Krångelindien!
Jodå, det finns en serviceplats för Royal Enfield bara en halvmil från där jag bor, så i lördags navigerade jag mig fram genom genom den kaotiska indiska stadstrafiken. Det gäller att ta för sig. Vid ett tillfälle så försökte två stycken tuk-tukförare trycka sig in framför mig från varsitt håll, men med hjälp av min störtbåge där fram så kunde jag hålla dem ifrån mig och till slut gav de upp och föll in bakom. Det var sedan inga problem att få min service gjord. Jag passade på att fråga verkmästaren på bygget vad som var det mest troliga att gå sönder på hojen under mig långa resa hemåt. Kopplingsvajern blev svaret så jag köpte mig en att ha i reserv.
Söndag blev en lugn dag, då mycket ändå är stängt. Tre dörrar från där jag bor finns en arabisk restaurang och jag käkade där en väldigt god kebab. Nu är inte kebab detsamma som hemma. Här och i de flesta arabländer så är en kebab en variant på kryddjärpar. Vill man ha vad vi kallar kebab så heter det schvarma och kan bestå av kyckling eller lamm.
I går måndag tänkte jag mig att vara lite produktiv. Carnet De Passage (CDP) är ett slags intyg du köper för att du ska slippa tulla ditt fordon vid de gränser du passerar. Sedan ska du får tillbaka pengarna när du anlänt till ditt slutmål. En CDP kan bara köpas i det land där fordonet är registrerat, så därför är det tvunget att ske här i Indien. Jag hade kollat upp adressen till Federation Of All India Automobil Association, vilket jag tyckte lät väldigt myndigt och bra. Efter en stunds letande inne i Delhi, med bland annat en cykelricksha hamnade jag rätt och kom fram till kontoret. Det visade sig bestå av ett litet rum, med en ensam äldre gentleman sittande vid ett skrivbord. Han var väldigt trevlig, men hade ingen aning om vad ett CDP var.
När jag ändå var där och i gott sällskap, så tog jag och ringde upp en annan motororganisation och fick där i alla fall napp. De visste exakt vad jag pratade om, men de talade om att de bara kan utfärda en CDP till personer bosatta i Indien. Jag frågade om det fanns någon väg att komma runt det här problemet, men nej, sådana är reglerna här fick jag till svar. Så det verkar vara kört med det här intyget. Jag får se om det ändå går att lösa på något vis. Annars får jag väl köra utan. Det är väl framför allt i Iran det kan bli problem utan CDP.
Efter att ha sagt adjö till nyfunne vän, så tog jag mig vidare. Jag hade snokat reda på en liten butik som skulle sälja motorcykelkläder och tog mig en tuk-tuk dit. Chauffören och jag kom överens om ett pris, men jag blev lite fundersam när han bar av åt totalt fel håll. Han valde dock en lång omväg i hopp om att den skulle gå snabbare. Men även här blev det köer och stundtals totalstopp i trafiken och jag är tveksam om det egentligen gick något fortare. Inte för att det spelade någon roll för mig, jag fick se lite mer av storstaden på det här viset. Fram kom vi till slut, men till ingen nytta då det visade sig att de var stängda. Vissa indier firar helg på måndagar, vilket jag nog råkat ut för vid något tidigare tillfälle när jag tänker efter.
Nå, nu var det dags att dra sig hemöver. Men på väg till metron så slank jag in på en bar och fick mig en bärs.
Min närmaste metrostation från boendet är någon halvmil bort, så när jag återvände via tunnelbanan så är det bara en ganska kort resa kvar med motoricksha. Vi säger tuk-tuk, men indierna själva kallar dem motoricksha. Det är faktiskt vad de är också.
Idag gjorde jag ett nytt försök hos min klädaffär. Nu var de öppna och jag investerade i en jacka, ett par handskar och ett njurbälte. Jackan har, förutom alla skydd för rygg och armbågar, två innerfoder. Ett för värme och ett för att hålla väta borta. Men de går att ta bort och just nu klarar jag mig bra med min skidjacka ändå. Det är lite för varmt ännu för att klä på sig kraftiga grejer. Men när jag kommer upp i Nepal och förhoppningsvis Tibet lär jag behöva den. Jag kollade på ett par brallor också, men de kändes lite väl pösiga. Kanske kan jag hitta något i Katmandu.
Eftersom jag nu känner mig klar här, så tänker jag lämna huvudstadsregionen och dra vidare mot Sikkim under morgondagen. D.v.s. om jag nu får min tvätt som jag lämnade in häromdagen. Den skulle ha varit klar i morse, men något verkar ha gått på tok.
/Conny
Söndag blev en lugn dag, då mycket ändå är stängt. Tre dörrar från där jag bor finns en arabisk restaurang och jag käkade där en väldigt god kebab. Nu är inte kebab detsamma som hemma. Här och i de flesta arabländer så är en kebab en variant på kryddjärpar. Vill man ha vad vi kallar kebab så heter det schvarma och kan bestå av kyckling eller lamm.
I går måndag tänkte jag mig att vara lite produktiv. Carnet De Passage (CDP) är ett slags intyg du köper för att du ska slippa tulla ditt fordon vid de gränser du passerar. Sedan ska du får tillbaka pengarna när du anlänt till ditt slutmål. En CDP kan bara köpas i det land där fordonet är registrerat, så därför är det tvunget att ske här i Indien. Jag hade kollat upp adressen till Federation Of All India Automobil Association, vilket jag tyckte lät väldigt myndigt och bra. Efter en stunds letande inne i Delhi, med bland annat en cykelricksha hamnade jag rätt och kom fram till kontoret. Det visade sig bestå av ett litet rum, med en ensam äldre gentleman sittande vid ett skrivbord. Han var väldigt trevlig, men hade ingen aning om vad ett CDP var.
När jag ändå var där och i gott sällskap, så tog jag och ringde upp en annan motororganisation och fick där i alla fall napp. De visste exakt vad jag pratade om, men de talade om att de bara kan utfärda en CDP till personer bosatta i Indien. Jag frågade om det fanns någon väg att komma runt det här problemet, men nej, sådana är reglerna här fick jag till svar. Så det verkar vara kört med det här intyget. Jag får se om det ändå går att lösa på något vis. Annars får jag väl köra utan. Det är väl framför allt i Iran det kan bli problem utan CDP.
Efter att ha sagt adjö till nyfunne vän, så tog jag mig vidare. Jag hade snokat reda på en liten butik som skulle sälja motorcykelkläder och tog mig en tuk-tuk dit. Chauffören och jag kom överens om ett pris, men jag blev lite fundersam när han bar av åt totalt fel håll. Han valde dock en lång omväg i hopp om att den skulle gå snabbare. Men även här blev det köer och stundtals totalstopp i trafiken och jag är tveksam om det egentligen gick något fortare. Inte för att det spelade någon roll för mig, jag fick se lite mer av storstaden på det här viset. Fram kom vi till slut, men till ingen nytta då det visade sig att de var stängda. Vissa indier firar helg på måndagar, vilket jag nog råkat ut för vid något tidigare tillfälle när jag tänker efter.
Nå, nu var det dags att dra sig hemöver. Men på väg till metron så slank jag in på en bar och fick mig en bärs.
Min närmaste metrostation från boendet är någon halvmil bort, så när jag återvände via tunnelbanan så är det bara en ganska kort resa kvar med motoricksha. Vi säger tuk-tuk, men indierna själva kallar dem motoricksha. Det är faktiskt vad de är också.
Idag gjorde jag ett nytt försök hos min klädaffär. Nu var de öppna och jag investerade i en jacka, ett par handskar och ett njurbälte. Jackan har, förutom alla skydd för rygg och armbågar, två innerfoder. Ett för värme och ett för att hålla väta borta. Men de går att ta bort och just nu klarar jag mig bra med min skidjacka ändå. Det är lite för varmt ännu för att klä på sig kraftiga grejer. Men när jag kommer upp i Nepal och förhoppningsvis Tibet lär jag behöva den. Jag kollade på ett par brallor också, men de kändes lite väl pösiga. Kanske kan jag hitta något i Katmandu.
Eftersom jag nu känner mig klar här, så tänker jag lämna huvudstadsregionen och dra vidare mot Sikkim under morgondagen. D.v.s. om jag nu får min tvätt som jag lämnade in häromdagen. Den skulle ha varit klar i morse, men något verkar ha gått på tok.
/Conny
Skriv kommentar
Visa alla
Senaste inläggen
Skärpning flygbolag. 18 timmar sedan |
Äntligen på väg! 1 dag sedan |
Hemma. 30 veckor sedan |
Två etapper klara två kvar. 32 veckor sedan |
Sista rycket! 32 veckor sedan |