Om Gud så vill...

Det var så han sa, piloten på det tvåmotoriga planet mellan Dar es Saalam och Zanzibar, då jag frågade om det här lilla planet verkligen skulle föra oss över vattnet till kryddön Zanzibar.
Att det efter en stund visade sig, att det var endast ett enmotorigt plan vi satt i, försökte jag tänka på alla tänkbara högre makter medans vi surrade fram på låg nivå, över ett turkosblått hav där skuggor av havssköldpaddor och simmande delfiner efter ett tag fick mej att glömma att vi faktiskt bara hade en motor.
Och Gud han ville att vi skulle komma fram, både dit och till många andra ställen på jordklotet.
Att resa är inte bara att sätta sig på en jumbojet och flyga från punkt A till B, att resa är att se, känna och röra vid nya kulturer i nya länder med nya människor och djur.
Att ta sig fram kan ske på hur många olika sätt som helst, och det är om dessa sätt denna blogg ska handla om…

När jag var 17 år och inte alls okysst, reste jag från ett råkallt Sverige till södra västafrika, i en gammal ombyggd postbuss, föregångarna till De rosa bussarna. Ett gäng folkhögskoleungdomar på resa med u-landsstudier i fyra månader. Genom ett snöigt östeuropa, över till Afrika och genom Sahara. På taket satt vi på dagarna, tillsammans med 4 ekfat fyllda med vatten med en distinkt whiskysmak. Tamanrasset var fyllt av människor och kameler under den stora tuaregfestivalen, vi bunkrade upp med det lilla som fanns att bunkra upp med, dvs makaroner, mjölkpulver och tomatsås.Att lyckas variera dessa tre basvaror till frukost, lunch och middag under tio dagars ökencrossing, var ett konststycke bara det.
Sahara är fantastiskt, förvisso hett som helvetet om dagarna och kallt som ett kylskåp på nätterna, men känslan av att vara som ett sandkorn i Sahara bet sig kvar länge.
Ibland kom dom fram från ingenstans, tuaregerna på sina ökenskepp, orienterade sig betydligt bättre än vissa vilsna Paris-Dakar förare på samma område.

Jeep är ett betydligt bättre färdmedel i Sahara, man slipper 25kgx6 st tunga sandstegar som ska ner från busstaket när man kört fast.
Jeep i Sahara är ett riktigt äventyr, speciellt om man åker med befrielserörelsen Polisarios soldater genom befriat område inne i Västra Sahara. En livs levande get på flaket fick sätta livet till redan första kvällen, och på den karva vi och åt på cirka 5 dagar, under skoningslös sol med huvudet invirat i 12 meter blått turbantyg. På natten sov vi under stjärnorna, gerillasoldaterna med en kalashnikov som huvudkudde, på dagarna reste vi förbi napalmbombade skolor, utbrända hem och fordon, vita skelett med kläderna kvar på kroppen, krigets bistra ansikte.

I Kambodja hyrde vi en jeep, den var inte pur-ung den heller, nåt från konfliktåren skulle vi tro, och den mötte stora muntrationer när vi hackade oss fram med löst styrstag.
Afrika är Afrika och det är bara att inse, i någon tidigare blogg har jag skrivit att i Afrika går bussen när bussen är full och det är nog så sant, och att slita skinn på rumpan har jag gjort på många bussar i diverse olika länder. På Madagaskar åker man taxibrousse, en variant av minibuss i varierande teknisk kondition. En variant är en helt urblåst Ford Transit av okänt försekelt årtal, i denna pressar man in folk och fä, ett par cyklar på taket får göra sällskap med allsköns packning. Och inte går det fort heller, 20 mil på 7 timmar om Gud så vill.
På Borneo och förresten i större delar av Asien, är man barnsligt förtjust i kareoke, och det har man även på långfärdsbussarna, och det är inte ett dugg kul att sitta en hel dag i öronbedövande kareokemusik med locals som försöker sjunga som en asiatisk Elvis eller Britney Spears. Huvaligen.

Tuk-tuk enligt Wikipedia är benämningen på en kabintaxi som till fördel används i trånga trafiksituationer.. och det är väl bara förnamnet om man åker tuk-tuk genom Bangkok, en chaufför med dödsförakt och munskydd som snitslar proffsigt mellan signalerande fordon.
Och tuk-tuk finns i Kambodja, och man för jäkligt ont i ashlet av att åka runt på byvägar i en sån, och man får ge en uppgiven förare en slant för att ha slitit ut fjädrarna på hans nya fordon.
Cykeltuk-tuk hittar man på Madagaskar, det går långsamt men är billigt, och man kan bara tänka sig vilka underbensmuskler dessa vägens tappra riddare har. Tappra riddare är också de snabba förarna av riksha på Madagaskar, med fotsulor som läder kutar de över livsfarligt trafikerade vägar, över stock o sten och säkert en del glas också, för en spottstyver.
Visst åker man en del taxi när man är på resande fot, ett roligt minne är från Ecuador, gamla ryska Lada i mängd tjänstgjorde som storstadens taxistab, den vi åkte med hade gamla trädgårdsstolar som sits, ni vet såna där som har en stålrörskonstruktion med plastsnören virade som sits… Svenska trafiksäkerhetsverket skulle svimma.
Med en viss förkärlek för hav och vatten har det åkts en del båt, också där med skiftande säkerhet, och naturligtvis är det höga vågor ibland och man känner lunchen åka hiss upp och ner. På en resa från Surin island i Thailand studsade speedbåten hårt mot vågkammarna, ett stort gäng med japanska turister var med, en yngre kvinna vid sidan om oss blev plötsligt grönblek i ansiktet, det blåste starkt, 40 knop, hon spydde som en räv och för att inte gå in på några detaljer så kan man säga att hon lyckades plaska ner halva sällskapet med sina ”flying vometing”. Hå hå ja ja.
Sätten är många att färdas på. Kanske färdas man med tanken oftast.
Kamel har jag aldrig förflyttat mig med, ej heller åsna eller hundspann, men det ska väl finnas något mer kvar att prova, några mer länder att besöka, om Gud så vill och lite till.