När vi vaknade så var det till ett strilande regn och ett par plusgrader. Efter frukost så packade vi ihop våra pinaler och gav oss iväg. Regnet, som stundtals övergick i snöblask, förföljde oss ungefär halva sträckan till de svensk-finska byarna där vi nu befinner oss. Frusna och lite trötta, i alla fall jag, längtade vi till en mack eller en kaffestuga där vi kunde komma in och värma oss. Så lagom när regnet avtog till ett litet duggande dök vår lilla stuga upp med kaffe och tilltugg. Gott att få komma inomhus och vila upp oss en timme, samt att få kroppen varm, både invärtes och utvärtes.

Jag börjar inse att det här med cykelkärra kanske inte var mitt klokaste beslut här i livet. Femton extra kilo att släpa på. Stefan tycker att det är ganska lättcyklat idag, men jag kan inte riktigt hålla med. Vid varje lilla knix uppför blir jag hopplöst efter och vid vissa av backarna blir jag tvungen att kliva av och leda cykeln över krönet. Börjar kännas att jag har närmare trettiofemkilo att dra uppför varja backe.

Nåväl, vi höll ändå en ganska bra fart och framåt sena eftermiddagen så hade vi tillryggalagt tio mil och började närma oss tvillingbyarna. Då tog mina ben fullständigt slut och den sista milen in till Karesuvanto blev en riktig pärs. Vi blev tvungna att stanna för vilopaus tre-fyra gånger mot normala en gång per mil och farten sjönk drastiskt. Totalt krämlöst i benen!

Men till slut tog vi oss i alla fall fram och hittade en lyxsvit på baksidan av en bensinmack. Två sköna sängar och den allerstädes närvarande finska bastun gör förhoppningsvis att krafterna återvänder till i morgon.

/Conny