ångra att du klev upp i vagnen. I backen upp till Quirinalen blir för mycket för hästen, som nu tar all din uppmärksamhet, och den är tvungen att stanna upp. Efter bara några minuters vila smackar kusken igen. När turen med droskan är över är både du och den stackars hästen svettig och när du klappar adjö ser den länge på dig.
---------------------------
Förväntansfull sitter du vid bordet och knaprar på lite bröd. Din mage knorrar till och du hoppas att de snart kommer med maten. Du känner dig nöjd med ditt val av rätter och behöver säkert inte skämmas. Med både antipasto, primo och secondo kan det ju inte slå fel. Man ska äta som en “riktig romare” när är i Rom. Men när mozzarellan, prosciutton, fritierade zucchinibitar och en rågad tallrik carbonara (plus ytterligare några skivor bröd) har avnjutits känner du dig inte riktigt säker längre. Ärligt talat kan du inte få ner en bit till. Kalvköttet lämnas orört på sin tallrik. Röd i ansiktet kallar du på kyparen och förklarar att det här går nog inte. Kyparen svarar lugnt att han inte alls är förvånad eftersom det är få som orkar äta alla rätter, inte ens en “riktig romare”.
----------------------------
Det skumpar förfärligt och det luktar faktiskt inte särskilt gott heller. Du blir fast i trafiken och dubbeldäckaren framför dig spottar ut varm avgas i den redan mycket varma kvällsluften. Kusken ropar någonting och pekar med handen men du kan inte se vad, för alla bilar. Hästen verkar trött och du börjar ångra att du klev upp i vagnen. I backen upp till Quirinalen blir för mycket för hästen, som nu tar all din uppmärksamhet, och den är tvungen att stanna upp. Efter bara några minuters vila smackar kusken igen. När turen med droskan är över är både du och den stackars hästen svettig och när du klappar adjö ser den länge på dig.
---------------------------
Förväntansfull sitter du vid bordet och knaprar på lite bröd. Din mage knorrar till och du hoppas att de snart kommer med maten. Du känner dig nöjd med ditt val av rätter och behöver säkert inte skämmas. Med både antipasto, primo och secondo kan det ju inte slå fel. Man ska äta som en “riktig romare” när är i Rom. Men när mozzarellan, prosciutton, fritierade zucchinibitar och en rågad tallrik carbonara (plus ytterligare några skivor bröd) har avnjutits känner du dig inte riktigt säker längre. Ärligt talat kan du inte få ner en bit till. Kalvköttet lämnas orört på sin tallrik. Röd i ansiktet kallar du på kyparen och förklarar att det här går nog inte. Kyparen svarar lugnt att han inte alls är förvånad eftersom det är få som orkar äta alla rätter, inte ens en “riktig romare”.
Måndag 19 Januari 2009
Om det är från Milano som det italienska modet styrs så är det från Rom som det “kyrkliga modet” styrs. Det är här i huvudstaden som man finner de senaste trenderna inom kyrkan och de skickliga skräddarna kan berätta om vilka färger och modeller som gäller just nu. Trenden som råder för tillfället är en smula ”retro” och många präster, särskilt de yngre, har bytt ut prästskjortan mot den traditionella kassocken: en fotsid klädnad med långa ärmar och knäppning på bröstet.
Påven Benedictus XVI har vid ett flertal tillfällen visat prov på sin speciella klädsmak och har letat fram huvudprydnader som gömts i garderoben i över fyrtio år av de tidigare påvarna. Först ut var il camauro – en röd liten mössa av sammet med en vit kant av hermelin, lagom stor att täcka öronen för att skydda mot vinterns kyla. Därefter visade il Santo Padre upp sig i il saturno romano; en bredbrättad hatt för icke-liturgiska sammanhang att bära utomhus soliga dagar. Hattens färg var av en bjärt, röd färg och drog många blickar till sig. Modellen kan användas även av präster (i svart färg), biskopar (i lila färg) och kardinaler (i grön färg).
Elegant eller inte så har påven väckt intresset bland verksamma inom kyrkan, och utanför, med sina hattar och faktum är att åtskilliga nyvigda präster ofta väljer en mer iögonfallande vardagsskrud än den så kallade frimärksskjortan med sin vita krage. Kanske på grund av inspiration och påven Benedictus vägledning mot en mer ”fantasifull” klädstil.
Förutom valet av modell på sin vardagsklädsel (om man inte väljer att lämna prästkragen hemma när man inte är i tjänst) så är passformen viktig, avslöjar en skräddare. Många anställda inom kyrkan är äldre och söker gärna ett snitt på sina kläder som smickrar deras figur, och med munnen full av nålar och med mönsterkritor i händerna har skräddarna i Rom fullt upp med att förvandla de åldrande kardinalernas former till en tjugoårings. Även nunnorna börjar ta ut svängarna och en del väljer en dräkt i en lite ljusare färg istället för i det typiska svarta tyget.
Naturligtvis finns det de som inte bryr sig om hur de går klädda (eller tillhör en orden som förespråkar en alldeles särskild dräkt) och det finns många präster som tycker att bekvämligheten går först. De förstår inte varför de ska gå klädda i ”kjol” när de kan ha skjorta och byxor på sig. Andra tycker att det räcker med bara prästskjortan som gärna kombineras både med shorts eller chinos och Birkenstock. Vad gäller det kvinnliga könet finns det nunnor som bär collegetröja och jeanskjol och går med håret utsläppt. Smaken är olika och man kan ju tycka att utseendet är nästintill ovidkommande.
När det gäller de liturgiska kläderna (de som bärs vid mässa) så är valfriheten självfallet mindre. Plaggens färger har alla olika innebörder och kan inte blandas och användas på annat sätt än som står föreskrivet i kyrkans liturgi. Däremot kan mönster och utsmyckning varieras på de olika kläderna och designen på mässhaken kan vara mycket olika från plagg till plagg.
Skrudarna är vanligtvis kyrkans egendom och inget som den enskilde prästen måste inskaffa. Däremot betalar de själva för sina ”inofficiella” kläder. Priserna varierar men en prästskjorta ligger på ett par hundralappar medan en kassock kan kosta ett par tusen. Kanske är det en av förklaringarna till att ”frimärkskjortan” fortfarande är den mest använda.
Men vare sig det gäller en präst på församlingshemmet tvärs över gatan, en nunna, eller en kardinal i Vatikanstaten så finns det mycket mer att fundera över än prästskjortans färgton, kjolens längd och den lilla hättans passform när garderoben ska ses över. Det ska väljas bekväma skor (gärna av märke), handväskor, små börser för radband och krucifix, ytterplagg, hattar, strumpor och linnen. För de högre ämbetena (biskopar och kardinaler) tillkommer också smycken som ett viktigt inslag i dräkterna. Biskoparna äger dessutom kräklor: en symbolisk herdestav. Det kvinnliga klientelet har ett stort utbud av stickade västar och pullovers i olika material att syna medan männen har en uppsjö av fotvänliga sandaler att prova. Kanske inte de mest medryckande produkterna utseendemässigt men produkter som högst sannolikt tjänar syftet väl. Och för en enkel nunna från Calcutta kan det säkert vara lika spännande att välja en ny bomullskjol som för påven att välja ett nytt par skor.
Men även en påve måste följa vissa regler när det gäller att välja kläder och kan inte ta på sig precis vad som helst. Däremot finns det inget som säger att gamla traditioner inte kan återupptas och förhoppningsvis bjuds vi på en “ny” huvudbonad när julens högtid infinner sig.
LÄS MER PÅ ALFIO.NU
Påven Benedictus XVI har vid ett flertal tillfällen visat prov på sin speciella klädsmak och har letat fram huvudprydnader som gömts i garderoben i över fyrtio år av de tidigare påvarna. Först ut var il camauro – en röd liten mössa av sammet med en vit kant av hermelin, lagom stor att täcka öronen för att skydda mot vinterns kyla. Därefter visade il Santo Padre upp sig i il saturno romano; en bredbrättad hatt för icke-liturgiska sammanhang att bära utomhus soliga dagar. Hattens färg var av en bjärt, röd färg och drog många blickar till sig. Modellen kan användas även av präster (i svart färg), biskopar (i lila färg) och kardinaler (i grön färg).
Elegant eller inte så har påven väckt intresset bland verksamma inom kyrkan, och utanför, med sina hattar och faktum är att åtskilliga nyvigda präster ofta väljer en mer iögonfallande vardagsskrud än den så kallade frimärksskjortan med sin vita krage. Kanske på grund av inspiration och påven Benedictus vägledning mot en mer ”fantasifull” klädstil.
Förutom valet av modell på sin vardagsklädsel (om man inte väljer att lämna prästkragen hemma när man inte är i tjänst) så är passformen viktig, avslöjar en skräddare. Många anställda inom kyrkan är äldre och söker gärna ett snitt på sina kläder som smickrar deras figur, och med munnen full av nålar och med mönsterkritor i händerna har skräddarna i Rom fullt upp med att förvandla de åldrande kardinalernas former till en tjugoårings. Även nunnorna börjar ta ut svängarna och en del väljer en dräkt i en lite ljusare färg istället för i det typiska svarta tyget.
Naturligtvis finns det de som inte bryr sig om hur de går klädda (eller tillhör en orden som förespråkar en alldeles särskild dräkt) och det finns många präster som tycker att bekvämligheten går först. De förstår inte varför de ska gå klädda i ”kjol” när de kan ha skjorta och byxor på sig. Andra tycker att det räcker med bara prästskjortan som gärna kombineras både med shorts eller chinos och Birkenstock. Vad gäller det kvinnliga könet finns det nunnor som bär collegetröja och jeanskjol och går med håret utsläppt. Smaken är olika och man kan ju tycka att utseendet är nästintill ovidkommande.
När det gäller de liturgiska kläderna (de som bärs vid mässa) så är valfriheten självfallet mindre. Plaggens färger har alla olika innebörder och kan inte blandas och användas på annat sätt än som står föreskrivet i kyrkans liturgi. Däremot kan mönster och utsmyckning varieras på de olika kläderna och designen på mässhaken kan vara mycket olika från plagg till plagg.
Skrudarna är vanligtvis kyrkans egendom och inget som den enskilde prästen måste inskaffa. Däremot betalar de själva för sina ”inofficiella” kläder. Priserna varierar men en prästskjorta ligger på ett par hundralappar medan en kassock kan kosta ett par tusen. Kanske är det en av förklaringarna till att ”frimärkskjortan” fortfarande är den mest använda.
Men vare sig det gäller en präst på församlingshemmet tvärs över gatan, en nunna, eller en kardinal i Vatikanstaten så finns det mycket mer att fundera över än prästskjortans färgton, kjolens längd och den lilla hättans passform när garderoben ska ses över. Det ska väljas bekväma skor (gärna av märke), handväskor, små börser för radband och krucifix, ytterplagg, hattar, strumpor och linnen. För de högre ämbetena (biskopar och kardinaler) tillkommer också smycken som ett viktigt inslag i dräkterna. Biskoparna äger dessutom kräklor: en symbolisk herdestav. Det kvinnliga klientelet har ett stort utbud av stickade västar och pullovers i olika material att syna medan männen har en uppsjö av fotvänliga sandaler att prova. Kanske inte de mest medryckande produkterna utseendemässigt men produkter som högst sannolikt tjänar syftet väl. Och för en enkel nunna från Calcutta kan det säkert vara lika spännande att välja en ny bomullskjol som för påven att välja ett nytt par skor.
Men även en påve måste följa vissa regler när det gäller att välja kläder och kan inte ta på sig precis vad som helst. Däremot finns det inget som säger att gamla traditioner inte kan återupptas och förhoppningsvis bjuds vi på en “ny” huvudbonad när julens högtid infinner sig.
LÄS MER PÅ ALFIO.NU
Fredag 10 Oktober 2008 - Rom
Italien är landet med oräkneliga lagar men med kanske ännu fler sätt att komma runt dem. I Rom brottas myndigheterna med problem som ofta känns omoderna och som andra städer löst för länge sedan.
Inne i stadens centrum är det förbjudet att köra bil utan särskilt tillstånd. Tillståndet beviljas endast boende i området och en del arbetande. Förbudet varierar beroende på veckodag och klockslag och resten av den bilburna befolkningen har ett sjå med att komma ihåg vilka gator man får köra på och inte - viker man av åt fel håll kan man räkna med böter. Kameror sitter uppsatta lite överallt för att kontrollera att ingen obehörig slipper in och tydligen registrerar dessa lite allt möjligt.
Det finns nämligen de som insisterar på att åka in i centrum på fyra hjul även om de inte har tillstånd. För att inte betala böter har de blivit experter på att ”kamouflera” sin registreringsskylt och kamerans fotografier blir på så sätt oanvändbara. De använder plåster och bitar av tejp för att dölja det riktiga numret och nagellack förvandlar lätt en trea till en åtta. Alla är små ändringar som görs precis innan de passerar det ”elektroniska ögat” och sedan, efter någon meter, enkelt plockas eller torkas bort. Har man inget plåster till hands räcker det att stänga bakluckan lite slarvigt och låta en jackärm slappt hänga över registreringsskylten. Uppfinningsrikheten är det inget fel på och de djärvaste låter helt enkelt en medpassagerare kliva ur bilen, innan den passerar kameran, för att sedan långsamt promenera tätt bakom bilen, gärna stödd mot rutan så det ser ut som de puttar bilen framåt. Ett teaterstycke som kanske lurar kameran men knappast de poliser som nu står och väntar på många ställen i Roms centrum i jakt på dessa lurendrejare.
Polisen får även ta hand om många förfalskade tillstånd och tillstånd som är skrivna på personer avlidna för åratal sedan. Ursäkterna är inte sämre än idéerna nämnda ovan och en av favoriterna verkar vara ”Jag ville bara testa om ni (polisen) lade märke till det”. Men tydligen har det inte gått riktigt lika långt som i vissa andra städer, söderöver i Italien, där kringdrivande tjänar en extra hacka på att ändra registreringsskylten till oigenkännlighet utan att föraren ens behöver kliva ur bilen.
Men även om de lyckas komma in centrum utan att bli ertappade så slutar inte problemen där. Nu gäller det för dem att hitta en parkeringsplats också, och det är inte det lättaste i en stad som Rom.
läs mer på http://www.alfio.nu
Inne i stadens centrum är det förbjudet att köra bil utan särskilt tillstånd. Tillståndet beviljas endast boende i området och en del arbetande. Förbudet varierar beroende på veckodag och klockslag och resten av den bilburna befolkningen har ett sjå med att komma ihåg vilka gator man får köra på och inte - viker man av åt fel håll kan man räkna med böter. Kameror sitter uppsatta lite överallt för att kontrollera att ingen obehörig slipper in och tydligen registrerar dessa lite allt möjligt.
Det finns nämligen de som insisterar på att åka in i centrum på fyra hjul även om de inte har tillstånd. För att inte betala böter har de blivit experter på att ”kamouflera” sin registreringsskylt och kamerans fotografier blir på så sätt oanvändbara. De använder plåster och bitar av tejp för att dölja det riktiga numret och nagellack förvandlar lätt en trea till en åtta. Alla är små ändringar som görs precis innan de passerar det ”elektroniska ögat” och sedan, efter någon meter, enkelt plockas eller torkas bort. Har man inget plåster till hands räcker det att stänga bakluckan lite slarvigt och låta en jackärm slappt hänga över registreringsskylten. Uppfinningsrikheten är det inget fel på och de djärvaste låter helt enkelt en medpassagerare kliva ur bilen, innan den passerar kameran, för att sedan långsamt promenera tätt bakom bilen, gärna stödd mot rutan så det ser ut som de puttar bilen framåt. Ett teaterstycke som kanske lurar kameran men knappast de poliser som nu står och väntar på många ställen i Roms centrum i jakt på dessa lurendrejare.
Polisen får även ta hand om många förfalskade tillstånd och tillstånd som är skrivna på personer avlidna för åratal sedan. Ursäkterna är inte sämre än idéerna nämnda ovan och en av favoriterna verkar vara ”Jag ville bara testa om ni (polisen) lade märke till det”. Men tydligen har det inte gått riktigt lika långt som i vissa andra städer, söderöver i Italien, där kringdrivande tjänar en extra hacka på att ändra registreringsskylten till oigenkännlighet utan att föraren ens behöver kliva ur bilen.
Men även om de lyckas komma in centrum utan att bli ertappade så slutar inte problemen där. Nu gäller det för dem att hitta en parkeringsplats också, och det är inte det lättaste i en stad som Rom.
läs mer på http://www.alfio.nu
Torsdag 25 September 2008 - Rom
Medan vi svenskar kan välja på slöjdmässor, julbord och äppelmarknaden i Österlen så har många av de organiserade bussresorna för invånarna i Italien en helt annan typ av mål. Här kan ett veckoslut förvandlas till en resa i religiösa tecken.
Varje år besöker mängder av italienare de olika kyrkor, sanktuarier och heliga platser som finns runt om i landet. Och det finns, minst sagt, många olika destinationer att välja bland. En av de mest populära platserna att besöka är il Santuario di Padre Pio. Padre Pio är ett sentida helgon som var verksam under första hälften av 1900-talet. År 2002, trettiofyra år efter sin död, blev Padre Pio från Pietrelcina helgonförklarad av påven Johannes Paulus II, och har därefter blivit firad den 23 september varje år. Padre Pio, som var en kapucinermunk, sägs ha varit en karismatisk man med ett livligt humör - och med den mycket speciella gåvan att kunna hela genom handpåläggning. Han var oerhört folkkär under sin levnadstid och idag besöks sanktuariet i San Giovanni Rotondo, där hans reliker ligger, årligen av tusentals troende.
San Giovanni Rotondo, ett par timmars resa från Rom, kan man bland annat nå genom att boka en tvådagars bussresa hos en resebyrå med namnet Dynasty travel. Dynasty erbjuder resa, del i dubbelrum, mat och dryck och en ”överraskning” för bara 41 euro. På schemat för dag 1 finns både resa och ankomst till hotellet, lunch, museibesök + il Santuario och middag. Dag två är det dags för hemfärd. Men arrangörerna av bussresan drar sig inte för att tjäna en extra hacka och passar, dag två, på att hålla en ”kort och underhållande” demonstration av de senaste produkterna de säljer. Det kan, exempelvis, vara ett komplett set med rostfria kastruller och grytor. Eller handdukar och badrockar för både honom och henne. Vad nu kastruller har att göra med ett besök hos Padre Pio är svårt att förstå och jag undrar om resenärerna behöver trängas med eventuella inköp på bussen hem eller om artiklarna blir hemkörda vid ett senare tillfälle.
Utanför landets gränser finns ett annat populärt, religiöst resmål: Lourdes, i Frankrike. En ständig ström av italienare, både sjuka och friska, anländer till staden för att dricka eller tvätta sig i det berömda, sagda helande vattnet. Även dit tar Dynasty dig. Om du inte fått nog av kastruller, vill säga.
Vi ska inte glömma de fantastiska vinresor och fotbollsresor som Italien har att erbjuda, utöver de religiösa resmålen. Det kanske även ska tilläggas att det självklart inte är alla researrangörer som försöker pracka på en köksredskap med risk för att förstöra stämningen.
från alfio.nu
Varje år besöker mängder av italienare de olika kyrkor, sanktuarier och heliga platser som finns runt om i landet. Och det finns, minst sagt, många olika destinationer att välja bland. En av de mest populära platserna att besöka är il Santuario di Padre Pio. Padre Pio är ett sentida helgon som var verksam under första hälften av 1900-talet. År 2002, trettiofyra år efter sin död, blev Padre Pio från Pietrelcina helgonförklarad av påven Johannes Paulus II, och har därefter blivit firad den 23 september varje år. Padre Pio, som var en kapucinermunk, sägs ha varit en karismatisk man med ett livligt humör - och med den mycket speciella gåvan att kunna hela genom handpåläggning. Han var oerhört folkkär under sin levnadstid och idag besöks sanktuariet i San Giovanni Rotondo, där hans reliker ligger, årligen av tusentals troende.
San Giovanni Rotondo, ett par timmars resa från Rom, kan man bland annat nå genom att boka en tvådagars bussresa hos en resebyrå med namnet Dynasty travel. Dynasty erbjuder resa, del i dubbelrum, mat och dryck och en ”överraskning” för bara 41 euro. På schemat för dag 1 finns både resa och ankomst till hotellet, lunch, museibesök + il Santuario och middag. Dag två är det dags för hemfärd. Men arrangörerna av bussresan drar sig inte för att tjäna en extra hacka och passar, dag två, på att hålla en ”kort och underhållande” demonstration av de senaste produkterna de säljer. Det kan, exempelvis, vara ett komplett set med rostfria kastruller och grytor. Eller handdukar och badrockar för både honom och henne. Vad nu kastruller har att göra med ett besök hos Padre Pio är svårt att förstå och jag undrar om resenärerna behöver trängas med eventuella inköp på bussen hem eller om artiklarna blir hemkörda vid ett senare tillfälle.
Utanför landets gränser finns ett annat populärt, religiöst resmål: Lourdes, i Frankrike. En ständig ström av italienare, både sjuka och friska, anländer till staden för att dricka eller tvätta sig i det berömda, sagda helande vattnet. Även dit tar Dynasty dig. Om du inte fått nog av kastruller, vill säga.
Vi ska inte glömma de fantastiska vinresor och fotbollsresor som Italien har att erbjuda, utöver de religiösa resmålen. Det kanske även ska tilläggas att det självklart inte är alla researrangörer som försöker pracka på en köksredskap med risk för att förstöra stämningen.
från alfio.nu
Lördag 9 Augusti 2008
Det snöar i Rom.
Den femte augusti, varje år, firas La Madonna della Neve i den stora basilikan Santa Maria Maggiore i Rom. Neve betyder snö på italienska – och snöar är precis vad det gör. Mitt under bönen öppnas en liten lucka i det sirliga, förgyllda taket och tusentals vita blomblad singlar vackert ner framför altaret.
Legenden berättar om Giovanni, en patricier, som levde i ett barnlöst förhållande med sin fru i Rom på 300-talet e. Kr. Makarna bestämde sig för att uppföra en kyrka ägnad Jungfru Maria i staden. På natten mellan den 4:e och 5:e oktober uppenbarade sig Madonnan för dem i en dröm och talade om att ett mirakel skulle komma att äga rum där kyrkan skulle byggas. Påven Liberio hade samma dröm den natten och när han dagen efter passerade Esquilinen var kullen snötäckt. Miraklet hade skett och kyrkan, som kom att kallas Santa Maria ”Liberiana” eller Santa Maria ”ad Nives”, byggdes på denna plats.
Kyrkan vi ser idag är en annan. De äldsta delarna är från 400-talet e. Kr och genom århundradena har den genomgått ett flertal stora förändringar med bland annat Michelangelos ritningar som grund.
Efter ”snöfallet” och hyllningen till Madonnan och miraklet tar festen på gatan över. Utanför kyrkans huvudingång byggs en scen upp med både musik och snömaskiner. Senare på kvällen hålls en uppvisning arrangerad av, den smått excentriske, arkitekten Cesare Esposito och folket jublar i värmen när snöflingorna faller över deras huvuden.
Det här är Rom med sin hängivenhet för la Madonna och sin outsläckliga entusiasm för festligheter.
Santa Maria Maggiore ligger på fem minuters gångväg från Termini och är en av de så kallade fyra huvudbasilikorna i Rom.
från alfio.nu
Den femte augusti, varje år, firas La Madonna della Neve i den stora basilikan Santa Maria Maggiore i Rom. Neve betyder snö på italienska – och snöar är precis vad det gör. Mitt under bönen öppnas en liten lucka i det sirliga, förgyllda taket och tusentals vita blomblad singlar vackert ner framför altaret.
Legenden berättar om Giovanni, en patricier, som levde i ett barnlöst förhållande med sin fru i Rom på 300-talet e. Kr. Makarna bestämde sig för att uppföra en kyrka ägnad Jungfru Maria i staden. På natten mellan den 4:e och 5:e oktober uppenbarade sig Madonnan för dem i en dröm och talade om att ett mirakel skulle komma att äga rum där kyrkan skulle byggas. Påven Liberio hade samma dröm den natten och när han dagen efter passerade Esquilinen var kullen snötäckt. Miraklet hade skett och kyrkan, som kom att kallas Santa Maria ”Liberiana” eller Santa Maria ”ad Nives”, byggdes på denna plats.
Kyrkan vi ser idag är en annan. De äldsta delarna är från 400-talet e. Kr och genom århundradena har den genomgått ett flertal stora förändringar med bland annat Michelangelos ritningar som grund.
Efter ”snöfallet” och hyllningen till Madonnan och miraklet tar festen på gatan över. Utanför kyrkans huvudingång byggs en scen upp med både musik och snömaskiner. Senare på kvällen hålls en uppvisning arrangerad av, den smått excentriske, arkitekten Cesare Esposito och folket jublar i värmen när snöflingorna faller över deras huvuden.
Det här är Rom med sin hängivenhet för la Madonna och sin outsläckliga entusiasm för festligheter.
Santa Maria Maggiore ligger på fem minuters gångväg från Termini och är en av de så kallade fyra huvudbasilikorna i Rom.
från alfio.nu
Onsdag 30 Juli 2008 - Rom
NU MÅSTE JAG GÖRA ALLA BESVIKNA! I CORSARI HAR STÄNGT. MEN JAG LOVAR ATT skriva fler restaurangtips i Rom.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Utanför fönstret ser jag människor stressa förbi och jag undrar om inte jag egentligen också hade något viktigt att göra. Men så kommer en rundlagd kypare med ett stort leende fram till mig, ställer ner en brödkorg, och frågar om det får vara något att dricka medan jag kastar en blick på menyn. Och så slappnar jag av.
Mitt i det folkliga kvarteret San Giovanni, ett stenkast från den stora basilikan San Giovanni in Laterano, ligger en restaurang vid namn I Corsari - Korsarerna. Skylten ovanför entrén pryds av en, ganska trevlig till utseendet, pirat som hälsar dig välkommen.
Inne på I Corsari råder lugn och ro och atmosfären är en annan än vad namnet kanske antytt. Här får saker och ting ta den tid det tar. Jag förlorar mig i omgivningen och iakttar nyfiket de andra lunchgästerna; mestadels damer och herrar i övre medelåldern med undantag av någon barnfamilj. Jag förstår att det är hit de boende i kvarteret går och äter och tycker att det bådar gott.
När kyparen kommer tillbaka och frågar om jag vill beställa svarar jag, lite generat, att jag faktiskt inte har bestämt mig ännu. Kyparen frågar hjälpsamt om jag vill äta kött eller fisk och passar på att tipsa om att idag har de också fyllda ravioli gjorda ”in casa” på menyn. Så får det bli: en tallrik ravioli och efteråt l’abbacchio al forno – ugnstekt lamm - en typiskt romersk rätt. Kyparen vaggar iväg och betjänar vant de andra gästerna på vägen mot köket. Ibland stannar han för en liten pratstund om väder och vind. Lokalen är trivsamt trång med många små bord som kyparna smidigt kryssar emellan.
Den trevliga piraten är ett återkommande tema och jag hittar honom, tillsammans med en piratkollega, på min tallrik och på min flaska med vitt vin som ställs framför mig. Raviolin är ett mästerverk al dente; fyllda med en utsökt köttfärsblandning, serverade i sugo – tomatsås, och jag njuter i fulla drag.
Det verkar vara minst fyra olika herrar som serverar och jag har svårt att hålla isär dem. De är alla något äldre med en begynnande överkamning. Restaurangägaren, däremot, går lätt att gissa sig till med en kökshandduk slängd över sin ena axel och som med skjortan uppknäppt avslöjar en väl tilltagen byxlinning under brottarlinnet. Marcello, som visar sig vara hans namn, berättar att han har drivit restaurangen på samma sätt i många år och med en viskning lägger han till att succén beror på att det är frugan som står bakom spisen. Och det är så det känns här på I Corsari: hemlagat och genuint. Min tallrik med ugnstekt lamm får mig att vilja hissa flaggan i topp och jag undrar varför jag aldrig har ätit här tidigare. Marcello kommer förbi mitt bord och jag visar med munnen full, lite fånigt, tummen upp och han skrattar till. Det är väl ändå bara en riktig romare som tar på sig ett linne i ylle när det är högsommar ute, tänker jag medan jag svalkar mig med lite vin.
I Corsari har något för alla smaker. På menyn finns det både fisk och kötträtter samt pasta och pizza. Köket är traditionellt romerskt och priserna lägre än på många mer centrala restauranger. Det kan vara bra att boka bord på helger, annars brukar det inte vara några problem att få plats.
Adress: via Britannia 11, 00 183 (Piazza Tuscolo)
Telefon: 06/70496781
Tisdagar stängt
för mer info gå till alfio.nu
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Utanför fönstret ser jag människor stressa förbi och jag undrar om inte jag egentligen också hade något viktigt att göra. Men så kommer en rundlagd kypare med ett stort leende fram till mig, ställer ner en brödkorg, och frågar om det får vara något att dricka medan jag kastar en blick på menyn. Och så slappnar jag av.
Mitt i det folkliga kvarteret San Giovanni, ett stenkast från den stora basilikan San Giovanni in Laterano, ligger en restaurang vid namn I Corsari - Korsarerna. Skylten ovanför entrén pryds av en, ganska trevlig till utseendet, pirat som hälsar dig välkommen.
Inne på I Corsari råder lugn och ro och atmosfären är en annan än vad namnet kanske antytt. Här får saker och ting ta den tid det tar. Jag förlorar mig i omgivningen och iakttar nyfiket de andra lunchgästerna; mestadels damer och herrar i övre medelåldern med undantag av någon barnfamilj. Jag förstår att det är hit de boende i kvarteret går och äter och tycker att det bådar gott.
När kyparen kommer tillbaka och frågar om jag vill beställa svarar jag, lite generat, att jag faktiskt inte har bestämt mig ännu. Kyparen frågar hjälpsamt om jag vill äta kött eller fisk och passar på att tipsa om att idag har de också fyllda ravioli gjorda ”in casa” på menyn. Så får det bli: en tallrik ravioli och efteråt l’abbacchio al forno – ugnstekt lamm - en typiskt romersk rätt. Kyparen vaggar iväg och betjänar vant de andra gästerna på vägen mot köket. Ibland stannar han för en liten pratstund om väder och vind. Lokalen är trivsamt trång med många små bord som kyparna smidigt kryssar emellan.
Den trevliga piraten är ett återkommande tema och jag hittar honom, tillsammans med en piratkollega, på min tallrik och på min flaska med vitt vin som ställs framför mig. Raviolin är ett mästerverk al dente; fyllda med en utsökt köttfärsblandning, serverade i sugo – tomatsås, och jag njuter i fulla drag.
Det verkar vara minst fyra olika herrar som serverar och jag har svårt att hålla isär dem. De är alla något äldre med en begynnande överkamning. Restaurangägaren, däremot, går lätt att gissa sig till med en kökshandduk slängd över sin ena axel och som med skjortan uppknäppt avslöjar en väl tilltagen byxlinning under brottarlinnet. Marcello, som visar sig vara hans namn, berättar att han har drivit restaurangen på samma sätt i många år och med en viskning lägger han till att succén beror på att det är frugan som står bakom spisen. Och det är så det känns här på I Corsari: hemlagat och genuint. Min tallrik med ugnstekt lamm får mig att vilja hissa flaggan i topp och jag undrar varför jag aldrig har ätit här tidigare. Marcello kommer förbi mitt bord och jag visar med munnen full, lite fånigt, tummen upp och han skrattar till. Det är väl ändå bara en riktig romare som tar på sig ett linne i ylle när det är högsommar ute, tänker jag medan jag svalkar mig med lite vin.
I Corsari har något för alla smaker. På menyn finns det både fisk och kötträtter samt pasta och pizza. Köket är traditionellt romerskt och priserna lägre än på många mer centrala restauranger. Det kan vara bra att boka bord på helger, annars brukar det inte vara några problem att få plats.
Adress: via Britannia 11, 00 183 (Piazza Tuscolo)
Telefon: 06/70496781
Tisdagar stängt
för mer info gå till alfio.nu
Fredag 25 Juli 2008 - Rom
Halva sommarlovet har snart gått och även om de italienska skolbarnen ännu inte vill bli påminda om skolstart så har tillverkarna av skoltillbehör inlett sin massiva marknadsföring inför höstterminen. Glittriga färgpennor med inbyggt läppglans? Gymnastikskor med lampor och infällda hjul? Pennskrin med hemligt fack och radio? Och skolväskan, hur ska den se ut i höst?
Skolväskan har fått en speciell roll i den italienska skolan. Inte nog med att det gäller att välja ”rätt” färg och modell till sina barn, väskan ska även vara både praktisk och ergonomisk. I Italien pågår nämligen sedan ett par år tillbaka en debatt om de mycket tunga skolväskorna som barnen bär på. Varje terminsstart skrivs tusentals klagobrev från föräldrar som med gråten i halsen ser sina barn släpa på böcker som väger nästan lika mycket som dem själva.
Skolorna har replikerat att det är överdrifter och om väskorna väger så mycket är det på grund av elevernas personliga tillhörigheter (mobiler, leksaker) som packas ner. Ett par snillrika journalister bestämde sig för att ta reda på sanningen och ställde sig och väntade utanför en skola med en våg under armen. Med föräldrarnas tillstånd öppnade de barnens väskor och kontrollerade innehållet. Resultatet av undersökningen var inte särskilt uppmuntrande. Endast böcker, skrivhäften och pennskrin vägde i genomsnitt sju kilo för skolbarn som själva vägde mellan 20-30 kilo. Det påträffades även väskor som vägde så mycket som tio kilo.
Förra året nådde debatten sin kulmen och en lag var tvungen att skrivas för att reglera skolväskans maxvikt. Det blev bestämt att en skolväska inte ska väga mer än tio procent av elevens kroppsvikt (femton procent om barnet har en ”klen kroppskonstruktion”).
Problemet med de mycket tunga väskorna beror först och främst på att det inte finns vare sig bänkar eller skåp i skolan varuti eleverna kan förvara det material de för tillfället inte använder. Istället bär barnen nästan alla böcker de äger fram och tillbaka mellan hem och skola, varje dag. Skåp skall byggas men många skolor väntar fortfarande på finansiering och än så länge finns de bara på pappret. Andra åtgärder som har diskuterats är att helt enkelt använda färre böcker i skolan och nyttja datorer istället. Men även här är pengarna ett problem och många kommuner har inte råd att införskaffa sådana hjälpmedel.
En temporär lösning för att minska barnens börda är skolväskorna på hjul. Det finns alla möjliga varianter att välja på: små rosa saker med hjul skimrande i guld, väskor med actionmotiv och självlysande handtag och alla de ändlösa modellerna med fotbollstema. Men hur tufft är det egentligen med trolleyväskor? Inte särskilt, enligt skolbarnen. De brukar inte göra någon succé i klassen och om man vill bespara sina barn från glåpord är det ändå bättre att satsa på en ryggsäcksvariant.
Olika läkare har uttalat sig i media om problemet med elevernas orimliga fysiska belastning. De är överens om att eftersom det finns föreskrifter för vuxna om hur mycket de får bära och lyfta inom olika yrkesområden, ska självfallet också barnens belastning i skolan regleras. Skolväskorna i ryggsäckmodell ska vara förstärkta i ryggen och de ska bäras på båda axlarna så att tyngden fördelas lika. Dessutom ska ryggsäcken gärna vara utrustad med en rem över magen för stöd. En ytterligare rekommendation från läkarnas sida är att distribuera en instruktionsfilm som visar barnen hur de ska ta på sig väskan (helst från ett bord så de inte behöver böja sig) och hur den ska packas (tunga föremål först). Vidare råder de eleverna att ta av sig väskan så fort de får möjlighet: på bussen eller på hållplatsen när de väntar till exempel. Det som läkarna kanske inte har tänkt på är att det finns stor risk att en åttaåring glömmer sin ryggsäck på bussen om de en gång har tagit av sig den.
De omfattande pennskrinen som de italienska skolbarnen bär på underlättar inte heller situationen. Här ordinerar fröken eleverna till att ta med minst ett par pennor, tippex och linjal; för i Italien börjar man skriva med bläck redan i unga år. På mattelektionen ska entalen skrivas i blått, tiotalen i rött, hundratalen i grönt och tusentalen i svart bläck - och ännu fler pennor måste packas ner i skrinet.
Därefter kan vi lägga till ett musikinstrument och en eventuell lunchbox och själva räkna ut att det inte alltid är så kul att gå till skolan.
Vi får hoppas att det blir ändring i höst.
Skolväskan har fått en speciell roll i den italienska skolan. Inte nog med att det gäller att välja ”rätt” färg och modell till sina barn, väskan ska även vara både praktisk och ergonomisk. I Italien pågår nämligen sedan ett par år tillbaka en debatt om de mycket tunga skolväskorna som barnen bär på. Varje terminsstart skrivs tusentals klagobrev från föräldrar som med gråten i halsen ser sina barn släpa på böcker som väger nästan lika mycket som dem själva.
Skolorna har replikerat att det är överdrifter och om väskorna väger så mycket är det på grund av elevernas personliga tillhörigheter (mobiler, leksaker) som packas ner. Ett par snillrika journalister bestämde sig för att ta reda på sanningen och ställde sig och väntade utanför en skola med en våg under armen. Med föräldrarnas tillstånd öppnade de barnens väskor och kontrollerade innehållet. Resultatet av undersökningen var inte särskilt uppmuntrande. Endast böcker, skrivhäften och pennskrin vägde i genomsnitt sju kilo för skolbarn som själva vägde mellan 20-30 kilo. Det påträffades även väskor som vägde så mycket som tio kilo.
Förra året nådde debatten sin kulmen och en lag var tvungen att skrivas för att reglera skolväskans maxvikt. Det blev bestämt att en skolväska inte ska väga mer än tio procent av elevens kroppsvikt (femton procent om barnet har en ”klen kroppskonstruktion”).
Problemet med de mycket tunga väskorna beror först och främst på att det inte finns vare sig bänkar eller skåp i skolan varuti eleverna kan förvara det material de för tillfället inte använder. Istället bär barnen nästan alla böcker de äger fram och tillbaka mellan hem och skola, varje dag. Skåp skall byggas men många skolor väntar fortfarande på finansiering och än så länge finns de bara på pappret. Andra åtgärder som har diskuterats är att helt enkelt använda färre böcker i skolan och nyttja datorer istället. Men även här är pengarna ett problem och många kommuner har inte råd att införskaffa sådana hjälpmedel.
En temporär lösning för att minska barnens börda är skolväskorna på hjul. Det finns alla möjliga varianter att välja på: små rosa saker med hjul skimrande i guld, väskor med actionmotiv och självlysande handtag och alla de ändlösa modellerna med fotbollstema. Men hur tufft är det egentligen med trolleyväskor? Inte särskilt, enligt skolbarnen. De brukar inte göra någon succé i klassen och om man vill bespara sina barn från glåpord är det ändå bättre att satsa på en ryggsäcksvariant.
Olika läkare har uttalat sig i media om problemet med elevernas orimliga fysiska belastning. De är överens om att eftersom det finns föreskrifter för vuxna om hur mycket de får bära och lyfta inom olika yrkesområden, ska självfallet också barnens belastning i skolan regleras. Skolväskorna i ryggsäckmodell ska vara förstärkta i ryggen och de ska bäras på båda axlarna så att tyngden fördelas lika. Dessutom ska ryggsäcken gärna vara utrustad med en rem över magen för stöd. En ytterligare rekommendation från läkarnas sida är att distribuera en instruktionsfilm som visar barnen hur de ska ta på sig väskan (helst från ett bord så de inte behöver böja sig) och hur den ska packas (tunga föremål först). Vidare råder de eleverna att ta av sig väskan så fort de får möjlighet: på bussen eller på hållplatsen när de väntar till exempel. Det som läkarna kanske inte har tänkt på är att det finns stor risk att en åttaåring glömmer sin ryggsäck på bussen om de en gång har tagit av sig den.
De omfattande pennskrinen som de italienska skolbarnen bär på underlättar inte heller situationen. Här ordinerar fröken eleverna till att ta med minst ett par pennor, tippex och linjal; för i Italien börjar man skriva med bläck redan i unga år. På mattelektionen ska entalen skrivas i blått, tiotalen i rött, hundratalen i grönt och tusentalen i svart bläck - och ännu fler pennor måste packas ner i skrinet.
Därefter kan vi lägga till ett musikinstrument och en eventuell lunchbox och själva räkna ut att det inte alltid är så kul att gå till skolan.
Vi får hoppas att det blir ändring i höst.
Lördag 14 Juni 2008 - Rom
Är det alltid så att en tjock bok är komplicerad? Att en person med korta ben springer långsammare än en person med långa ben, eller att en hund skäller på en katt. Att en stad med en lång och rik kulturhistoria har en invecklad matlagningskonst. Nej.
Det romerska köket är enkelt. Rustikt. Och oemotståndligt. Den folkliga traditionen har bevarat en kokkonst som går långt tillbaka i tiden och än idag kan man hitta rätter på menyn som, nästan precis, tillagas på samma sätt som för hundratals (och kanske tusentals) år sedan. Självfallet har vissa saker förändrats, som köksredskapen exempelvis, men oftast har det romerska köket stått emot nya och modernare ”vindar” och maten känns genuin och spännande. Det romerska köket är lantligt och vägen till den färdiga rätten börjar med de färska råvarorna och grönsakerna som traktens marknader erbjuder. Skickligheten ligger i att laga fantasifull och utsökt mat med enkla medel och att ta tillvara på alla delar av råvarorna. Det romerska köket bjuder på alltifrån bruschetta och prosciutto, till pasta, köttgrytor och inälvsmat.
Även sättet att äta på är sig någotsånär likt, jämfört med i det gamla Rom. Fortfarande tillbringar romarna timmar vid den viktiga middagen, om än inte halvliggande på sidan stödda på ena armbågen, men med en outgrundlig aptit och en aldrig antågande sömn. Dagens andra två mål går snabbare nuförtiden, i alla fall på arbetsdagar. Lunchen, som kan vara en bit pizza på stående fot, kommer tätt efter frukosten som ofta inmundigas på en bar och är över inom loppet av ett par minuter.
I Sverige kan jag bara tänka mig att äta stående vid korvkiosken eller möjligtvis, och bara i värsta fall, i baren på ett café om det inte finns plats vid något av borden. Här är det annorlunda. Här går det undan på dagen. En brännhet caffè, alltså en espresso, tar inte mer en ett par sekunder för en romare att dricka (inklusive tiden det tar att eventuellt öppna en liten påse med socker som töms i koppen). I och för sig kostar den minimala skvätten med becksvart kaffe inte mer än en dryg femma i Rom.
Att hasta iväg med en bit pizza i handen på Roms gator är en annan sak som är svår att vänja sig vid. För det första är det svårt att alls promenera i en stad med så mycket att titta på och, framför allt, så många mötande människor. Då är det ett verkligt konststycke att vant strosa iväg med en mumsig pizzabit i ena handen och en svalkande vattenflaska i den andra, och samtidigt kunna njuta av denna vackra stad.
LÄS MER PÅ ALFIO.NU
Det romerska köket är enkelt. Rustikt. Och oemotståndligt. Den folkliga traditionen har bevarat en kokkonst som går långt tillbaka i tiden och än idag kan man hitta rätter på menyn som, nästan precis, tillagas på samma sätt som för hundratals (och kanske tusentals) år sedan. Självfallet har vissa saker förändrats, som köksredskapen exempelvis, men oftast har det romerska köket stått emot nya och modernare ”vindar” och maten känns genuin och spännande. Det romerska köket är lantligt och vägen till den färdiga rätten börjar med de färska råvarorna och grönsakerna som traktens marknader erbjuder. Skickligheten ligger i att laga fantasifull och utsökt mat med enkla medel och att ta tillvara på alla delar av råvarorna. Det romerska köket bjuder på alltifrån bruschetta och prosciutto, till pasta, köttgrytor och inälvsmat.
Även sättet att äta på är sig någotsånär likt, jämfört med i det gamla Rom. Fortfarande tillbringar romarna timmar vid den viktiga middagen, om än inte halvliggande på sidan stödda på ena armbågen, men med en outgrundlig aptit och en aldrig antågande sömn. Dagens andra två mål går snabbare nuförtiden, i alla fall på arbetsdagar. Lunchen, som kan vara en bit pizza på stående fot, kommer tätt efter frukosten som ofta inmundigas på en bar och är över inom loppet av ett par minuter.
I Sverige kan jag bara tänka mig att äta stående vid korvkiosken eller möjligtvis, och bara i värsta fall, i baren på ett café om det inte finns plats vid något av borden. Här är det annorlunda. Här går det undan på dagen. En brännhet caffè, alltså en espresso, tar inte mer en ett par sekunder för en romare att dricka (inklusive tiden det tar att eventuellt öppna en liten påse med socker som töms i koppen). I och för sig kostar den minimala skvätten med becksvart kaffe inte mer än en dryg femma i Rom.
Att hasta iväg med en bit pizza i handen på Roms gator är en annan sak som är svår att vänja sig vid. För det första är det svårt att alls promenera i en stad med så mycket att titta på och, framför allt, så många mötande människor. Då är det ett verkligt konststycke att vant strosa iväg med en mumsig pizzabit i ena handen och en svalkande vattenflaska i den andra, och samtidigt kunna njuta av denna vackra stad.
LÄS MER PÅ ALFIO.NU