I en röd liten stuga bor jag till vardags och trivs alldeles förträffligt med det…

Men när man är på resande fot så finns det boende och boende, och så finns det sånt som kallas nästan boende och knappt ens värt namnet boende.
Brukar ha för vana att aldrig beställa boende mer än till första natten, sen brukar det lösa sig av sig själv, till mer eller mindre bra lösningar.
Det där med att tälta är dock en nödlösning, det känns som om det är klar tältat för min del, tänk er att vakna upp i ett blött tält, på en lerig åker på Roskildefestivalen, sakernas och mitt eget tillstånd vågar jag inte ens försöka återminnas, hu vale. 1980 var året då det var mest lera. Tror jag.
På Zanzibar bor man i s.k banda, det är en hydda på pålar.
Pålarna är förmodligen till för att hålla diverse djur på avstånd, om man bortser från diverse husdjur såsom ödlar av olika varianter och storlekar, när man går och lägger sig på kvällarna rasslar det rätt bra på vassväggarna och i palmbladstaket.
Under en tur till Borneo bodde vi på flera bra ställen, ett plejs var för oss ett riktigt lyxboende, tvåplans lägenhet med breda sköna sängar, tv och hela balunsen och det bästa på allt var en strålande utsikt över Mount Kinabali.
Vidare på samma tur hamnade vi av en slump, på en taxichaffis inrådan, på tidernas sunkigaste boende. Förmodligen var väl chauffören släkt med kvinnan som drev råttboet.
En bättre begagnad säng och absolut genomskitiga sängkläder som det stank skunk om.
I taket stora draperier av spindelväv, men so what, vi var trötta och kröp till sängs under de obefintliga moskitonäten…
Efter mörkrets inbrott började föreställningen, väggarna fick plötsligt liv, kackerlackor stora som hönsägg. Vid besök på den enda allmänna toan utspelade sig nästa skådespel, stora flygande insekter som kamikazeflög mot den nakna lampan.
På Borneo kan man också bo i traditionellt byggda lång- hus, det var väl en upplevelse i sig, men nåt privatliv var inte att tänka på, man kunde se in till grannen på alla sidor om.
Jag är definitivt inte rädd för insekter, men jag föredrar att inte dela sovrum med dom och jag vill GÄRNA att det ska vara någorlunda tyst på natten.
Med antalet resor har jag i alla fall lärt mig att det är väldigt praktiskt med öronproppar.
Ett billigt sätt för att stänga in sig i sin egen lilla värld och få sova. Jag bestämde mig för att aldrig mer åka nånstans utan dessa skumgummipluttar efter att ha tillbringat en natt på ett annat sunkigt hotell i Costa rica, det låg mitt i smeten av stan och hade enorm schvungande fläkt som lät som ett reaplan och hotade att gänga ur när som helst. Å jag proppade örona fulla med toapapper, men inte hjälpte det.
För att inte tala om när man är nånstans där det är så varmt så man ligger och kippar efter andan framför en svischande golvfläkt från okänt årtal, med sladdarna hängande lösa.

Det nästan häftigaste boende vi har haft var faktiskt i Costarica, ett traditionellt litet trähus, sängen upphöjd som en tron, kanske också här för att förhindra smådjur som sällskap. Det som var det mest fantastiska var att det låg i kanten av den tropiska skogen och jag kunde aldrig i min vildaste fantasi tro att jag skulle få vakna med sjungande vrålapor som väckarklocka, förvisso i gryningen, men det var det värt.
Sista resan vi gjorde var till Madagaskar bodde vi i en liten fattig by, ett mycket rappligt hus mot gatan med diverse skumma existenser vandrande omkring utanför och inga gatlyktor här inte.
Vårt rum låg i en något bättre byggnad inne på gården, med utsikt över en avloppspöl och ett stenbrott. Varje kväll barrikaderade jag dörren med en stol mot handtaget, en billig säkerhetsåtgärd.
Min Kjell skulle en gång överraska mej med en nyårstripp, till Krakow, det skulle vara centralt boende, mysigt hotell och bra frukost. Jo kyss mej därbak. Jag började grina när jag såg eländet, i något slags gammalt sjukhus, fukten dröp om väggarna och mattorna krullade sig. Ett rum som man kunde gå in och backa ut i, frukost till överljud av techno, och 20 minuter med spårvagn till stan. Den här gången klagade vi och fick faktiskt en slant tillbaka.
Så nog finns det ställen att bo på och ställen att inte bo på, när jag fyller 50, vilket dröjer ett tag, så ska jag bannemej åka till Maldiverna, unna mej lite lyx och bo flott med ett rum med glasgolv, men det är väl bara att börja spara nu….