Söndag 4 Februari 2018 - Hallstahammar
Resealbum: Laos och Kambodja i Januari.
Det blev inte så lång väntetid i Delhi på hemvägen som på nedvägen. Någon dryg timma bara att vänta. Däremot tog det lite tid på Arlanda att få tag i mitt bagage, så jag fick ta en lite senare flygbuss mot Västerås än vad jag från början trodde. Men så småningom kom jag slutligen hem till snö och blåst. Kändes riktigt ruggigt!
Var in till sjukhuset i Västerås igår lördag och fick mitt ben kollat. Ser riktigt rent och fint ut. De kan sina saker nere i Thailand helt klart.
Nu är det väl bara att jobba på i ytterligare elva månader innan nästa resa. Planerar en lite längre tripp då.
/Conny
Var in till sjukhuset i Västerås igår lördag och fick mitt ben kollat. Ser riktigt rent och fint ut. De kan sina saker nere i Thailand helt klart.
Nu är det väl bara att jobba på i ytterligare elva månader innan nästa resa. Planerar en lite längre tripp då.
/Conny
Fredag 2 Februari 2018 - Bangkok
Resealbum: Laos och Kambodja i Januari.
Även den här gången så skippade jag Kao San Road och backpackervimlet där. Hittade mig ett litet trevligt hotell i stadsdelen Silom. Mycket centralt placerat med både Lumpiniparken och Sky Bar inom bekvämt gångavstånd. Jag upptäckte, under en av mina promenader också att den Burmesiska ambassaden, där Stefan och jag fixade våra visum häromåret, bara ligger ett fåtal av Daniel Ståhls patenterade diskuskast bort. Inga problem att hitta här heller. Går jag på Silom Road så är det bara att svänga av vid Sri Maha Mariammam Temple, som är hinduistiskt tempel. Jodå, det finns sådana även i Thailand.
Min fot som besvärat mig ett tag, har blivit bättre. Tillräckligt bra i alla fall för att jag utan problem kunde ta mig gående över till Lumpiniparken och vandra runt där i några timmar både onsdag och torsdag. När man går därinne försvinner bruset från den intensiva Bangkoktrafiken nästan helt. Många använder parken för motion. Finns vägar därinne som används av joggare och cyklister som kör varv efter varv. Flera små sjöar finns också och där finns ett stort antal varaner som endera simmar i vattnet eller ligger och solar sig på någon gräsplätt. På onsdagen hade det regnat på morgonen så då såg man inte så många, men på torsdagen visade de upp sig ordentligt.
På mitt hotell träffade jag på en man från Turkiet och en annan från Indien som jag pratade en del med. När jag var på väg hem på onsdag kväll, så mötte jag dem och de frågade om jag skulle följa med ut på stan. Javisst, sade jag och följde med utan att ha en aning om vart vi skulle. Vi hoppade in i en taxi och kosan ställdes till Nana Plaza, som visade sig vara dit synden och glädjeflickorna har tagit vägen numera. Vi gick runt ett tag, men brydde oss aldrig om att gå in i någon av barerna, utan gick vidare till en gata bredvid som indiern var väl bekant med. Satte oss vid ett bord och tog oss några öl. Även här var det gott om flickor som försökte väcka intresset hos oss. Efter ett tag så var det ändå dags att sticka tillbaka till hotellet. Indiern som kände flickorna väl, nästan lite mycket väl kände jag, stannade kvar och turken och jag hoppade in i en bulle. En av flickorna hoppade också in och följde med oss till hotellet. Jag gick in till mig och vad sedan hände frågade jag aldrig om.
Sky Bar ligger heller inte så långt från mitt boende så på torsdag knallade jag och Selim, som turken heter dit och for upp på taket till Bangkoks högsta byggnad. En riktig fin utsikt, runt om över hela staden bjuds man på så vi passade på att kolla ordentligt. Tyvärr öppnar inte stället förrän klockan 18, så det började nästan vara dags för skymning och diset ligger ständigt över staden. Jag tror att det skulle löna sig för dem att öppna lite tidigare så att folk kunde njuta av utsikten tidigare på dagen. Vi hade väl tänkt oss att kunna skölja våra strupar med varsin öl däruppe, men priserna var alldeles för höga. Den enda öl de hade var en italiensk bira och den kostade flera hundra för en flaska. Till och med en läsk gick på en hundrafemtio riksdaler ungefär.
Min fot är som sagt bättre. Värre då med mitt lilla sår på smalbenet. Gick förbi ett sjukhus i Sihanoukville och knallade in där. Men i den språkförbistring som var så verkade det som de för tillfället bara hade kinesiska läkare och då bara behandlade sina landsmän. Här på Silom Road däremot så hittade jag ett sjukhus som tog emot mig. De kollade in benet, gav mig en stelkrampsspruta, rengjorde såret med tillräckligt mycket jod för att räcka till en fallskärmsjägarpluton, lade om det, gav mig en femdagarsranson av antibiotika och beordrade mig att komma tillbaka dagen efter. De hade hunnit bli riktigt infekterat. Nåväl, jag gick dit även dagen efter och fick det rengjort ytterligare en gång och omlagt igen. De ville att jag skulle komma igen dagen efter ytterligare en gång, men då är det resdag för mig så jag får fortsätta behandlingen när jag är hemma.
Men nu är det slutfladdrat härnere i Asien för den här gången. Sitter på Suvarnabhumi och väntar på att jag ska få gå ombord på planet mot Delhi.
/Conny
Min fot som besvärat mig ett tag, har blivit bättre. Tillräckligt bra i alla fall för att jag utan problem kunde ta mig gående över till Lumpiniparken och vandra runt där i några timmar både onsdag och torsdag. När man går därinne försvinner bruset från den intensiva Bangkoktrafiken nästan helt. Många använder parken för motion. Finns vägar därinne som används av joggare och cyklister som kör varv efter varv. Flera små sjöar finns också och där finns ett stort antal varaner som endera simmar i vattnet eller ligger och solar sig på någon gräsplätt. På onsdagen hade det regnat på morgonen så då såg man inte så många, men på torsdagen visade de upp sig ordentligt.
På mitt hotell träffade jag på en man från Turkiet och en annan från Indien som jag pratade en del med. När jag var på väg hem på onsdag kväll, så mötte jag dem och de frågade om jag skulle följa med ut på stan. Javisst, sade jag och följde med utan att ha en aning om vart vi skulle. Vi hoppade in i en taxi och kosan ställdes till Nana Plaza, som visade sig vara dit synden och glädjeflickorna har tagit vägen numera. Vi gick runt ett tag, men brydde oss aldrig om att gå in i någon av barerna, utan gick vidare till en gata bredvid som indiern var väl bekant med. Satte oss vid ett bord och tog oss några öl. Även här var det gott om flickor som försökte väcka intresset hos oss. Efter ett tag så var det ändå dags att sticka tillbaka till hotellet. Indiern som kände flickorna väl, nästan lite mycket väl kände jag, stannade kvar och turken och jag hoppade in i en bulle. En av flickorna hoppade också in och följde med oss till hotellet. Jag gick in till mig och vad sedan hände frågade jag aldrig om.
Sky Bar ligger heller inte så långt från mitt boende så på torsdag knallade jag och Selim, som turken heter dit och for upp på taket till Bangkoks högsta byggnad. En riktig fin utsikt, runt om över hela staden bjuds man på så vi passade på att kolla ordentligt. Tyvärr öppnar inte stället förrän klockan 18, så det började nästan vara dags för skymning och diset ligger ständigt över staden. Jag tror att det skulle löna sig för dem att öppna lite tidigare så att folk kunde njuta av utsikten tidigare på dagen. Vi hade väl tänkt oss att kunna skölja våra strupar med varsin öl däruppe, men priserna var alldeles för höga. Den enda öl de hade var en italiensk bira och den kostade flera hundra för en flaska. Till och med en läsk gick på en hundrafemtio riksdaler ungefär.
Min fot är som sagt bättre. Värre då med mitt lilla sår på smalbenet. Gick förbi ett sjukhus i Sihanoukville och knallade in där. Men i den språkförbistring som var så verkade det som de för tillfället bara hade kinesiska läkare och då bara behandlade sina landsmän. Här på Silom Road däremot så hittade jag ett sjukhus som tog emot mig. De kollade in benet, gav mig en stelkrampsspruta, rengjorde såret med tillräckligt mycket jod för att räcka till en fallskärmsjägarpluton, lade om det, gav mig en femdagarsranson av antibiotika och beordrade mig att komma tillbaka dagen efter. De hade hunnit bli riktigt infekterat. Nåväl, jag gick dit även dagen efter och fick det rengjort ytterligare en gång och omlagt igen. De ville att jag skulle komma igen dagen efter ytterligare en gång, men då är det resdag för mig så jag får fortsätta behandlingen när jag är hemma.
Men nu är det slutfladdrat härnere i Asien för den här gången. Sitter på Suvarnabhumi och väntar på att jag ska få gå ombord på planet mot Delhi.
/Conny
Onsdag 31 Januari 2018
Resealbum: Laos och Kambodja i Januari.
Vädret härnere kan för tillfället betraktas som ostadigt. Regnperioden ska för länge sedan vara förbi, men det har faktiskt regnat en hel del under min färd. Framför allt i Kambodja. När jag var iväg för att äta så kom där ett riktigt oväder med åska så det dånade ordentligt och ett väldigt ösregn. Snacka om att himlen öppnar sig. Det var länge så ihållande att jag började fundera på hur jag skulle ta mig tillbaka till hotellet. Men det gav sig till slut och jag kunde vada hem igenom vattnet som stundtals var två decimeter högt.
Blev sedan upplockad av min buss ca. halv sju på kvällen. Hämtade upp lite mer folk på olika ställen i staden och drog iväg från byn. Jag trodde att vi skulle åka direkt mot den thailändska gränsen men det visade sig att det var folk på bussen som skulle vidare mot Vietnam och andra ställen. Så vi for först upp till Pnom Penh där vi som skulle till Thailand fick byta buss. Efter någon timmes väntetid så avgick slutligen den bussen via Battangbam, för att till slut komma fram till gränsövergången Poipet- Aranya Prathet. Det är den gränsövergång mellan Kambodja och Thailand som är mest använd och det var långa köer, både att ta sig ur Kambodja och in i Thailand.
Nåja, en och en halv timme senare så satt jag i alla fall i en ny buss iThailand som tog mig den sista, fyra timmar långa, biten fram till Bangkok. Blev avsläppt vid järnvägsstationen och via en snabb tuktuk-färd så var jag ganska snart installerad på mitt hotell. Då hade klockan hunnit bli halv sju igen. Så 24 timmar från hotell till hotell. När jag köpte den här resan så sades det att den skulle ta sexton timmar, men det blev alltså ytterligare åtta.
/Conny
Blev sedan upplockad av min buss ca. halv sju på kvällen. Hämtade upp lite mer folk på olika ställen i staden och drog iväg från byn. Jag trodde att vi skulle åka direkt mot den thailändska gränsen men det visade sig att det var folk på bussen som skulle vidare mot Vietnam och andra ställen. Så vi for först upp till Pnom Penh där vi som skulle till Thailand fick byta buss. Efter någon timmes väntetid så avgick slutligen den bussen via Battangbam, för att till slut komma fram till gränsövergången Poipet- Aranya Prathet. Det är den gränsövergång mellan Kambodja och Thailand som är mest använd och det var långa köer, både att ta sig ur Kambodja och in i Thailand.
Nåja, en och en halv timme senare så satt jag i alla fall i en ny buss iThailand som tog mig den sista, fyra timmar långa, biten fram till Bangkok. Blev avsläppt vid järnvägsstationen och via en snabb tuktuk-färd så var jag ganska snart installerad på mitt hotell. Då hade klockan hunnit bli halv sju igen. Så 24 timmar från hotell till hotell. När jag köpte den här resan så sades det att den skulle ta sexton timmar, men det blev alltså ytterligare åtta.
/Conny
Måndag 29 Januari 2018 - Sihanoukville
Resealbum: Laos och Kambodja i Januari.
Den här staden har verkligen förändrats under de åtta är sedan jag var här senast. Då fanns här lite drygt 150000 innevånare, numera räknar man med att Sihanoukville snart är uppe i en miljon människor. Det byggs för fullt och nya hotell, med kasinon, poppar upp som på radband. Sihanoukville har blivit det nya semestermålet för hordar av kineser och spelgalna som de är så blomstrar kasinoverksamheten. Någon sa häromdagen att det nu finns 43 kasinon i staden och att man passerat Macau som spelstad. Om det nu stämmer?
Allt detta byggande påverkar naturligtvis även oss andra turister som besöker staden. Serendipity beach som var den bästa stranden här är numera uppköpt av ett kinesiskt bolag och all verksamhet där är nedriven. Istället bygger man upp ett nytt lyxhotell och stänger ned stranden för alla andra.
Priser på logi drar iväg ganska ordentligt och enligt en svensk jag pratat med så har en hotellnatt gått upp cirka 10 dollar bara det sista året. Detta då på de lite bättre hotellen med pool.
Occheuteal och Otres beach funkar fortfarande att både bada och bo vid, men även här rivs det och byggs nytt vid bostadsdelarna och det dröjer nog inte många år innan de kinesiska investerarna lägger sina vantar även på de beacherna.
Många backpackers skippar numera staden och drar ut på öarna utanför. Koh Rong är väl den som får de mesta besöken, men även där har ett investeringsbolag köpt rättigheterna att utveckla ön under 99 år. Ännu har det inte börjat byggas och ingen vet när de restauranger och bungalowbyar som nu finns kommer att rivas.
Så har man tänkt sig ett besök här i framtiden får man nog kolla upp det aktuella läget innan man bokar sin resa.
Själv har jag tagit det lugnt här. Mest suttit och pratat med folk om dagarna. Min fot besvärar mig fortfarande en del. Även om den numera är såpass skaplig att jag tog mig en promenad in till staden igår. Den fina marknaden som jag besökte förra gången jag var här är flyttad till något annat ställe och staden är för stor för att jag skulle bry mig om att leta på den nya platsen.
Jag är expert på att stöta emot saker och ting. Oftast är det huvudet som får sig en törn, men för en dryg vecka sedan stötte jag emot något med smalbenet. Så där har jag numera ett sår. Eftersom jag badade en hel del på Rabbit Island så försvann sårskorpan hela tiden. Därför skippar jag badandet här i Sihanoukville i ett försök att få det att läka. Går väl sådär.
Nu är det måndag eftermiddag och om några timmar blir jag upplockad för vidare färd med nattbussen till Bangkok. Så kanske läge att gå och få i sig lite mat.
/Conny
Allt detta byggande påverkar naturligtvis även oss andra turister som besöker staden. Serendipity beach som var den bästa stranden här är numera uppköpt av ett kinesiskt bolag och all verksamhet där är nedriven. Istället bygger man upp ett nytt lyxhotell och stänger ned stranden för alla andra.
Priser på logi drar iväg ganska ordentligt och enligt en svensk jag pratat med så har en hotellnatt gått upp cirka 10 dollar bara det sista året. Detta då på de lite bättre hotellen med pool.
Occheuteal och Otres beach funkar fortfarande att både bada och bo vid, men även här rivs det och byggs nytt vid bostadsdelarna och det dröjer nog inte många år innan de kinesiska investerarna lägger sina vantar även på de beacherna.
Många backpackers skippar numera staden och drar ut på öarna utanför. Koh Rong är väl den som får de mesta besöken, men även där har ett investeringsbolag köpt rättigheterna att utveckla ön under 99 år. Ännu har det inte börjat byggas och ingen vet när de restauranger och bungalowbyar som nu finns kommer att rivas.
Så har man tänkt sig ett besök här i framtiden får man nog kolla upp det aktuella läget innan man bokar sin resa.
Själv har jag tagit det lugnt här. Mest suttit och pratat med folk om dagarna. Min fot besvärar mig fortfarande en del. Även om den numera är såpass skaplig att jag tog mig en promenad in till staden igår. Den fina marknaden som jag besökte förra gången jag var här är flyttad till något annat ställe och staden är för stor för att jag skulle bry mig om att leta på den nya platsen.
Jag är expert på att stöta emot saker och ting. Oftast är det huvudet som får sig en törn, men för en dryg vecka sedan stötte jag emot något med smalbenet. Så där har jag numera ett sår. Eftersom jag badade en hel del på Rabbit Island så försvann sårskorpan hela tiden. Därför skippar jag badandet här i Sihanoukville i ett försök att få det att läka. Går väl sådär.
Nu är det måndag eftermiddag och om några timmar blir jag upplockad för vidare färd med nattbussen till Bangkok. Så kanske läge att gå och få i sig lite mat.
/Conny
Torsdag 25 Januari 2018 - Kep
Resealbum: Laos och Kambodja i Januari.
Efter att ha spenderat 6 dygn på lilla Rabbit Island ( Koh Tonsay) så är det nu dags att dra vidare ut på nya äventyr.
Kom hit i fredags via dagbuss från Pnom Penh. Avståndet är inte så långt, så det blev inte mer än dryga tre timmar. Mestadels slättland även om man ser en del berg, både i öster och väster. Mycket jordbruksmark naturligtvis, men även en och annan liten stad att passera. Väl framme i Kep så tog jag mig ut till piren och fick omgående tag i en båt ut till min ö.
Ön är som sagt var inte särskilt stor och det mesta av bebyggelsen är koncentrerad till huvudbeachen. Där finns 7 stycken bungalowställen, med tillhörande restauranger. Jag hade bokat in mig på en av dem och det råkade vara vid den som båten lade till. Så det var bara att installera sig direkt. Första natten fick jag hålla tillgodo med en äldre hydda, med huktoalett. Men då jag skulle stanna 6 nätter så fick jag dagen därpå byta upp mig till en nyare och större bungalow med sittoa. Inte för att det spelar mig någon större roll då jag är ganska bekväm även med den gamla varianten. I den nyare hyddan så fanns det också eluttag så man kunde ladda telefon och platta. Upptäckte då jag skulle göra det på kvällen att jag glömt kvar laddkablar och allting i mitt hotellrum i Pnom Penh. Så det har varit en minimal användning av både tablet och telefon de här dagarna och här i Kep kunde jag heller inte hitta nya laddare.
Annars har det varit perfekt här. Visserligen har här regnat en del, men det har mest varit på sena eftermiddagar, kvällar och nätter, så jag har ändå fått en del tid för sol och bad. Jag är lite öm i en fot, så jag har inte promenerat så mycket som jag brukar. Men jag tog mig ändå och knallade iväg till en annan strand där snorklingen skulle vara skaplig. Jodå, jag hittade lite koraller, men inte särskilt färggranna och heller inte så värst mycket fisk. Tyvärr en syn som blir vanligare världen över.
På en sådan här liten ö, finns inte så mycket att göra. Sola, bada, äta, sova och att umgås med andra resenärer. En och annan Angkor ( en av de lokala ölsorterna) slinker naturligtvis ned.
Nu är jag då ändå på väg att lämna. Sitter i Kep och väntar på en buss som ska ta mig till Sihanoukville.
/Conny
Kom hit i fredags via dagbuss från Pnom Penh. Avståndet är inte så långt, så det blev inte mer än dryga tre timmar. Mestadels slättland även om man ser en del berg, både i öster och väster. Mycket jordbruksmark naturligtvis, men även en och annan liten stad att passera. Väl framme i Kep så tog jag mig ut till piren och fick omgående tag i en båt ut till min ö.
Ön är som sagt var inte särskilt stor och det mesta av bebyggelsen är koncentrerad till huvudbeachen. Där finns 7 stycken bungalowställen, med tillhörande restauranger. Jag hade bokat in mig på en av dem och det råkade vara vid den som båten lade till. Så det var bara att installera sig direkt. Första natten fick jag hålla tillgodo med en äldre hydda, med huktoalett. Men då jag skulle stanna 6 nätter så fick jag dagen därpå byta upp mig till en nyare och större bungalow med sittoa. Inte för att det spelar mig någon större roll då jag är ganska bekväm även med den gamla varianten. I den nyare hyddan så fanns det också eluttag så man kunde ladda telefon och platta. Upptäckte då jag skulle göra det på kvällen att jag glömt kvar laddkablar och allting i mitt hotellrum i Pnom Penh. Så det har varit en minimal användning av både tablet och telefon de här dagarna och här i Kep kunde jag heller inte hitta nya laddare.
Annars har det varit perfekt här. Visserligen har här regnat en del, men det har mest varit på sena eftermiddagar, kvällar och nätter, så jag har ändå fått en del tid för sol och bad. Jag är lite öm i en fot, så jag har inte promenerat så mycket som jag brukar. Men jag tog mig ändå och knallade iväg till en annan strand där snorklingen skulle vara skaplig. Jodå, jag hittade lite koraller, men inte särskilt färggranna och heller inte så värst mycket fisk. Tyvärr en syn som blir vanligare världen över.
På en sådan här liten ö, finns inte så mycket att göra. Sola, bada, äta, sova och att umgås med andra resenärer. En och annan Angkor ( en av de lokala ölsorterna) slinker naturligtvis ned.
Nu är jag då ändå på väg att lämna. Sitter i Kep och väntar på en buss som ska ta mig till Sihanoukville.
/Conny
Fredag 19 Januari 2018 - Phnom Penh
Resealbum: Laos och Kambodja i Januari.
Så har jag då fått spendera lite tid i den här staden och kunnat kolla in den ordentligt. Kom hit i måndags efter en tio-timmar lång bussresa från Si Phan Don. En stor anledning till den långa tiden är naturligtvis gränsövergången mellan Laos och Kambodja. Tar tid när en hel busslast ska få sina papper genomgångna. Vi behövde dock inte fysiskt vara närvarande vid passkontroll och sådant, det tog bussbolaget hand om. Så jag kunde sätta mig vid en servering och vänta tills allting var klart. Det var dagtid denna resa så man kunde se landskapet vi färdades igenom. Mestadels ganska platt, även om man kunde se lite berg österut.
Nåja, väl här så har jag som vanligt använt mina apostlahästar en hel del och strövat omkring. En dag följde jag strandpromenaden bort dit där de två floderna Ton Le Sap och Mekong går samman. Det blir som en stor insjö. På vägen tillbaka slank jag in på hotell Himawari som har ett eget microbryggeri. Smakade deras Amerikan IPA som var riktigt god.
Igår hoppade jag på en motorcykel och tog mig till fängelse 21, som har bevarats för att man ska kunna se hur Pol Pot-regimen behandlade folket i Kambodja. Skrämmande och riktigt ruskigt hur lågt människor kan sjunka. Fängelset hölls hemligt och där pågick en mycket grym tortyr. När man väl fått ur fångarna deras, oftast påhittade, bekännelser så transporterades man vidare ut till ett annat område (Killing fields) och dödades.
Boenden finns överallt i staden, men 136:e gatan verkar at ha vuxit upp som något slags svar på Bangkoks Kao San Road med massvis av billiga boenden och restauranger. Men här finns också tydliga intryck även av Pat Pong Road. Gott om barer med klasar av lättklädda tjejer som försöker ropa in en när man går förbi. I den här smeten bor jag och det passar bra då det är väldigt centralt.
Men nu har jag sett färdigt av staden och då börjar det bli dags för lite sol och bad på den här trippen. Är på väg ned till staden Kep i den sydöstra delen av landet där jag ska ta mig ut till Rabbit Island som är en liten ö strax norr om den lite mer kända vietnamesiska Phu Kok. På den här ön finns ingen internetuppkoppling och jag tror att man stänger ned elen vid tiotiden på kvällarna. Så det blir lite som att kliva tillbaka 30 år i tiden på de thailändska småöarna.
Vi hörs om någon vecka/Conny
Nåja, väl här så har jag som vanligt använt mina apostlahästar en hel del och strövat omkring. En dag följde jag strandpromenaden bort dit där de två floderna Ton Le Sap och Mekong går samman. Det blir som en stor insjö. På vägen tillbaka slank jag in på hotell Himawari som har ett eget microbryggeri. Smakade deras Amerikan IPA som var riktigt god.
Igår hoppade jag på en motorcykel och tog mig till fängelse 21, som har bevarats för att man ska kunna se hur Pol Pot-regimen behandlade folket i Kambodja. Skrämmande och riktigt ruskigt hur lågt människor kan sjunka. Fängelset hölls hemligt och där pågick en mycket grym tortyr. När man väl fått ur fångarna deras, oftast påhittade, bekännelser så transporterades man vidare ut till ett annat område (Killing fields) och dödades.
Boenden finns överallt i staden, men 136:e gatan verkar at ha vuxit upp som något slags svar på Bangkoks Kao San Road med massvis av billiga boenden och restauranger. Men här finns också tydliga intryck även av Pat Pong Road. Gott om barer med klasar av lättklädda tjejer som försöker ropa in en när man går förbi. I den här smeten bor jag och det passar bra då det är väldigt centralt.
Men nu har jag sett färdigt av staden och då börjar det bli dags för lite sol och bad på den här trippen. Är på väg ned till staden Kep i den sydöstra delen av landet där jag ska ta mig ut till Rabbit Island som är en liten ö strax norr om den lite mer kända vietnamesiska Phu Kok. På den här ön finns ingen internetuppkoppling och jag tror att man stänger ned elen vid tiotiden på kvällarna. Så det blir lite som att kliva tillbaka 30 år i tiden på de thailändska småöarna.
Vi hörs om någon vecka/Conny
Måndag 15 Januari 2018
Resealbum: Laos och Kambodja i Januari.
Har varit fyra dagar på en liten ö mitt i den forsande Mekongfloden. Mest bara slappat och tagit det lugnt. En dag tog jag mig en tur ut på floden till ett ställe där Irrawaddydelfinerna ibland visar upp sig. Tur hade jag och de dök faktiskt upp medan jag stod på en strand 50 meter från dem. På det avståndet blir det förståss inga bra bilder, även om man lyckas plåta precis när de tumlar upp på vattenytan. Men jag fick med dem när jag tog en filmsnutt. Nästan lite andaktsfullt att stå på en strand och vänta på att de skulle dyka upp.
På den västra sidan av ön så finns Tat Somphamit som är ett riktigt fint vattenfall. Utspritt på en ganska stor yta så man kan inte se hela samtidigt. Dit tog jag mig en cykeltur en dag och strosade omkring ett tag. Lite länge österut från oss, ett par öar bort, så finns Khon Phapheng Falls som i vattenvolym är Asiens största fall. Fallhöjden är inte så spektakulär, men som sagt vattenvolymen är enorm.
Cykel använde jag ytterligare en dag för att utförska min ö samt grannön Don Det. Skumpiga småvägar och rena kostigar ibland, men avstånden är inte så stora så det gör ingenting. Längst söderur från ön så tänkte jag mig följa en kuststig på den östra sidan. Stötte på ett par fallfärdiga broar. Den första kunde jag, väldigt försiktigt, manövrera cykel och mig själv över, men den andra var alldeles för sönderfallen för att jag skulle ens försöka. Så det var bara att återvända samma väg jag kom. När jag cyklat tillbaka en bit såg jag en annan stig som gick i riktning mot huvudstråket. Jag tänkte att jag provar den en bit, men den mynnade ut i intet. Hamnade i ren djungel. Nåja, jag fick vända ytterligare en gång innan jag till slut kom på rätt väg. Ett litet äventyr i sig.
Annars har jag väl inte gjort så värst mycket mer än att ligga i hängmattan med en bok i näven. Nu sitter jag på morgonen och väntar på en båttransport och sedan en buss till Pnom Penh i Kambodja.
/Conny
På den västra sidan av ön så finns Tat Somphamit som är ett riktigt fint vattenfall. Utspritt på en ganska stor yta så man kan inte se hela samtidigt. Dit tog jag mig en cykeltur en dag och strosade omkring ett tag. Lite länge österut från oss, ett par öar bort, så finns Khon Phapheng Falls som i vattenvolym är Asiens största fall. Fallhöjden är inte så spektakulär, men som sagt vattenvolymen är enorm.
Cykel använde jag ytterligare en dag för att utförska min ö samt grannön Don Det. Skumpiga småvägar och rena kostigar ibland, men avstånden är inte så stora så det gör ingenting. Längst söderur från ön så tänkte jag mig följa en kuststig på den östra sidan. Stötte på ett par fallfärdiga broar. Den första kunde jag, väldigt försiktigt, manövrera cykel och mig själv över, men den andra var alldeles för sönderfallen för att jag skulle ens försöka. Så det var bara att återvända samma väg jag kom. När jag cyklat tillbaka en bit såg jag en annan stig som gick i riktning mot huvudstråket. Jag tänkte att jag provar den en bit, men den mynnade ut i intet. Hamnade i ren djungel. Nåja, jag fick vända ytterligare en gång innan jag till slut kom på rätt väg. Ett litet äventyr i sig.
Annars har jag väl inte gjort så värst mycket mer än att ligga i hängmattan med en bok i näven. Nu sitter jag på morgonen och väntar på en båttransport och sedan en buss till Pnom Penh i Kambodja.
/Conny
Onsdag 10 Januari 2018
Resealbum: Laos och Kambodja i Januari.
Upptäckte att jag är skyldig er lite bakgrundsinformation om både Laos som land och Luang Prabang som stad. Om vi börjar med Laos som land så är det idag, precis som Kina och Vietnam, en socialistisk enpartistat efter att förut ha varit ett kungadöme. Den senaste kungen att regera var Sisavang Vong fram till sin död 1959. Sonen Savang Vatthana tog då över, men blev aldrig formellt krönt. När Pathet Lao kom till makten 1975 så blev han tvungen att abdikera och sändes, tillsammans med resten av familjen, till ett omskolningsläger i de norra delarna av landet. Han dog sedan tre år senare.
Laos var även en del av det franska indokina under många år och utropade inte självständighet förrän 1953. Sedan följde många år av inre stridigheter innan Pathet Lao vann makten.
Det socialistiska styret drog ned landet ganska ordentligt och Laos tiilhörde länge de tjugio fattigaste länderna i världen. Idag har dock politikerna i Laos insett att man måste ha företagsamhet och numera är landet ganska välmående.
Vad gäller Luang Prabang så har staden förut varit huvudstad och var även staden där kungen bodde. Det kungliga palatset är numera transformerat till ett museum där kung Sisavangs imponerande fordonsflotta förevisas. Bland annat finns där en likadan Citroen DS 1952 som jag senare såg ute på gatan. Finns två av dessa i landet.
Nåväl, jag befinner mig nu i alla fall i den nuvarande huvudstaden Vientiane som är en liten och trivsam sak för att vara huvudstad. För ett tiotal år sedan var inte invånarantalet här större än 300000 och det känns inte stort mycket större nu. Centrum av staden, där det mesta händer, består mest av tre-fyra större gator som går parallellt med floden samt en massa tvärgator till dessa. Mitt i denna smet bor jag på ett litet trevligt guesthouse. Då staden är så liten så tar man sig lätt runt överallt till fots och behöver aldrig bry sig om transport. Den enda gång jag använde mig av transportmedel var när jag anlände via nattbussen från Luang Prabang. Som nästan alltid, så ligger busstationen här en bra bit från centrum och därifrån blev jag erbjuden skjuts in till centrum av en tuktukförare. Han ville dock ha 80 spänn för resan och jag bemödade mig inte ens med att köpslå om det rövarpriset utan klev helt sonika ur och sa adjö. Knallade sedan ut på landsvägen och blev nästan direkt upplockad av en motorcykel som körde mig till mitt guesthouse för en fjärdedel av priset.
Har hunnit se allt jag ville se här på ett par dagar. Varit in på något tempel även här, samt ytterligare ett som numera är ett museum fyllt med Buddastatyetter. Tog mig också till Vientianes egna triumfbåge och tog de 124 trappstegen upp för att beundra utsikten.
Längst ned mot floden finns en strandpromenad. En del av den används på kvällarna till kvällsmarknad där man kan hitta allt möjligt. Jag hittade ett trepack kalsonger för 25 spänn och handlade dessa. Hem och provade och passformen var utmärkt så jag drog iväg ock köpte tre paket till. Sällan man hittar något till det priset.
Resterande del av strandpromenaden och trottoarerna på gatan närmast floden används av gatukök och andra restauranger som flyttar ut. Bara att gå runt och välja och vraka av vad man vill ha. Det mesta är naturligtvis asiatisk mat , men det finns en uppsjö av annat att välja av.
Idag ska jag resa vidare söderut. Tar en ny natt buss och hamnar därefter i Si Phan Don, som är ett område med sandbankar som bildar en massa öar mitt i Mekongfloden. Har man tur kan man där få syn på Irrawaddydelfiner. Om fem timmar blir jag upplockad vid mitt guesthouse, så jag har gott om tid för en ny liten stadstur.
/Conny
Laos var även en del av det franska indokina under många år och utropade inte självständighet förrän 1953. Sedan följde många år av inre stridigheter innan Pathet Lao vann makten.
Det socialistiska styret drog ned landet ganska ordentligt och Laos tiilhörde länge de tjugio fattigaste länderna i världen. Idag har dock politikerna i Laos insett att man måste ha företagsamhet och numera är landet ganska välmående.
Vad gäller Luang Prabang så har staden förut varit huvudstad och var även staden där kungen bodde. Det kungliga palatset är numera transformerat till ett museum där kung Sisavangs imponerande fordonsflotta förevisas. Bland annat finns där en likadan Citroen DS 1952 som jag senare såg ute på gatan. Finns två av dessa i landet.
Nåväl, jag befinner mig nu i alla fall i den nuvarande huvudstaden Vientiane som är en liten och trivsam sak för att vara huvudstad. För ett tiotal år sedan var inte invånarantalet här större än 300000 och det känns inte stort mycket större nu. Centrum av staden, där det mesta händer, består mest av tre-fyra större gator som går parallellt med floden samt en massa tvärgator till dessa. Mitt i denna smet bor jag på ett litet trevligt guesthouse. Då staden är så liten så tar man sig lätt runt överallt till fots och behöver aldrig bry sig om transport. Den enda gång jag använde mig av transportmedel var när jag anlände via nattbussen från Luang Prabang. Som nästan alltid, så ligger busstationen här en bra bit från centrum och därifrån blev jag erbjuden skjuts in till centrum av en tuktukförare. Han ville dock ha 80 spänn för resan och jag bemödade mig inte ens med att köpslå om det rövarpriset utan klev helt sonika ur och sa adjö. Knallade sedan ut på landsvägen och blev nästan direkt upplockad av en motorcykel som körde mig till mitt guesthouse för en fjärdedel av priset.
Har hunnit se allt jag ville se här på ett par dagar. Varit in på något tempel även här, samt ytterligare ett som numera är ett museum fyllt med Buddastatyetter. Tog mig också till Vientianes egna triumfbåge och tog de 124 trappstegen upp för att beundra utsikten.
Längst ned mot floden finns en strandpromenad. En del av den används på kvällarna till kvällsmarknad där man kan hitta allt möjligt. Jag hittade ett trepack kalsonger för 25 spänn och handlade dessa. Hem och provade och passformen var utmärkt så jag drog iväg ock köpte tre paket till. Sällan man hittar något till det priset.
Resterande del av strandpromenaden och trottoarerna på gatan närmast floden används av gatukök och andra restauranger som flyttar ut. Bara att gå runt och välja och vraka av vad man vill ha. Det mesta är naturligtvis asiatisk mat , men det finns en uppsjö av annat att välja av.
Idag ska jag resa vidare söderut. Tar en ny natt buss och hamnar därefter i Si Phan Don, som är ett område med sandbankar som bildar en massa öar mitt i Mekongfloden. Har man tur kan man där få syn på Irrawaddydelfiner. Om fem timmar blir jag upplockad vid mitt guesthouse, så jag har gott om tid för en ny liten stadstur.
/Conny
Lördag 6 Januari 2018 - Luang Prabang
Resealbum: Laos och Kambodja i Januari.
Den korta flygturen hit till Luang Prabang från Bangkok tog bara en dryg timma. Sedan en förbetald shared taxi, som gick på 50 spänn. Ett standardpris antar jag. Chauffören hade lite svårt att hitta mitt guesthouse och fladdrade runt ett bra tag. Till slut så var han tvungen att ringa upp för att få vägvisning. Stället jag bor på visade sig ligga ett par kilometer från centrum så jag får mig en stärkande promenad varje gång jag drar ned på stan. Första kvällen tog jag mig ned till nattmarknaden och fick mig en Pad Thai och en stor Beerlao för 30 pix. Gott och billigt. Var fortfarande lte trött efter den långa flygresan så det fick bli en tidig kväll.
Igår så drog jag ned till byn ganska tidigt för en frukost. Hade redan på torsdagen hunnit bekanta mig med den lilla staden och fortsatte att göra så nu. Hittade en bambubro över till en annan stadsdel, som jag naturligtvis testade. Bron finns på plats ungefär halva året, men under regnperioden så blir det för mycket vatten i Nam Khan, som floden heter, så då får man riva den.
Jag har märkt tecken på en begynnande förkylning några dagar och på tidig eftermiddag gav jag upp och gick hem. Det var lika bra, jag skakade i hela kroppen vid hemkomst så det var bara att bädda ned sig.
Det var en orolig natt, sov nog inte många minuter. Men vilan och värmen under filtar och annat har nog ändå gjort lite nytta. Är fortfarande snuvig, men mår betydligt bättre. Drog ned på staden för en frukost och lite mer upptäckarglädje. Hittade stadens normala gatumarknad som väl såg ut som marknaden gör överallt härnere. Lite mindre då förståss. Passade också på att boka in mig på en natt buss till Vientiane i morgon kväll. Hem sedan för en liten siesta innan jag orkade sätta mig för att få ihop de här meningarna. Får nog bli nattmarknaden i kväll igen.
/Conny
Igår så drog jag ned till byn ganska tidigt för en frukost. Hade redan på torsdagen hunnit bekanta mig med den lilla staden och fortsatte att göra så nu. Hittade en bambubro över till en annan stadsdel, som jag naturligtvis testade. Bron finns på plats ungefär halva året, men under regnperioden så blir det för mycket vatten i Nam Khan, som floden heter, så då får man riva den.
Jag har märkt tecken på en begynnande förkylning några dagar och på tidig eftermiddag gav jag upp och gick hem. Det var lika bra, jag skakade i hela kroppen vid hemkomst så det var bara att bädda ned sig.
Det var en orolig natt, sov nog inte många minuter. Men vilan och värmen under filtar och annat har nog ändå gjort lite nytta. Är fortfarande snuvig, men mår betydligt bättre. Drog ned på staden för en frukost och lite mer upptäckarglädje. Hittade stadens normala gatumarknad som väl såg ut som marknaden gör överallt härnere. Lite mindre då förståss. Passade också på att boka in mig på en natt buss till Vientiane i morgon kväll. Hem sedan för en liten siesta innan jag orkade sätta mig för att få ihop de här meningarna. Får nog bli nattmarknaden i kväll igen.
/Conny
Onsdag 3 Januari 2018 - Lat Krabang
Resealbum: Laos och Kambodja i Januari.
Klockan är snart 23 här i Thailand (17 i Sverige) och det innebär att jag varit i farten i nästan 33 timmar. Planet från Köpenhamn tog mig till Delhi och där fick jag vänta i närmare fem timmar. Hittade en vilstol som jag kunde sträcka ut mig ordentligt i. Ingen riktig sömn förståss, men jag tuppade nog av en stund ett par gånger. Sista timmen innan avfärd mot Bangkok så satt jag i en sportbar och såg kricket mellan Indien och Västindien. Sådant kan man också sysselsätta sig med. Sköljde ned det hela med en Kingfisher. Lite roligt är det att medan resten av världen är väldigt noga med att uppge den exakta alkoholhalten så nöjer sig indierna med att skriva att ölen innehåller "mindre än 8 %". Att det var så hade jag glömt. Besöket här på flygplatsen och att höra det indiska uttalet igen, får mig att längta tillbaka. Men det ska rådas bot på inom sinom tid.
Det sista skuttet över till Thailand var inte så långt och jag brydde mig inte ens om att sätta på någon film från bolagsbiblioteket. Fanns heller inte så där jättemycket intressant. Väl framme i storstaden så hittade jag ganska snabbt en bulle och tog mig till det hotell jag bokat. I.o.m. att jag far vidare upp till Laos redan i morgon så brydde jag mig inte om att bosätta mig nere i staden utan valde ut ett hotell i närheten av flygplatsen. När jag så drar vidare i morgon så åker jag visserligen från en annan flygplats, men jag slapp i alla fall en långresa i kväll.
Efter att ha installerat mig så knallade jag över till närmaste restaurant för att få något i krubban och nu ska det bli skönt att slå ihop mina ljusblå. God natt!
/Conny
Det sista skuttet över till Thailand var inte så långt och jag brydde mig inte ens om att sätta på någon film från bolagsbiblioteket. Fanns heller inte så där jättemycket intressant. Väl framme i storstaden så hittade jag ganska snabbt en bulle och tog mig till det hotell jag bokat. I.o.m. att jag far vidare upp till Laos redan i morgon så brydde jag mig inte om att bosätta mig nere i staden utan valde ut ett hotell i närheten av flygplatsen. När jag så drar vidare i morgon så åker jag visserligen från en annan flygplats, men jag slapp i alla fall en långresa i kväll.
Efter att ha installerat mig så knallade jag över till närmaste restaurant för att få något i krubban och nu ska det bli skönt att slå ihop mina ljusblå. God natt!
/Conny