Söndag 27 Oktober 2013 - Soltszentimre
Resealbum: Westernridning i Ungern
Copyright © Bejjan888™
Eftersom klockan ställts om till vintertid så ”fick” vi en timme extra på morgonen. Transfern gick 05.30 från ranchen och vi kördes till Budapest-Ferenc Liszt Int’l Airport. Planet avgick 09.50 och landade på Stockholm-Arlanda Flygplats vid 12.00. Tåget hem gick 14.06 men lyckades köra på ett rådjur efter halva vägen och fick lov att akut stanna för att laga en luftventil som gick sönder i samband med kollisionen. Så vi blev ståendes inne på en tågstation i 40 minuter. Så typiskt. Det som hade gått så bra hela resan, men nu när man var nästan hemma… dåååå börjar det krångla. Så vi kom hem ca 45 minuter försenade. Jag hade givetvis missat min anslutningsbuss hem till mig och fick vackert vänta in nästa.
Eftersom klockan ställts om till vintertid så ”fick” vi en timme extra på morgonen. Transfern gick 05.30 från ranchen och vi kördes till Budapest-Ferenc Liszt Int’l Airport. Planet avgick 09.50 och landade på Stockholm-Arlanda Flygplats vid 12.00. Tåget hem gick 14.06 men lyckades köra på ett rådjur efter halva vägen och fick lov att akut stanna för att laga en luftventil som gick sönder i samband med kollisionen. Så vi blev ståendes inne på en tågstation i 40 minuter. Så typiskt. Det som hade gått så bra hela resan, men nu när man var nästan hemma… dåååå börjar det krångla. Så vi kom hem ca 45 minuter försenade. Jag hade givetvis missat min anslutningsbuss hem till mig och fick vackert vänta in nästa.
Lördag 26 Oktober 2013 - Soltszentimre
Resealbum: Westernridning i Ungern
Copyright © Bejjan888™
Sista dagen på ranchen. Alltid lite vemodigt när man tänker så. Man vill ändå försöka njuta av sista dagen samtidigt som man måste börja planera för resan hem och packa väskan.
Frukost vid 08.00. Robert kom in och sa att det var hans sista dag idag och att det skulle vara höstlov i Ungern nästa vecka. Han skulle vara ledig och tillbringa tiden med sin son. Men vi hann med att rida en 1 timmes lektion för Robert på förmiddagen. Då fick vi rida ”Coin game” som Robert kallade det. Denna ”lek” gick ut på att få hästarna att lyssna bättre och vara uppmärksamma på ryttaren. Man ställer ut fyra koner i en kvadrat och rider på en volt runt dessa. Under leken får man aldrig rida ett helt varv på volten utan måste rida små volter runt konerna, både till höger och till vänster. Detta i både skritt och jogg. Det var en bra övning och gjorde faktiskt hästarna (i alla fall min häst) mer uppmärksam. Sedan en 1 timmes uteritt. Lunch vid 12.00. Pannkakor (?) med köttfärssås som inrullade crêpes. Helt ok. Sedan tog vi farväl av Robert som nu skulle iväg och tillbringa ledigheten med sin familj.
På eftermiddagen red vi en sista uteritt. Jag, min reskamrat, Louise, Ida och Sanyi. Jag vet inte om vi fick galoppera lite extra mycket eftersom det var sista dagen… men det kändes så i alla fall. När vi kom tillbaka till ranchen började vi packa väskorna. Passade på att köpa med mig en vinflaska som tillverkats i Izsák, en närliggande stad.
Middagen serverades vid 18.30 och det serverades en köttgryta med glass till efterrätt. Vi satt kvar efter middagen och betalade notan som varje gäst får ha under veckan. Vi skrev i gästboken och gick sedan till sängs.
Sista dagen på ranchen. Alltid lite vemodigt när man tänker så. Man vill ändå försöka njuta av sista dagen samtidigt som man måste börja planera för resan hem och packa väskan.
Fredag 25 Oktober 2013 - Soltszentimre
Resealbum: Westernridning i Ungern
Copyright © Bejjan888™
Frukost kl. 08.00. Idag skulle Christoffer åka hem. Men han skulle få rida 09.30 på förmiddagen innan han behövde åka till flygplatsen. Idag var det strålande sol och +25°C.
Vi andra (jag, min reskamrat och Louise) skulle rida iväg vid 10.00. Idag skulle vi få rida en långritt på totalt 4 timmar samt en paus för en picknick-lunch. Robert var vår guide och vi red iväg på vägar som vi inte ridit på förut.
Efter en stund kom vi fram till en liten sandkulle med en höjd på typ 20 meter. Robert med sin fantasi skojade och sa att det här var deras lokala Mount Everest. Som jag tidigare nämnt så har Ungern ett väldigt platt landskap så ur det perspektivet så var sandkullen som ett Mount Everest. Vi red upp på toppen och lät hästarna vila en stund. Utsikten var magnifik därifrån. Många härliga galopper innan vi stannade för lunch.
Anita hade kört ut lunchen och dukat upp under en stor gammal tall. Det serverades en härlig gulaschsoppa och sedan pannkakor med aprikosmarmelad eller chokladsås.
Robert berättade om en ”lek” som han deltar i 2 gånger om året, typ som ett role play. De är ett gäng som klär ut sig och lever som indianer och bor i skogen i tält under två veckor. Det är flera olika stammar som krigar mot varandra. De har på sig äkta skinnkläder, mockasiner, pälsar, fjädrar och pärlor precis som indianerna i norra USA hade på 1800-1900-talet. De bor också i tapitis och till och med besticken är gjorda i horn. Sedan beväpnar de sig med knivar och spjut (i trä) som de springer runt (eller ja smyger runt) och ”dödar” varandra med. Blir man dödad är man ett spöke under 1 dygn. Då blir man vitmålad i ansiktet så alla de andra vet att man är död. Då kan man spionera på de andra stammarna eller passa på att sova. Robert berättade att de flesta passade på att sova eftersom man inte kan bli dödad igen om man är död. Jag kan definitivt tänkta mig Robert springa omkring i skogen med skinnkläder och mockasiner, haha ;)
Efter långritten bestämde sig jag, min reskamrat, Louise och Robert att gå till en närliggande sjö (Kolon) för att kika på eventuella fåglar som dröjt sig kvar. De flesta fåglarna hade troligtvis redan flugit ner till Afrika inför vinter, men vi så några svart-vita fåglar i ett träd längre bort som vi kikade på genom en kikare. Tillbaka till ranchen och sedan middag kl. 18.30. En härlig köttgryta med ris och sallad. En ruskigt god glass till efterrätt.
Frukost kl. 08.00. Idag skulle Christoffer åka hem. Men han skulle få rida 09.30 på förmiddagen innan han behövde åka till flygplatsen. Idag var det strålande sol och +25°C.
Robert berättade om en ”lek” som han deltar i 2 gånger om året, typ som ett role play. De är ett gäng som klär ut sig och lever som indianer och bor i skogen i tält under två veckor. Det är flera olika stammar som krigar mot varandra. De har på sig äkta skinnkläder, mockasiner, pälsar, fjädrar och pärlor precis som indianerna i norra USA hade på 1800-1900-talet. De bor också i tapitis och till och med besticken är gjorda i horn. Sedan beväpnar de sig med knivar och spjut (i trä) som de springer runt (eller ja smyger runt) och ”dödar” varandra med. Blir man dödad är man ett spöke under 1 dygn. Då blir man vitmålad i ansiktet så alla de andra vet att man är död. Då kan man spionera på de andra stammarna eller passa på att sova. Robert berättade att de flesta passade på att sova eftersom man inte kan bli dödad igen om man är död. Jag kan definitivt tänkta mig Robert springa omkring i skogen med skinnkläder och mockasiner, haha ;)
Torsdag 24 Oktober 2013 - Soltszentimre
Resealbum: Westernridning i Ungern
Copyright © Bejjan888™
Frukost kl. 08.00. Erik hade rest hem sent igår kväll, för att delta i en pokerturnering i Storbritannien. Min reskamrat hade fått så pass ont i ryggen att hon avstod från all ridning idag. Lite tråkigt tyckte jag, men har man ont så ska man ju inte rida. Så jag fick rida westernlektion alldeles själv för Dominique, eftersom Christoffer och Louise red för Robert på den andra ridbanan! Jisses Amalia! Den här gången fick jag jobba rejält! Eftersom jag var ensam på banan så hade hon all uppmärksamhet på mig och så varenda liten grej jag gjorde (eller inte gjorde). Även idag var det +25°C och strålande solsken, men så här hårt hade jag inte jobbat tidigare under ranchvistelsen och blivit så här svettig!
Efter ridlektionen så fick jag rida ut med Christoffer, Louise, Robert och Dominique i en timme. Lunch vid 12.30. Köttbullar, mos och sallad. Efter lunch hittade vi på några lasson som hängde vid uteplatsen. Vi provade alla på att svinga lassot över en träbock. Nu råkade Robert vara mästare i att hantera lasso (och vunnit en massa priser) och han försökte desperat lära oss hur man skulle göra. Det är inte lätt, kan jag säga. Det här var andra gången i mitt liv som jag provade på att kasta lasso. Första gången var i Arizona. Robert visade även upp lite trix och konster med sitt lasso (med sitt eget tävlingslasso).
Eftermiddagen bestämde vi oss för en 2 timmar lång uteritt. Jag, Christoffer, Louise, Dominique och Robert. Vi var ute på både björnjakt, tigerjakt och aktade oss för krokodilerna och de hoppande ormarna… haha! ;) Robert hade en stor och livlig fantasi! Det var alltid han som hade hand om barnlägren under somrarna och brukade skoja med barnen om både björnar, krokodiler och tigrar. Även om vi alla var vuxna så hade vi skitroligt! Jag ska då aldrig bli vuxen – utan alltid ha barnasinnet kvar! Det är så mycket roligare ;)
När vi kom tillbaka till ranchen, efter både tigerjakt och björnjakt så blev det relax i jacuzzin. Middagen serverades vid 18.30 och bestod av falafel och strips. Till middagen bjöd Christoffer oss tjejer på en varsin Pálinka. En ungersk specialitet som enligt mig inte var särskilt gott. Sedan var det någon som kom på den briljanta idén att ha Pálinkaprovning (det var inte min idé)! Jag valde dock att avstå, jag menar… är man på en ridresa så är det inte sprit i första hand som man ska dricka. Men alla de andra radade upp 9 olika smaker av Pálinka och testade på allihop.
Frukost kl. 08.00. Erik hade rest hem sent igår kväll, för att delta i en pokerturnering i Storbritannien. Min reskamrat hade fått så pass ont i ryggen att hon avstod från all ridning idag. Lite tråkigt tyckte jag, men har man ont så ska man ju inte rida. Så jag fick rida westernlektion alldeles själv för Dominique, eftersom Christoffer och Louise red för Robert på den andra ridbanan! Jisses Amalia! Den här gången fick jag jobba rejält! Eftersom jag var ensam på banan så hade hon all uppmärksamhet på mig och så varenda liten grej jag gjorde (eller inte gjorde). Även idag var det +25°C och strålande solsken, men så här hårt hade jag inte jobbat tidigare under ranchvistelsen och blivit så här svettig!
Onsdag 23 Oktober 2013 - Soltszentimre
Resealbum: Westernridning i Ungern
Copyright © Bejjan888™
Frukost vid 08.00. Idag skulle jag och min reskamrat få rida med Sanyi och ha med oss Dominique som tolk, eftersom både Ida och Roland hade åkt iväg till Tyskland för att göra reklam för sin ranch. Ägarna till ranchen hade tagit ett gemensamt beslut om att bara låta internationella gäster till sin ranch, eftersom ungrarna uppförde sig illa och lät bli att betala. Så därför satsade man på internationella ridgäster.
Vi började med en 1 timmes lektion för Dominique. Sanyi satt på staketet och tittade på, sa inte mycket men kommenterade ibland på ungerska till Dominique. Återigen +25°C och gassande sol, så det var långärmad tröja och cowboyhatt som gällde. Sedan red vi ut, jag, min resekompis, Sanyi och Dominique. Nu hade vi hunnit vara på ranchen några dagar så man började känna igen ridvägarna trots att de bara bestod av sand. Lunchen serverades k. 12.30 och bestod av kycklinggryta, ris och sallad. Gott!
På eftermiddagen valde vi uteritt i 2 timmar, eftersom det hade börjat blåsa och det skulle bli svårt att höra vad Dominique sa ute på ridbanan. Men även om det blåste så var det varma vindar. Riktigt behagligt ändå. När vi kom tillbaka till ranchen hade det kommit en till svensk tjej till ranchen som skulle stanna en långweekend. Louise, ursprungligen från Göteborg, men numera Stockholm kom och presenterade sig. Erik och Christoffer hade beställt massage till kvällen. Min ridkompis passade också på att beställa en massagetid. Middagen serverades kl. 18.30 och det var grillad kyckling, vitlöksbröd och getost. Efter middagen satt vi tillsammans alla fem gäster ute på gården. Erik och Christoffer med sina kreativa fantasier drog ihop många roliga historier innan vi gick till sängs.
Frukost vid 08.00. Idag skulle jag och min reskamrat få rida med Sanyi och ha med oss Dominique som tolk, eftersom både Ida och Roland hade åkt iväg till Tyskland för att göra reklam för sin ranch. Ägarna till ranchen hade tagit ett gemensamt beslut om att bara låta internationella gäster till sin ranch, eftersom ungrarna uppförde sig illa och lät bli att betala. Så därför satsade man på internationella ridgäster.
Tisdag 22 Oktober 2013 - Soltszentimre
Resealbum: Westernridning i Ungern
Copyright © Bejjan888™
Frukost vid 08.00. Erik och Christoffer kom ner och såg lite slitna ut. Vi frågade om de hade träningsvärk och det hade de! Det kan jag förstå, om de aldrig ridit förut ;) Idag skulle jag och min resekamrat få rida för Ida. Så vi passade på att ta en 1 timmes westernlektion och sedan 1 timme uteritt. Även idag var det +25°C och solen gassade. Som tur var hade jag en tunn långärmad tröja, annars hade jag nog bränt upp mig totalt. Cowboyhatten skyddade bra från solen för ansiktet. Ida var riktigt duktig som instruktör och vi fick bland annat kämpa med att rida slalom enbart med vikthjälperna. Vi fick släppa tyglarna helt och bara styra med skänkel och vikt. Så efter den timmen var man helt slut!
När vi red ut så följde Sanyi med. Men den här gången så fick Ida agera tolk. Ida kan en hel del ungerska eftersom hon bott och jobbat på ranchen under några år. De fina sandvägarna inbjöd till långa galopper och vägarna slingrade sig bland tall- och lövskog (som gav välbehövlig skugga). Lunchen serverades 12.30 och bestod av korv, skivad potatis och ägg i långpanna. Sedan fick det bli en tupplur innan eftermiddagens ridpass.
Vi valde samma sak för eftermiddagen. En 1 timmes lektion med Ida som instruktör och sedan 1 timme uteritt. Den här gången hade Ida satt upp en hel bana som vi skulle ta oss igenom. Först skulle vi rida in i en liten fyrkant (av bommar på marken). Försiktigt vända hästen 360° utan att hästen kliver utanför bommarna. Sedan slalom i jogg, och sedan galoppfattning och galopp längs kortsidan. Sakta av till skritt och sedan göra sidepass mellan två bommar. Därefter rida fram till en kon och göra bakdelsvändning runt den och sedan skritta i mål. Många utmaningar! Det gillar jag. Första gången gick det sådär. Det var mest för att mans kulle få känna på hur banan var. Det jobbigaste för min del var galoppfattningen eftersom Spotty tyckte att det var lite drygt och blev tjurig. Det märktes att hästarna hade gjort den här banan förut och visste redan vad ryttaren ville göra. Gav man bara rätt hjälper så gjorde hästarna precis det de skulle. Så andra gången jag red banan så briljerade jag och Spotty. Fin-fin galoppfattning och en suverän sidepass och en utmärkt bakdelsvändning. Så jag var jättenöjd med ridlektionen.
Till uteritten anslöt sig Sanyi på sin häst. Under ridturen fick vi se både fasan och rådjur som blev skrämda när vi galopperade fram längs sanddynerna. Efter ridturen kände jag och min resekamrat att det var dags för lite relax i jacuzzin igen. Efter två hårda westernlektioner var man rätt mör i kroppen. Middagen serverades kl. 18.30 och bestod av Spaghetti och köttfärssås! Mums!
Vi valde samma sak för eftermiddagen. En 1 timmes lektion med Ida som instruktör och sedan 1 timme uteritt. Den här gången hade Ida satt upp en hel bana som vi skulle ta oss igenom. Först skulle vi rida in i en liten fyrkant (av bommar på marken). Försiktigt vända hästen 360° utan att hästen kliver utanför bommarna. Sedan slalom i jogg, och sedan galoppfattning och galopp längs kortsidan. Sakta av till skritt och sedan göra sidepass mellan två bommar. Därefter rida fram till en kon och göra bakdelsvändning runt den och sedan skritta i mål. Många utmaningar! Det gillar jag. Första gången gick det sådär. Det var mest för att mans kulle få känna på hur banan var. Det jobbigaste för min del var galoppfattningen eftersom Spotty tyckte att det var lite drygt och blev tjurig. Det märktes att hästarna hade gjort den här banan förut och visste redan vad ryttaren ville göra. Gav man bara rätt hjälper så gjorde hästarna precis det de skulle. Så andra gången jag red banan så briljerade jag och Spotty. Fin-fin galoppfattning och en suverän sidepass och en utmärkt bakdelsvändning. Så jag var jättenöjd med ridlektionen.
Måndag 21 Oktober 2013 - Soltszentimre
Resealbum: Westernridning i Ungern
Copyright © Bejjan888™
Under natten hade det anlänt två killar från Sverige. De hade rummet mitt emot vårat. Först hade de kommit upp på rummet med sina väskor vid 01.00 på natten (det ska tilläggas att väggarna var ganska tunna). Sedan blev det tyst. Sen blev det livat igen vid strax före 03.00 på natten. Nu hade de kommit tillbaka från ranchens bar för att gå och lägga sig… Frukosten serverade varje dag kl 08.00. Jag och min reskamrat gick ner till 08.00. Killarna som kommit under natten dök upp vid 08.30. Ingen av dem såg ut att var en dag över 25 år. Vi hälsade alla på varandra och vi fick ganska snart reda på att killarna aldrig ridit förut. Så det var ganska modigt gjort av dem att boka en ranchvistelse i Ungern, måste jag säga! Erik, från Skåne, en professionell pokerspelare i Cash games och Christoffer, en snickare och bartender från Västerås (om jag inte minns helt fel).
Ida kom in efter en stund och förklarade hur dagen skulle läggas upp. Erik och Christoffer, som aldrig ridit western förut skulle få rida för Robert inne i en täckt manege medan jag och min reskamrat skulle få rida en kort stund på banan och sedan rida ut i två timmar. Vi skulle ha med oss Sanyi, som bara pratade ungerska, varför Roland (även han delägare i ranchen) skulle följa med som översättare. Jag blev tilldelad ”Spotty”, en helprickig Appaloosa, vars riktiga namn egentligen var El Sundance Kid. Spotty hade även ett ungerskt namn ”Pötyi”, som jag antar betyder prickig.
Ridningen på banan fick alla nya gäster göra, så att personalen ser att man kan hantera hästen. Sanyi var en tunn kortväxt man som var lite speciell. Han så inte så mycket (inte ens på ungerska) och hela hans kroppsspråk sa egentligen allt. Han hade bra hand om hästarna, varför de kallade honom för ”the horse whisperer”. Sanyi var den som red ranchens alla hästar och rättade till dem om de lärt sig några hyss. Han red även in unghästarna. Ida hade berättat att det tog 40 minuter för Sanyi att få på en oinriden häst både sadel och träns och kunna sitta upp i sadeln utan problem. Tyvärr fick vi aldrig se det "live" så att säga… men Sanyi gick heller inte tunt och sa till att nu var det dags att rida in den där unghästen. Utan han kände av hästen när den var redo.
El Bronco Ranch ligger mitt i Kiskunság National Park med 60 ha sommar- och vinterhagar. För ridningen hade de även 2 ridbanor utomhus och 1 ridhus. Nationalparken ligger huvudsakligen i Bács-Kiskun County och där floden Donau en gång i tiden flutit fram. Det är alltså den gamla flodbottnen som bidragit till de härliga sanddynerna och sandvägarna i parken. Kiskunság National Park skapades 1975 och upptogs på UNESCOs världsarvslista.
Det var strålande solsken, +25°C och det kändes som om sandvägarna var oändliga. Ungern har ett väldigt platt landskap så kom man upp på några meters höjd såg man miltals omkring. Tallskogarna blandades hej vilt med lövskog och man såg klart och tydligt att tallskogen var planterad. Träden stod prydligt i nästan spikraka led och de berättade för oss att alla tallarna var ditplanterade i parken för att hålla kvar sanden så den inte skulle blåsa bort. Efter 2 timmar med en del långa härliga galopper kom vi tillbaka till ranchen. Lunchen serverades vid 12.30 och bestod av Kyckling (?) inlindad i bacon, potatis och sallad.
Eftermiddagens ridning började kl 14.30. Hästarna gjordes i ordning av personalen och leddes ut på gården. Jag och min reskompis valde uteritt i två timmar igen med Sanyi och Roland (som tolk). Under den här turen upptäckte jag att min häst Spotty hade problem med andningen. Så jag frågade Roland om detta. Spotty hade tydligen allergi mot damm/sand så han fick lite problem vid ansträngning. Roland försäkrade oss att veterinären hade kollat upp detta och att det inte var något problem. Det var efter en längre bit i galopp som man märkte det. Kl. 18.30 var det middag. Ugnsstekt potatis, kotletter och sallad. Mycket gott.
Under natten hade det anlänt två killar från Sverige. De hade rummet mitt emot vårat. Först hade de kommit upp på rummet med sina väskor vid 01.00 på natten (det ska tilläggas att väggarna var ganska tunna). Sedan blev det tyst. Sen blev det livat igen vid strax före 03.00 på natten. Nu hade de kommit tillbaka från ranchens bar för att gå och lägga sig… Frukosten serverade varje dag kl 08.00. Jag och min reskamrat gick ner till 08.00. Killarna som kommit under natten dök upp vid 08.30. Ingen av dem såg ut att var en dag över 25 år. Vi hälsade alla på varandra och vi fick ganska snart reda på att killarna aldrig ridit förut. Så det var ganska modigt gjort av dem att boka en ranchvistelse i Ungern, måste jag säga! Erik, från Skåne, en professionell pokerspelare i Cash games och Christoffer, en snickare och bartender från Västerås (om jag inte minns helt fel).
Ridningen på banan fick alla nya gäster göra, så att personalen ser att man kan hantera hästen. Sanyi var en tunn kortväxt man som var lite speciell. Han så inte så mycket (inte ens på ungerska) och hela hans kroppsspråk sa egentligen allt. Han hade bra hand om hästarna, varför de kallade honom för ”the horse whisperer”. Sanyi var den som red ranchens alla hästar och rättade till dem om de lärt sig några hyss. Han red även in unghästarna. Ida hade berättat att det tog 40 minuter för Sanyi att få på en oinriden häst både sadel och träns och kunna sitta upp i sadeln utan problem. Tyvärr fick vi aldrig se det "live" så att säga… men Sanyi gick heller inte tunt och sa till att nu var det dags att rida in den där unghästen. Utan han kände av hästen när den var redo.
Söndag 20 Oktober 2013 - Soltszentimre
Resealbum: Westernridning i Ungern
Copyright © Bejjan888™
Upp kl 04.30 för att hinna käka frukost och checka ut innan bussen gick till Arlanda vid 05.30. Det var faktiskt många som åkte med på bussen. Så antalet bagageväskor som skulle med var stort. Som tur var hade man tänkt till och tagit bort flera säten i mitten av bussen som man fick ställa väskorna där. Jag och min reskamrat checkade in genom en sån där automat och lämnade sedan av väskorna i Self Service bag drop.
Sedan tog vi oss igenom säkerhetskontrollen och fick vänta en stund vid gaten. 07.30 fick vi borda planet. Jag hade bokat fönsterplats (som vanligt) bakom vingen. Jag tycker det känns tryggt att sitta där, kunna se att vingarna fungerar som de ska både vid start och vid landning. Eftersom vi flög med Norwegian så får passagerarna gå ombord både fram och bak. Så passagerarna från rad 15 och bakåt fick alltså gå utevägen och gå upp för trappen baktill på planet. Och det var säkert -5°C ute så det var ju inte direkt varmt heller. Burr! När personalen ropade ut i högtalarna ”boarding completed” insåg jag att jag var alldeles själv på min rad. Det är alltid skönt att sitta själv och inte ha någon skrikig bäbis bredvid eller någon tungt sovande (svårväckt) passagerare som man måste väcka om man behöver gå på toaletten. Eftersom det var minusgrader ute så besprutade de vingarna med glykol. Så det kom en lastbil med en enorm arm som sprutade glykol på vingarna innan vi kunde taxa ut från gaten. All glykol som rann av och ner på marken, kom det sedan en liten lastbil (som såg ut som en sån där maskin som spolar isen i ishallar) och sög upp överflödet. Bra miljötänk!
Drygt två timmar senare landade vi på Budapest-Ferenc Liszt Int’ Airport. Vi fick gå av planet en bit från själva terminalen och sedan åka buss in till ankomsthallen. Våra bagageväskor kom ganska snabbt på bagagebandet. Det kändes som om de flesta passagerarna bara hade handbagage med sig. Sedan gick vi till vänthallen och enligt reseagenturen skulle chauffören ha en skylt med ranchens namn El Bronco på… istället stod det reseagenturens namn plus våra förnamn. Nåja, det gick ju naturligtvis lika bra, men det hade varit bra att veta om det i förväg. Det var en ung kille och han presenterade sig och sa att han kunde bara lite engelska. Vi följde efter honom ut till parkeringen. Värmen slog emot oss när vi klev ut. I Stockholm var det minusgrader när vi klev på flygplanet och här i Ungern var det +20°C, så jag kan ju bara tala om att jackan åkte av med detsamma! Så började vår resa mot ranchen. Solen sken ute och det var verkligen som svensk sommar ute. Vi åkte en bra bit på motorvägen innan vi svängde av och körde längs en lång och väldigt rak väg. Ni som någon gång varit i USA vet hur raka vägarna kan vara där… det här var samma sak. Sista 15 minuterna var vägen riktigt usel. Gropig och allmänt dålig. Nästan så jag funderade på att ringa och boka tid hos en kiropraktor när jag kom hem. Sista biten åkte vi på en skogsväg och man var rätt mör i kroppen, dels av att ha suttit på flyget, dels av värmen men också på grund av vägens kassa kvalité.
När vi till slut kom fram till ranchen El Bronco välkomnades vi av Robert och Ida. Robert, en av ranchens personal, hjälpte till att bära upp våra väskor upp på vårat rum. Jag och min reskamrat hade bokat ett gemensamt rum med varsin säng. Ida, en svensk tjej och delägare i ranchen, följde med och visade vart vårat rum var. Rummet låg på övervåningen i en av gäststugorna med fönster ut över gården med alla hästarna. Rummet var relativt stort (jämfört med alla andra ridresor jag varit på) med två separata sängar, platt-TV, kylskåp med badrum och toalett.
Det var en viss mysighetsfaktor eftersom man hade bevarat de gamla träbalkarna i taket och behållit en av väggarna stenbeklädd. Det var smakfullt inrett med möbler och det fanns två fårskinnsmattor på golvet vid sängarna. Vi packade upp lite grann, bytte kläder (det var ju trots allt +25°C ute) och gick sedan ut för att möta Ida nere på gården. Ida, en mycket trevlig och positiv tjej, gick igenom lite mer ingående om ranchen och ridningen. Vi hade kommit lagom till lunchen som serverades av Anita, en av ranchens personal, vid 12.30. Härliga grillspett med ris, majs och sallad. Vattnet i kranarna ska man inte dricka… eller ja, det går men det är så pass mycket mineraler att det har en konstig smak. Så ranchen tillhandahåller gratis med flaskvatten för gästerna.
Det var två svenska tjejer som var på ranchen bara över dagen för en 2 timmars ridtur. Ytterligare två svenska tjejer var där men hade bokat en långweekend. Så totalt fyra andra svenskar var där. Men de skulle alla åka hem samma dag. Så jag och min reskamrat blev ensamma som gäster senare under dagen. Så vi bekantade oss med ranchen, hälsade på hästarna och fotade en hel del. Ranchen har egen uppfödning av hästar i liten skala. Tidigare under året hade man fått tre föl, ett i april, ett i juli och det yngsta fölet var bara två dagar gammalt. De hade ytterligare ett sto som skulle föla vilken dag som helst. Så alla på ranchen gick med spänd förväntan. Ranchen hade två hingstar som används till aveln. En vacker painthingst (svart och vit) som med all säkerhet visste att han var superfin. Lite längre bort i en annan hage gick den ungerska halvblodshingsten som med sin glänsande fuxfärg såg riktigt magnifik ut.
Middagen serverades vid 18.30 och det var en mycket god köttgryta med någon slags quinoa och sallad. Robert som fortfarande var kvar på ranchen tyckte att jag och min reskamrat skulle prova på den nyöppnade relax-avdelningen som ranchen invigde för en vecka sedan. Man kunde beställa massage, basta eller bada i jacuzzin. Och det gjorde vi. Vi kröp ner i jacuzzin och satt där i minst en halvtimme innan vi gick upp. Vi kom tillbaka till rummet vid 21-tiden och zappade igenom alla tv-kanaler. De flesta var ungerska eller tyska kanaler (dubbade). Några musikkanaler och ett par engelska nyhetskanaler. Så det var lite märkligt att se både ”Vänner” och ”Svampbob Fyrkant” dubbat på tyska.
Upp kl 04.30 för att hinna käka frukost och checka ut innan bussen gick till Arlanda vid 05.30. Det var faktiskt många som åkte med på bussen. Så antalet bagageväskor som skulle med var stort. Som tur var hade man tänkt till och tagit bort flera säten i mitten av bussen som man fick ställa väskorna där. Jag och min reskamrat checkade in genom en sån där automat och lämnade sedan av väskorna i Self Service bag drop.
Sedan tog vi oss igenom säkerhetskontrollen och fick vänta en stund vid gaten. 07.30 fick vi borda planet. Jag hade bokat fönsterplats (som vanligt) bakom vingen. Jag tycker det känns tryggt att sitta där, kunna se att vingarna fungerar som de ska både vid start och vid landning. Eftersom vi flög med Norwegian så får passagerarna gå ombord både fram och bak. Så passagerarna från rad 15 och bakåt fick alltså gå utevägen och gå upp för trappen baktill på planet. Och det var säkert -5°C ute så det var ju inte direkt varmt heller. Burr! När personalen ropade ut i högtalarna ”boarding completed” insåg jag att jag var alldeles själv på min rad. Det är alltid skönt att sitta själv och inte ha någon skrikig bäbis bredvid eller någon tungt sovande (svårväckt) passagerare som man måste väcka om man behöver gå på toaletten. Eftersom det var minusgrader ute så besprutade de vingarna med glykol. Så det kom en lastbil med en enorm arm som sprutade glykol på vingarna innan vi kunde taxa ut från gaten. All glykol som rann av och ner på marken, kom det sedan en liten lastbil (som såg ut som en sån där maskin som spolar isen i ishallar) och sög upp överflödet. Bra miljötänk!
Lördag 19 Oktober 2013 - Stockholm Arlanda
Resealbum: Westernridning i Ungern
Copyright © Bejjan888™
Tyckte mig börja packa resväskan i tid, men som vanligt hamnade jag i tidsnöd. Halvt superstressad pinnade jag iväg mot bussen som skulle ta mig till Resecentrum. Med fullpackad bagageväska och ryggsäck var jag ganska ”uppvärmd” när jag kom fram till busshållplatsen. Efter några minuter ser jag till min förvåning att en annan buss kör förbi… Jag trodde inte att den linjen gick på helgerna men efter att ha kikat i busstidtabellen i telefonen inser jag att det numera gör det! Hade jag vetat det så hade jag naturligtvis tagit den bussen istället och sluppit stressa, eftersom den har en hållplats nästan hemma vid mig! Nåja, man lär sig nåt nytt varje dag ;)
Väl framme på Resecentrum satte jag mig och väntade in min reskamrat, tillika arbetskamrat. Det här var ju min sjätte ridresa medan det var min arbetskamrats första. Så hon var lite nervös. Tåget kom till tågstationen i tid och vi kånkade ombord våra väskor. Så kl. 15.55 lämnade tåget stationen och vi påbörjade vår resa mot Arlanda. Resan till Arlanda avlöpte helt utan problem och vi kom fram vid 17.53. Vi hade bokat rum på hotell för att sova över, då flyget mod Budapest skulle gå så himla tidigt imorgon bitti. Så hotellets transfer skulle avgå från hållplats 18. Som tur var har jag bott på samma hotell tidigare och visste var hållplatsen var. Annars hade vi nog irrat runt ett tag ;)
En gammal renoverad Scaniabuss kom efter en stund och tog oss till Best Western Arlanda Hotellby. Numera har flera hotell i Arlanda Hotellby gått samman och köpt in en stor buss som hämtar upp passagerare istället för att många hotell har en varsin liten transferbuss de ska köra med. Den är ju en bra grej för miljön. Tummen upp! Efter incheckning insåg vi att våra rum låg mitt emot varandra. Helt perfekt! Vi lämnade väskorna på rummet och gick iväg till restaurangen på hotellet och käkade middag. Sen gick vi och la oss i tid för att hinna med bussen tillbaka till Arlanda kl 05.30.
Tyckte mig börja packa resväskan i tid, men som vanligt hamnade jag i tidsnöd. Halvt superstressad pinnade jag iväg mot bussen som skulle ta mig till Resecentrum. Med fullpackad bagageväska och ryggsäck var jag ganska ”uppvärmd” när jag kom fram till busshållplatsen. Efter några minuter ser jag till min förvåning att en annan buss kör förbi… Jag trodde inte att den linjen gick på helgerna men efter att ha kikat i busstidtabellen i telefonen inser jag att det numera gör det! Hade jag vetat det så hade jag naturligtvis tagit den bussen istället och sluppit stressa, eftersom den har en hållplats nästan hemma vid mig! Nåja, man lär sig nåt nytt varje dag ;)
Väl framme på Resecentrum satte jag mig och väntade in min reskamrat, tillika arbetskamrat. Det här var ju min sjätte ridresa medan det var min arbetskamrats första. Så hon var lite nervös. Tåget kom till tågstationen i tid och vi kånkade ombord våra väskor. Så kl. 15.55 lämnade tåget stationen och vi påbörjade vår resa mot Arlanda. Resan till Arlanda avlöpte helt utan problem och vi kom fram vid 17.53. Vi hade bokat rum på hotell för att sova över, då flyget mod Budapest skulle gå så himla tidigt imorgon bitti. Så hotellets transfer skulle avgå från hållplats 18. Som tur var har jag bott på samma hotell tidigare och visste var hållplatsen var. Annars hade vi nog irrat runt ett tag ;)
En gammal renoverad Scaniabuss kom efter en stund och tog oss till Best Western Arlanda Hotellby. Numera har flera hotell i Arlanda Hotellby gått samman och köpt in en stor buss som hämtar upp passagerare istället för att många hotell har en varsin liten transferbuss de ska köra med. Den är ju en bra grej för miljön. Tummen upp! Efter incheckning insåg vi att våra rum låg mitt emot varandra. Helt perfekt! Vi lämnade väskorna på rummet och gick iväg till restaurangen på hotellet och käkade middag. Sen gick vi och la oss i tid för att hinna med bussen tillbaka till Arlanda kl 05.30.