Jacob bad mig göra sista inlägget från Mae Phim så här kommer det.

Imorgon måndag har vi varit i Mae Phim och huset i Blue Mango i exakt fem veckor. Tiden har gått fort och långsamt på samma gång och vi känner oss redo att åka vidare. Det har funnits både för och nackdelar med vistelsen här (precis som med allt annat). Ytorna med huset och altanen har varit bra men med Jacob som är en ganska vild och nyfiken ettåring blir det rätt mycket "hantering" då det måste barnanpassas överallt vilket leder till att boendet inte blir så hemtrevligt och ordnat som man önskar. Vi ser fram emot att komma till Koh Chang och Chai Chet då vi hoppas och inbillar oss att vardagen med två små barn kommer att vara enklare där med närheten till allt, dvs strand, restauranger, pool med skugga och ett boende som för visso kommer vara mer än hälften så stort men mycket lättare att barnanpassa.

Idag är det mulet och har regnat på morgonen så Stefan åkte till gymmet medan jag och grabbarna stannar hemma och väntar in bättre väder. Jacob har ju varit febrig i några dagar men det är borta nu, däremot kom förkylning och hosta så nu väntar vi nervöst på om detta ska sätta sig på hans öron. Han har efter febern varit mer gnällig och kläning och de senaste nätterna har han vaknat en eller ett par gånger som han inte gjort på hela tiden här. Han hostar och är ganska täppt på nätterna så vi tror att det är det som väcker honom eftersom han somnar om bra efter ett tags kämpande från vår sida. Vi hoppas hoppas hoppas verkligen att det stannar vid en vanligt förkylning men blir nätterna sämre så måste vi åka till farbror doktorn och kolla läget.

Charlie har verkligen haft en bra tid gällande trotsen här nere men nu är den tillbaka och det med besked. Det är så extremt frustrerande när han vägrar göra som man säger, inte lyssnar på något, bråkar och är otrevlig mot andra barn "du får inte leka med mig", "du får inte låna mina saker" osv och dessutom har han börjat knuffas och slåss en del. Det är så tråkigt och man blir så ledsen när det enda man försöker med är att lära och uppfostra honom till det totalt motsatta. En annan aspekt är ju att man, jag i alla fall, inte vill bli dömt av människor som inte känner oss efter Charlies beteende. Man slår knut på sig själv för att han ska vara så bra som möjligt men när han ändå bara kör sitt race och det är det som syns utåt så känns det så otroligt jobbigt. Man vill bara skrika lungorna ur sig men det hjälper ju såklart inte. Energin tar slut och allt blir bara ett enda stort hanterande. I dessa situationer längtar man till sin hemmamiljö även om vi i slutändan inte vill byta detta mot kyla och mörker så klart men vardagen kommer här nere också och det känns fel att gnälla när man vet hur bra det är jämförelsevis.

Det har, som ni kan läsa, varit en del frustration de senaste dagarna men vi hoppas på att det vänder när vi byter miljö. Vi hoppas på att hotellet i Trat, där vi kommer vara 16-20/12, har bra internetuppkoppling men ser ni inte något i dagboken på några dagar så vet ni varför.

Många kramar från oss