16 juni
Klaksvík

På ön Borðoy ligger Klaksvik, Färöarnas största fiskehamn och ögruppens näst störta stad. (Om man nu kan kalla det stad.) Det är en vik inklämd mellan höga, branta berg. Det är faktiskt ganska vackert. Bergen ser annorlunda ut här än i Torshamn som ligger på Stremoy och bergen i Torshavn ser i sin tur helt annorlunda ut än de som finns på Suduroy.

De södra öarna är gröna och inte så branta. Det är bara sista biten som störtar ner i havet som är brant. Riktigt brant. Som på Lítla Dímun. Där hade man får förr. De satte iland en flock som med åren blev allt mindre. Några svalt, andra trillade ner och slog ihjäl sig. Till slut var det bara några enstaka kvar. Sönderavlade. När vi åkte förbi ön med passagerarfärjan på väg ner till Suduroy i onsdags, tyckte jag mig se några vita prickar som rörde på sig där uppe. Kanske har de satt får där igen. Men jag förstår fortfarande inte hur de bär sig åt. (Googla på Lítla Dímun – eller Lilla Dimön, titta på bilderna och förklara sedan för mig, hur de bär sig åt för att få upp dem? Hur de gjorde innan helikoptern? Och varför de gjorde det över huvud taget?) Stóra Dímun är samma sak där, googla bilderna och förklara sedan för mig hur de fick upp brädorna…

Stremoys berg är mest grå och blekgröna med lösa stenar liggandes utmed sidorna. Det är inte alls lika vackert som på Suduroy. Här på nordöarna är bergen höga, branta och har de karektäristiska platåerna. Det ser ut som om bergen bär skärp. Jag förstår inte riktigt hur de lyckats få husen att stanna kvar på branterna. Och i morgon ska vi ut på Kunoy och Vindoy och det ska bli skithäftigt.