Trots att vi fallit för Bangkok så bestämmer vi oss för att lämna det. Det finns så mycket mer vill se och uppleva innan flyget tar oss hem igen.
Vi börjar dagen med att packa undan lite grejer som vi inte längre behöver asa med oss under resan utan istället bestämmer oss för att skicka hem. Jag har en hel del som tynger min väska så det mesta ryker. Byxor och tröjor som jag köpt under resans gång får åka hem liksom andra småsaker som jag egentligen inte alls behöver. Jag är dock för stolt för att slänga dem och väljer att skicka hem skitsakerna istället. Postkontoret ligger inte allt för långt borta så det går snabbt att komma dit, packa alla saker i stora lådor och få dem iväg skickade. Sammanlagt kostade det mig 800 kr att skicka hem sakerna men hellre det än att komma hem med en krökt rygg och men för livet. Niklas skickar lite smågrejer men inte alls så mycket som jag, trots detta tycker jag att det är han som samlat på sig mer än någon annan.
Vi återvänder sedan till Khao San Road där vi bokar bussbiljett mot Koh Samui för kvällen. Det betyder att vi har hela dagen på oss att bara strosa runt och vara de där backpackersmänniskorna som vi alltid drömt om att vara. In i dimman och bara lulla runt utan mening och utan mål. På ett internetcafé gör vi lite backup på våra bilder. Vi inser att vi inte vill råka ut för fler missöden med våra minneskort med rädsla för att förlora allt som vi kan titta tillbaka på och minnas om sådär tio år.

Senare på kvällen slår vi oss ner på en liten restaurang. Vi beställer en varsin smörgås och kollar på tv som visar en bra serie efter en annan. Vi sitter där länge, en timme blir två… När en kille likt en mc-snubbe slår sig ner bredvid så tittar Niklas på mig och frågar om det är okej eller om vi ska gå. Då tittar mannen på oss och säger; ”ursäkta, varför skulle ni gå?” Niklas inser att han gjort bort sig men jag räddar situationen och till slut pratar vi med killen som visar sig heta Nobel i efternamn. Han bor i Phuket och har så gjort sedan sex år tillbaka. Nu sitter han här på restaurangen med sin fru sedan tre år tillbaka. Hon ser ung ut, yngre än mig och jag kan inte låta bli att tänka på hur hon blivit hans fru och varför. Vi pratar om allt och inget och han visar sig vara jättetrevlig. De beställer mat och dricka och jag får smaka på äkta genuin thailändsk mat. Med ens inser jag hur Niklas kände det i Vietnam när jag lurade i honom en röd chili, denna mat är het och mina ögon tåras. Jag älskar stark mat men detta är extremt. Här sitter jag och gråter ögonen ur mig medan hans fru äter på utan problem. Jag antar att man blir härdad efter ett tag.
När det närmar sig avfärd för oss säger vi hejdå till Nobel och återvänder till resebyrån där vi bokat vår biljett. Där blir vi upphämtade av en kille som tar oss mot bussarna. Unga backpackers som ska göra samma resa som oss trängs och vi får vänta en timme på att bussen ska dyka upp. Bussen som är i mycket bra skick är välkomnande för våra kroppar. Det är en dubbeldäckare som erbjuder bra fotplats och goda sovmöjligheter. Detta blir en bra resa…