Gudnos blogg

Under natten hade det regnat, men vi hade inte märkt någon åska trots att det utlovats. Packningen tog lite tid eftersom vi skulle checka ut, lämna bagage här och bada under dagen, och som sagts vädret var ostadigt. Men vi fick uppehåll hela dagen, regnet kom till kvällen. Vi hade bestämt oss för att inte boka bad p g a en del svårtydd information på nätet. Vi satsade på att inte komma alltför sent. Vi skulle kunna åka trådbuss ända fram trodde jag, men en ”hjälpsam” man fick oss att ta ett annat bussnummer, och det kändes fel ganska direkt. Men några kvarter åkte vi i en buss som påminde om de trådbussar jag sett på bild från Stockholm före högertrafiken! Vi bytte och fick åka en vanlig buss istället. Vi gick av vid Hjältarnas torg. Det är en stor öppen plats omgiven av monumentala byggnader och med en jättestor staty, eller rättare statyer i centrum. Knappast hemtrevligt, gjort för stora parader, men vi förstod av Ágnes att torget också används vid demonstrationer. Szechenyibadet ligger i en park i närheten. Det är det största terminalbadet i Budapest , har ganska stor ytor utomhus och är det enda på Pestsidan. Ungerska är ju ett språk man i stort inte begriper alls och trots en stor andel turister är det mycket som inte förklaras. Annat känns igen, som ett armband med vad som ser ut som ett klocka som används att öppna och stänga skåpen. Men först går man liksom igenom en sluss, som en liten badhytt med dörrar i två riktningar. Där byter man om, går ut iförd badkläder på andra sidan och tar sig ett skåp. Herrar och damer kan på så sätt byta om och ha sina saker tillsammans! Sedan ska man duscha, där hänvisas damer åt ena sidan och herrar åt den andra. Peter säger att han såg anslag om att man skulle duscha utan badkläderna, men jag såg inget sådant och såg alla andra duscha lite pliktskyldigast. Jag gjord vad jag kunde för att känna mig ren på kroppen under baddräkten. Därefter kan man pröva på ett otal pooler, de flesta inne, men några stora ute. Vid vissa finns anslag om temperatur. Den varierar mellan 38 och 27 (utebassängen tänkt för simning). Vissa utepoolet har högre temperatur på vintern! Utemiljön har också solstolar, men de inbjöd inte denna dag, det var svalt och regn i luften. Vi hittade också en ”vanlig” bastu, gemensam men med anslag om att man inte fick slänga vatten på stenarna. Ångbastu verkade helt full, vi avstod. Men vi vågade oss in ett rum eller kanske skulle man säga grotta där man skulle inhalera salt. Det var knappt ledljus, man famlade sig fram till stenbänk och satt sedan en stund i dimman. Om man slickade sig om munnen smakade det salt och kanske kändes luftrören lite bättre? Denna dag räknades prismässigt som ”holiday” p g a att det var fredag före pingst och kanske gjorde det att det var mycket folk. Dock kändes som det var mycket långväga turister, amerikaner och kineser och japaner inte minst. De där unga asiatiska paren som filmar allt de gör gick mig lite på nerverna. Kanske kommer någon som känner mig upptäcka mig på en honeymoonfilm när jag envist förföljer en ung man som spelar in sig själv och sin fru/flickvän i strömbassängen. När jag väl var i bild kom jag inte ur hans bakvatten.
Efter badet tog vi Metro mot saluhallen. Metron i Budapest är inte alls enhetlig. Från Hjältarnas torg gick M1 och den kändes nästa museal, både stationer och vagnar. Korta perronger och korta tåg, allt väldigt välbevarat. Sedan åkte vi en annan linje, det var mer som man är van. Saluhallen gjorde oss lite besvikna. Visserligen en hel del att titta på, kanske framför allt utbudet av kött från fjäderfä och korvar också pepparfrukter förstås. Det var ju inte aktuellt för oss att handla, vi hade egentligen kommit för att vi trodde vi skulle hitta något bra ställe för en måltid innan tågresan, men där fanns inget matställe. Vi hittade en restaurang i närheten, kanske lite finare än vi tänkt. Jag åt ankbröst och det var gott, men köttet väl rött.
Efter maten hann vi med att promenera utmed Donau ända till parlamentet. Jag började känna av min höft, vi har verkligen gått mycket. Vattenståndet i Donau verkar lågt, men inte då det ger problem. Utflyktsbåtarna ligger där och vid flera ropade de bokstavligen efter kunder. Framme vid kajkanten vid parlamentet finns en kraftfull konstinstallation i form av olika skor i brons. Här sköts många under kriget, judar och oppositionella och en del kroppar fann man förstås på stränderna. Regnet började dugga och det var dags för oss att återvända till hotellet för att hämta våra ryggsäckar. När vi kom ut från hotellet regnade det rejält och det var tur att vi hade så nära till stationen. Vi kunde installera oss i vår sovkupé, men blev inte ensamma där. Ett tyskt par från Wiesbaden delade den med oss. De skulle vara i Transylvanien med vänner, bl a för att vandra. De hade erfarenhet från fler resor till Rumänien. De förberedde oss också för att det skulle bli passkontroller mitt i natten trots att Rumänien nu är med i Schengen.

Jag tog kontakt innan resan med en tidigare kollega som är ungerska och numera hemflyttad och bor i Budapests utkant. Hon bjöd hem oss på lunch kl 12, så det fick styra den här dagen. Eftersom hon bor på Budasidan tog oss vi först över du och han med en liten snabb promenad på den norra delen av Budakullen. Där var många turister och en hel del restaureringsaktivitet. Vädret vackert och soligt, utsikten över floden mot Pest och parlamentet strålande. Men vi fick skynda oss lite och jag hittade en nedgång där vi kunde nå rätt spårvagn. Vi smsade vår värd Ágnes som avtalat. Det var en lång spårvagnsresa mestadels uppför och vi åkte ända till ändhållplatsen. Hon skulle möta oss där och efter en stund kom hon rusande från en buss och pekade på en annan. Vi åkte alltså ytterligare några hållplatser och sedan var det någon kilometers promenad i en välmående förort. Men det kändes mer som en by. Ágnes pekade ut grönsaksbutiken, köttaffären, flera caféer/ restauranger och butiken som huvudsakligen sålde alkohol. Vi passerade en Waldorfskola. Hon bor i ett hus i två plan, just nu bor hennes dotter med familj i lägenheten ovanpå eftersom de har köpt ett hus som renoveras. Huset ligger högt med viss utsikt från framsidan, men trädgården på baksidan är mer inbjudande. Den ligger som en glänta med mycket vegetation som avgränsning mot andra tomter. Hon har inrättat det med kök och allrum som öppnar dig mot altanen och trädgården. Hon bjöd på hemgjord pasta och en gulaschliknande sås. Mycket gott! Vi satt ganska länge på altanen med kaffet och fick bl a höra om hennes hopp till ett precis nybildat parti som är i opposition till Órban och regerande Fidesz. Med hennes hjälp hittade vi var vi skulle gå av på hemresan för att se Raoul Wallenbergmonumentet. Det ligger neråt Budakullen alldeles intill en livligt trafikerad spårvagnssträcka som vi ändå skulle åka. Varför man valt den platsen vet vi inte. Monumentet är ganska stort med flera höga stenar (i svensk granit??) och en staty i full storlek av en man i fladdrande rock, men ändå nästan diskret där det står under träden och man får göra sig sina egna uttolkningar. Det konstaterar starkt till många andra monument på de på Budakullen och exempelvis Hjältarnas torg som vi såg dagen därpå. Det är mycket som är jättestort och utstrålar makt i Budapest.
Vi sökte oss upp till Budakullen igen. En ungersk man anade vart vi skulle och pekade ut hissen. Han kommenterade själv att skyltningen inte är den bästa. Vi kom nu upp på den södra delen där slottet ligger. Det är numera olika museer inrymda i dessa stora och monumentala byggnader. Vi kom över till den östra sidan som vetter mot Donau och började nedstigningen och gick sedan över Donau på en av broarna. Vi såg Stephanskatedralen utifrån och fortsatte till synagogan. Eller egentligen en av synagogorna. Vi fick en mycket intressant guidning på amerikansk engelska. Guiden hann både med att förklara saker i själva rummet, som varför det kan finnas en orgel i synagogan trots att det anses som arbete att spela. Organisten var inte jude! Han berättade om ortodoxare och neologiska riktningar, om hur de uppstått och viktigaste särdrag. Han gav oss fakta om judarnas historia i Europa och Ungern och naturligtvis hur de båda världskrigen påverka dem. Ungern var ju allierat med Tyskland under en stor del av andra världskriget och då inte utsatt för direkta krigshandlingar. De ungerska pilkorsarna var nazister och antisemiter och agerade mot judar med stor grymhet både före och efter tyskarna tagit över. Situationen försämrades när regimen inte längre var lojal med Tyskland. Därför fanns det ett ghetto bara kortvarigt i Budapest. Det var vintern 44-45 men även om det bara tog tre månader innan sovjetiska armén befriade Budapest hann många dö av hunger och köld och i Auschwitz var var tredje jude som dog från Ungern. På synagogans ”bakgård” finns en minnesplats över dem som dog och dem som hjälpte och räddade judar uppkallad efter Raoul Wallenberg.
Vi letade sedan rätt på den restaurang som Ágnes rekommenderat, ett lite trendigt ställe på en innergård under glastak. Maten var OK , men inget extra. Vi hade beställt en hel flaska vin ( för de tog så ohemult mycket betalt för vin på glas), men lyckades överföra en rejäl skvätt till en vattenflaska vi gjorde ledig när ingen såg. När vi väl var hemma på hotellet tvättade jag en del. Det behövs ju när vi hållit nere packningen så rejält.

Nej, det blev inget vidare med sömn. Peter påstod att han bara sov efter Hamnburg, men han märkte inte när jag var på toa, så lite sov han nog. Sovvagnarna har alltså egen toalett och dusch. Så smått som går att tänka, och när jag duschade fick jag bara en svag stril av vatten. Peter lyckades bättre. Vi drog oss ganska länge, men steg upp till slut och ordnade oss och packningen. Allt var mycket lättare när vi fällt upp mittenbritsen. Vi fick vår frukost låda med en semolinapudding. Vi stod stilla ett tag inte långt från Berlin och i högtalarsystemet förklarade de att vi kört in hela förseningen och väntade på att det skulle bli tid att åka in mot Berlin Hbf!
Ärligt talat kände vi oss vilse när vi kom fram. Vi hittade dock turistinformationen och inhandlade en dagsbiljett för lokala kommunikationer. Vi avstod Berlin Welcome card, trodde inte vi skulle utnyttja det så att det lönade sig. Det viktigaste var att få tag på en karta! Med hjälp av mobilens karta hade jag en bild av hur vi skulle ta oss till vårt hotell. Vi hittade rätt S-Bahnperrong och nu började det kännas som vi ändå kunde den här stan. Det är ju inte första gången vi är här! Stationen hette Jannowitchbrücke, vi gick över bron och kom till vår gata, Köpenicker Straße. Vädret var soligt och trots att det fortfarande bara var förmiddag ganska varmt. Ryggorna funkade bra, men vikten kändes. Peter hade tagit sina badsandaler, hans kängor låg i ryggsäcken. Vi blev förvirrade direkt över numreringen. Vi började gå åt ena hållet, och insåg direkt att det inte var udda nummer på ena sidan och jämna på den andra som man är van. I jakten på nummer 127 vände vi efter ett tag och gick åt andra hållet. Numrena på vår sida blev högre, men andra sidans nummer hängde inte med. Efter några kvarter tog faktiskt gatan slut och vi insåg att numrens inte alls följde varandra. Svagt mindes jag att i en del städer kan man börja numreringen på ena sidan och sedan byta håll när gatan tar slut och fortsätta numreringen på andra sidan. Så var det alltså! Berlin är en den udda stad! Ja, nu fattade vi hur det funkade , men vi var långt från nummer 127. Vi gick och gick och kände oss varma och trötta när vi kom fram till hotellet. Vi kunde ju inte få vårt rum, men vi hade förvissat oss om möjligheten till bagageförvaring. a&o heter hotellet, stort och med mest unga gäster kändes det som. Vi packade om för dagsutflykt utan att hitta solskyddsmedlet. Våra nya dagsutflyktryggsäckar från Osprey är verkligen bra. De känns som en del av kroppen! Nu har vi redo!
Tillbaka till S-Bahn och efter ett byte har vid Treptower Park. Det var en härlig dag för parkbesök! En hel del berlinare som solade, joggade, var ute med hunden eller bara tog en promenad. Parken sträcker sig en bra bit efter Spree och först passerade vi hamnen för utflyktsbåtarna. Dör fanns en del enkla serveringar också, men Peter dissade dem fast jag tyckte vi behövde lite påfyllning. Och han hade rätt. Efter en promenad hittade vi en öppen biergarten. Det fick bli Currywurst och öl! Det mättade och släckte törsten. Parken är trevlig, men utan stora åthävor. Här finns en del spännande träd och en del planteringar, men mest stora gräsmattor, och en del lövskog. Sommaren är här, tulpaner och syrener är överblommade, kastanjeblomningen sjunger på sista versen och flädern har slagit ut.
Det var ju nu det sovjetiska krigsmonumentet som fört oss till just denna park, och vi tog oss dit. Vi kom från baksidan och var tvungna att gå runt hela det staketomgärdade området. Monumentet uppfördes redan kort efter krigsslutet och ska också vara gravplats för sovjetiska soldater, men dessa är väldigt anonyma, inget sägs om ens antalet eller var gravplatserna börjar och slutar. Stilen är sådär monumental som kommunistiska monument brukar vara. Förutom en del jättestatyer ett antal stenar med reliefer som ska återge olika skeenden och Stalincitat på tyska och ryska. Nu fanns här också ett drygt tiotal kransar med färska blommor uppställda, de flesta från ryskvänliga ambassader. Den ryska hade också ett antal ballonger, nu sammanfallna. Det låg också rikligt med röda nejlikor i gräset. Kanske rester från ett 9- majfirande? Monumentet gav mig väldigt ambivalenta känslor. En del är ren historieförfalskning ( exempelvis skildring av tyskarnas känslor av att bli ”befriade”), men det är ju ett faktum att det var de sovjetiska styrkorna som intog Berlin och att det var viktigaste anledningen till den tyska kapitulationen och därmed slut på kriget i Europa. Det narrativ som detta monument förmedlar ger ju näring till det som händer idag i Ryssland och Ukraina.
Nu ( om inte tidigare) började jag bli rejält trött i fötterna. Vi tog oss igen upp till parken övre del och tog en kaffe vid stranden. Sedan hittade vi busslinjen jag annat på kartan och var snabbt tillbaka till vårt hotell. Det kändes fint att få tillgång till rummet och pusta ut lite. Nu hittade vi solskyddsmedlet! Det var packat med Peters rakgrejer, väldigt ologiskt tyckte han! Vi hade bestämt träff med kusinbarnet Ángel och hans partner Marco på en populär restaurang i närheten av Rosa Luxemburgplatz. Det var tur att vi hängde på låset när den öppnade, det blev snabbt fullt. Ángel kommenterade att vi kommit med vackert väder, för bara några veckor sedan var det ordentligt kallt. Vi åt olika sallader som förrätt och jag tog sparris som huvudrätt. Peter tog gulasch med knödeln ( lite försmak av Ungern) och till efterrätt tog vi surkörsbär och glass. Vi hade tänkt betala, men Ángel vill bjuda. Det var trevlig, lite stimmig atmosfär på restaurangen och därmed lite svårt att höra varandra. Vi gjorde upp om att träffas igen nästa kväll hemma hos Ángel och skildes åt. Vi var ju trötta efter en natt med dålig sömn..

Malmö mötte med sol och vårfägring. Allt blommar, kastanjer, hägg och syren. Efter att ha hämtad lite beställd valuta på Forex tog vi femmans buss. Ryggsäckarna sitter bra, men fyra trappor känns som några för mycket och vi anlände till Cajsa och Memo både varma och hungriga. Det senare botades med falafel förstås! Vi promenerade till Folkets park och sedan hittade vi eftertruppen på Palestinademonstrationen. Stan är full av poliser och polisbilar, men stämningen vänlig, så även vid demonstrationen. Palestinaflaggor syns mest, men det känns faktiskt som om ”Eurovision unite” som det står på banderollerna. Poliserna och ordningsvakterna vid Folkets park hejar och hälsar välkommen, paljettkläder och olika andra flaggor samexisterar med Palestinasjalarna. Memo uppvaktas av Al Jazeera som vill intervjua, smickras av att bli kallad fotogenique, men avstår skrattande.
Efter klädbyte hemma, det börjar kännas lite kyligt, drar vi till Folkets park och melodifestivalbyn igen. Cajsa får rulla upp filten för att visa att det just bara är en filt, sen är vi välkomna in. Stämningen är hög och fortsatt vänlig. Barnfamiljerna droppar väl av allteftersom kvällen blir sen och kylan mer påtaglig, men musiknumren inbjuder ju allt som oftast till att gunga eller dansa med. Vi bestämmer dock att lämna när det börjar dra ihop sig till röstsammanräkning och ”missar” därmed Loreens stolnummer. Schweiz vinst känns rättvis