Idag äter vi frukost vilket är ovanligt för att vara vi. Vi hittar till ett ställe längre ner på gatan där vi stoppar i oss en varsin toast med ost och tomat och till detta en färskpressad juice. Niklas är mer en frukostmänniska än jag men det roliga med Niklas är att det jag inte gör vill inte han heller göra trots att jag flertalet gånger sagt åt honom att jag gärna följer med på frukost även om jag inte äter något. Idag behövs dock energin då dagen ska spenderas på det stora räddningscentret.
Vi tar en taxi till centret varifrån vi ska utgå med deras bil mot det stora räddningscentret. När vi kommer dit luktar det unket och vi förstår inte vad det är förrän vi ser en stor bur utanför med en hund i. Hunden är av en stor ras och längs med hans ben synliggörs ett stort blödande köttsår. Jag blir illamående. I hundens ögon kan jag se rädslan och smärtan. Han vågar inte riktigt möta oss med blicken, nästan som om den skäms för att inte ha kunnat försvara sig mot den eller de som gjort detta mot honom. Jag frågar Brigitte vad som kommer att hända med hunden och den ska med oss för att få vård. I värsta fall kan benet komma att amputeras men i första hand ska det försöka räddas. Det känns bra att veta att det inte kan bli värre för hunden i alla fall och när vi skumpar iväg i bilen så ser jag lite hopp i hundens ögon. Det är jag och Niklas och fyra killar som åker mot centret. Vi har ingen aning om hur långt det är dit, ej heller vart det är och hur det ser ut. Vi kommer att få en chock… När vi parkerar bilen möts vi av skällande hundar som kommer springande emot oss i en inhägnad. Centret breder ut sig framför oss och det visar sig vara mycket större än något vi kunnat föreställa oss. Det sägs att det är lika stort som två fotbollsplaner men jag tycker det ser ut att vara närmare fyra. Här finns katthus, hundgårdar, valphus, sjukrum, återhämtningsrum och mycket annat. Katthuset huserar upp till 100 katter och det är också där jag gör mitt första stopp. Vi spenderar närmre en och en halv timme bland kattungar, ungkatter, gamla katter, skadade katter, friska katter, raskatter och andra katter. Alla lika keliga och välkomnande. Vi byter vatten till dem, skakar av filtar åt dem och gör det behagligt för dem. Här har de det bra. Ett eget hus att skydda sig ifrån väder och vind samt en hel rastgård med träd, buskar och annat skoj att busa i. Precis som de ska ha det. Vidare beger vi oss mot valphuset där vi möts av massor av valpar, den yngsta bara tre dagar gammal och resterande mellan två och tre månader gamla. Bedårande och helt underbara. På gården springer hundar omkring och leker, några vilar sig under träden medan andra nöjt slickar i sig av det rinnande vattnet från en öppen kran. Här finns blinda hundar, trebenta hundar, hundar utan päls, såriga hundar men alla med en gemensam nämnare, de är lika glada. Jag vill börja gråta, inte av sorg utan av glädje över att de räddats och tagits om hand. Jag blir stolt över att människor med empati och kärlek mot våra mest underbara vänner ger upp sina liv för att rädda deras. Det är hjältar det.

I sjukrummet har en katt kommit in. Den är riktigt skadad och ligger nedsövd på operationsbordet. Kroppen består av ytliga sår och jag vet med mig att det inte kommer att bli lätt för den om den överlever. Tyvärr gör den inte det utan dör på operationsbordet. På ett sätt kan jag känna att det var bäst så men samtidigt hade jag önskat att den kunnat få en ny chans, en chans att se att det finns människor som bryr sig, som tar omhand och som verkligen gör allt i sin makt att ge den ett liv den förtjänar. Det hela är blandade känslor men jag försöker tänka på alla djur som faktiskt räddas och då känns det genast bättre. Timmar passerar och vi besöker avslutningsvis återhämtningsrummet där katter återhämtas efter operation, kastrering och annan behandling. Jag hittar min favorit i en liten spinkig kattflicka som med ens jag sätter i min famn börjar spinna. Ge mig, ge mig…

Det har varit en mycket givande dag och jag är glad att vi gjort det vi gjort. Niklas är även han berörd av besöket och den hjälp vi kunnat ge och kanske har jag fått honom att tänka efter lite mer i den förmågan att han i framtiden väljer att skaffa sig ett husdjur. Ett husdjur som berikar våra liv på mer än ett plan och som älskar oss villkorslöst, ja kanske mer än någon människa någonsin kommer att göra. Glad alla hjärtans dag!

Lite fler bilder från räddningscentret