8.30 denna soliga morgon lämnar vi Koh Samui. Jag har bränt mig på armarna och har riktigt ont. Trots solskyddsfaktor 50 så når solens strålar mig och små blåsor har uppkommit. Bussen tar oss mot båten som vidare ska skeppa oss mot fastlandet där vi återigen ska sätta oss på en buss och åka mot Krabi. Till skillnad från tidigare båtar vi åkt med så är denna stor, en riktig färja med både två och tre däck. Vi går runt rätt mycket och kollar in folk. Det är alltid roligt att titta på folk och föreställa sig deras historia, deras ursprung. Uppe på däck blickar vi ut över havet och får se en delfin som hoppar i vattnet, dessa underbara djur, nu i frihet, ett helt hav som sitt eget lilla paradis. Det är annat än dem vi simmade med. Båtturen tar en och en halv timme och ytterligare fyra timmar med buss väntar innan vi når Krabi. Vi är inte så hemma med vad Krabi har att erbjuda och vi vet inte mycket om det förutom att det är en av platserna som tsunamin slog hårt emot. Än så länge har vi inte märkt av denna förödelse och människorna verkar inte prata högt om det.

Efter fyra timmar i bussen så stannar vi på en busstation i ingenstans. Vi har ingen aning om vart vi ska ta oss, hur vi ska ta oss fram eller åt vilket håll vi ska vända oss för att hitta hjälp. Som tur är hittar hjälpen oss när en researrangör kommer fram och frågar oss om våra planer. Hon tipsar oss om ett lugnt ställe lite utanför som kostar 300 Baht och vi tycker orden lugnt och utanför låter som en slående kombination till det priset varvid vi bestämmer oss för att satsa på det. En liten buss tar oss sedan mot Pine Bungalow och ju längre vi åker desto längre ifrån civilisationen hamnar vi. Vi ser Krabi försvinna bakom oss, underbara strandpromenad, butiker och människor för att vi ska hamna i buschen, i ett avskilt samhälle med små bungalower. Visst att vi har havet precis vid våra fötter och visst att det är lugnt och mysigt men detta är inget för oss. Vår bungalow har en säng som är full med dessa röda myror som vi tycks se hela tiden. Toaletten ligger precis invid sängarna och endast ett duschdraperi skiljer det från sovplatsen och utanför får vi ducka i dörren för att inte stöta ihop med gigantiska spindlar som hänger ner från trädgrenarna.
Detta må vara en plats för rekreation och lugn men vi bestämmer oss redan vid ankomst att vi ska lämna det. Tyvärr går det inga mer bussar till Krabi city så vi får stanna en natt och det är ett helvete på jorden. Min brännskada gör sig inte väl med att sova ibland en massa myror och annan ohyra och jag vill bara hem.