Ekas blogg

Äntligen var det dags för årets första paddling. Sent kan tyckas. Den 5:e juni borde man ha hunnit vara ute många gånger, men så var det inte i år.

Vi lyckades få en K2 att paddla, min kompis Elin och jag. Hon hade aldrig suttit i en sådan och jag hade bara paddlat K2 en gång tidigare, men vi tog plats, jag i bak vid pedalerna och hon fram. Och vilken dag det blev. Först stilla paddling i kanalen, sedan ut på sjön, ett kort stopp för lunch på en klippa och sedan tillbaka igen.

Vid ett tillfälle var vi tvungna att lyfta kajaken ca 200 meter. Inte så farligt tänkte vi. Vi är ju rätt storvuxna och starka tjejer. Men just att bära en K2:a på 42 kg i ett näst intill stenrösliknande område....det var dagens utmaning. Jag snubblade och satta knät på en sten, det ömmade resten av dagen. Vi försökte båda hitta strategier för att lyfta på bästa, och mest ergonomiska sätt. Men det gick sådär. Blåmärken på insida av lår, ömmande knä och lätt ömmande rygg. Men det gör inget.
Det var mödan värt. Vacker natur, varmt i vattnet och solen som gassade. En heldag i svensk natur när den är som bäst helt enkelt. För mig är det den ultimata upplevelsen. Jag får träning, jag kommer så nära naturen och måste samverka med naturen på naturens egna villkor, ibland är det lugnt och skönt att paddla och ibland får man slita med vågorna, variationen är det som lockar.
Och tystnaden är total, det är bara det lilla plasket från paddeln som möter vattenytan som hörs. Så ett tips inför sommaren om ni har en dag eller halvdag eller kväll över. Sök er till närmasta uthyrningsställe av kajaker och ta en sväng. För det är ni värda!
Ha en skön sommar!

Det var i början av september det hände.

Jag öppnade min mejl på jobbet ohc tappade talförmågen helt! Jag hade vunnit första priset i Reseguidens tävling. Priset? en resa för två till Aruba.

I november var de så dags att ge sig iväg. Jag hade inga större förväntningar, er än att jag ville ha en skön och avkopplande semeter. Jag hoppades dock lite på salsadans och romdrinkar.

Väl på plats blev det varken rom eller salsa. Rom fanns det, men tanken jag hade var att jag skulle åka och dricka välsmakande, lagrad rom. De sorter jag hittade och som serverades i de barer jag besökte var samma sorter som vi har hemma tyvärr. Salsan uteblev för att jag själv inte orkade hålla mig vaken på kvällarna. Jag kom helt enkelt inte in i tiden. Men det gjorde inget.

Jag fick en vecka av fantastisk mat, slappt och slött liv. Jag hade varken klocka eller mobil med mig och kopplade bort vardagen totalt. Vi bodde vid Druif beach och det var där vi höll till mest hela tiden. Strandpromenader i solen med virvlande vågor som slår mot benen, bra böcker som avnjuts under ett parasoll och en god romdrink på after beach baren innan kvällens fantastiska middag. Troligen bestående av fisk eller skaldjur.

En dag hyrde vi en bil och tog oss ut och snorklade, annars var jag lat och det var en veckas total avkoppling och allt tack vara ett par rader jag skrev om ett annat paradis i Costa Rica.

Märkligt, men ack så härligt!

God Jul och Gott Nytt År på er allesamman!

Hett som i helvete ute och tre lediga dagar. vad gör man då? Jo, man hyr en husvagn i Söderköping och åker dit på vinst och förlust över helgen.

Det skulle visa sig att det var idel på vinst vi åkte dit. Fantastiskt var det. Söderköping är staden där Madickenfilmerna spelades in, det är staden där man äter glass så att magen spricker, där man strosar lugnt och stilla längs Göta Kanal och det är stället med St:Annas skärgård. Denna skärgård...
Mer sommar än såhär blir det inte för mig. Solen gassade, vattnet var spegelblankt och vi gled tyst fram i en kajak tills vi hittade vår egen klippa att slå oss ner på för att inta lunch och bada och sola. Det kan inte bli bättre än såhär, inte någonstans på jorden faktiskt. Inte ens slemmet på botten eller den unkna tången som växte runt vår lilla paradisö sätter ner betyget för dagen. Det hör till när man är ute i skärgården. Världens vackraste skärgård har den kallats, St:Annas skärgård. Och jag är beredd att hålla med.

Jag har varit på Kolmården för första gången i mitt liv. Eller, egentligen är det andra gången, redan vid 3 veckors ålder gjorde jag debut. Minns dock inte så mycket av den resan.

Men oj, vad det finns saker att uppleva här. Safariparken som faktiskt är som att var i Afrika. Känlan av att se giraffer som står i granskogen är minst sagt exotisk. Bilderna kommer så fort jag hinner med att lägga upp dem. Trots vädret så var det ändå en bra upplevelse. Just att ha möjlighet att strosa runt i lugn och ro och se pådjuren som har så fantastiskt gott om plats tills killand från andra djurparker. Jag kan ibland tycka riktigt synd om vilda djur som trängs in i trånga trånga hägn för att vi människor ska kunna få en glimt av dem. Även om det inte har savanner att springa på i Kolmården så ser de ändå ut att må bra.

Vi hann med en uppvisning på Delfinariet och jag slås alltid av hur intelligenta dessa djur är, jag satt med ett leende på läpparna hela tiden. Dessvärre tror jag att Markoolio sponsrat en del av uppvisningen och det visades filmer med honom och spelades hans musik hela showen igenom, det hade de klarat sig utan. Delfinerna var så duktiga ändå. Min 4-åriga brorsdotter är nu helt säker på vad hon vill bli är hon blir stor-Delfinskötare.

Vi bodde på Viltmarkshotellet som vekligen var helt suveränt. Det är otroligt barnanpassat på alla sätt och vis. Det finns barnbuffé på kvällen, det är små pallar på toaletten för att de ska nå upp till handfaten, det är lekrum, biorum...ja t.o.m. spabehandlingar för barn. Men även vi vuxna hade en bra vistelse med relaxavdelning, god mat och hotellfrukost som jag personeligen ser som en riktig höjdare när man är ute och reser!

Det bästa och häftigaste med resan var nog ändå när vi fick gå med in och se när tigrarna matades. Otroligt vad stora de är och hur nära man kommer dessa vackra rovdjur. Men fortfarande på behörigt avstånd och med ordentligt tilltagen säkerhet.

Har ni 2 dagar över i sommar då ni inte vet vad ni ska göra. Ta med barnen och åk dit. Det är en alldeles perfekt mini-semester för alla åldrar.

Två trötta kroppar anlände till Jurmala Spa i Lettland en helg i april. På schemat stod en hel hög behandlingar och god mat och förhoppningsvis lite lugn och ro.

Nu är det så att om man har 4 behandlingar inplanerade på en eftermiddag så får man inte så mycket lugn och ro. Man blir helt slut. När det dessutom inte finns något annat att göra på hotellet än att kolla mailen eller sova så blir man lite rastlös när man är van att livet går i 180!

Dag 2 började vi dock inse att det kanske är just det som är grejen, att man ska inse hur uppe i varv man är och hur skänt det kan vara att inte ha något inplanerat. Efter ytterligare 3 behandlingar gick vi så ivä på den lilla inhemska gatan och hittade en mysig restaurang med fantastisk mat. Det var precis vad vi behövde innan vi lade oss för att dagen efter återvända till Sverige.

Innan flyget lyfte på måndagkvällen hann vi dock med att utforska gamal stan i Riga. En fantastisk liten pärla där man bland annat kan se en bro full med lås. Vad kan det vara? Jo, hit går par som förlovat sig med ett lås där de graverat in namn och datum för förlovningen. Fantastiskt romantiskt kan jag tycka.

Självklart lyckades två gottegrisar som vi också hitta världens mysigaste fik där vi satt i flera timmar och bara njöt av atmosfären och väldigt goda kakor :)

Kylan ville inte riktigt släppa på hela resan coh en mössa hade inte suttit fel. Annars var det underbart att få komma bort, att se något annat, att bli så ompysslad och sedan komma hem fulladdad med energi för att mötas av en helt fantastisk vår här hemma i Sverige!

Det finns ett ställe på jorden som motsvarar mina tankar om hur paradiset kan tänkas vara. Det heter Tree House hotel och ligger nära vulkanen Arenal i Costa Rica. Vid ankomsten är det bara lugnt och fridfullt, en sengångare sitter vid sidan av entré och låter isg snällt fotograferas. Vid receptionen finns en hel svärm med Kolibris. Boendet är beläget 10 m upp i trädkronorna. Närmare naturen än så går inte att komma.

Omgivningarna inbjuder till äventyr eller fantastisk natur, beroende på vilket önskemå man har som turist. Jag kan verklgien rekommendera ett besök just här. Stanna upp ett tag och bara va. Det är du värd!

Som ett avbrott i surfandet tog vi en morgon båten ut på havet för att testa vår fiskelycka. Från början kände i alla fall jag att det var ett litet välkommet avbrott och bara en skön båttur i solskenet på morgonen. Men vilken dag det blev. Jag lyckades få upp mitt livs andra fisk. Inte vilken fisk som helst, det var en tonfisk! Det var dock ingenting mot vad Jonas iden andra båten drog upp. Han fick en Mahi Mahi på 15 kg!!!! Det var i särklass den största fisk jag sett. Den fisken räckte för övrigt att mätta 20 personer på den BBQ som följde på kvällen. Men dagen bjöd på mer än bara fiske. När vi var på väg in från fisketuren såg vi delfiner som lekte bara ett par meter ifrån båten. Dessutom lyckades jag spana in en sköldpadda som just dök. Det gör liksom min resa komplett. Jag har hoppats på att få se en sköldpadda enda sedan vi kom hit till Costa Rica. Näst sista dagen var det alltså dags att få se den. Tyvärr hann jag inte få den på bild så ni får helt enkelt lita på mig när jag säger att den fanns där.

Efter fisketuren och lite mer surf så började resan lida mot sitt slut. Men det sista vi gjorde var att njuta av en fantastisk solnedgång. Tankarna på vad vi varit med om snurrade i huvudet. Costa Rica är verkligen ett land som har allt. Det är vacker natur, det finns äventyr om man vill ha det, det är god mat och människorna är vänliga och försöker hjälpa även om engelskan inte är så väl utbredd. Åk dit!

Alla ni som tror att det här med att vågsurfa handlar om att bara stå och balansera på en bräda på vågorna. Ni kan ju ta och tänka om. Vårsurfing är en hel vetenskap kan jag säga som aldrig rört mig i den här världen tidigare.

Att överhuvud taget hitta en våg som det går att surfa på, med mina kunskaper, det tar tid. ( Tro för sjutton inte att man bara ställer sig upp och sedan är det klart) Nej, PADDLA är nyckelordet. Paddlar gör man för att komma upp i samma hastighet som vågen. Något som lyckas ungefär var femtonde gång man testar, resten av gångerna är man som en torktumlare i en våg för att man har fått ett NOSEDIVE. Japp, det är surfspråket och betyder på svenska störtdyk med fronten före rakt ner i vattnet. Lyckas man paddla någorlunda och hålla sig på brädan, ja, det är då det kommer, ögonblicket som INTE får gå fel. Upphoppet mina vänner. Upphoppet är, ja, hur ska jag beskriva. Ni ligger platt på mage, intet ont anande kommer en kraft bakifrån och då är det dags att göra en sjuhelsikes armhävning SAMTIDIGT drar man in fötterna under sig så man kommer upp i stående I SIDLED. Testa gärna hemma på golvet!

Om ni då tänker er att man har hittat en våg, man paddlar för sitt liv och man får ett upphopp som sitter, man rider vågen och balansen håller. Kan ni då förstå känslan som sprider sig i kropp och själ?! Man glömmer alla ömma muskler, man glömmer lungorna som är fulla med saltvatten, man tänker inte på att man inte ser för att vattnet smugit innanför linserna. Man bara ler från själen och hela vägen ut i universum. För den känslan går inte att beskriva och det borde vara varje människas rätt att en gång i livet få uppleva ruset av vågsurf!

När man surfat ett par dagar så är det inte bara känslan av total lycka som gör sig påmind, nej, man börjar även få lite färg...

Då pratar jag inte bara om den röda näsan och de svidande, solkyssta armarna. Jag partar om nedre smalben, övre smalben, båda knän, ovanför knä, insida lår, framsida lår, höft och armbågar.
Dessa var de kroppsdelar som fick mest färg under resan.
Färgskalan gick allt ifrån mörkblå och lila till rött och ljusgult, så vackert ton i ton. Men det var det värt!

När vi hade rest runt i Costa Ricas djungel i en vecka och bott på lite olika ställen så hade vi haft det fuktiga klibbiga klimatet runt oss dygnet runt och då och då även upplevt en och annan regnskur. Men naturligtvis, regnskog och regn hör ju ihop. När vi kom till Tree House Hotel utanför staden La Fortuna insåg vi dock att "jaha NU har vi upplevt de tropiska regnet på riktigt". Man kan sammanfatta det enkelt genom att säga "precis när det regnade som bäst så kom det en skur". Vi var på en utflykt vid Hanging bridges, vi skulle se ett fantastiskt vattenfall och vi skulle även se Arenal - en ännu aktiv vulkan! Nu blir ju inte den typen av utflykter helt det samma i hällregn. Vi hade alla sett fram emot en dag fylld med äventyr. Men jag kan ärligt säga att när vi gick där i våra gula regnponchos så var det ett äventyr att bara se över till andra sidan av bron! Regnet bildade en vägg. Men herre gud vad det regnade. Kan säga att jag aldrig någonsin upplevt så mycket regn någonsin. Det var som om någon kastade hinkar med vatten över en, och det kan inte ha funnits något mellanrum mellan alla vattendroppar som störtade mot oss. Men roligt och intressant vandring blev i alla fall! Och en helt klart annorlunda regnupplevelse.

PS. Det här med undervattenskameror... -Jo, de behövs även på land i Costa Rica då det regnar som bäst och kommer en skur. :)

När vi vandrat runt i de vattendränkte djunglerna och känt vattnet rinna på ryggen så var det dags att torka utt. Vi skulle flyga med ett litet litet inrikesplan till Tambor för att tillbringa resten av resan på västkusten där vi surfade och njöt av sol och bad på Surfakademin.

Ska ni göra en sak när ni besöker Costa Rica så är det att testa Canopy. Det finns överallt och det är ett äventyr för livet! Vår upplevelse började som en klump i halsen och slutatde med…ja, läs själva:

Det enda ni ska ha med er och hålla i är livet, sa guiden och skrattade när vi skulle ut på dagens tur. He he höll vi med och satte skrattet i halsen. Väl på plats fick vi på oss hjälmar, handske, sele och en kort genomgång av hur det skulle gå till. En bana på 13 vajerlinor som mest 50 meter upp i luften och den längsta banan 600 meter lång. Så gick vi högt högt upp och satte fast oss i den första vajern. Det jag var mest orolig över var inbromsningen på slutet. Tydligen skulle man dra i vajern med den handen handsken var på, men när och hur mycket?? Man vill ju gärna inte bromsa för tidigt och bli hängande på mitten, lika lite som man vill sitta som en insekt på bilrutan in i nästa träd.. Men här fanns inga provomgångar, det var bara till att köra. Och oj vad det gick! Det killade hissnande i magen av skräckblandad förtjusning, vilken känsla!

När vi blev lite varma i kläderna kunde vi faktiskt börja uppskatta omgivningarna också. Man kände sig riktigt som Tarzan där man flög fram genom djungeln och över floder, otroligt vackert! Efter ett par åk var dags att stegra nivån ytterligare ett snäpp.
Konversation med den inte så engelsktalande guiden:

-No hands
-No hands?
-No hands!
-No hands???
-No hands!
-No hands...
-OK?
(Hinner tänka inte OK! inte OK! inte OK!)
-OK...

No hands betydde att man hängde fritt i selen utan att kunna bromsa eller styra att man hängde framåt. Man kan tycka att det borde räcka så, men nej då. Väl ute på vajern, hjälplöst hängandes i sin sele högt ovan marken satte guiderna igång att skaka och hänga sig på vajern så att man flög härs och tvärs, framlänges och baklänges i sin sele och som alltid i vansinnig hastighet. Helt fantastiskt var det, jag skrek av skratt och skräck och ville inte att det skulle ta slut!
Väl tillbaka efter turen tog vi en kall öl och tittade lyriskt på varandra med fåniga leenden. Det där var banne mig bland det bästa jag varit med om.