Resor kan ibland trötta ut en på olika vis. Trippen för ett par veckor sedan från Katmandu till Pokhara blev så plågsam för kroppen så att man blev utmattad av det skälet. Resan nu från Shitwan ned till Varanasi har mer varit en lång väntan på att något ska hända och har mest kännts långtråkig.

Första delen fram till den lilla gränsstaden Sonauli var inte mycket att rapportera om, förutom att vi fick färdas de tre sista kilometrarna uppe på ett jeeptak. Detta till lokalbefolkningens stora förtjusning. Vad gör man inte för att roa ;-) Väl framme vid gränsen så var det bara att blanda sig med bilar, cyklar, folk och kor och promera över till den indiska sidan. Hittade efter mycket letande ett litet kontor där vi fick våra pass stämplade. Sedan började den stora förvirringen! Hittade en busstation där vi satte oss att vänta på att bussen till Gorakpur skulle avgå efter ett par timmar. Fick så småningom reda på att det fanns tidigare bussar och lyckades komma med på en sådan. Dock efter en hel del biljettstrul och palaver med någon som påstod sig representera bussbolaget och krävde oss på ytterligare betalning. Övriga passagerare jublade då vi började prata om att tillkalla polis. Än idag vet vi inte om personen utgav sig för att vara den han påstod sig vara. Resan som vi hört skulle ta en knapp timme tog i verkligheten nästan fyra timmar i en fullpackad indisk buss.

Väl framme i Gorakpur installerade vi oss i ett billigt kyffe i närheten av järnvägsstationen och somnade efter en snabb matbit. Dag två i Gorakpur gick mest åt på att vänta på att det skulle bli kväll så vårt tåg mot Varanasi skulle avgå. Slängde in vårt bagage på stationen och gav oss ut på fotvandring runt i staden. Mötte massvis av människor vars högsta önskan verkade vara att få bli fotograferade av ett par västerlänningar. Folk poserade glatt och villigt och så fort vi var klara med en bild så kom någon annan och ville bli portretterad. Sen kvällstid avgick slutligen Chaurichauraexpressen och vi kunde sträcka ut i varsin sovbinge för några timmars vila.

När natten övergått till arla morgon så hoppade vi av vid vårt färdmål där vi direkt fick kontakt med en typisk indisk svarttaxiförare som körde oss till vårt förbokade hotell. Där var man inte så intresserade av att släppa in oss så långt före incheckningstid, men lät oss på nåder få ett rum till halvpris. Trötta som vi är har vi mest tillbringat dagen åt att strosa omkring och begrunda den mäktiga Gangesfloden. På eftermiddagen hamnade vi på den plats som Indierna anser vara den heligaste i hela landet och där likbränningen pågår tjugiofyra timmar om dygnet. Det brann eldar på flera avsatser och kasttillhörigheten bestämde vid vilken eld man lades. Här har man bränt kroppar i tusentals år och enligt uppgift så tänds eldarna från en eld som brunnit i 3500 år!

Nu är det fotboll på TV, så vi hörs en annan dag.

/Conny 0 Stefan