Klockan 06.00 är vi framme vid Sea Tran, båten som ska ta oss mot Koh Samui, en ö belägen vid östkusten av Thailand inte så långt ifrån staden Surat Thani på fastlandet. Vi får vänta ytterligare en timme innan vi får hoppa på. Tröttheten infinner sig och jag somnar med huvudet på bordet, inte den mest ultimata sovställningen men vad gör man inte. Jag är otroligt stolt över mig själv att jag lyckats besegra min sjösjuka och ännu inte har spytt rakt ut, all cred till mig.
Klockan tolv är vi framme på Koh Samui, en ö på cirka 247 kvadratkilometer och med omkring 50 000 människor. Redan första blicken gör att detta ställe känns mycket bättre än Koh Samet. Det är vackert, riktigt vackert. Vi tar en taxi till Lamai, en av de mest berömda stränderna på Koh Samui, ca 5 km lång. En resa som drar av 400 Baht från vår resekassa. Till en början tänker vi gå men vi inser efter sådär tio minuter i taxin att vi är glada att vi valde att åka istället. Vi färdas på Samui Ring Road eller kort och gått på ringvägen. 2009 anlades denna väg med asfalt vilket har gjort den betydligt mer trafiksäker. Överallt möts vi av turistande människor som hyrt vespor och nu far fram på vägarna som om de är ensamma om dem. Vår taxichaufför berättar att det årligen skadas flera tusen turister på vespor just för att de inte känner till sina egna begränsningar. Jag har försökt få Niklas att hyra en vespa med mig men han slingrar sig hela tiden och vill inte. Om det är av rädsla och okunskap eller om han faktiskt bara inte vill vet jag inte.

Att leta boende har blivit en del av charmen med hela backpackergrejen. Man vet aldrig vart man ska hamna och ibland hamnar man på ställen man inte vill hamna på men som man ändå känner går an bara för att ha något, som stället i Phnom Penh eller Koh Samet. Här på Koh Samui så hittar vi ett riktigt mysigt boende. Ett mysigt bungalowsamhälle vid namn Weekender Bungalow för 250 Baht. Omringat av ren grönska och havet bara några hundra meter bort. Rummet är lagom stort med en dubbelsäng, myggnät och en fläkt. Vi har en riktig toalett till skillnad från dessa hål i golven som man annars gjort sina behov i (på vissa ställen) och vår altan har två stolar där vi kan sitta och fundera, filosofera och bara vara. Vi stannar inte länge på rummet. Niklas som är en badmänniska vill se havet och jag följer med. Gissa om min glädje när jag ser skylten med vattenscoteruthyrning. Jag älskar att köra vattenscoter och jag bara måste göra detta. Niklas vill inte köra någon egen men väljer att klamra sig fast bakom mig, det går an. Jag vill inget hellre än att dela denna upplevelse med honom. Vi betalar 1000 Baht för en halvtimme vilket i sig är ganska mycket men det är så värt det. När tiden är slut får vi hämtas in då vi inte hör visselpipan som ljuder och ber oss komma tillbaka. Jag vill ut igen och mer turer ska det bli.

Koh Samui är ett rätt lugnt ställe. Just där vi bor är det inte allt för mycket turister vilket jag tycker om. Till min förvåning känns till och med Niklas ganska avslappnad. Han tycks växa för varje dag som går och jag tror att han kommer att komma hem som en fullfjädrad tuffing efter allt vi är med om. På kvällen vandrar vi runt området och kollar in folk. Vi slår oss ner och äter middag på en restaurang och vi fastnar hos en skräddare vid namn Romey som vi samtalar med under en lång tid. Han är bedårande söt vilket i dagens samhälle måste betyda att han är gay. Jag ser ju hur han tittar in Niklas magmuskler under den svettiga t-shirten.
Höjdpunkten för Niklas kommer när han bestämmer sig för lite massage hos en kvinna som är rätt så frispråkig av sig. Hon är inte sen med att poängtera att Niklas måste gå ner i vikt och göra si och göra så för att leva ett långt lyckligt liv, allt medan hon pressar hans punkter på fötterna som sätter både den ena och den andra kroppsdelen i rörelse. Och efter att ha fått ta del av hennes historia om att hon är 54 år, hennes pappa är död och att hon har en mamma och dotter i Bangkok så anser vi att vi gjort kvällen och går nöjt till sängs. Koh Samui är ett ställe att stanna på.