Insaneapes blogg

Idag så fick vi för oss att besöka Mussourie som ligger strax över oss på berget. Mussourie ska vara populärt under denna period och jag hade hört en hel del om staden innan vi kom hit till Indien.

Tydligen så jämför de det lite med Daramsala vilket har varit skälet till att jag inte känt ett måste över att ta mig dit men såhär i de sista dagarna så var jag tvungen att kolla in det.

Vi beställde en taxi till klockan 11 och så fort vi tog första steget ut genom dörren så kom monsunen och hälsade på. Kraftigt spöregn gjorde oss sällskap under den 60 minuter långa bilresan uppför berget.

När vi kom fram till Mussourie så var det otroligt disigt och regnigt. Man kunde inte se 10 meter utanför kanten men ändå så insisterade de olika Indierna till att vi skulle besöka utsiktspunkterna. Mussourie är en riktig semesterby med en massa småaffärer och någon sorts tivoliplats. De är kända för sina trähandverk och trolleristånd.
Här i staden kan man hyra en häst för att ta sig runt. Det är absolut ingen kontroll på om man kan rida eller ej så det är bara att hoppa upp på en av hästarna och inleda resan runt på stadens gator. Jag var väldigt intresserad av att testa detta men det ständiga regnet fick mig att avstå.

Vi tog den 400 meter långa linbanan upp till toppen av Mussourie för att bevittna den dystra, disiga nöjesplatsen. Här fanns massvis med små stånd och olika typiska tivoliaktiviteter. Man kunde få sitt kort taget i traditionell Indisk utstyrsel, men det såg så gräsligt ut att vi undvek det med glädje.

Efter lite shoppande så besökte vi en av de lokala restaurangerna där jag lyckades få beställa lamm rostbiff som faktiskt smakade bra.

Fem timmar efter att vi anlänt till staden så tog vi oss tillbaka till stadens taxitorg där vår chaufför hade väntat hela eftermiddagen på att köra oss hem. Ja, man kan undra lite vad han haft för sig under dagen. Det verkade som att han bara suttit i ett av caféerna och väntat på oss.

Vi bestämde oss för att ta en vilodag efter att ha sovit 10 timmar som resultat av den långa resan. Det kändes redan mycket lättare att ta sig runt efter att ha varit van med den högre höjdskillnaden.

Vi tog en sväng förbi byn Rajpur och köpte chips och läsk som vi sedan avnjöt tillsammans med en film på datorn under kvällen.

Vi tog oss upp runt klockan 05 och sedan var det direkt iväg till flygplatsen. Vi hoppade över frukosten på hotellet då vi ville sova så länge vi kunde och vi hade fått frukost på resan till Leh.

Nere på flygplatsen i Leh var det hyfsat oproblematiskt. Det var ett gäng tyskar i grupp på 12 äldre kvinnor som var väldigt krångliga och tjafsiga. Lyckligtvis så delar de upp kön på män och kvinnor så min sambo fick ta de flesta striderna med denna grupp. Vi hade blivit tillsagda att man kunde få ha med dator och kamera i handbagaget men absolut inte några batterier. Det hela kändes lite krångligt så jag la ner hela min kamera i mitt bagage som jag skulle checka in.

Väl på flyget så var det valfri placering. Vi satte oss vid en av fönsterplatserna då vi misstänkte att utsikten skulle vara minst lika imponerande som vid flygningen hit. Ganska snart kom en kille och frågade efter oss två. Han bad oss följa med honom fram i planet och min sambo blev direkt ganska orolig. Jag kan erkänna att det hela kändes lite olustigt. Väl framme så förklarade han att vi skulle sitta i företagsklass på flyget och vi blev inbjudna till två väldigt breda och sköna flygstolar.
Inte dåligt, tänkte vi när vi blev bjudna på en välkomstdryck. Det fanns tre glas att välja på; kokosnötsjuice, vatten och söt lime. Jag tog den enda drycken som var gulaktig i tro om att det kanske var kokosnötsjuice. Jenny satsade på vad hon trodde var lime men fick istället kokosnötsjuicen medan jag lyckades få limedrycken. Min dricka smakade mest sött medan min sambos dricka tydligen var skitäcklig.

Sedan var vi påväg mot Jammu, där vi hade blivit tillsagda att inte lämna flygplatsen pga utegångsförbud. Situationen var tydligen lite spänd där just nu. Givetvis fick vi inte någon frukost på planet och tänkte att vi kunde ta det när vi kom fram till flygplatsen i Jammu.

Vi landade i Jammu och fick åka den lilla bussen 50 meter in till ankomstterminalen. Här inväntade vårt bagage, vilket är en annan lustig upplevelse. Nej, inte lustig utan jävligt irriterande vill jag mena… Alla indier gick och hämtar varsin bagagevagn som de sedan parkerade tätt bredvid varandra precis intill bagagebandet så man inte kunde komma fram när man väl såg sina egna väskor. Jag lyckades brotta mig fram bland dessa små pygmémänniskor och klarade att roffa åt mig våra väskor.

Därefter så försökte vi lista ut hur man hittade till avgångsterminalen. Det visade sig att man var tvungen att gå ut ur byggnaden för att sedan gå in i den andra terminalen. Okej, tänkte vi och tog med bagaget och travade ut ur ankomstterminalen.

Svedande hetta slog hårt när vi klev ut genom dörrarna. Jag som hade åkt i mina jeans i tro om att Jammu kanske låg på liknande höjd som Leh blev otrevligt överraskad av den 32 gradiga, stilla värmen. Vi tog oss an den kraft vi hade och tog oss mot avgångsterminalen.
Här blev vi stoppade av militärer som förklarade att vi inte fick gå in i terminalen ännu och bad oss att vänta på de nära placerade bänkarna. Vi satte oss ner och under de 50 minuterna som vi satt där i hettan så fick jag underhålla mig med att räkna myror på marken och flugor på min kropp. Det var allt man kunde göra för att få tankarna bort från värmen. Jag kände hela tiden svett rinna nerför ryggen, benen, armarna. Det lilla myggmedel som man hade på sig var sedan länge bortspolat av den forsande svetten.

Efter mycket om och men så fick vi gå in och vi letade snabbt upp den beryktade Snack baren som vi läst om på en skylt utanför. Ja, här kunde man köpa läsk och Indiska äckliga smöriga bakelser som legat i ett värmeskåp i vad som skulle kunna vara en evighet. Jag beställde en Fanta och en sådan där bakelse. Min sambo tog en bakelse och någon annan sorts dryck…

Efter två tuggor av bakelsen så var det klart att jag inte skulle få i mig mer. Jag var lite orolig över att bli dålig igen och dessutom så smakade den äckligt stark och torr. Tja, man kanske får någon frukost på denna flygning.

En timme senare så var vi ombord på detta billiga budgetflyg. Efter en stund i luften så blev jag på glatt humör när våra misstankar blev bekräftade och en av flygvärdinnorna drog fram en vagn med någon slags macka.

Vi köpte varsin och de kostade sjukt mycket i Indiska pengar. I svenska pengar så kostade de typ 12 SEK per macka. Mackan var nog en av de äckligaste jag någonsin ätit. Den innehöll gurka och ett stort salladsblad och vad som uppfattades som mjukost. Jag tror att det var en skiva ost som smält i den påtryckande värmen men jag vet inte fullt ut om det var så.

När vi kom fram så snackade vi om att direkt åka till busstationen och köpa biljetter för att sedan köpa någon sorts frukt som vi kunde ha på bussresan.

När vi kom fram till busstationen så flög det fram en massa taxichaufförer och yrade om att vägen var stängd så det gick inte att åka deluxbuss. Bara standardbuss gick och var tvungna att köra en omväg vilket skulle ta 10 timmar.
Vi rörde oss framåt och en efter en så kom det fram Indier med samma historia. Det fick mig att misstänka en viss sanning i det hela.
Min sambo köpte inte det utan ringde istället till kontoret hemma på gården för att få bekräftat. De hade inte hört något om någon stängd väg men kunde heller inte avgöra om det var sanning eller ej.

Vi fick direktion mot en busskassa och började ta oss dit till fots. Flera taxichaufförer anslöt sig och försökte övertala oss att ta taxi istället. Jag frågade vad det skulle kosta och de besvarade min förfrågan med en summa motsvarande 800 svenska kronor.

Vi fortsatte dock vidare till bussen och blev avbrutna igen utanför bussen av en Indier som frågade vart vi skulle. Dehra Dun förklarade jag och han svarade med att han hade en taxi och vi kunde dela med tre andra Indiska killar i 20-årsåldern. Det skulle kosta oss 40 SEK per person vilket lät sjukt lite och min sambo blev direkt väldigt obekväm av erbjudandet. Jag fick dock en känsla av att det kanske var på riktigt och försöka analysera de olika inblandade personernas bekantskap till varandra. Det kändes inte som att de Indiska killarna kände till mannen som styrde i det hela.
Plötsligt så for han iväg och vinkade till oss att vi skulle följa med. De Indiska killarna följde efter med en rätt förvånad blick och jag övertalade min sambo till att vi i alla fall kunde gå med och kolla.

Efter att ha gått hela vägen tillbaka så ledde han oss runt hörnet och bad oss att invänta vår taxi. Vi frågade lite försiktigt vad de andra killarna tyckte om priset och en kille lugnade oss med att det var en svarttaxi och att de åkt sådana förut utan problem.

Jag konfronterade mannen som styrde i det hela med en undran kring vilken sorts bil vi skulle få åka i. De pekade ner mot en bil som stod längre ner och jag försökte att granska om det fanns plats för 5 passagerare utan att behöva trängas.

Mitt i mina funderingar så kom vår chaufför körandes från runt hörnet i en grå jeep. Allting gick så snabbt att jag inte hann kommentera storleken på bilen utan istället så placerade jag mig i mitten av baksätet. Min sambo hoppade in till höger om mig och de andra placerade vårt bagage i baksätet där det även fanns en extra stol till en av killarna. En annan kille hoppade in till vänster om mig och den sista killen satte sig framme i passagerarstolen.
Okej, tänkte jag för mig själv. Det blir väl inte den bekvämaste turen men vi kommer i alla fall hem innan midnatt.
Plötsligt så slits dörren till vänster om mig upp och ytterligare en kille ska in i baksätet. Jag blev direkt väldigt inställd på att blåsa av det hela men samtidigt så ville jag inte sitta på den där äckliga bussen i 10 timmar. Killen som hoppade in var vår extra chaufför som skulle köra sista sträckan. Okej, det är väl bra om han är med kan man tänka sig...

Vi lämnade busstationen och började röra oss mot Dehra Dun. Delhi är så otroligt stort att det tog nästan två timmar att ta sig ut ur staden. Det stämde mycket väl att vägarna var avstängda då det var en massiv marsch av Shiva dyrkare som vandrade gatorna. De skulle tydligen bära vatten ifrån Ganges till något Shiva tempel på andra sidan av landet. På vägen hem mötte vi tusentals människor vandrandes, dansandes och sjungandes i full orange utstyrsel. Det hela var rätt imponerande men ganska tröttsamt efter ett tag. Som ett resultat av deras vandring så fick all trafik trivas på en och samma sida av vägen vilket bidrog till att man ständigt var i riskzonen av att frontalkrocka med någon från andra hållet.

Efter ungefär en halvtimme så började min sambo även att slappna av då vi inte hade blivit rånade ännu. Killarna verkade seriösa och berättade att de skulle till en kompis årsdagsfest eller något liknande i närheten av Dehra Dun. De två killarna bredvid mig blev lite trötta av att sitta och trängas och fick istället idén att slänga upp mitt och Jennys bagage på taket. Jag var hyfsat nervös efter att ha bekräftat deras lilla knutna band mellan de tre olika väskorna. Jag kunde fästa Jennys största ryggsäck till räcket men fick i slutänden lita på Indiernas knytning. De försökte lugna mig med att de alltid knyter på detta sätt och aldrig tappat ett bagage på vägen.
Jag hade dock lite svårt att koppla av under de kommande timmarna av resan…

Efter fyra timmar så blev vi stoppade av en militärpost. Något orolig över att vi valt att ta oss via svarttaxi så satt vi kvar i bilen medan de andra killarna gick ut för att snacka med killen som vinkade in oss. Efter några minuter kom en av killarna tillbaka och hämtade 500 rupier ur sin plånbok. Korruption är tydligen lika vanligt som att möta en ko på vägen i detta land.

Efter ytterligare 10 minuter så kom alla tillbaka och vi frågade vad föregick. Det visade sig att killen som vinkat in oss hade tagit in dem i ett av militärtälten och frågat varför två vita människor reser med ett gäng Indier. De var oroliga över vem som skulle ansvara för oss om något skulle hända. Det hela kändes lite roligt i slutänden och innan vi tog an vägen igen så hittade killarna några vildväxande marijana plantor vid vägen. Något lyckliga över sin upptäckt så kan jag tänka mig att de plockade på sig lite innan vi alla var tillbaka i bilen och på väg mot Dehra Dun åter igen.

En timme senare så hamnade vi i samma historia igen. Vi blev avledda från vägen av några militära figurer vid en vägpost. Min sambo började nu få lite panik men jag hade börjat få den Indiska känslan av att allting löser sig på något sätt.
Den här gången visade det sig att killen som stoppat oss ville ha 10 rupier i någon sorts vägtull. 10 rupier är typ 1,5 SEK och alla skrattade åt det hela medan vi körde ut ifrån avfarten.

Ganska snart så började det regna och de Indiska killarna var direkt ute och plockade ner vårt bagage och trycke in i bilen med killen i bagageutrymmet. Nu kunde jag koppla av igen.
Strax därefter var vi framme vid den destinationen som de andra killarna skulle hoppa av. Nu hade det blivit mörkt och plötsligt så var jag och min sambo själva i bilen med de två Indiska chaufförerna som fortfarande inte hade sagt ett ord i engelska. Min sambo var helt slut och somnade i mitt knä vilket gjorde mig lite mer ängslig. En av de två männen verkade kunna väldigt usel engelska och försökte fråga mig saker längs vägen och jag satt upprepandes och försökte få fram vart vi ville åka.
Slutligen så lyckades de hitta vägen och efter kanske 1,5 timme så var vi hemma igen. Killarna hade kört oss 30 mil under 8 timmar för 80 SEK vilket kändes som att det absolut inte kunde gå jämt ut med bensinförbrukning. Särskilt inte med sättet de kör och alla bergsvägar som de klättrat uppför med bilen. Vi gav dem 140 SEK som tack för att de körde oss hela vägen till dörren och för själva upplevelsen och därefter var det bara att kliva in till den färdiga maten som väntade på bordet...

Denna natt sov vi väldigt gott…

På morgonen så gick vi ut och satte oss i trädgården för att beundra utsikten en sista gång innan frukosten. Vi var lite bekymrade kring frukosten men det visade sig vara okej utbud av omelett, rostat bröd och Indisk fil.

Därefter så bar det av för att besöka en mycket gammal och känd Gompa (buddistiskt tempel). Gompan låg väldigt högt upp på berget så vi fick först åka upp för en lång slingrande bergsväg. När vägen tog slut så väntade en långe serie av trappor för att bära oss sista biten.
Vi vandrade uppåt och uppåt en bra bit innan vi plötsligt kunde se templet under oss. Vi hade vandrat fel och gått för långt. På den här höjden så var det inte roligt så vi satte oss på marken för att ta igen oss.
Efter fem minuters vila så tog vi oss ner igen och hittade den rätta vägen.

Templet bestod av en större bönesal samt en mindre lokal där de lagrade olika offerobjekt och gudastatyer. Hela området var väldigt fint med otrolig utsikt över hela dalen.

Därefter så var det den långa bilresan hem. Resan hem var inte riktigt en så dramatisk upplevelse som den första bilresan. Nu när man hade sett bergen och de olika byarna så var man lite mer avkopplad i jeepen och min sambo lyckades till och med somna till en stund.

Efter att vi passerad det högsta passet på vägen tillbaka så möttes vi av en stark påminnelse på hur pass dålig vägarna här är. En av militärbussarna hade kört av vägen och slungats nerför bergskanten. Den hade dock fastnat mot ett större klippblock men ändå fallit en 50-60 meter och jag tror knappast att någon klarat sig oskadd. Det hela fick en att känna sig lite orolig men med tanke på att vi bara hade 40 minuter kvar av resan så gick det att förbise ganska lätt. Hade vi möts av detta på den första åkturen så vet jag inte hur jag hade tagit det…

När vi kom tillbaka så skulle vi leta upp en resebyrå och boka en flygresa hem inför söndagen. Vi hade snackat lite om att åka jeep hela vägen hem då de säger att omgivningen är otroligt vacker men resan skulle i så fall innebära två övernattningar och typ 30 timmar i en jeep. Eftersom vi kände att 5 timmar i en jeep var rätt tungt så gick vi över till att tänka flyg. Dessutom så hade jag känt av lite problem med magen under resan så det var inget som gav några positiva poäng för aktiviteten.

När vi skulle boka vår flygresa så blev vi snopet upplysta om att det inte fanns några flyg förrän på tisdagen. Jenny hade lite arbete kvar att lösa den sista veckan så hon var tvungen att vara tillbaka på måndagen så det gick inte. En nödlösning var att vi skulle åka under morgondagen klockan 07 med flyg till Jammu och därifrån flyg till Delhi. Hur vi skulle ta oss från Delhi hade vi inte löst riktigt och man måste tydligen boka tågbiljetten i förväg för att komma med. Det skulle gå att köpa en biljett på tågstationen men min erfarenhet av tågstationen är knappast positiv och med tanke på att Indier inte klarar av att stå i kö så kändes det lite riskabelt då vi hade kort tid på oss att hinna med tåget.

Jag röstade för att vi tog en deluxbuss till Dehra Dun. Det skulle ta 7 timmar och kosta typ 40 SEK. Jenny höll med om att det kanske skulle funka och vi låste in oss på den idén och bokade våra väldigt dyra flygbiljetter hem.

Vi började med att äta frukost på vårat hotells restaurang. Hotellet, kan jag för övrigt berätta, sköts av en lokal familj som ursprungligen haft ett gästhus de hyrt ut till turister. Ungefär 20 år senare så har de byggt upp en helt ny hotellbyggnad och alla i familjen jobbar med att få gästerna att känna sig välkomna. Och de är duktiga på det…

Killen som skötte restaurangen verkade jobba mellan 04:30 till 22:00 och var alltid framme och frågade om man ville ha något. Menyerna här i Ladak (och även i övriga Indien) är helt sjuka. Man får en 10-sidors manual över maträtter ifrån Italien, Indien, Kina, Europa, Israel, Japan och oftast även Tibet. Man skulle kunna äta en ny rätt varje dag och ändå besöka samma restaurang dagligen i över två månader.

Till frukost så beställde jag en Mango milkshake och en omelett med blandade ostsorter och tomat och lök. Det var helt sjukt gott och gick loss på typ 10 SEK.

Efter det så var det direkt ut till vägen där vår privata jeep stod och väntade med chaufför. Ingen annan hade nappat vilket jag var otroligt nöjd över. En bit senare på resan så skulle även min sambo få komma att känna lycka över detta.

Vi for iväg mot Himalayas mer ödeslagda trakter på slingrande vägar uppför berget. I början så kändes det hela mest väldigt skönt att bara sitta i jeepen och koppla av. Min sambo hade tänkt sova en stund under resan, något som inte visade sig vara helt lätt. Ungefär 30 minuter in i resan så var vi upp på höga, smala bergsvägar med en säker död till synes 40 cm till sidan om bilen i form av en brant och stenig bergskant. Av något skäl så lär man sig att lite blint på de Indiska förarna. De är uppvuxna i dessa områden och har inte samma höjdkänsla som man själv har när man studsar fram på ojämn grusgång längs bergskanten. På vägen upp hamnade vi bakom en konvoj av militärlastbilar men det hindrade inte vår chaufför. En efter en passerade han dessa lastbilar på utsidan av vägen och varje gång satt man på helspänn och väntade sig en flygtur utför kanten. Detta hände dock aldrig men jag var lite uppskrämd efter att ha hört skräckhistorier om bussresor i de Indiska bergen. Inga fler bussar i bergen för min del, den saken är säker...

Khardung La – Världens högsta motorfordonspass

Efter en halvtimma till så var vi uppe på Khardung La, världens högsta motorfordonspass på 5365 meter. Här klev vi ut ur bilen för att stiga in i ett vinterlandskap med snö och is kring vägen. Det fanns några toaletter och en liten restaurang samt en suvenirbutik och lite små bodar för de lokala personerna som jobbade med de små butikerna.
Jag tyckte det var väldigt skönt med den tunna och svala luften. Min sambo frös så hon fick kasta på sig en tröja och en sjal över huvudet.
Jag gick in och köpte en t-shirt som bevis för min korta vistelse här på toppen och sedan for vi vidare nerför andra sidan berget.

Här möttes vi av den absolut värsta väg vi åkt på än så länge…
Längs vägen kunde man bevittna ett par års gammal jeep som till synes hade vältrat över kanten och fått en oönskad massage av de skarpa stenklipporna. Vår chaufför bara tittade bakåt och log… Hmm, kanske var jeepen placerad där för att jäklas med turisterna eller så var det hela väldigt verkligt.

Efter ytterligare någon timma så kom vi ner till en dal med grönska. Här igenom rann en flod och dalens grönska var fylld med vilt gående jakar och åsnor. Vi stannade en sväng på en plats som hade en utmärkt rund scen för Dalai Lamas besök i dalen. Vi tog några bilder på de betandes jakarna och fick även ta del av ett möte med någon sorts ökenråtta eller rävliknande djur. En militärjeep hade även stannat här för att ta kort på Dalai Lama scenen. De fick syn på oss och bad att vi deltog i fotona. Efter typ 10 kort senare (inklusive en posering vid deras jeep) så for de vidare och vi skrattade lite åt situationen. Sen tog vi efter deras rutt vidare genom dalen.

Hela dalen var en otrolig upplevelse och skiftade hela tiden mellan vita, svarta och röda berg. Likadant skiftade det ifrån totalt ödelagd bergsmark till små gröna odlingssamhällen mitt bland klipporna. Den lokala befolkningen har på något sätt lyckats fånga upp rinnande vatten från de smältande snöklädda bergstopparna och sedan via akveduktsystem byggt styrande kanaler som levererar vatten till deras bostäder. Det hela är väldigt imponerande och i grönskan så kan man inte skymta minsta lilla torka.

Mot slutet så kom vi fram till en bredare dal där en större flod rann fram för att sedan plötsligt bytas ut mot total grönska och ytterligare lite senare stora vita och grå sanddyner. Vi åkte vidare till vårt hotell som låg mitt inne i en "by" fylld av träd och buskar. Hotellet i sig självt var väldigt fint och bara något år gammalt. Det ägdes av en Ladakisk familj och sköttes av en grupp män ifrån Nepal.
Trädgården var väldigt välskött och bjöd på stora fina aprikos- och äppelträd samt blomstrande rabatter i olika färger. Som en ridå runt hela området sträckte sig bergstoppar i olika mönster. Vi kunde se en bergskant som låg på gränsen till Pakistan som bara var 12 mil ifrån där i bodde. Området var dock tätt bebott av militära styrkor så man kunde känna sig rätt säker, och det fanns inga kända oroligheter i området.

Efter att vi slagit oss ner och fått vår lunch (vilket var överkryddat av koriander, som jag bara råkar hata) så körde vår chaufför oss till sanddynerna där det väntade en kamelrutt runt på sanddynerna. Tyvärr så visade det sig att kamelridandet var av typen safari så vi fick sitta på varsin kamel som sedan leddes runt till fots i de isolerade sanddynerna. Det hela var trevligt men jag hade hoppats på att få rida fritt på en kamel.

Vi tog den kortare turen på 30 minuter och det hela var rätt avslappnat och lugnt. Efter vår ridtur ville jag gå en sväng över området som gav känslan av en mindre savann. Jag hade spanat in en samling getter längre bort som jag ville gå och ta ett kort på. Det visade sig vara pashmina getter som tydligen är ursprunget till någon sorts fint tygmaterial.

När vi gick närmare för att ta kortet så fick plötsligt flocken för sig att förflytta sig i vår riktning. Plötsligt var vi omringade av hundratals bräkande lamm och getter men de var snälla och det hela var bara en rolig händelse.

Efter detta så åkte vi till hotellet där vi tog en lugn liten tupplur och sedan åt middag och hoppade i säng. Jag sov dock på golvet pga. av det att sängarna i Indien är 180 cm långa och sedan skarpt bryts av en träskiva vilket gör att jag inte kan ligga raklång i dem. Golvet är för övrigt nästan mjukare än sängarna så det gick bra.

Tisdagen bestod mest av shopping i Ladak. Jag fick för mig att köpa lite små suvenirer till familjen därhemma så vi tog en sväng runt den långa handelsgatan och besökte de små butikerna och stånden som fyllde gatorna.

Efter vår stadsvandring så besökte vi kusinen som hade en "äventyrsbyrå" där vi bokade upp oss på en tvådagars utflykt till dalen Numbra. Vi hade hört en del om Numbra från mannen, som ägde restaurangen i Rajpur, som varit där och jag hade även läst på lite via nätet. För att ta sig genom dalen så måste man åka jeep i en 5-timmars tur där man bland annat passerar världens högsta motorfordonsburna väg på 5365 meters höjd. Bara en sådan sak lockade till resan...

Det hela kostade 5500 rupier (typ 800 SEK) och man kunde dela jeepen med några andra för att få ner kostnaden. Jag tyckte dock att vi skulle satsa på en egen jeep men vi la det på kusinen att försöka fixa några till att dela jeepen med om de kunde.

Efter det så tog vi en taxi upp till en buddistisk Gompa (offerplats/böneplats) som låg en bit över staden på en sorts klippa. Därifrån hade man utsikt över nästan hela Leh och vi tog några fina bilder över den gröna staden. Inne i Gompan så satt en buddistisk munk som välkomnade oss in i det huvudsakliga rummet. Gompas är typiskt utrustade med skrifter och målningar på väggarna. Man har en eller flera inglasade gud- eller kungastatyer samt bilder på Dalai Lama eller någon annan stor buddistisk ikon. De är ofta hundratals år gamla och väldigt mysiga.

För att få besöka så måste man ta av sig skorna innan man kliver in. Man får inte heller ta kort med blixt eller filma i lokalen.

Efter det så åt vi på en italiensk takrestaurang och sedan tog vi oss hem för att sova ut inför resan under morgondagen.

Idag var det starten på vår semester på semestern. Vi klev upp runt klockan 03:15 och en kvart senare så var vi i taxin på väg till flygplatsen. Vårt flyg skulle gå klockan 05:40 och vi hade blivit ombedda att vara på flygplatsen två timmar innan för incheckning.

Flygplatserna i Indien är rätt lustiga – givetvis. Först så får man köra sitt bagage genom en säkerhetskontroll. Efter det så sätter de på en liten plastremsa runt bagaget och då anses det som säkert. Det går dock väldigt lätt att ändå öppna bagaget och lägga i eller ta ur saker. Sen är det viktigt att man även kör sitt handbagage genom kontrollen.
Handbagaget måste man sedan kontrollera vid ytterligare två kontroller… Ja, typiskt Indien. De verkar se till att alla har att göra hela tiden. Skulle de försöka förbättra sina rutiner så skulle säkert 70% av de anställda vara utan jobb.

Säkerhetskontrollen gick bra och inom kort så satt vi och inväntade påstigning på flyget. Vi fick kliva på och flyget var ungefär halvtomt vilket var en lättnad då man tröttnat något på att resa med alla dessa tokiga Indier som inte förstår vett eller etikett. Jag fick en fönsterplats vilket jag var mycket nöjd med. Enligt vår guidebok så skulle flygningen vara en "hårresande" upplevelse då man måste flyga in mellan bergstopparna och landa i en dal mitt i det absoluta Himalaya. Nu visade det sig kanske inte vara så hårresande, men det var ändå väldigt häftigt att uppleva utsikten från planet. Jag tog några bilder vilket det sedan visade sig att man inte fick göra ifrån planet. När vi flög över staden Leh, som var vår destination, så såg det hela väldigt litet ut. Men mitt första intryck av staden var av imponerande karaktär då de på något sätt lyckats skapa en klargrönt litet idyll mitt i denna torra, ödelagda bergsmiljö.

Vi landade på den lilla flygplatsen som var fylld med militära styrkor. Ladak ligger i delstaten Jammu / Kashmir vilket gränsar till Pakistan så det var en del militära aktiviteter här uppe. Dock inget att känna oro för i Ladak då de närliggande bergen skyddar väl och gör det nästan omöjligt att anföra en militär attack inom området.

Vi fick kliva på en liten trång buss som körde oss ungefär 100 meter till ankomsthallen på flygplatsen. Här fick vi registrera oss då de gärna vill ha koll på alla utlänningar i området. Allt skulle registreras i form av ens yrka, nationalitet, adress, nummer på visum, nummer på pass, vart man tänkte bo, när man tänkte åka hem och så vidare...

Efter att vi skrivit in oss så väntade vår transfer till hotellet. Vi klev ut och det var Svensk sen augustivärme utanför. Väldigt skönt och den svalkande vinden kändes otroligt välkommande. Vi var inte längre klibbiga utan allt kändes otroligt skönt. Vi fick åka en 15-minuters tur mot vårat hotell. Vi klev av vid vägen och fick följa vår guide genom ett smalt system av lerförstärkta stenmurar med rinnande vatten i en sidoliggande kanal. Helt plötsligt så kändes det inte som Indien längre. Känslan som slog mig var just nu Grekland. Små gränder med rinnande vatten, grönska som dominerade utsikten med de höga bergen överallt omkring oss och vita stenhus med tibetansk träarkitektur gav intrycket av ett riktigt sommarparadis. En idyll i mitten av Himalaya…

På vägen till hotellet så slogs man av den kraftiga känslan av AMS. AMS står för Akut Höjd Sjukdom kan man säga. Vi var plötsligt 3000 meter högre och det kändes. Varje steg man tog kändes tungt och man kände sig yr och lite förvirrad. Jag hade lite svårare med att andas avkopplat vid promenerande men inte så att det kändes allvarligt. Utsikten tog över det mesta av de negativa symtomen men vi hade blivit informerade om att vila hela första dagen för att kroppen skulle kunna anpassa sig till det höga klimatet. Min sambo verkade ha mest problem med förvirring och skallvärk.

Vi stannade på hotellet fram till runt klockan 14 och sedan gick vi upp till staden för att käka något. Staden Leh var ett riktigt turisthak. Överallt såg man västerlänningar, övergripandes tyskar, österrikare och fransmän. Det fanns några Indiska försäljare och tiggare som märktes tydligt tack vare deras påträngande försök att få tag i ens pengar men mestadels så mötte man den tibetanska och ladakiska befolkningen. Tibetanerna är väldigt trevliga och inte alls påträngande. Indierna är dock totala idioter. Bara en sådan sak som att stå i kö klarar de inte av. Min sambo skulle ta ut pengar i en bankomat och ungefär 10 personer står i kö med henne. Då kommer en indier från andra hållet och går och ställer sig jämte den första personen. Man blir så jävla förbannad men det är inget att brusa upp sig över då de inte förstår att de gjort något fel. De är vana med sitt primitiva kaotiska system.

Efter en sväng på staden så försökte vi hitta tillbaka till hotellet men tog en sväng ner på fel gata och fick istället gå en bra bit innan vi hittade en liten murad stig över de mellanliggande fälten och odlingsplatserna.
Denna natt sov vi väldigt bra i de sköna mjuka sängarna. Ja, för en gång skull så kändes det inte som att man sov på ett skrivbord…

Idag så hade vi föreställt oss en riktig helvetesdag i Delhi. Det hela började med en 8-timmars tågresa från Dehra Dun till Delhi. Tåget hade en planerad ankomst i Delhi runt klockan 11 och jag hade tagit upp idén av att besöka Delhi Zoo. Vi hade hört att Delhi Zoo var ganska värdelöst men efter att jag råkade kolla lite på nätet och upptäckte att de hade levande flodhästar där så var besöket ett måste för mig. Jag älskar flodhästar...

Vi visste dock att Zoo parken stängde klockan 16 och vi ville inte släpa med oss väskorna under besöket så vi hade lite saker att lösa på vägen. När vi kom fram så var vi utsvultna av att inte käkat något under hela förmiddagen. Min sambo ville stanna och käka någonstans men jag var beredd att svälta om så tvungen för att få se mina älskade djur.

Jag tror att min sambo fick i sig några bananer och vi lyckades sedan ta oss till ett hotell som hon kände till där vi kunde slänga av oss våra väskor för några timmar. Sedan väntade en riktig idiotjakt efter Delhi Zoo.

Klockan var väl ungefär 13 när vi fick tag i vår första rickshaw. Jag ville helst åka rickshaw då det dels var billigare men även mycket mysigare och framför allt mer fläktande i den stekande Delhi hettan. Jag lyckades spana in en termometer som indikerade 34 graders hetta.

- "To Delhi Zoo." Förklarade vi för chauffören.
- "Zoo?"
Mannen såg väldigt frågande ut. Jag försökte få honom att förstå genom att beskriva en park med djur men det hjälpte oss inte.
Efter att ha fått ungefär samma svar ifrån tre andra chaufförer så började vi bli lite skeptiska.
Vår guidebok hade inte nämnt något om djurparken vilket fick en att misstänka att den kanske inte existerade. Jag hade besökt deras hemsida men det var ju inte mycket till garanti för att parken ännu var i bruk.
Vi letade upp parken på kartan och fick en chaufför att köra oss till det närliggande området i alla fall.

Framme vid området så frågade vår chaufför sig omkring hos alla vi mötte på vägen. Alla är väldigt hjälpsamma vid en sådan situation men ingen visste ändå vart denna djurpark låg.
Efter några stopp så verkade vår chaufför veta vart vi skulle. Efter 10 minuter så släppte han av oss vid någon sorts kulturmuseum. Fullt medvetandes om att vi var fel så hoppade vi ändå av och bestämde oss för att försöka med en annan rickshaw. Efter ett par diskussioner med några chaufförer så hittade vi en kille som verkade fatta vart vi ville åka.
Ironiskt nog så hade vi åkt förbi Delhi Zoo så vi fick åka tillbaka en fem minuter innan vi till slut hittade fram.

När vi kom in på området så möttes vi av en kille som frågade oss vart vi ville gå. Det verkade som att vägen delade sig till antingen zoo parken eller en sorts botanisk trädgård. Jag förklarade att vi ville se flodhästar och han visade oss vart vi skulle gå.

Indien har ett väldigt onödigt krångligt system när det gäller biljetthantering. Man måste först stå i en lång kö för att få tag i en biljett. Efter det så måste man stå i en lika lång kö för att gå in på området.

När vi kom in så hamnade vi i en stor flock av Indier. Det fanns inte ett spår av vita människor och det märktes med alla stirrande Indier som betedde sig som om vi borde sitta i en egen bur i parken. Om man var utlänning så kostade inträdet lite mer men å andra sidan så fick man en karta över parken. Klockan var lite över 14 och vi hade mindre än två timmar på oss att kamma området. Det fanns markerade pilar på marken som förklarade hur man kunde följa dessa för att besöka den övergripande delen av parken på bara två timmar.
Indierna verkar följa detta på blodigt allvar då vi var de enda som gick emot pilarna för att direkt komma till området med flodhästarna. Jag vet inte om det bidrog till några fler blickar men vissa höll på att gå in i stolar och träd när de passerade oss med vidöppna ögon.
Efter ett tag så märkte jag att vi hade två yngre indiska killar bakom oss som också gick mot strömmen. Efter lite vilseledande manövrar så var det klart att de följde efter oss som apor på en klase bananer. Något irriterad så konfronterade jag dem och de verkade totalt hjärndöda och bara stod och stirrade på oss. Då vi båda var rätt trötta från resan och de 34 jävla graderna av hetta så var vi rätt trötta på dessa Indier som följer efter en och hela tiden stirrar på en.

Lite senare så hade vi gått i omvägar och missat flodhästområdet. Vi gick förbi ett område som skulle vara bebott av afrikanska elefanter men det var tomt. Det hela fick mig att misstänka att det kanske inte fanns några flodhästar.

Efter lite studerande av kartan så lyckades jag positionera oss i parken och vi satte fart i en riktning som kändes rätt.
Vi kom fram till en stor inhägnad med en massa Indier uppradade kring kanten så det kändes som att vad det än var så var det något värt att kolla på.
Med ett par tunga steg så klev vi upp mot kanten och på andra sidan kunde vi skåda två väldigt stabila flodhästar som stod och åt mat vid en stenmur. Inhägnaden var ganska stor och hade en bred och till synes ganska djup pool som de kunde simma runt i och även gömma sig i. Runt om så sprang apor omkring och försökte stjäla av maten som låg framme men flodhästarna verkade inte bry sig så mycket. Lite tråkigt då jag skulle vilja se den där beryktade aggressiviteten hos djursläktet.
Plötsligt så började en av de stora bestarna röra på sig och det visade sig att de hade en unge tillsammans som låg emellan de två föräldrarna.
Vi stod kvar en stund och efter några minuter så började de knuffa på ungen för att han skulle röra på sig lite. Mamman och ungen tog en liten simtur precis framför oss vilket var väldigt häftigt att se.
Vi blev säkert kvar här i minst 20 minuter pga. min fascination kring dessa djur och upplevelsen var väldigt mycket värd den tryckande hettan mitt i Delhi.

Efter att vi var nöjda och jag tagit typ 100 kort på dessa djur så bestämde vi oss för att röra oss mot utgången och hitta något att äta. Vi hade båda skallvärk ifrån hettan och bristen på näring så vi slog oss ner på en bänk och började leta i vår guidebok efter en rekommenderad restaurang. Vi beslöt oss för en restaurang som hette Baci och skulle ligga i närheten.

Vi hoppade på en Auto som tog oss till kvarteret. När vi klev ut så blev vi lite fundersamma. Området såg ut som ett riktigt slumområde och vi tog ett varv runt för att leta efter restaurangen som vi läst skulle vara bra.
I ett av hörnen av kvarteret så lyckades Jenny få syn på en liten skylt där det stod Baci. Vi skyndade på och klev in i värsta stockholmscafé atmosfären. Det var AC i lokalen så det sjönk typ 15-20 grader bara man klev in för dörren.

Vi möttes upp av en servitris som frågade vad vi var ute efter. Vi förklarade att vi ville äta och hon krossade våra förfrågningar med att förklara att vi var emellan lunch och middag och att de endast serverade snacks just nu.

Fan, tänkte vi och var beredda på att jaga vidare efter mat men servitrisen råkade nämna pizza bland de olika snacksen. Vi fick sätta oss och kolla på menyn och var överlyckliga över vad som erbjöds…
Min sambo fastnade för en panini och själv så hittade jag en Baci burgare som serverades grillad med bacon. Fråga mig inte vart baconet kom ifrån...
Servitrisen var direkt inställd på att jag ville ha öl, vilket i för sig skulle vara gott till burgaren, men jag fick tacka nej då en öl förmodligen skulle ge mig en snabb fjortisfylla i detta heta klimat.

Baci burgaren var super god och kryddad för en Indier så det gick åt några glas cola för att få ner den. När vi fick räkningen så var vi nästan chockade. Vår eftermiddags snack kostade lika mycket som vi betalar för 4 Indiska middagar. I svenska pengar så handlade det totalt om 180 SEK och målet hade kanske kostat dubbelt så mycket i Sverige. Det var tydligt att detta ställe var som gjort för västerlänningar.

Efteråt var vi båda mätta och belåtna och bestämde oss för att hämta våra väskor och ta oss till vårt hotell. Ett steg ut genom dörren och värmen steg 15 grader och slog en hårt som en kraftig baksmälla. Man hade glömt hur varmt det var ute. Det tog inte många sekunder innan svetten dröp och rann ner för ansiktet.
Vi hittade en Auto och förklarade vart vi ville åka. Han ville ha typ 30 SEK för att ta oss, vilket kan ses som mycket men med tanke på att han skulle behöva köra oss någon mil i sin lilla mopedtaxi så tyckte jag det var klart värt det. Vi hoppade in och kanske en timme senare så var vi framme vid vårat hotell.
Min idé om att lägga 45 SEK mer för att få ett AC rum visade sig vara lysande då vårt rum var väldigt svalt och skönt. Enda problemet med AC enheten var att den riktade luftströmmen rakt ner i sängen där jag låg. Man kunde ställa om riktningen med en fjärrkontroll men varje gång som strömmen gått och kommit tillbaka så ställde den in sig på sin ursprungsposition, vilket givetvis var rakt ner på mig och med tanke på att strömmen går varannan timme så kan detta ses som något jobbigt.

Idag var det sista dagen innan vår resa till Ladak. Vi hade bokat flyg från Delhi som gick klockan 05:40 på måndag morgon. Flygresan skulle ta ungefär en timme. Problemet är alltid hur man ska ta sig till Delhi. Vi hade löst detta med ett bokat tåg som avgick runt klockan 05 på söndag morgon.

Idag så var det tibetansk helgdag. Alla tibetaner stannar hemma och ber böner vilket innebar att det var väldigt tomt här hemma på gården. Jag lånade nyckeln till kontoret som ligger i ett litet hus på gården och satte mig där för att använda datorn lite.

Jag gick ut för att ta lite luft och märkte hur något landade jämte mig på marken. Något medveten om vad jag skulle bemötas av så vände jag mig sakta om och på taket, ungefär 2 meter, bakom mig satt en stor alfahanne till apa. Så fort den fick ögonkontakt med mig så ruggade den till i en möjligtvis hotande position. Jag som slogs av en mindre adrenalinliknande chock försökte snabbt hitta rätt beteende för situationen. Normalt så är det en massa trädgårdsskötare som går och kastar sten på aporna för att hålla dem borta men idag var det totalt tyst på hela gården. Jag slängde mig ner mot marken för att riva tag i en näve sten och apan fick nys om mina handlingar. Den for snabbt runt hörnet av byggnaden och jag for efter bara för att bemötas av en större samling apor. Fyra stycken apor satt på marken och såg totalt förvånade ut när jag kom sladdandes i grusgången. Jag stannade upp för att avläsa situationen men i mitt överraskande moment så hade jag lyckats skrämma upp dem och de for alla över muren in i växtligheten. Något upprörd och chockad så gick jag tillbaka in och lugnade ner mig...

Apor...