Vi tog oss upp runt klockan 05 och sedan var det direkt iväg till flygplatsen. Vi hoppade över frukosten på hotellet då vi ville sova så länge vi kunde och vi hade fått frukost på resan till Leh.

Nere på flygplatsen i Leh var det hyfsat oproblematiskt. Det var ett gäng tyskar i grupp på 12 äldre kvinnor som var väldigt krångliga och tjafsiga. Lyckligtvis så delar de upp kön på män och kvinnor så min sambo fick ta de flesta striderna med denna grupp. Vi hade blivit tillsagda att man kunde få ha med dator och kamera i handbagaget men absolut inte några batterier. Det hela kändes lite krångligt så jag la ner hela min kamera i mitt bagage som jag skulle checka in.

Väl på flyget så var det valfri placering. Vi satte oss vid en av fönsterplatserna då vi misstänkte att utsikten skulle vara minst lika imponerande som vid flygningen hit. Ganska snart kom en kille och frågade efter oss två. Han bad oss följa med honom fram i planet och min sambo blev direkt ganska orolig. Jag kan erkänna att det hela kändes lite olustigt. Väl framme så förklarade han att vi skulle sitta i företagsklass på flyget och vi blev inbjudna till två väldigt breda och sköna flygstolar.
Inte dåligt, tänkte vi när vi blev bjudna på en välkomstdryck. Det fanns tre glas att välja på; kokosnötsjuice, vatten och söt lime. Jag tog den enda drycken som var gulaktig i tro om att det kanske var kokosnötsjuice. Jenny satsade på vad hon trodde var lime men fick istället kokosnötsjuicen medan jag lyckades få limedrycken. Min dricka smakade mest sött medan min sambos dricka tydligen var skitäcklig.

Sedan var vi påväg mot Jammu, där vi hade blivit tillsagda att inte lämna flygplatsen pga utegångsförbud. Situationen var tydligen lite spänd där just nu. Givetvis fick vi inte någon frukost på planet och tänkte att vi kunde ta det när vi kom fram till flygplatsen i Jammu.

Vi landade i Jammu och fick åka den lilla bussen 50 meter in till ankomstterminalen. Här inväntade vårt bagage, vilket är en annan lustig upplevelse. Nej, inte lustig utan jävligt irriterande vill jag mena… Alla indier gick och hämtar varsin bagagevagn som de sedan parkerade tätt bredvid varandra precis intill bagagebandet så man inte kunde komma fram när man väl såg sina egna väskor. Jag lyckades brotta mig fram bland dessa små pygmémänniskor och klarade att roffa åt mig våra väskor.

Därefter så försökte vi lista ut hur man hittade till avgångsterminalen. Det visade sig att man var tvungen att gå ut ur byggnaden för att sedan gå in i den andra terminalen. Okej, tänkte vi och tog med bagaget och travade ut ur ankomstterminalen.

Svedande hetta slog hårt när vi klev ut genom dörrarna. Jag som hade åkt i mina jeans i tro om att Jammu kanske låg på liknande höjd som Leh blev otrevligt överraskad av den 32 gradiga, stilla värmen. Vi tog oss an den kraft vi hade och tog oss mot avgångsterminalen.
Här blev vi stoppade av militärer som förklarade att vi inte fick gå in i terminalen ännu och bad oss att vänta på de nära placerade bänkarna. Vi satte oss ner och under de 50 minuterna som vi satt där i hettan så fick jag underhålla mig med att räkna myror på marken och flugor på min kropp. Det var allt man kunde göra för att få tankarna bort från värmen. Jag kände hela tiden svett rinna nerför ryggen, benen, armarna. Det lilla myggmedel som man hade på sig var sedan länge bortspolat av den forsande svetten.

Efter mycket om och men så fick vi gå in och vi letade snabbt upp den beryktade Snack baren som vi läst om på en skylt utanför. Ja, här kunde man köpa läsk och Indiska äckliga smöriga bakelser som legat i ett värmeskåp i vad som skulle kunna vara en evighet. Jag beställde en Fanta och en sådan där bakelse. Min sambo tog en bakelse och någon annan sorts dryck…

Efter två tuggor av bakelsen så var det klart att jag inte skulle få i mig mer. Jag var lite orolig över att bli dålig igen och dessutom så smakade den äckligt stark och torr. Tja, man kanske får någon frukost på denna flygning.

En timme senare så var vi ombord på detta billiga budgetflyg. Efter en stund i luften så blev jag på glatt humör när våra misstankar blev bekräftade och en av flygvärdinnorna drog fram en vagn med någon slags macka.

Vi köpte varsin och de kostade sjukt mycket i Indiska pengar. I svenska pengar så kostade de typ 12 SEK per macka. Mackan var nog en av de äckligaste jag någonsin ätit. Den innehöll gurka och ett stort salladsblad och vad som uppfattades som mjukost. Jag tror att det var en skiva ost som smält i den påtryckande värmen men jag vet inte fullt ut om det var så.

När vi kom fram så snackade vi om att direkt åka till busstationen och köpa biljetter för att sedan köpa någon sorts frukt som vi kunde ha på bussresan.

När vi kom fram till busstationen så flög det fram en massa taxichaufförer och yrade om att vägen var stängd så det gick inte att åka deluxbuss. Bara standardbuss gick och var tvungna att köra en omväg vilket skulle ta 10 timmar.
Vi rörde oss framåt och en efter en så kom det fram Indier med samma historia. Det fick mig att misstänka en viss sanning i det hela.
Min sambo köpte inte det utan ringde istället till kontoret hemma på gården för att få bekräftat. De hade inte hört något om någon stängd väg men kunde heller inte avgöra om det var sanning eller ej.

Vi fick direktion mot en busskassa och började ta oss dit till fots. Flera taxichaufförer anslöt sig och försökte övertala oss att ta taxi istället. Jag frågade vad det skulle kosta och de besvarade min förfrågan med en summa motsvarande 800 svenska kronor.

Vi fortsatte dock vidare till bussen och blev avbrutna igen utanför bussen av en Indier som frågade vart vi skulle. Dehra Dun förklarade jag och han svarade med att han hade en taxi och vi kunde dela med tre andra Indiska killar i 20-årsåldern. Det skulle kosta oss 40 SEK per person vilket lät sjukt lite och min sambo blev direkt väldigt obekväm av erbjudandet. Jag fick dock en känsla av att det kanske var på riktigt och försöka analysera de olika inblandade personernas bekantskap till varandra. Det kändes inte som att de Indiska killarna kände till mannen som styrde i det hela.
Plötsligt så for han iväg och vinkade till oss att vi skulle följa med. De Indiska killarna följde efter med en rätt förvånad blick och jag övertalade min sambo till att vi i alla fall kunde gå med och kolla.

Efter att ha gått hela vägen tillbaka så ledde han oss runt hörnet och bad oss att invänta vår taxi. Vi frågade lite försiktigt vad de andra killarna tyckte om priset och en kille lugnade oss med att det var en svarttaxi och att de åkt sådana förut utan problem.

Jag konfronterade mannen som styrde i det hela med en undran kring vilken sorts bil vi skulle få åka i. De pekade ner mot en bil som stod längre ner och jag försökte att granska om det fanns plats för 5 passagerare utan att behöva trängas.

Mitt i mina funderingar så kom vår chaufför körandes från runt hörnet i en grå jeep. Allting gick så snabbt att jag inte hann kommentera storleken på bilen utan istället så placerade jag mig i mitten av baksätet. Min sambo hoppade in till höger om mig och de andra placerade vårt bagage i baksätet där det även fanns en extra stol till en av killarna. En annan kille hoppade in till vänster om mig och den sista killen satte sig framme i passagerarstolen.
Okej, tänkte jag för mig själv. Det blir väl inte den bekvämaste turen men vi kommer i alla fall hem innan midnatt.
Plötsligt så slits dörren till vänster om mig upp och ytterligare en kille ska in i baksätet. Jag blev direkt väldigt inställd på att blåsa av det hela men samtidigt så ville jag inte sitta på den där äckliga bussen i 10 timmar. Killen som hoppade in var vår extra chaufför som skulle köra sista sträckan. Okej, det är väl bra om han är med kan man tänka sig...

Vi lämnade busstationen och började röra oss mot Dehra Dun. Delhi är så otroligt stort att det tog nästan två timmar att ta sig ut ur staden. Det stämde mycket väl att vägarna var avstängda då det var en massiv marsch av Shiva dyrkare som vandrade gatorna. De skulle tydligen bära vatten ifrån Ganges till något Shiva tempel på andra sidan av landet. På vägen hem mötte vi tusentals människor vandrandes, dansandes och sjungandes i full orange utstyrsel. Det hela var rätt imponerande men ganska tröttsamt efter ett tag. Som ett resultat av deras vandring så fick all trafik trivas på en och samma sida av vägen vilket bidrog till att man ständigt var i riskzonen av att frontalkrocka med någon från andra hållet.

Efter ungefär en halvtimme så började min sambo även att slappna av då vi inte hade blivit rånade ännu. Killarna verkade seriösa och berättade att de skulle till en kompis årsdagsfest eller något liknande i närheten av Dehra Dun. De två killarna bredvid mig blev lite trötta av att sitta och trängas och fick istället idén att slänga upp mitt och Jennys bagage på taket. Jag var hyfsat nervös efter att ha bekräftat deras lilla knutna band mellan de tre olika väskorna. Jag kunde fästa Jennys största ryggsäck till räcket men fick i slutänden lita på Indiernas knytning. De försökte lugna mig med att de alltid knyter på detta sätt och aldrig tappat ett bagage på vägen.
Jag hade dock lite svårt att koppla av under de kommande timmarna av resan…

Efter fyra timmar så blev vi stoppade av en militärpost. Något orolig över att vi valt att ta oss via svarttaxi så satt vi kvar i bilen medan de andra killarna gick ut för att snacka med killen som vinkade in oss. Efter några minuter kom en av killarna tillbaka och hämtade 500 rupier ur sin plånbok. Korruption är tydligen lika vanligt som att möta en ko på vägen i detta land.

Efter ytterligare 10 minuter så kom alla tillbaka och vi frågade vad föregick. Det visade sig att killen som vinkat in oss hade tagit in dem i ett av militärtälten och frågat varför två vita människor reser med ett gäng Indier. De var oroliga över vem som skulle ansvara för oss om något skulle hända. Det hela kändes lite roligt i slutänden och innan vi tog an vägen igen så hittade killarna några vildväxande marijana plantor vid vägen. Något lyckliga över sin upptäckt så kan jag tänka mig att de plockade på sig lite innan vi alla var tillbaka i bilen och på väg mot Dehra Dun åter igen.

En timme senare så hamnade vi i samma historia igen. Vi blev avledda från vägen av några militära figurer vid en vägpost. Min sambo började nu få lite panik men jag hade börjat få den Indiska känslan av att allting löser sig på något sätt.
Den här gången visade det sig att killen som stoppat oss ville ha 10 rupier i någon sorts vägtull. 10 rupier är typ 1,5 SEK och alla skrattade åt det hela medan vi körde ut ifrån avfarten.

Ganska snart så började det regna och de Indiska killarna var direkt ute och plockade ner vårt bagage och trycke in i bilen med killen i bagageutrymmet. Nu kunde jag koppla av igen.
Strax därefter var vi framme vid den destinationen som de andra killarna skulle hoppa av. Nu hade det blivit mörkt och plötsligt så var jag och min sambo själva i bilen med de två Indiska chaufförerna som fortfarande inte hade sagt ett ord i engelska. Min sambo var helt slut och somnade i mitt knä vilket gjorde mig lite mer ängslig. En av de två männen verkade kunna väldigt usel engelska och försökte fråga mig saker längs vägen och jag satt upprepandes och försökte få fram vart vi ville åka.
Slutligen så lyckades de hitta vägen och efter kanske 1,5 timme så var vi hemma igen. Killarna hade kört oss 30 mil under 8 timmar för 80 SEK vilket kändes som att det absolut inte kunde gå jämt ut med bensinförbrukning. Särskilt inte med sättet de kör och alla bergsvägar som de klättrat uppför med bilen. Vi gav dem 140 SEK som tack för att de körde oss hela vägen till dörren och för själva upplevelsen och därefter var det bara att kliva in till den färdiga maten som väntade på bordet...

Denna natt sov vi väldigt gott…