Klockan nio är det dags att lämna Pine. Vi är ute ur vår bungalow i god tid för att hinna med första bussen in till city. Här vill vi inte stanna längre än nödvändigt. Jag kan knappt röra mina armar på grund av brännskadan och jag börjar allvarligt bli orolig över hur illa bränd jag är. Niklas tycker inte heller han att det ser bra ut och det gör mig inte mindre rädd.
När vi sitter och skumpar fram på vägen på väg mot vårt mål Ao Nang så andas jag frihet. Bort från bushen och mot människorna, det riktiga Thailand. Ao Nang visar sig vara helt underbart. En strandpromenad leder en mellan butiker som säljer alltifrån kläder och skor till cdskivor och krims krams. Det är dags att leta boende och då solen letat sig fram är det inte direkt skönt att bära tunga lass med backpackerväskan och leta i varje vrå efter något ställe att faktiskt kunna sova på. Niklas blir mer och mer irriterad av att alla boenden antingen är fulla eller för dyra. Det är nog då vi bestämmer oss för att lägga lite extra på boendet här på Ao Nang, just för att kompensera mot den helvetesnatt vi nyss genomlidit.
Efter en timmes letande hittar vi till Panan Guesthouse, ca 200 meter från stranden. Det kostar oss 800 Baht men vi får ett rum med havsutsikt, stort badrum och TV. Det är bara så värt det.

Ao Nang är en strand som befinner sig i Krabiregionen. Då många sätter detta som en negativ aspekt så är hela Ao Nang mer eller mindre byggd för turismen. Detta är höjdpunken för Niklas som får vara med likasinnade människor och känna sig hemma igen. Jag ska erkänna att även jag gillar Ao Nang, det jag inte gillar till trots alla svenskar vi möter är hur varenda livsmedelsbutik har löpsedlar från Aftonbladet, Se & Hör och andra svenska tidningar. Är man på semester så ska man lägga detta bakom sig och inte koncentrera sig på vad som sker hemma. Kanske är det inte stranden som lockar turisterna utan den vackra omgivningen och öarna. Ao Nang själv är en vacker plats omgiven av grönska som är häpnadsväckande, säkert inte bara för oss utan för många andra som kommer hit. Samtidigt som många andra ställen i Thailand ser uttorkade ut med natur som är i ständigt behov av vatten så står grönskan sig otroligt fin här. Inte heller ser vi mycket lösspringande djur och detta till min stora lättnad.

När vi talade om Krabi hemma så tänkte vi oss ett enda stort ställe. Det vi inte visste var att Krabi är en provins och innefattar bland annat Krabi stad, turistorterna Ao Nang, Railey Beach, Phi Phi-öarna och ön Ko Lanta. Tsunamin 2004 drabbade ön Phi Phi Don allra värst medan Phi Phi Leh klarade sig helt utan skador, en ö som inte har något boende för turister. Om man jämför Krabi med Stockholm kan man säga att delar av Djurgården blev förstört av tsunamin, men bara Djurgårdskanalen, resten är intakt. Vi märker inte av så mycket av tragedin men vi får veta en kväll att allt vi ser bakom oss där vi sitter på strandpromenaden är återuppbyggt. Butiker och andra småhus spolades bort i tsunamin. Först då inser man förödelsen.
Hela provinsen Krabi är känd för sin vackra natur, kalkstensberg och de vackra öarna runt om. Vi har redan för länge sedan pratat om att snorkla och vi bokade även biljetter för snorkling av researrangören vi stötte på under gårdagen. Jag vet inte hur det kommer att gå med mina armar och min fiskrädsla men jag är redo att prova. Då Niklas varken velat köra moppe eller vattenscoter så är detta något som han verkligen ser fram emot att göra.

Vi stannar på vårt nya boende ett tag. Själv lägger jag mig i sängen och läser ut en bok jag hittat och fastnat för. Köpt på Koh Samui och utläst två dagar senare. När vi känner att vi fått den vila vi behövt är det dags att kolla oss omkring i området. Vi går gata upp och gata ner, tittar in i små butiker, spanar på möjliga objekt att köpa med oss hem. I ett apotek köper jag ett spray som ska lindra brännskador. Jag har fruktansvärt ont och Niklas får hjälpa mig att ta av mig tröjan och sätta på den. Blåsorna har vi lindat med bandage och baddat med iskallt vatten, det ser inte bra ut.
På kvällen går vi och äter, ett vanligt förekommande fenomen är att vi allt som oftast glömmer bort att äta då vi gör så mycket annat istället. Det blir ofta sena middagar men de är minst lika goda för det och vi somnar alltid lika gott därefter. Ao Nang i våra hjärtan!