På en sådan här långresa så kan det ibland bli lite tight med tid för byten av plan. Något jag fick erfara redan på Heathrow. På en av världens största (och äldsta) flygplatser får man inte riktigt till det här med transitövergångar. Kommer in i en terminal och bussas därifrån vidare till något slags transitcenter där man får reda på vart man ska. I mitt fall så innebar det ett slags snabbtåg till en terminal, som jag gissar var den jag ankommit till. Det hela drog ut på tiden och den dryga timme jag hade på mig hade nästan tagit slut när jag och en ung kvinna, som kom ifatt mig på slutet, kom fram till gaten. Nu hade ni tur sade en av gatepersonalen och jag gläfste tillbaka om att Brittishairways gjort ett dåligt jobb om att passa tiderna.

Nåja, hann i alla fall ombord och väl där visade det gamla flygbolaget sin klass. Bra utbud av filmer att avnjuta under resan och de bjöd dessutom på valfri dryck, vilket numera är nästan borta på de flesta flygningar. En fin middag och en frukost hann man också få i sig innan det var dags att landa på JFK.i Queens.

Här hade jag lite längre tid på mig, men den höll på att gå åt även den. För när jag passerat passkontroll, efter en evighetskö, så fanns inte mitt bagage med bland de övriga väskorna. Så jag fick leta upp B.A:s personal på flygplatsen och anmäla det försvunnet. De tog emot anmälan och mina uppgifter och gav mig ett kvitto om hur jag ska spåra bagaget. Sedan var det läge att även här hoppa på ett snabbtåg för att ta mig från gate 8 till nummer 4.

Nästa flyg var med bolaget Avianca från New York till Quito som ligger inklämd mellan ett par toppar i bergskedjan Anderna. Det bolaget flög jag med in och ut ur Colombia och de bjuder absolut inte på något. Trots att det var en långflygning blev det inte ens en frukost. Hann heller inte med någon sådan i Quito utan fick nöja mig en mycket snabb bira. Det var en hel del papper att visa upp för att få ett tillstånd att flyga ut till Galapagos och de ynka tre luckor med tjänstemän räckte helt enkelt inte riktigt till för att ta hand om den anstormning av resenärer som tänkt sig att resa dit. Jag hann med i alla fall.

Framme på flygplatsen Seymour på den lilla ön Baltra så gick det skapligt fort att ta sig igenom den lilla checkpost som kontrollerade att man hade alla papper för att besöka öarna, samt inkassera de hundra dollar det kostar att besöka den nationalpark som sträcker sig över Galapagos. Väl ute från alla kontroller så fick jag tag i bussen som tar en fram till ett sund som skiljer Baltra från huvudön Santa Cruz. En lite större snabb båt tog oss smidigt över och sedan väntade en annan buss på att ta oss vidare söderut till Puerto Ayora, som är öarna största stad och därmed centrum för hela arkipelagen.

Vi blev avsläppta nere vid hamnen och där fick jag tag i biljett till, vad som kallades, en färja över till Puerto Villamil, på ön Isabella. Det var ett par timmar innan den skulle avgå så jag hittade en liten kinarestaurang att smita in och vila upp mig i. Resan över till nästa ö tog ett par timmar i ganska grov sjö och jag som inte sovit ordentligt på massvis med timmar kom på mig själv med att ha slumrat till då och då. Det var ingen färja utan även här en större snabb motorbåt.

När vi väl var framme så tog det inte lång stund innan jag promenerat över till mitt boende som drivs av en gammal dam i 80-årsåldern. Fick mitt rum och tänkte att jag skulle vila upp mig några timmar. Vaknade några timmar senare och då det redan blivit långt in på kvällen vände jag bara på mig och somnade om. Det får man göra som pensionär!

Hur den här dagen var får ni läsa om i nästa avsnitt/Conny