Så var det då igår dags att lämna Jerevan för gott. Men det är klart, man kanske kommer tillbaka någon gång. För det här var positivt, jag tyckte om staden.

Min värd körde mig ned till busstationen den här gången också. Den minibuss som sedan skulle ta oss nästan 20 passagerare upp till Tbilisi var en nästan ny Mercedes, så komforten var det inga fel på. Färden gick först mot nordost så vi kom förbi sjön Sevan igen och därefter körde vi rakt norrut. Efter ett frukoststopp på väg så närmade vi oss sedan en bergskedja och jag tänkte att nu ska vi uppåt. Men tydligen ligger Jerevan, sjön Sevan och stora delar av resten av Armenien på en högplatå, för istället för uppåt gick färden ned i en dalgång. Det var heller ingen dålig nedfart, den varade riktigt länge.

Vi kom till slut fram till gränsen mellan Armenien och Georgien och där var det välordnat. Bussen släppte av oss så vi fick våra utresestämplar från Armenien och körde oss sedan till nästa kontroll. Där var vi dock tvungna att plocka med oss vårt bagage för att ta med det igenom gränskontrollen. Väl igenom så ville en kontrollant titta igenom mitt bagage, men när hon förstod att jag var svensk så släppte hon det. Sedan var det inte mer än någon timmes färd innan vi var framme i mitt mål.

Vi blev avsläppta vid en station i stadsdelen Avlabari som ligger lite sydost om staden. Jag frågade en taxi om han kunde köra mig till mitt boende, men efter att ha tittat på adressen så sa han att det bara var en station bort med tunnelbanan. Så jag tog den. På morgonen innan vi for, så hade jag kollat lite tidningar på nätet och sett att det var lite småkravaller i Tbilisi. Så jag tänkte att jag får hålla mig borta från stora folksamlingar och officiella byggnader. Men det första jag passerar efter att ha påbörjat min promenad från tunnelbanestationen är sedan parlamentshuset. Det är lugnt där, men fullt med TV och annat mediefolk ifall att det blossar upp nya protester.

Letade mig i alla fall fram till mitt boende som den här gången är hemma hos en familj. Ett äldre par och deras dotter, som i sin tur har ett litet knyte. Alldeles nyfödd måste barnet vara för det är väldigt litet.

Klockan var inte så mycket så jag hann ut för att bekanta mig med omgivningarna och få i mig lite mat. Det blev sedan ett tidigt sänggående redan strax efter 21.

Jag fick mig en god frukost bestående av te, ett fat med grönsaker och ett par ostfyllda bröd. Samma bröd bjuds man ofta på i Grekland, men här är det en annan godare sort av ost.

Strax väster om där jag bor så finns Mtatsminda Park som ligger på Tbilisis högsta punkt, där man logiskt nog placerat en TV-mast. Dit upp går en bergbana som börjar bara några hundra meter från mitt boende. Så jag tog mig en tur upp dit för att beundra utsikten och det imponerande bygge vid namn Pantheon som man möts av när man kommer upp. Pantheon är som namnet antyder byggd lite i grekisk stil med en massa stora pelare på frontsidan.

Lonely Planet guideböcker är bra på mycket. Bland annat brukar de ofta ha förslag på lite vandringsturer som man kan göra för att se lite olika saker. Här i Tbilisi följde jag deras rutt med lite egna avstick. Jag tog mig över den ganska nybyggda fredsbron till Rike Park därifrån det går en hissnande linbana upp till Narikala Fortress och den närliggande statyn "Mother Georgia". Här uppe har man lika bra utsikt över staden som från Mtatsminda Park.

Nu är klockan drygt åtta på kvällen och jag har fått i mig lite middag bestående av ungersk gulash och bröd. Mätt och belåten ska jag snart ta mig hem. Men kanske blir det något stopp på vägen. Georgien sägs vara vinets hemland och jag har ännu inte provat på något av den drycken här. Kanske slinker jag in vid någon av de vinkällare jag passerar på hemvägen.

/Conny