Koh Samui är ett paradis för oss människor men för djuren är det inte det. Vi har redan innan vi åkt bestämt oss för vissa saker att göra, se och uppleva. En av dessa är att besöka ett räddningscenter för djur som råkar vara beläget på ön. Kanske är det lite därför som vi också valde att åka till just Koh Samui. Jag vet inte riktigt hur intresserad Niklas är utav det men han ställer upp på att följa med just för att det betyder så mycket för mig.
Utöver de ca 50 000 människor som bor på Koh Samui så finns här också hundratals hemlösa gatuhundar som dagligen kämpar för sina liv, tiggande mat som ofta och allt vanligare är förgiftad. Många av gatuhundarna lever i små grupper och stannar inom sitt revirområde. Detta revir försvaras av hela gruppen och för nya hundar kan det vara väldigt svårt att bli välkommen in.
Fram till april 1999 hade ön ingen veterinär och att bota skadade djur var omöjligt. Oräkneliga sjuka och skadade katter och hundar dog dagligen och ignorerades av alla där de låg vid vägkanten. Till och med små sår kunde vara dödliga då det i tropikerna finns massvis med flugor och andra insekter som lägger ägg i såren vilket resulterar i att mask och andra skadedjur äter sig djupare och djupare in i djuren.

Vi stiger upp lite efter nio efter en god natts sömn. Vår enda rumskamrat denna natt var en ödla som gjorde konstiga läten ifrån sig på toaletten. De är rätt söta att titta på men jag skulle då inte vilja ha någon på mig. Lite längre uppåt gatan där vi bor handlar vi sex paket hundmat och två paket kattmat. Vi vet med oss att vi behöver mer än detta och bestämmer oss för att leta upp djuraffären vi fått tips om som ligger några hundra meter bort. Jag har fått eksem mellan benen av värmen och att gå har blivit ett problem, trots detta härdar jag ut för att i bästa mån komma fram till djuraffären och köpa med oss ytterligare lite småsaker för vårt besök på räddningscentret. Jag är förväntansfull men även nervös. Tanken på synen vi ska komma att se skär in i mig och jag är rädd att jag kommer att gå därifrån mer deprimerad än hoppfull över det arbete jag ser dem utföra. Att hitta till djuraffären visar sig vara rätt svårt, vi går som i cirklar och hamnar på ställen vi inte tidigare sett. Med ens verkar ön mycket större till ytan än vad vi fått sagt för oss att den är. Där den grönskande vegetationen möter livlig trafik ser vi en bil där människor utmed vägkanten lastar in små burar på flaket. I en av burarna sitter några katter, i en annan två hundar. Vi ser att det står ”Dogs & Cats Rescue Samui” på bilen och inser att det är till detta ställe vi senare ska bege oss. Vi bestämmer oss för att gå fram och presentera oss. När vi närmar oss ser vi hur en liten vit hund hoppar ut genom rutan i bilen och springer iväg. Tre killar springer efter och jag känner mig skyldig, måtte den komma tillbaka. Vi presenterar oss och berättar att vi ska komma på besök under dagen och de ger oss adressen, en fot är inne, nu ska båda fötterna leda oss till djuraffären som sägs ligga bara några hundra meter bort. Vi hittar den snart och köper med oss lite tuggben och schampo, förhoppningen är att det ska komma väl till pass för våra fyrbenta vänner på centret. På väg tillbaka till vårt boende inser vi att vi gått en himla omväg för att komma till djuraffären då det räcker med att vi svänger runt hörnet från butiken för att vi ska vara framme vid vårt boende igen. Nåväl, vi fick lite motion i alla fall.
Hundar får valpar två gånger per år, det är inte ovanligt att en kull består av tio valpar. Om bara fem av de tio valparna överlever betyder detta att det tillkommer 10.000 nya valpar per år av 1000 honhundar. Innan räddningscentret startade i april 1999 så försökte regeringen förminska antalet gatuhundar genom att massförgifta dem. Detta fungerade för en kort tid men för människorna som besökte ön som turister så förstördes deras semester. Till och med hundar med ägare fick två kullar per år. Människorna visste inte hur de skulle klara av valparna utan tog dem med till tempel. Där matades hundarna av munkarna med ris och annan överbliven mat men om de blev för många så förgiftade regeringen även dessa. Då majoriteten av människorna i Thailand är väldigt fattiga och den enda veterinären befann sig i staden så kom det aldrig på fråga att resa dit med sina djur. Den normala lönen för en arbetande i Thailand är ca 5 euro per dag och att kastrera sitt djur kostar runt 30 euro. Då räddningscentret började hjälpa hundarna på Koh Samui så fanns där inte något utbrett kattproblem då hundarna äter katterna, sorgligt men sant. Då arbetet med att rädda hundarna fortskred så minskade antalet hundar medan kattantalet ökade. Som ett resultat av detta blev de tvungna att även ta tag i katterna och började kastrera och se efter även dem.

Sommaren 1997 lärde Brigitte Gomm känna Danny van Urk från Holland. De träffades på stranden där hon behandlade några hundar. Danny bodde på ön och hade i många år försökt hjälpa djuren där. Hon gav dem p-piller, behandlade mask och tog hand om skador i den förmåga hon kunde. Sorgligt nog fanns det inte mycket att göra för djuren med de största skadorna då det inte fanns någon veterinär att tillgå på ön. Brigitte och hennes man blev väldigt glada över att se att det fanns andra människor som levde för djuren och gjorde allt för att hjälpa dem och minska deras lidande och de bestämde sig för att hjälpa Danny förverkliga hennes dröm om en veterinär på ön. Tack vare hjälpen från många djurvänner som inte kunde stå ut med misären av djuren på Koh Samui så startades ”The Dog Rescue Center Samui” i april 1999 och öppnade en liten klinik i slutet på Chaweng Road.
Det är också till slutet av Chaweng Road som taxin tar oss. I våra påsar har vi all den mat och de tillbehör som vi köpt med oss. Jag kramar hårt min kamera där jag sitter i baksätet och spejar ut över landskapet som breder ut sig framför oss. Taxin svänger in på en liten grusplan och genast kan vi höra ljudet av hundar som skäller. När vi hoppar ut ur taxin ryggar Niklas lite tillbaka. Han är inte van vid djur som jag är och jag förstår om han är försiktig och håller sig lite i bakgrunden. Enda felet är att hundar och andra djur känner rädsla och oftast är det dessa människor de vill komma nära. Vi möts utanför grinden av en kvinna som jobbar som volontär för centret. Brigitte och hennes man är inte hemma. Hundarna som är ute på gården vill hälsa och jag känner hur hjärtat slår några extra slag när jag ser skadade men omhändertagna hundar som breder ut sig i skuggan från solen. Här ute är det bara stora hundar och många av dem skäller glatt medan de viftar på svansen. Inte någonstans hörs ett morrande, någon som säger åt oss att försvinna. Jag tror de känner på sig att vi är goda människor och de flesta gör väl lite extra ansatser att komma oss nära i förhoppning att erbjudas ett tryggt och säkert boende i det land där vi kommer ifrån. Inne i huset möts vi av en salig blandning av småhundar och katter. Överallt breder sig katter ut, på hyllor, på bord, på stolar och på golv, någon har lagt sig i en kruka, en annan ligger i fönsterkarmen och solar sig. I soffan har en hund och en katt lagt sig tätt intill varandra och håller nätt och jämnt om varandra. Så fort de ser oss rusar de emot oss, vill hälsa. Jag sätter mig genast på golvet och börjar kela. Jag blir rörd av välkomnandet och ledsen över deras situation. Där och då vill jag bara ta med dem alla hem och ge dem allt de förtjänar och mycket mer. Trots det de råkat ut för, människor som slagit dem, förgiftat dem, skurit dem och på andra sätt velat ta död på dem så är deras kärlek till oss svår att ta till sig. Inga aggressioner gentemot människan, bara viljan att vara nära oss och älska oss. Djur har den mest förlåtande gåvan på jorden.
Jag kelar med katter som bara är skinn och ben, hundar vars ögon klibbat ihop eller de vars nos de fått virad med ståltråd. Jag gosar med djur som de alla bär på en historia som jag inte ens kan föreställa mig och jag bestämmer mig, den dag jag bor i hus och har plats så åker jag till Thailand och hämtar hem en hund. Här finns hundar med karaktär, hundar som behöver oss, det är bättre än de hundar för tusentals kronor som avlas sönder och enbart är ”hundar” för att de är en ras.

När Brigitte och hennes man kommer så pratar vi länge om historien bakom centret, hur de känner för det och vad deras framtidsplaner är. De tar även emot de saker vi köpt med oss och tackar vänligt. Det vi inte vet när vi befinner oss där bland alla dessa hundar och katter är att det inte är allt. Detta är det lilla centret och också Brigitte och hennes mans hem, det riktiga centret, det stora centret ligger längre bort och vi blir frågade om vi vill åka dit under morgondagen, något jag såklart tackar ja till. Så efter flera timmar på centret så beger vi oss tillbaka till vår bungalow. Där stannar vi inte allt för länge utan beger oss ner till stranden och strosar omkring, tankarna yr i huvudet och jag vill göra så mycket mer än det vi gjort.

På kvällen går vi ut och äter på en italiensk restaurang. Det blir mozzarella bruschetta och det är så gott. Maten här i Thailand är ljuvlig även om vi inte äter äkta genuin thailändsk mat varje dag. Vi avslutar med en bananpannkaka som alla andra kvällar och detta är himmelriket på jorden. Den söta bananen och chokladsåsen och så den krispiga pannkakan. Vid hemkomst blir det att göra egna, ja försöka i alla fall.
När kvällen lider mot sitt slut så går vi och snackar med vår vän Romey igen. Han är så trevlig och ödmjuk. Medan andra försöker få oss att sy upp kläder och annat så är Romey varken framfusig eller ivrig att få något sålt till oss. Han vill ärligt och rakt veta allt om oss, inga gömda agendor, inga måsten, bara äkta vänskap och kärlek från honom till oss.
Efter samtalet korsar vi gatan och sätter oss på ett internetcafé där jag även ringer hem och får prata med brorsbarnen. Det är en sådan glädje att höra deras röster men sorgen ligger i att det är ytterligare en månad och några dagar innan jag får se dem. Min saknad är med dem alla, brorsbarn som mamma, som vänner som djur. Jag försöker att inte tänka så mycket på det utan njuter istället av att dagen gått som den gått trots att det varit fredagen den 13e. Slutet gott allting gott.