Det är vår näst sista dag på Krabi, eller för att vara mer exakt Ao Nang. Idag ska vi gå på matlagningskurs men innan dess går vi över gatan från vårt hotell för att boka morgondagens biljett till Langkawi. Det är dags att lämna Thailand och bege oss mot Malaysia och vi ser båda fram emot det med vemod. Jag har äntligen börjat gilla Thailand aningen och jag är inte redo att kastas in i ett land som inte alls faller mig i smaken. Men det man ännu inte sett vet man inget om så spänningen är hög över vad som komma skall.

Vi hämtas med bil av två unga tjejer. Det är dags att lära oss laga riktig mat. Redan i bilen får vi reda på att vi är de enda som är inbokade på kursen och genast inser vi att det kommer att bli en superrolig dag. Dels för att vi ska få laga mat och dels för att vi ska få göra det med full uppmärksamhet av vår lärare då vi är de enda hon ska undervisa. Vi kommer fram till ett litet hus och får genast göra upp våra menyer. Jag som inte äter kött väljer att köra helt på det vegetariska medan Niklas håller sig till kyckling och räkor. I fem timmar lär vi oss sedan att göra alltifrån sticky mango rice till röd currypasta och vårrullar. Det blir soppa och banan i kokosmjölk och mycket annat. När vi inser att vissa av våra rätter blivit för starka så får vi tabletter att suga på för att mildra hettan. Det är otroligt givande och roligt och maten kommer definitivt att lagas både en och två gånger när vi är hemma igen. Summan av kardemumman var att allt blev gott, läraren var jättetrevlig och snäll och dagen i köket kunde inte ha blivit bättre.
När vi väl blivit avsläppa på strandpromenaden så sätter vi oss för att kolla på solnedgången. Där ute på havet håvar fiskare upp sina nät och longtailbåtar brummar ut mot den nedgående solen. Det är oerhört vackert. Framför oss på stranden tänder två unga människor, skandinaver, ljus på stranden. De kramar varandra hårt och länge och våra tankar går till den förfärliga juldagen 2004 när tsunamin slog till. Kanske är det barn vars föräldrar förolyckats, det går inte ens att föreställa sig smärtan. Jag inser där och då att farmor faktiskt gått bort och att jag inte direkt hanterat det eller ägnat det en tanke. Det var på min födelsedag som jag fick ett sms av bror som berättade att hon avlidit men mer än så tog jag inte till mig. Jag tittar på solnedgången och önskar att hon är där någonstans, bortom molnen, på en plats där hon och farfar vandrar hand i hand och aldrig mer behöver lida. Det ger mig ro.

Vi sitter där länge och följer solens nedgång, havet färgas i alla de magiska färger och det är obeskrivligt hur fint det är. En hund kommer upp bredvid oss och slår sig ner och jag börjar med ens kela med den. Han sitter kvar länge, lämnar inte min sida och gillar uppenbarligen den uppmärksamhet jag ger den. Jag är förvånad över hur hundar kan bära sådan kärlek till oss människor trots den grymhet de dagligen stöter på, jag hoppas de ser den kärlek jag bär till dem och att det är därför den väljer att stanna vid min sida. Frånsett andra hundar vi sett så har denna halsband och på något sätt känns det hoppfullt, en ägare som kanske har en butik längs strandpromenaden och som låter den springa lite vind för våg just för att han vet att den kommer tillbaka. Detta är också den enda hund vi lagt ögonen på i Ao Nang så något säger mig att djurhållningen på detta turisttäta område är bättre än det i storstäderna. När vi ska gå vill hunden inte lämna mig, han följer mig, hoppar mot mig och ska para sig. Jag ber leende ett ungt par som slagit sig ner en bit bort att tillkalla hunden och ta över men de vill inte, skrattandes åt hundens försök att bli min. Enda sättet att komma ifrån honom är att be Niklas ta tag i hans halsband och hålla honom tills jag sprungit utom synhåll. Han vill egentligen inte men han gör det och när jag är över gatan släpper Niklas hunden som i full fart korsar bilarna för att hinna efter mig. Som tur är står jag gömd och vi kan gå därifrån utan en hund i släptåg.

Vi avslutar kvällen på Swensens där vi äter glass. Det har inte blivit mycket glass under resan men nu avnjuter vi stora glassar med värsta tillbehören. Ja njuta får man göra på semestern, banta kan man göra hemma.