Ulla, en av de två katter som bodde hemma hos mig i tre år, hade ovanan att gå och tugga på kablar hemma. Passade oftast på när jag inte var i närheten, då hon visste att hon inte fick. Olyckan var aldrig framme så hon fick ström i sig, men det var illa nog ändå. Laddkabeln till min surfplatta var aningen söndertuggad, men har i alla fall fungerat och gett laddning fram tills i fredags kväll. Då gav den slutligen upp. Letade runt här i Nungwi ett tag på lördag förmiddag, men det slutade med att jag hoppade på en daladala in till Zanzibar stad. Hade väl egentligen inget större hopp om att hitta någon kabel ens där men efter att ha rådfrågat några ortsbor så blev jag visad till till en liten butik som hade just den kabel som passade min platta. Tur det egentligen då den trots allt har dryga 8 år på nacken.

Daladala, som jag nämnde inledningsvis är lokalbefolkningens vanligaste transportsätt. En liten mindre buss än vad vi är vana vid hemma, men där man ändå klämmer in dryga trettio sittplatser. Man får egentligen inte ha stående passagerare, men oftast så är bussarna knökfulla av sådana också. Daladala kan också vara en liten täckt lastbil med träbänkar utplacerade runt om på flaket. Ni som rest runt lite i sydostasien känner igen dem därifrån. Sedan finns det också dessa mindre flakbilar som åker runt och plockar upp folk lite här och var.

Igår söndag tog jag mig en ny tur via daladala. Några mil söderut, så ligger en liten stad vid namn Kiniasini. Där hoppade jag av bussen och hittade snart lastbilsvarianten av det vanliga transportmedlet. Där är det inte högt i tak och man får huka sig ned ordentligt för att inte slå i huvudet i de järnrör som bär upp presenningstaket. Efter ungefär en mils resa så var jag framme vid mitt mål som var den lilla byn Kiwengwa på öns östkust. Fann en ganska fin beach som dock var dominerad av det flådiga Kiwengwa Beach Resort som upptog en stor portion av stranden. Jag gick in i den folktomma restaurangen för att höra om de hade WIFI och det hade de. Men de hänvisade mig till receptionen för att betala extra för att utnyttja den tjänsten. Räckte tydligen inte med att man åt eller drack. Nej tack, sa jag. Då kan ni ha folktomt här i fortsättningen också. Traskade iväg lite längre bort och hittade den betydligt mindre inrättningen Mambo Mazuri som kändes mer som den lilla familjära resort som jag sökte. Där var det inga som helst problem att få sig både mat, öl och tillgång till internet.

Satt där några timmar och filosoferade över lågvattnet. Här på ön så kommer ebb och flod och går hela tiden. Två gånger om dygnet har vi lågvatten och lika ofta är det högt vattenstånd. Tiderna för dessa skiften förskjuts varje dag med cirka en halvtimme, så efter en tolvdagarsperiod ungefär så är vi tillbaka som vi började. Just nu är bästa tiden att bada på eftermiddagen. Det är också så att stränderna på östkusten är mer långgrunda än de på västkusten, så de påverkas mer av ebb och flod. Framåt fyratiden på eftermiddagen så var det dags för mig att påbörja återresan hem mot Nungwi. Letade reda på var daladalan stannade och tog mig tillbaka till Kinyasini för att byta till bussvarianten. Efter någon mil eller så så fick vi som stod upp i bussen helt sonika gå av, då chauffören visste att det var poliskontroll lite längre fram. Insåg att det inte var någon ide att stå där och vänta på en ny buss,då det var risk att även den skulle vara fullsatt. Så jag och ett par gubbar till började gå norrut och det tog inte lång tid innan vi passerat de poliser som stod och kontrollerat trafiken. Lite längre fram stannade vi för att vänta på en ny skjuts, men då kom en kompis till en av männen förbi och plockade upp oss. Väldigt lyckat!

Så fick man en helg att gå.;-)) /Conny