Då var man hemma....tillbaka....efter en minisemester i Piteå. Min underbara barndomsstad. Och det är med blandade känslor jag besöker den sommar efter sommar. Eftersom jag är hemma så sällan så sköljer mängder av nostalgi över mig vareviga gång och det är inte alltid jag gillar det.

Men denna gången var det bra. De flesta kompisarna var hemma och vi hade kul. Det slår mig att jag nästan har glömt de ljusa sköna nätterna. Nästan så till den grad att jag hade svårt att somna. Och oj va tyst det var på natten. Inga störande ljud, ingen trafik. Bara tyyyyyst. Lovely!

Iallafall så blev det mycket nöje och goda skratt. Tycker om att mina kompisar också bor utanför stan. Det blir så mycket mer fart och fläkt när vi väl är hemma då och alla är inte lika insnöade så att säga.
Naturligtvis hade vi även kvällsdopp i älven och jag åt palt! Och tro det eller ej, inte en enda mygga syntes till.

Har ni inte varit upp till Norrland förut så kan jag varmt rekommendera det.
Längtar redan tillbaka. Mina barndomshood är de bästa!

Reflektioner:
I Piteå tar man inte varandra i hand eller kramas när man ser. Åtminstone inte om man känner varandra men inte ingår i den närmaste kretsen. Då blir det ett kallt "Tjena" och en hälsningsgest med handen. Oavsett om man inte setts på sex år. Det räcker så.

Dialog i biografkön första kvällen:
- Nämen hej. Dig har jag inte sett på länge. Hur är det? Vad gör du här?
- Va fan tror du. Vad brukar man göra på en biograf?
Hårt klimat. Vi visar inte känslor i onödan. Tragikomiskt.

Piteå piteå, stad i världen!