Nio dagar har i Madurai, vad har man kommit fram till, hur kanns det?

Nar jag var hemma var det manga vuxna som envisades med att halla langa predrikningar for mig om hur svart detta skulle vara, hur tuft det skulle bli och hur duktig jag var som ville forsoka. Jag tog inte riktigt detta pa allvar (som sa manga ganger forr) och det ar forst nu, nio dygn senare, som jag kan saga att ni hade ratt.

Jag vantrivs inte har och jag lnagtar inte hem. Jag ar nojd med mig sjalv for att jag bestamde mig for att aka och jag tror att detta kan bli riktigt bra.
Men samtidigt.
Jag kramade min mamma, min lillebror o min Icha, tog min gigantiska ryggsack och styrde stegen inte bara mot Indien utan aven mot ett eget liv med ett eget boende.
Nar man hor folk i sin omgivning hemma som packar sina grejer och flyttar ut ar det mycket knot om att mamma inte langre finns till hands for att stada deras rum, laga deras mat eller tvatta deras klader.

Saken ar bara den att har finns inte ens mamma ett telefonsamtal bort, har skall jag inte bara tvatta mina klader utan dessutom gora det i en hink och har handlar det inte om att det inte finns nagon som lagar mat till dig, utan problemet ar att du maste forsoka fa i dig den dar chili sasen med riset klokan sju pa morgonen istallet for din sedvanliga macka med mjolk. Val ute pa gatan ar det inte langre et problem att man inte far lana bilen till jobbet utav farsan, utan problemet ar att fa den dar indiern framfor an att, genom teckensprak, forsoka forklaara vilken buss man ska ta for att komma till P o l i t i c n i c. Ingen pratar engelska o om ni foroker att vifta fram ordet p o l i t i c n i c inser ni snart svarigheten.

Nar vi kliver av den overfulla bussen, som ofta innebar att man far ha den staende passagerarens unge/paraply/fruktkorg i knat, ar det inte langre jobbigt att ga i den stekheta solen de sista 10 minutrarna, utan den verkliga utamaningen ar att inte bli ihjal kord av trafiken, nertrampad av en ko eller nerbajsan av alla ungar om skiter mitt pa gatan.

Genom stan far man aven gilla laget i alla man som stirrar, alla ungar som skriker Hiii o alla tiggare som drar i ens klader. Alla bilar som tutar, alla forsaljare som springer fram o alla Richawforare som forfoljer an - o deta HELA TIDEN.

Ta allt, allt, allt i Sverige o gor om det till det motsatta sa for du Madurai.

Det har sin tjusning, det har sin charm - men det innebar ocksa en viss chock.