Samoa – Sexiga Söderhavet

Jag syftar inte på människorna, inte på staden och inte på maten men på friheten. Friheten från omvärlden. Från alla krav och måsten. Den är minst sagt sexig. Den är vacker, skön och den lockar mig.

Det var i januari 2003 som jag och min bästa kompis, Marcus, landade på ön som vi inte visste någonting om. Vi var ute på en sån där resa runt vårt klot som har blivit en del av varje ungdoms utbildning idag. Det är märkliga tider vi lever i. Backa tillbaka tiden 50 år, det är inte länge, det var då dina föräldrar, eller kanske du själv var ung. Att resa till andra sidan jorden för att ta igen sig, tanken existerade inte. Backa ytterligare 50 år och höskullen på ladan dög fint. Men tiderna förändras. På gott och ont. Om Samoa har jag bara gott att säga!
När vi hade planerat vår resa bestämde vi oss för Fiji. Det hade man hört talas om. Det var fullbokat och vår resebokare på STA Travel föreslog Samoa, vi såg bägge ut som frågetecken men nickade jakande till svar båda två. Det är ju mer spännande att resa någonstans som ingen annan har berättat om, en ny plats. På flygplanet var vi de enda vita och när vi vilsna tittade oss runt på flyplatsen strax efter landning kom det fram flera människor och hörde efter vart vi skulle. Vi ryckte på axlarna och sade att det visste vi inte. Bara in till stan och sova, klockan var mitt i natten. Vi fick hjälp att boka en taxi och några turistpriser blev det inte tal om. Här tar man han om sina gäster. Vi checkade in, lade oss på var sin säng och somnade.
Tidigt nästa morgon gol tuppen och förkunnade att det var morgon. Bara att lyda order tänkte vi och gick ut på stan för att se vart vi hamnat. Värmen slog mot oss och det dammade från smutsiga gator där bilar kom körande lite som de ville. På en skylt stod det att det var förbjudet att röka marijuana och köra bil… Då så, tryggt tänkte vi och log. Apia är som ett Bangkok i miniformat. Kvavt, smutsigt, rörelse och vänliga människor som gör allt i sitt tempo. Det sista blev vi snart varse. Vi gick till turistinformationen som just skulle stänga för dagen, en vardag, klockan var 11.00. Vi plockade upp en broschyr de hade och pekade på några bungalows som verkade prisvärda (det mesta är helt okej priser på). De ringde några samtal och berättade sen för oss att vi kunde gå till busscentralen och ta nummer 4. Den skull gå klockan 13.00. Vi tog en glass innan vi gick och satte oss att vänta. Det var bara en halvtimme kvar. Bussar kom och gick… och klockan gick den med. Småbarn smög och tittade på oss och försökte leka så nära som möjligt för att få se om det var sant… Två vita pojkar med långt ljust hår… konstigt. När bussen var en timme sen så frågade vi några, den kommer nog snart fick vi till svar. Manjana Manjana är ett uttryck som passar våra samoanska vänner. Men de fick rätt, bussen kom (en färggrann sak med träsitser) och den blev överfull. Men de satte sig i knät på varandra och stod upp för att vi skulle få plats. Och bad att få ta hand om vår packning så vi slapp ha den i knät. Vi tackade, men kände att det var lite väl. De var ju redan övarlastade själva. Under vårt säte skyfflade någon in en säck… vi tittade.. ett tryne stack ut, det var en död gris. Ny kultur sade vi till varandra och försökte tänka på något annat. Bussen rullade iväg och äntligen skulle vi komma fram…
Fem minuter senare stannade bussen och alla gick av. Det var kioskstopp så folk handlade in de sista varorna innan de skulle hem. Vi bara skrattade.
Tre timmar senare var vi framme på andra sidan ön. Fao Fao Beach Fales ligger på sydvästra delen av Upolu, en av de två öarna. (Savaii, den andra skulle vi till senare). Här blev vi väl mottagna av familjen som ägde Falesarna (Bungalows) som stod på stranden bara meter från det turkosafärgade havet. Här tillbringade vi två veckor med att läsa, bada, äta, läsa, bada, spela yatzy, sova, bada och gå till kyrkan. Vi hann med ett par av deras ”spectacular places”…så kallade turistattraktioner. Jag hade inte gråtit floder om jag hade missat dem allihopa. Det är inte därför man åker till Samoa. Det är lugnet, stranden, havet och människorna. Och så deras lördagsfester, Fia Fia-night! De har dansuppvisning enligt gammal samoansk tradition och alla i familjen var med och dansade. Och familjen var inte den svenska familjen utan det var mor- och farföräldrar, mamma o pappa med deras syskon och så alla barn och barnbarn… Så det va rett galet stort gäng som både tillsammans i ett hus med tak, men utan väggar. Det är en helt annan livsstil och mentalitet. Man tar dagen som den kommer. Man lever ett lugnt liv med familjen och grannarna i byn. Kanske gör man ett eller annat ärende in till stan för att byta till sig några varor. Man lever annars av det man brukar på sin lilla åkerplätt. Fiskjakten var spännande att se. En grupp unga pojkar gick ut i vattnet med vässade träspjut. De startade i en stor cirkel och gick sedan inåt samtidigt som de slog med spjuten i vattnet. Fiskarna skrämdes mot mitten och var snart ett lätt, nåja för den erfarne i alla fall, byte då den spetsades på spjutet.
På söndagarna klär de sig i vitt och går till kyrkan. Landet är ungt i den kristna tron men Gudstjänsterna var levande med fantastisk sång. Hela församlingen sjöng med och sjöng i stämmor. Det var underbart att bara sitta och lyssna även om man inte förstod någonting.

Efter två veckor i stillheten tackade vi för oss och lämnade Fao Fao för att se Savaii. Där bodde vi i en liknande bungalow på stranden. Satt i skuggan under att bananträd på dagarna, läste en bok och när magen knorrade sträckte man armen ovanför huvudet och tog sig en banan! Jag njöt i stora drag. Här var det fler turister. Vi var kanske tolv-femton stycken under hela veckan. På Upolu hade vi varit själva i en veckan och sedan hade två olika par bytit av varandra under den andra veckan.
Det starkaste minnet jag tar med mig från Savaii var den gamla lavatunneln. För många år sedan hade det varit ett kraftigt vulkanutbrott på ön och det hade bildats en underjordisk lavatunnel som var en kilometer lång. Och tunnel är kanske fel beskrivning eftersom man inte kom ut någonstans utan kom till en återvändsgränd efter en kilometer. Så bättre beskrivning är att säga en kilometerlång långsmal grotta. Vi var fem stycken som ville besöka den och med oss fick vi två ”guider”. Ingen av dem kunde engelska, och tyvärr hade de inte ficklampor till oss alla. Jag fick gå utan. Den ene följde med oss in, den andre satt på vakt utanför och rökte på. Tryggt! Det var becksvart i grottan så ficklampor var nödvändigt. Vi trevade oss fram. Snart kom vi till en liten sjö som bröt av vägen. Guiden visade med kroppsspråk att vi fick simma över. Det var kanske tjugo meter till andra sidan. Det var spännande och lite otäckt. Vi klättrade ner i sjön och skulle just till att simma över då vakten försökte säga något som vi inte förstod. Han pekade på mig och hoppade i just bredvid och tog tag om mig,,,, han kunde inte simma. Jag fick simma över med honom sprattlandes kring mig. En lite otäck upplevelse, men det hela gick bra. Vi nådde andra sidan och fortsatte vidare. Snart kom ännu en sjö, men lite kortare den här gången, kanske sju-åtta meter. Guiden tog sats… och hoppade. Vi stod en meter ovanför ytan så han kom nästan ända fram och sprattlade sig fram de sista två metrarna…det hade han gjort förr… Vi hoppade inte utan simmade lugnt över… När vi kom till tredje sjön och var 500 meter in i grottan bestämde vi att vända. Tillbakavägen gick bra den med. När vi kom upp ur det meterstora hålet i marken var vår vakt borta. Vi väntade en stund. Femton minuter senare kom han gående, fortfarande rökandes något som vi inte röker här hemma… var han hade varit fick vi inte veta. Nåja, vi hade fått en upplevelse för livet och var välbehållna åter.
Det var äventyr nog för oss. De sista dagarna ägnade vi åt att njuta av den vackra, sköna och lockande friheten. Sen lämnade vi Söderhavet och det sexiga Samoa för den här gången. Utvilade, glada och med ett leende på läpparna.