Chamonix – ”Det känns som vi är i en film”

Ett nytt decennium var här, ett nytt sekel, ja till och med ett nytt millennium! Året var 2000 och det här skulle bli en fantastisk vår. Först Sälen med vännerna, sedan Egypten med familjen och bara ett par veckor senare var det dags för kompisresa igen, den här gången till Chamonix. Förväntningarna var högt satta

Vi åkte buss ner och ockuperade de fyra säten längst fram på bussens övervåning. De trettiosex timmarna som resan tog, fördrev vi med att spela Chicago, ett kortspel. Det var stora priser i potten. Vinnaren skulle bli bjuden av de andra tre på middag väl framme i den lilla alpbyn. Jag vill minnas att det var jag som vann, men det kan hända att de andra minns annorlunda. Fast vad spelar det för roll när det är jag som skriver…

Vi bodde på hotell Orion mitt i stan. Ett lägenhetshotell som var perfekt att ha som bas. Tiden man tillbringade där var mellan 17-19 när man kommit hem från backen och lallade runt i sitt underställ en stund tills duschen blev ledig. Och så från 23-07 då man sov, det behövs för att orka med långa dagar i backen.

Jag hade inte varit i alperna tidigare men gjorde en underbar ny erfarenhet. På en dag hemma i våra svenska fjäll hinner du oräkneligt antal åk och det känns som att du tillbringar 85% av tiden åt liftköer och liftåkande. Härnere kunde du räkna antalet turer i lift på ena handens fingrar. Ett åk kunde ta upp emot en timme. Skillnaden var enorm och inga ord passar bättre än Ingemar Stenmarks klassiska: ”De e bar å åk!”

En annan ny erfarenhet var dimman. Första halvan av veckan var det snöigt, och emellanåt dimmigt. En dimman kom snabbt och var obehagligt tät. Ingen av oss visste om det så när den första dagen kom blev vi nästan lite skärrade. Plötsligt såg vi inte varandra och det var knappt att man kunde se handen framför sig, och då överdriver jag inte. Jag var till och med osäker på vilket som var upp och ner i backen. Vi fick ropa på varandra för att kunna hålla ihop och rörde oss långsamt neråt. Det hela gick bra och snart lättade det igen. Bäst är nog egentligen att slå sig ner och invänta att dimman lättar.

Nåja, med dimman och molnen kom även snö. I mängder. De låga molnen och den täta dimman gjorde dock att de inte ville öppna upp liften som gick ända upp till toppen. Förrän vår nästsista åkdag. De skulle öppna upp liften dit klockan tio och det ville vi inte missa så vi kom en timme i förväg…. Det skulle vi inte gjort. Snarare två eller tre timmar innan. Köerna ringlade sig långa när vi kom. Allt skulle vara uppåkt innan vi hann komma upp till toppen, om vi ens skulle få plats upp den här dagen. Det gick vi inte med på. Så när liftvakten vände ryggen till smet vi snabbt förbi! In i första liften! Nu väntade något som jag aldrig hade kunnat drömma om. Solen sken från en klarblå himmel och snön låg orörd över hela berget. Det vajade gulsvarta flaggor (näst högsta lavinfaran) och sades att för er egen säkerhet bör ni åka där det är pistat… ”eller hur?!” sade vi i ungdomlig entusiasm och kastade oss ut i lössnön! Det var det bästa åk jag någonsin gjort och någonsin kommer att göra. Det kan jag säga med säkerhet. Och jag ångrar det inte en sekund. Men skulle jag få chansen idag, åtta år senare, till ett åk med samma förutsättningar hade jag nog tänkt efter både en och två gånger innan jag gav mig ut i pudret. Laviner är inte att leka med och hörde mullret från grannberget av snömassor som rasade. Men det hade vi inte tid att tänka på. Vi surfade fram på våra brädor jublandes och jag hörde mig själv skrika högt: ”Det här är ju inte sant! Det känns som vi är i en film”. Och det var precis så det kändes. Som alla skid- och snowboardfilmer man sett med sagolik åkning som bara tillhör få förunnade. Nu var vi de få! Och vi älskade det. Åket tog resten av dagen och det var inte utan att man var slut i kroppen när man kom ner. Varje gång man ramlade skulle man gräva sig fram ur meterdjupa snömassor. Overkligt och Underbart! Ett åk jag aldrig kommer att glömma.

Sista dagen var vi helt slut i kropparna så vi hoppade åkningen och åkte upp till Aguil du Midi, den högst bergstopp som det finns kabinlift till. Det var kanonväder och vi satt i bar överkropp och skidbyxor på toppen av berget och stekte i solen. Är det 3800 eller 4800 meters höjd? Minns inte, men högt är det i alla fall. Och det blev jag varse på ett oväntat sätt. När vi skulle ner igen tävlade vi uppför backen till kabinen. Tävlingsmänniska som jag är bet jag ihop och tog i allt jag kunde. Vann gjorde jag och satt mig nöjd däruppe och väntade in de andra. Bara att när kabinen sen kom och vi reste oss upp för att gå in föll jag som en kägla… svimmade av på grund av syrebrist som jag måste fått av att ha tagit ut mig så på den höga nivån…. Det hela gcik bra och när jag kvicknade till satt jag på en pall i kabinbanan på väg ner igen.

Vi tog mark så småningom, men jag undrar om jag nånsin kommer att landa helt från den resan. Chamonix var allt jag drömt om och lite till!

Saker att göra:
1. Åk, åk, åk….
2. Ta kabinen upp till Aguil du Midi. Finns det möjlighet och plats ska du boka in dig på en tur med en guide nerför berget ända där uppifrån. Där får du inte åka på egen hand.
3. Testa om du kan hålla händerna bakom ryggen, luta dig över fontänkanten mitt på torget och dricka vattnet ut strålen. Lycka till!

Saker att ta med:
1. Lavinsändare
2. Proviant i backen
3. En hyfsat vältränad kropp så att du orkar de långa dagarna.