Häromdagen snöade det och i helgen sägs det komma mer snö. Jag fullkomligt älskar årets första snöflingor och kyla. Det hela tar mig tillbaka till min snörika barndom och den lite torrare, ljusgivande, kylan gör mig helt klart piggare och gladare.
Ni som såg mig på min promenad genom Majorna i torsdags såg en lycklig man med ett leende på läpparna. En man som med en tår i ögonvrån (nästan) välkomnade vintern!

Nu blir det sällan så att snön stannar kvar här på Sveriges baksida. Istället får vi vatten och fukt. Rejält av det! Och jag har aldrig varit ett fan av långa vintrar. Men lika fullt är den första känslan oslagbar.

Jag kommer ihåg då vi som barn lekte på snömassorna. Vi hade herre på täppan, byggde kojor, hoppade från hustak, snöbollskriga, spelade hockey, åkte skidor (hellre än bra) och drömde om att köra skoter. Den tiden får vi aldrig igen pojkar!

Filosofisk som jag är så brukade jag ligga still på vårt snöfyllda hustak som man ibland kunde kliva rakt upp på för att snövallen utanför var så hög. Där tog jag emot de dalande snöflingorna i mitt ansikte medan de fortsatte falla från ingenstans i all evighet från de vidöppna och magiska stjärnhimlen. En otroligt vacker syn som får en att tänka efter både en och två gånger.

Tror bestämt jag har haft världens bästa uppväxt! Mitt i den finaste natur jag tagit för givet i alla dessa år men som jag nu inser inte går att få tag på längre... Var rädd om de minnena ni har!