Det är inte ofta jag är uppe före fem på morgonen, men i morse kände jag mig tvungen. Eftersom bussen ut till den demilitariserade zonen skulle avgå redan klockan sex på morgonen och jag ville ha något i magen innan det bar av så fick det bli så. Nu var inte uppsamlingsplatsen så värst långt bort från mitt boende och precis bredvid den så fanns det en 7-elevenbutik som fick bistå med lite frukost. Sådana där butiker uppsöker jag aldrig i Sverige, men här i Asien fyller de sin funktion.

Bussresan upp till gränsen mellan de två koreanska staterna tog en dryg timme och sedan fick vi vänta ett tag medan vår reseledare var iväg och fixade biljetter till oss. Det var välordnat vid den här platsen, med flera restauranger av både nationell och internationell karaktär och man kunde gå runt och kika på lite av varje. För de av er som är av yngre årgång och inte känner till Koreas historia så kan väl nämnas att under andra världkriget var hela landet under Japanskt styre. När väl Japanerna var slagna så delades landet i två delar vid 38:a breddgraden ungefär. Den norra delen hamnade under Sovjetiskt styre och den södra under USA:s. 1948 så skulle Korea bli självständigt, men den norra delen bojkottade det val som anordnades och de två länderna förblev splittrade. Två år senare så anföll Nordkorea och invaderade hela Sydkorea, men slogs till slut tillbaka och 1953 trädde en vapenvila i kraft och gränserna behölls. Någon fred har dock aldrig proklamerats, så tekniskt sett så är länderna fortfarande i krig. Man enades dock om att inom en yta av två kilometer på vardera sida om gränsen skulle man hålla en demilitariserad zon för att inga spontana skärmytslingar skulle uppstå. Lite småbråk har man dock inte helt kunnat hålla sig ifrån. Som jag nämnde i ett tidigare inlägg så var det ett par mindre sjöslag kringmillenieskiftet. Sedan har Sydkorea vid fyra olika tillfällen sedan 1970-talet upptäckt försök från sina grannar i norr att gräva tunnlar för att kunna anfalla på det sättet.

Vid den här zonen så blev vi först guidade runt vid Imjingak Peace Park där vi bland annat fick se lite gamla lok som tidigare hade trafikerat rälsen mellan de två huvudstäderna Seoul och Pyongyang. Den berömda frihetsbron var en annan sevärdhet som fanns vid parken och alldeles bredvid så finns en nyare bro där det faktiskt går tåg mellan de två länderna. I parken finns också en hel del monument över de soldater, både koreaner och amerikaner som stupade i striderna.

Jag nämnde tidigare att det vid fyra olika tillfällen har upptäckts försök att gräva sig fram från nord till syd och vi fick gå ner i tunnel nr 3 och inspektera denna. Först så gick vi en sluttande tunnel nedåt flera hundra meter innan vi slutligen kom fram till den tunnel som nordkoreanerna försökte ta sig in i landet genom. På den nordkoreanska sidan är den en dryg kilometer lång och man hann in i grannlandet omkring 400 meter innan försöket upptäcktes.

Efter att ha kollat in tunneln så var det sedan dags att gå i uppförsbacke tillbaka genom den långa vägen upp. Ganska krävande, men jag tog det lugnt och mitt vänsterknä tyckte faktiskt att nedvägen var betydligt jobbigare.

Turens sista stopp blev sedan vid en observationsbyggnad högt uppe på en kulle. Där hade man en bra utsikt över gränsområdet och vår guide pekade ut några särskilda positioner att ha koll på.

Var som sagt uppe tidigt och klockan blev omkring två på eftermiddagen innan vi blev avsläppt inne i staden igen. Uppsökte direkt ett cafe och fick mig en stärkande kopp tillsammans med lite gott bröd. Det här med kaffe är som sagt en stor sak här och det är små fik och större kafeer lite här och var.

I morgon är min sista heldag i Seoul och då ska jag väl se det här stora berömda palatset, så får jag se om jag bryr mig om att se så mycket mer.

/Conny