Efter en tretimmars resa norrut från Quito kom vi igår fram till byn San Clemente, beläget på sluttningarna till den sedan länge vilande vulkanen Imbabura. San Clemente drivs i en kooperativ anda av Otavalos, ett stolt ursprungsfolk som bevarat sina traditioner och som vi ska stanna hos i två dagar för att bl a ta del av en schamanistisk healingceremoni. På vägen dit - där vi bl a passerade ekvatorlinjen (bilden) - slogs vi av de svindlande vackra bergslandskapen, samtidigt som vi kunde ana kraften under de andinska jättarna… Ecuador har en ganska stor vulkanisk aktivitet med såväl aktiva som slumrande vulkaner. En vulkan i närheten av Quito täckte t ex staden med aska för ett tiotal år sedan. Bland ursprungsfolken räknas Imbabura som ett manligt berg. Strax intill finns den snöklädda och ofta molntäckta vulkanen Cotacachi som räknas som kvinnlig (när molnen ibland skingras säger man att hon är på flirtigt humör). Längre Mojanda som är både och. Under ceremonier kallas deras andar in för att hjälpa till att skapa balans.

Och ett sådant mäktigt stöd kan sannerligen behövas för att lösa de utmaningar som uppstår i mötet mellan olika världar. För även om landet har en progressiv regering som är lyhörd för ursprungsfolken och har fört in Naturens rättigheter i konstitutionen, så står den samtidigt med den andra foten i den moderna världen som drivs på av tillväxt och en ständig jakt på naturresurser. Det har lett till att det regnskogsområde som vi är på väg till, ett av världens mest artrika och orörda områden, på nytt hotas av exploatering för att man vill komma åt oljan. En anledning till detta är ironiskt nog landets djärva initiativ att bryta med IMF, Världsbanken och internationella storbanker. Då gjorde man istället misstaget att ta lån från ett annat håll – närmare bestämt Kina, som nu förväntar sig återbetalning i form av olja... Misstaget grundade sig i ett missförstånd som har blivit förödande för många länder och folk: Att en stat inte själv skulle kunna skapa de pengar den behöver, utan att orsaka inflation (dvs underförstått måste lämna iväg den uppgiften till privata banker som vet att ta rejält betalt för sina tjänster). Det går i själva verket alldeles utmärkt!

Allt detta innebär att vi kommer till landet vid en mycket speciell tidpunkt – mitt i händelsernas centrum, med en stor potentiell spänning som byggs upp mellan ursprungsfolk och regering… Det känns ungefär som krafterna i de slumrande vulkanerna på väg till San Clemente, under ytan av den vackra idyllen. Vid gårdagens morgonmöte, då vi för första gången träffade vår guide Daniel Koupermann, en av grundarna av Fundación Pachamama, och David Tucker som är ansvarig för Pachamama journeys, stod det klart att Ecuadors regering står inför ett historiskt vägval då man antingen kan välja att gå vidare i den gamla industriålderns – den ”moderna världens” – fotspår, eller ta vara på de erfarenheter som har uppstått i mötet mellan kulturerna och bygga något genuint hållbart. Så sent som igår deklarerade regeringen att man går vidare med planerna på att införa nya oljekoncessioner i området under oktober, egentligen emot andan i dess egen konstitution.

Märkbart berörda av stundens allvar deklarerade vi alla i gruppen på tio personer hur vi vill att våra egna möjligheter att läka, lära och växa under resan också ska kunna bidra till en mer hållbar värld i balans. En startpunkt är att inse att ingen har helt och hållet rätt eller fel, inget är svart eller vitt. Man hittar många exempel i Ecuador – liksom överallt – på hur människor med goda intentioner velat föra landet i en modern riktning, men med förödande ekologiska, sociala och ekonomiska konsekvenser. Daniel beskrev några av dem under resan, som tex införandet av Eucalyptusträdet. När spanjorerna kom möttes man av enorma tropiska skogar också i berglandskapen. Det var billigt virke och bränsle som man började avverka i en våldsam takt vilket idag har lett till att bergsskogarna är helt borta i flera områden. Då finns det inte heller något som binder jorden. I Ecuador brer ökenområden ut sig med 2 procent per år. Eftersom de inhemska träden växer långsamt så infördes Eucalyptusen i mitten av 1900-talet. Fördelen är att det växer upp på nytt från roten när den avverkas, och växer så snabbt att man på 39 år kan få tre skördar. Nackdelen är bl a att det utarmar jorden på vatten och näring, inget annat växer under det. Effekten blev ur askan i elden, med en ännu snabbare jordförstörelse.

Ett sätt att hitta nya lösningar som kan återställa balansen, är att lära av naturen. På så sätt kan man hitta en bättre balans mellan stabiliserande och snabbväxande träd. Lokalbefolkningen kan också lära sig att ibland frångå sin tradition och t ex odla majsen lite annorlunda och mer hållbart. Ett annat exempel på att studera naturen fick vi när vi stannade till vid världens mitt – ekvatorlinjen strax norr om Quito. Vi kom inte till det vanliga monumentet utan till en plats i närheten som har anlagts av Quitsato (http://www.quitsato.org) , en ideell förening som forskat kring mittpunkten i 15 år. Vi fick veta att man just i Ecuador på goda grunder kan hävda att världens ”verkliga” mittpunkt finns, eftersom det bara är i dessa berg man kan göra astronomiska iakttagelser och beräkningar kring ekvatorlinjen. På alla andra platser försvåras det av bl a regnskogsområden som begränsar sikten.

I alla tider har platsen varit viktig ur vetenskapligt, religiöst och praktiskt perspektiv för att bättre förstå t ex odlingsförutsättningar. Inkahärskarna var besatta av tanken att expandera riket till den magiska linjen. Fransmännen lyckades bevisa att Jorden är plattare vid polerna genom att skicka en expedition hit och en till Lappland. Föreningen Quitsato har bl a tagit fram en världskarta som bättre återger världen, genom att ”lära av naturen” i sina studier av ekvatorn. På den kartan är inte norr ”upp” och söder ”ner”. Den vänder upp och ner på våra föreställningar om mer eller mindre utvecklade länder – underförstått bättre eller sämre länder – genom att placera norr till vänster och söder till höger, med ekvatorn som passerar uppifrån och ner. Det tilltalar ursprungsfolken som på sina håll även talar om behovet av balans mellan den högra och den vänstra vägen.

På den fortsatta resan norr om ekvatorn fick vi del av mer hoppfulla budskap om hur mötet mellan Nord och Syd ibland har fungerat på bra sätt, byggt på ömsesidig respekt. Otavalofolket, märkta av att ha blivit illa behandlade under Inkariket, lärde sig tidigt att bevara sin kultur oavsett yttre påverkan. Deras integritet och skicklighet inom textilhantverket ingav respekt hos inkräktande folk, inte minst spanjorerna som beundrade dem för deras långt drivna konstnärlighet. Idag hör de till de rikaste ursprungsfolken i världen – kanske tillsammans med samerna – och är väl medvetna om att det just är deras traditioner som gett dem deras status. De tillfrågar t ex alltid en schaman innan de anlitar en västerländsk läkare. Ett uttryck för deras värdighet är den långa hästsvans som alla män har… Att klippa av den kan nästan leda till utfrysning, eftersom den symboliserar deras kultur.

Det gick inte att ta miste på Otavalos stolthet, kunskap och sinne för affärer när vi anlände till den lokala marknaden i staden Otavalo vid foten av Imbabura. Alla färger och former var en sann fröjd för ögat. Kvinnorna var fantastiskt vackra i sina svarta kjolar och vita blusar med färggranna dekorationer – kanske ingen slump att man här finner flest äktenskap över kulturgränserna. Efter att ha avnjutit en lunch i form av en lokalt fångad forell, fortsatta vi färden mot San Clemente som låg på andra sidan berget. Indianerna i det området hade dock inte alls samma status tidigare eftersom de saknade kunskap om textilier, de var i själva verket livegna jordbrukare före jordreformen på 70-talet.

Sedan dess har de arbetat hårt för att utveckla sitt samhälle och idag har de en imponerande verksamhet inom ekoturism. Bl a byggde de nya boningshus med plats för gäster, så vi får övernatta hos en av familjerna och dela deras liv. Det har bl a inneburit att jag nu på morgonen avbröt mitt skrivande för att delta i tillverkningen av tortillas som vi alldeles strax ska avnjuta med en kopp kaffe. Det blev en fin samvaro där jag och Conchita fick lära oss lite mer om deras liv och samhälle – och tortillas. Den viktigaste ingrediensen i detta majsbröd är t ex inte det man först tror, själva degen, utan snarare lerfatet som de steks på och som tillverkas av en enda familj i området med hjälp av en speciell gul lera. Det är lerfatet som ger bröden sin speciella smak. Nya perspektiv… Som vanligt fördes samtalet genom Conchitas tolkning och vi pratade också om mina begränsade kunskaper i spanska. En av få fraser jag minns från gymnasiet är ”El pero esta bajo la mesa”, hunden finns under bordet. Vi enades om att den kunskapen var väldigt oanvändbar eftersom deras hundar aldrig befinner sig under bordet – i själva verket släpps de aldrig in i huset!

Att ta del av deras liv ger verkligen hopp om att vi människor kan hitta balans och att de olika perspektiven kan mötas och sammansmälta på ett harmoniskt sätt – precis som det sägs i den profetia om Örnen (den moderna världen) och Kondoren (den ursprungliga världen) som delas av flera ursprungsfolk över hela den amerikanska kontinenten. Under 500 år, sedan spanjorernas ankomst, har Örnen tillåtits dominera men nu har tiden kommit för dem att flyga tillsammans på samma himmel. Hur det ska gå till måste vi finna ut tillsammans – precis som i en ny dans är det lätt att trampa varandra på tårna, särskilt när det inte finns en manual att följa. I det ljuset känns den dansande Maria som en än mer lämplig vägvisare och beskyddare. Det finns ingen färdig väg att följa, vi måste själva trampa upp de nya stigarna, själva skriva manualen. Denna resa känns som en liten del av den upptäcktsfärden.

Nu doftar det av nybakade tortillas… Medan jag flyttar datorn från frukostbordet kommer Conchita och berättar, märkbart rörd och med tårar i ögonen, om hennes samtal med den äldsta brodern Giovanni om bl a Pachamama Alliance. När hon nämnde att det kanske inte handlar om att rädda Jorden utan att rädda oss själva, så svarade han självklart och enkelt: Ja vi behöver inte rädda Jorden, bara bevara den.

PS) Jag har aldrig smakat godare tortillas!