Dag för dag: Resealbumet "Sydamerika" av Micke73

Lägger här in ett resereferat från min resa tillsammans med en polare. Vi reste runt i fyra månader men här finns endast beskrivet från resan längs västkusten.

En kontinent som alltid har lockat mig ända sedan jag var liten är Sydamerika. Denna avlägsna kontinent med mycket spännande kultur och ett vardagsliv så skilt från vårt eget. En kontinent där blodiga revolutioner varit mer regel än undantag men samtidigt en kontinent med mycket inneboende värme hos folket och på många ställen en obeskrivligt vacker natur.

Ett bra tips på ressträcka är från Santiago i Chile till Quito i Ecuador eller vice versa. Den vi åkte var Santiago-Quito vilket passade oss speciellt bra eftersom vi började trippen i februari och avslutade den i maj. Detta innebar att vi passerade genom Peru i april vilket är när den värsta regnperioden är över.

I själva huvudstaden Santiago finns egentligen inte så mycket att se för en äventyrslysten backpacker. Däremot finns i närheten av storstaden ett antal trevliga småbyar väl värda ett besök. En industri som fått ett stort uppskjut de senaste åren är vinindustrin. Det varma klimatet ger bra förutsättningar för vissa populära druvsorter och såväl Cabernet Sauvignon som Chardonnay vinerna härifrån är väl värda ett prova på.

Norra delen av Chile är mest täckt av den extremt torra Atacamaöknen men det finns ytterligare ett ställe värt ett besök innan man korsar gränsen till Bolivia. Världens största koppargruva i byn Calama som är ett enda massivt dagbrott och synligt från rymden enligt våra guider. Jordbävningstäta Chile hann också bjuda oss på ett 4-5 skaller på Richterskalan. En jordbävning som varade i cirka 15 sekunder under vilken tid man inte visste om den skulle bli värre eller sluta, en intressant erfarenhet och en spännande avslutning på vår vistelse i Chile.

Tåget från Calama till Uyuni i Bolivia bordade vi klockan 11 på natten, det förmodades lämna klockan 3 på natten, gjorde så ca klockan 5 och anlände till Uyuni klockan 10 på kvällen följande dag. Tågets hastighet var mestadels så hög (eller låg) att man kunde springa längs med det, frustrerande och komiskt på en och samma gång. På vårt hostel fanns det fem filtar i var säng, vi undrade alla lite till mans varför det fanns så många men när vi vaknade upp dagen därpå hade vi svaret, det blir ruggigt kallt på natten på de här altituderna och varje filt behövdes.

Den stora attraktionen i Uyuni är saltsjön väster om staden som är ungefär fyra gånger så stor som den i Salt Lake, USA och ungefär i samma storlek som Holland. Efter många om och men där guiderna försökte pumpa oss på alltför mycket pengar valde vi till slut en galen finne till guide. Denne bastubadare tuggade kokablad, drack 95% alkohol och gick upp på biltaket tillsammans med resten av oss medan bilen körde av sig själv. När vi kom fram till sjön kunde man inte se något förutom ett starkt vitt sken runtomkring, solglasögon var tvunget här, men efter ca 20 km såg vi en liten prick i horisonten. Jouni, vår guide berättade att nu hade vi ca 50-60 km kvar innan vi var framme på ön vi skulle spendera natten på.

Stora delar av sjön var täckt med ett 1 dm tjockt vattenlager vilket gav de mest fantastiska spegelreflektioner av runtomliggande berg och moln. Väl framme vid ön såg vi att den var full med jättekaktusar, de största upp till 12 m höga och 500 år gamla. Antar att det inte finns så många växter som kan överleva i sådan salt och steril miljö. Under dagen grottklättrade vi, såg en imponerande och halvtam hök och klappade två lamor. På kvällen såg vi en solnedgång där himlen skiftade i obeskrivligt många färger från den ena minuten till den andra. Den intrycksrika halvtimmen i det jättelika vita snöliknande landskapet var fylld med wow-upplevelser och något vackrare är nog svårt att hitta, i alla fall får man leta länge innan man gör det..

Nästa stad var Potosi, världens högst belägna stad på 4070 m med ännu kallare nätter än Uyuni. Våra höjdproblem i Anderna begränsades lyckligtvis till lite mindre huvudvärk i början och andningssvårigheter endast vid lite mer avancerade fysiska ansträngningar såsom klättring och löpning. Några av våra vänner hade inte samma lycka och tvingades avstå från att följa med till silvergruvorna vilket ju var det stora äventyret i den här staden. Väl i gruvorna klättrade vi uppför höga instabila trästegar och klämde oss igenom små passager där balkarna i taket gått sönder och höll på att rämna inför tyngden uppifrån. Vi provade också på att göra lite av gruvarbetarnas jobb som går ut på att bära stora säckar med stenar vägandes 150 kg. Vi var tre personer som försökte att flytta säcken 5 m och sedan hälla ut stenarna, rejält svettigt även om vi klarade det till slut. Gruvarbetarnas vardag är att göra detta 8 timmar om dagen, 6 dagar i veckan i gångar som är fulla med giftiga gaser och kemikalier, lagom tufft, få överlever mer än 10 år efter att de börjat jobba i gruvorna.

På eftermiddagen efter begav vi oss till en varm källa. Kändes konstigt att kunna hoppa in i trettiogradigt vatten medan luften omkring var som en kall svensk höstdag. Efter den svettiga dagen passade dock få aktiviteter bättre än denna. På kvällen var det åkdags igen där vi till en början såg fram emot nattbussfärden till La Paz. Eftersom vi som vanligt valt det billigaste alternativet blev det till att åka i en överfull buss med alltför lite plats för benen, där alltför skrikig musik spelades alltför högt och där vägen likt andra vägar i Bolivia var i skriande behov av underhåll. Stora delar av natten kändes det som man var barn på nytt och lekte rida, rida ranka i knät på far, skumpig värre busstur sålunda.

I La Paz tänkte vi stanna någon vecka vilket till slut blev över det dubbla. En mycket intressant stad som ligger i en dal med omringande slumförorter belägna på bergsväggarna som omger staden. La Paz skiljer sig mycket från resten att Bolivia på så vis att den har trafik, biografer, McDonalds (som kostar det tredubbla mot en vanlig lunch med 30SEK för en Big Mac & Co) och här finns också de allra flesta utländska företagen placerade.

Världens högst belägna skidanläggning, Chacaltaya på 5400m, besökte vi under en dag. Tyvärr fick vi inte tillfälle att åka skidor där men i vilket fall blev det en bra utflykt framförallt med snabbestigningen från 5200m till toppen på 5400m.

Den största händelsen i La Paz var dagen därpå när vi skulle bestiga Huayna Potosi, ett väldigt vackert och mäktigt berg med en topp på 6088m. Det sägs vara världens lättaste 6000m berg att bestiga under förutsättning att man har vädergudarna på sin sida. Vi började dagen med att fylla upp våra ryggsäckar med all nödvändig materiel såsom klätterstövlar, ficklampor, rep, ishackor, mat och viktigast av allt, en svensk flagga att sätta på toppen. Efter att ha blivit transporterade till Base-Camp satte vi på oss utrustningen och påbörjade vandringen upp till high-camp på 5300m. Denna tripp tog nästan fyra timmar fastän vi hade en ganska hög fart. På grund av den tunna luften var vi tvungna att vila ca var tionde meter för att hämta andan och låta pulsen gå ner lite. Perfekt intervallträning med andra ord. Skrämmande hala klippor de sista 20 metrarna innan lägret gjorde att man började fundera på hur mycket reseförsäkringen skulle täcka vid eventuellt olycksfall, men efter några värdefulla råd från guiden löste även detta sig.

Nu hade vi nått high-camp och vädret var precis så bra som meteorologerna hade förutspått. Vi njöt av den magnifika utsikten och planerade för det utmanande bergets sista 800m. För att kunna komma upp ända till toppen måste klättringen från high-camp påbörjas mellan klockan ett och två på natten. Vi åt en stärkande pastamåltid och gick sedan och lade oss vid halvåttatiden. Altitudproblemen som hade drabbat samtliga i föregående grupp hade vi inte känt spåren av, allt kändes bra och vi var redo för vårt uppdrag. Det enda som kunde stoppa oss nu var om vädret drastiskt blev sämre.

När vi gick och lade oss i vårt tält hörde vi hur det började snöa utanför. Vid den kritiska tiden mellan ett och två hade det fortfarande inte slutat och till allas vår stora besvikelse beslöt guiden att ställa in klättringen. Kändes mycket frustrerande att inte ens få chansen när man var så nära, ungefär som matadoren på julafton som bryter sitt svärd och sliter sitt hår - stånga mig, stånga mig, gör någonting. För att strö salt i såren blev vädret sämre och det blev därmed tvunget att bära ner tälten till Base-Camp. Med all den extra vikten i ryggsäcken och snö som täckte lösa stenar på vägen ner var det inte lika kul längre. Fyra timmar senare och motsvarande timmar tröttare nådde vi så ändå Base-Camp för en välförtjänt lunch och avslutande eftersnack.

Senare på kvällen var det dags för ett party med några Bolivianska medicinstuderande kompisar. Vi fick prova på såväl salsa som brasilianskinfluerad samba. Man förmodades dansa i en lång rad med killar på ena sidan och tjejer på andra. Efter några rom och cola för 3SEK per glas kände vi oss istället mogna att återigen äntra dansgolvet fast denna gången för att visa hur det går till hemma i Sverige. Trots att många av studenterna tyckte att detta var ett roligt inslag kom efter några minuter några personer fram till oss och sa att så var inte lämpligt att göra. De undrade om vi var homosexuella, erbjöd sina flickvänner som vi kunde dansa med istället och så vidare, och så vidare. Rolig kväll med många lärdomar om skillnader i våra kulturer.

Sista äventyret i Bolivias huvudstad var en mountainbiketur från en höjd utanför La Paz beläget på 4700m ner till en by som heter Coroico på 1500m. Vädret var regnigt och kallt de första två timmarna vilket på lägre höjder blev varmare, skönare men med samma regn. Vi blev totalt genomsmutsiga och fick ganska mycket träningsvärk i händerna av det myckna bromsandet men utsikten ner över stupen och upp mot höjderna vi kommit från gjorde detta till de överlägset häftigaste åtta mil jag cyklat. Bussfärden tillbaka var minst lika spännande fast på ett annat sätt då bussen om vartannat skrapade i bergsväggen och lutade ut över avgrundsstup. På en väg som denna som kallas dödsvägen för att ett fordon åker över kanten var fjortonde dag kan man ju aldrig känna sig riktigt säker. Numera är vägen enkelriktad, man för köra neråt på förmiddagen och uppåt på eftermiddagen och detta har minskat olycksfrekvensen dramatiskt.

Copacabana var nästa mål på resan, en by beläget på Bolivianska sidan av Titicacasjön. Av någon outgrundlig anledning serverades här mestadels fisk, vilket inte var mig emot då den var ganska god. Seden att servera med huvudet kvar på tallriken kom jag dock aldrig att uppskatta riktigt. Punktligt gick vid tolvtiden dagligen ett demonstrationståg genom staden och då tyckte ägarna att det var säkrast att barrikadera sin restaurang. Vid några tillfällen kastade folk från det förbigående tåget in knytnävsstora stenar in på uteserveringen och även om ingen kom till skada vad vi såg var nog de tjocka portarna långt från oinvesterade pengar. Det roligaste med Titicacasjön var nog när vi passerade Bolivias hela armada, en ungefär tio man stark pluton som lekte Rambos vid strandkanten. Färden gick nu mot vårt sjunde land på resan - Peru.

Det stora do not miss stället i Peru är Cuzco. Den stora anledningen är Inkaleden som utgår omkring åtta mil från staden. De fyra dagarna som Inkaleden tar delas upp på 4,6, 7 och 2 timmar på de respektive dagarna. Den andra dagen var svårast eftersom den dagen består av en nästan konstant uppförsklättring. Dock gör de vackra vyerna som kantar leden att timmarna känns ganska mycket kortare. Ett alternativ är att ta ett tåg direkt ut till Machu Picchu men har man fyra dagar att spendera bör man definitivt inte missa Inkaleden. En fyra dagars kombinerad natur- och historieupplevelse utöver det vanliga.

Sista dagen, då vi anlände till Machu Picchu började solen skina framåt lunchtid viket var en väldigt bra timing då den knappt gjort detta på hela leden innan. Som en finfin avslutning klättrade ett litet men tappert gäng upp på den närliggande toppen Huayna Picchu, vilket tog ungefär en halvtimme och gav en perfekt utsikt över inkaindianernas största religiösa högsäte.

På väg till Lima kan man gärna stanna till i Pisco och detta särskilt om man inte planerar att åka till Galapagos senare på resan. Här finns oräkneliga sjölejon som håller till på närliggande öar och hit åker man men motorbåt som tar en knapp halvtimme. Ljudet från dessa revirkämpande landklumpiga men havssmidiga djur hördes långväga ifrån. Man trodde nästan att det kördes ett Formel 1 lopp på andra sidan ön, men väl där möttes vi istället av ett oräkneligt antal sjölejon. Här finns allt från ett par månader gamla ungar till stora respektingivande härskande hannar som är ståtligt imponerande där ligger och solar i all sin fläskighet. Pingvinerna är inte lika mångtaliga och inte heller lika spexiga till sin natur men man kan dock ofta se dem simma på behörigt avstånd en bit från båten. Fåglar i alla de sorter, färger och storlekar gjorde detta sammantaget till en klart minnesvärd upplevelse.

Vidare till huvudstaden Lima med sina 6 miljoner invånare som vi båda tyckte var bättre än sitt rykte. Faktum med är att det är en av de vackrare storstäderna i Sydamerika med sina välbevarade gamla byggnader, kärleksparssamlande torg, långa sandstrand och konstant blåa himmel. En av dagarna i Lima ägnades åt att kämpa med att få ett nytt pass (då mitt gamla blivit stulet). Ett antal timmar och dollar senare hade jag äntligen fått ut mitt provisoriska pass. Till min stora förskräckelse såg jag att färgen på omslaget var CHOCKROSA… aaaarghh! Skulle gärna vilja veta vilken sadistisk typ som kommit på att tillverka passen i den anskrämliga färgen. Dock var vi nu redo att bege oss de trettio timmarna med buss till grannlandets huvudstad Quito, den sista i raden av många, långa bussresor på denna fascinerande kontinent.

I Quito, Ecuador kan man bland annat besöka ekvatorlinjen och klättra uppför världens högsta vulkan Cotopaxi. Har man tid kan man bege sig lite söderut till Baños och uppleva de västra delarna av Amazonas. Bra möjligheter ges (liksom i Cuzco) att förkovra sig i spanska. För en billig peng, klart billigare än som utlovas om man surfar in på nätet och bokar därifrån, kan man få sig en egen privatlärare under en eller flera veckor. Inlärningshastigheten överstiger vida att sitta i en stor spanskklass hemma i Sverige.

En resa som bör upplevas om man har den minsta möjlighet att göra så är Galapagos. Man kan välja mellan en femdagars- och en åttadagarstur där den tidigare kostar runt sjutusen kronor och den senare på en tusenlapp mer. Då ingår dock resa och boende för hela turen. På grund av tidsbristen valde jag femdagarsturen och missade då de norra öarna men upplevelsen var ändå, och är fortfarande, mitt absoluta favoritresmål.

DAG 1:
Väl landad på flygplatsen märkte man att detta var mycket långt ifrån Quito, 30 grader varmt och vackra omringande landskap. Blev en liten busstur till platsen där min båt skulle komma och plocka upp mig. Sagt och gjort, så blev fallet och redan efter en halvtimme första dagen var det dags för det första snorklingsdyket. Vi åkte iväg med motorbåten till en liten stilla bukt, snabbt på med utrustningen och ner i det varma, klara och fiskrika vattnet. Efter lite solning och lunch var det dags att åka till ön Baltra. Stranden vi anlade var full med små röda krabbor. Dessa krab(b)ater var dock inte tillnärmelsevis lika oblyga som många av sina kollegor på ön utan trippade istället likt balettdansörer raskt iväg med sin karakteristiska på tårna sidledsspringande stil när man närmade sig.

Väl kamouflerade på de svarta klipporna kunde vi se marina iguanor, världens enda havslevande ödla. De flesta av dessa låg och utövade en av sina två favoritsysselsättningar nämligen att sola sig. Den andra är att dyka ner på havsbotten och smaska i sig lite av de snabbväxande alger som finns där. De riktigt hungriga exemplaren kan stanna nere i ca en timme. Som en följd av de här djupdykningarna brukar de efteråt ägna delar av eftermiddagen åt att nysa ut alla de saltkorn som följt med maten. Efter att själv ha fått en dylik dusch vid ett tillfälle tog jag ett sista foto och lät sedan de sollapande ödlorna vara ifred. Kan inte vara lätt att få sin middagssömn förstörd av nyfikna turister varenda dag.

På Baltra fanns också min absoluta favoritfågel, den blåfotade sulan. Om man går långsamt kan man komma dessa så nära så att man kan klappa dem. Detta sagt rent hypotetiskt eftersom detta är strängeligen förbjudet. Denna oskygghet känns väldigt overklig till en början. Förutom detta är det ett par saker som gör denna fågel speciell. För det första är det deras vackra ljusblå fötter som matchar den klarblå himlen perfekt och för det andra är det deras jaktteknik som går till på så sätt att de flyger nonchalant upp till ca fem meters höjd, vänder tvärt i
luften och dyker blixtsnabbt ner i vattnet mot en inspanad intet ont anandes fisk.

Som om inte detta var nog fick vi även följe av en flock fregattfåglar som till synes utan ansträngning svävade med någon meter bredvid båten. Perfekt sätt att avsluta dagen medan solen drog sig nedåt med en beslutsam benägenhet att snart kalla det för en natt.

DAG 2:
Efter en god frukost steg vi iland på nästa ö på turen. Ett gäng sjölejon låg och solade sig på den lilla piren så vi fick klättra iland på några närliggande klippor istället. En stor argsint sjölejonhanne, som vi antog var ledaren, stod och brölade mitt inne i flocken. Efter en stund kom det dock en ännu större hanne insimmandes, brölandes ännu högre och jagade bort denne självutnämnde temporäre ledare, ja alla har vi våra femton minuter i rampljuset... hehe.

Det dröjde inte heller länge förrän vi fick se den första landiguanan som satt och åt en av sina favoritmåltider, en kaktusfrukt. Först tog den bort taggarna med sina tassar, svalde därpå den halvstora frukten hel och satt sedan och slickade sig om munnen, yummi yummi! Fler sjölejon, iguanor och allsköns fåglar var andra uppskattade och smakfulla ingredienser i denna ökompott. En sjösjuk tretimmarsfärd senare var vi framme vid Santa Fe. Här kunde vi se, förutom tidigare sedda djur, även fåglar som yellow warblers, mocking birds, tropicbirds, galapagosduvor och en svart liten parvel, kaktusfinken som bygger sitt bo mellan kaktusbladen och på så vis undgår galapagoshökens glupska näbb.

Dagen avslutades med snorkling bland färgglada fiskar. Till min stora glädje uppfylldes också en av mina största förhoppningar med Galapagostrippen, nämligen att få simma med ett sjölejon. Det kom från ingenstans, simmade graciöst fram och tillbaka, upp och ner tills det tröttnade på den långsamme snorklaren och begav sig iväg för att inhämta dagens sista solstrålar på sin närbelägna klippa. På väg till båten såg vi två sköldpaddor i vattnet, dök snabbt i och såg en av dem en bit bort, simmade ikapp den nästan i alla fall för när jag var ca två meter ifrån tyckte den simmande Skalman att det var bäst att ta det säkra före det osäkra och pinna på lite. Extraturbon gjorde att det inte dröjde många sekunder förrän man med lätthet var distanserad och denna händelse var därmed till ända.

DAG 3:
Under natten hade båten åkt de sex timmarna till ön Española. Här finns fullt med fåglar av alla de slag. Efter lite lockrop kom till och med en mockingbird och satte sig på min arm, nästan lika tam som vår gamla undulat vi hade i familjen. De blåfotade sulorna var nu lite mer aktiva och bjöd på sitt säregna skådespel. Hannen sticker näbben i luften och avger ett läte som mest låter som en dålig vissling, honan svarar med ett korthugget trumpetljud, en halvminuts tystnad och sedan omtag från början igen.

Albatrosserna ville inte vara sämre dem, de har inte lika väl utvecklade ljudeffekter men var istället överlägsna i deras kroppsrörelser. Dansen går till så att albatrosserna vaggar sina huvuden från höger till vänster ett antal gånger medan de går runt i cirklar. Därefter står de och tittar på varandra ett tag varpå de återigen börjar fäktas med näbbarna - mycket underhållande. Landskapet på den här ön var om möjligt ännu magnifikare än på tidigare besökta öar, något som gärna glöms bort i sammanhanget när man talar om Galapagos.

På väg tillbaka fick vi då äntligen syn på två Galapagoshökar. Dessa magnifika rovfåglar som till skillnad från sina kollegor runt om i världen högst upp i näringskedjan inte behöver vara rädda för allt vad detta vanligen brukar innebära i form av ackumulerade gifter erhållna av människan.

En snabb timmesfärd senare nådde vi andra sidan av ön. Om detta inte var paradiset på jorden så existerar det nog inte ett dylikt. En lång sandstrand som räckte så långt ögat nådde där ett hundratal sjölejon låg och solade. Klart, varmt, tropiskt färgat vatten, klarblå himmel, omringande grönbeklädda öar och en klippa ca 100 m ut i vattnet med oanade skatter det vill säga många färgglada snorkelsevärda fiskar. Dessutom, kanske det bästa av allt, fanns det inga människor i närheten förutom vår lilla turistgrupp på tre personer + guide. Tog mig en snorkeltur från båten, simmade sedan in till stranden, lade mig bredvid ett sjölejon slöt ögonen och började lapa i mig av den varma ekvatorsolen.

Utdrag från ett mail jag skickade om denna händelse: Dessutom i ärlighetens namn, och ärlig ska man ju vara, hade jag mina bästa fem dagar någonsin i mitt 26-åriga liv i Ecuador det vill säga när jag var på Galapagos. Närmare ett paradis på jorden är svårt att komma när man ligger alldeles ensam på en strand bland hundratals sjölejon som liksom du njuter av solens varma livgivande strålar skinandes ner från en klarblå himmel. Du känner dig precis lagom utpumpad eftersom du precis snorklat rundor i någon timme bland stim av färgglada fiskar. När du försöker komma ett sjölejon närmare än två meter vaknar den till och avger ett lätt grymtande läte för att säga att "sno inte åt dig sovyta här grabben". Du bibehåller istället de två metrarnas avstånd och vänder dig om där du får se en fågel som nyfiket hoppar upp på din hand. Fågeln vrider lite lätt på huvudet för att se vad det kan vara för konstig krabat som kommit, han verkar ju inte vara en av de där runda gråa djuren som alltid finns här även om han ser ut att uppskatta solen precis lika mycket som dem. Långt ifrån mätt på alla intensiva intryck lägger du dig ner och funderingarna börjar genomsyras av inget annat än de gladaste och mest rogivande tankar som man kan tänka sig. Någon timme senare är det dags att simma ut de ca hundra metrarna till båten för vidarefärd till nästa ö. Paradiset lämnas bakom dig, men än återstår många upplevelser i denna magiska övärld innan det är dags för hemfärd. Någon timme senare var denna verklighetsflykt till ända och det var nu dags för en händelselös sjutimmarsfärd till nästa ö - trodde vi.

Mer regel än undantag är att delfiner följer de turistande båtarna. Ett par timmar in på färden fick vi följe av tre delfiner som simmade några meter framför båten. Snabbt och lätt sköt de fram som pilar genom vattnet, följde oss i 10-15 minuter och försvann sedan lika snabbt som de dök upp. Denna upplevelse slogs dock ytterligare någon halvtimme senare när vi fick syn på en ung valhaj på ca 10-12m (vuxna exemplar kan bli upp till 25m långa). Kaptenen svängde runt båten så att vi kunde få oss en närmare titt på den där den låg nästan helt stilla 2-3m under vattenytan. Efter ett tag när den låg rakt under båten kände den för att gå upp till ytan och hämta luft. Med hjärtat i halsgropen kände vi hur båten lyftes av den uppstigande valhajen, men som tur var dök den ner igen och simmade iväg för att hämta luft lite längre bort. Lite uppretad verkade den dock ha blivit för efter detta försvann den ner i djupet utan att synas till igen. Lite synd, men båten var i alla fall fortfarande på rätt köl och fina foton av denna mycket sällsynta händelse blev det.

DAG 4:
Ön Floriana var dagens första mål, dock inga nya djur siktade här förutom en manta som simmade 6-7m från strandkanten. Innan hemfärden till huvudön blev det dock en sista snorkling. Såg tio hajar, ca halvannan meter långa vilandes på botten vilket dock inte blev långvarigt då den starka strömmen svepte bort oss till anda sidan klippan. Härefter begav vi oss glada och nöjda iväg för den sista sjutimmarsfärden med båt till Santa Cruz.

DAG 5:
Sista dagen på den här fantastiska arkipelagen. Blev en tur till Darwins forskningsstation där jag fick se den kanske största symbolen för Galapagos, jättesköldpaddan. Såg fem av dessa tungviktare käkandes gräs i sakta mak och fick också lära lite om de insatser som görs för deras och andra djurarters fortbevarande på dessa öar och i resten av världen. På forskningsstationen har de som mål att kunna rädda dessa arter från utrotning och hämtar därför okläckta sköldpaddor på stränderna och föder upp dessa tills de är fem år gamla, det är nämligen inte förrän då de är stora nog att kunna försvara sig mot alla faror, de flesta av dessa introducerade utifrån. Tyvärr är detta redan försent för den välkända sköldpaddan Lonely George som efter hänsynslöst utnyttjande av människan nu tyvärr är den enda av sin ras. Läs gärna mer om Darwins forskningsstation och Galapagos här: Mer Galapagosinfo!

EPILOG:
När man nu summerar kardemumman, lägger den i resesäcken och knyter ihop blir betyget på denna resa en klar femma. Är mycket tacksam över att ha fått möjlighet att göra den och över alla upplevelser vi har med oss hem i bagaget. Önskar att alla läsare av Students Illustrated ska få möjligheten att genomföra i alla fall delar av den här oförglömliga och upplevelserika resa.

Förresten; visste du att:
*Chile är det mest avlånga landet i världen, 20 gånger så långt som det är brett.
*Atacamaöknen är världens torraste plats
*Chile vann ett avgörande krig mot Bolivia och fick därmed stora naturtillgångar på sin sida medan Bolivia samtidigt tappade sin Stillahavshamn.
*Bolivia fram till 1997 haft 188 regeringar på 167 år.
*Titicacasjön är världens högst belägna sjö på 3800m.
*Machu Picchu upptäcktes så sent som 1911 av Hiram Bingham.
*Valhajar kan bli upp till 25m långa

Mitt värsta reseminne är när jag lyckades bli rånad tre gånger inom en månad under min resa i Sydamerika.

Första gången blev jag av med min lilla ryggsäck på en buss mellan Cuzco och Nazca i Peru. I väskan hade jag bland annat pass, flygbiljetter samt foton och dagbok från mina första två månader. Lite annat smått och gott också men de två senare sakerna är sådant som jag än idag skulle vilja ha tillbaka och ge en hel del för. För att få ett nytt pass hade jag mycket strul och var tvungen att göra många turer fram och tillbaka i Lima för att få rätt på allt.

Andra gången var på marknaden i Otavalo, Ecuador. Hade nästan precis kommit dit när jag kände en hand i min ficka men då var det redan försent. Högg tag i den långfingrade personen men hon hade för länge sedan skickat vidare plånboken till en annan medlem av hennes fickplockande gäng och blånekade såklart till alla mina anklagelser. Utan bevis var jag tvungen att släppa iväg tanten.

Utan vare sig pengar, VISA-kort eller resecheckar fick jag gå runt och kolla på alla fina hantverk under en hel dag utan att kunna köpa något, bland annat några riktigt fina ponchos jag lovat köpa hem till min mor. Lyckades i alla fall få lite allmosor från en annan backpacker som också var med på bussresan så jag hade råd att köpa en lunch.

Tredje och sista gången var i Quito, Ecuador bara två dagar efter fickrånet och denna gången blev jag också knivskuren i samband med rånet. Blev inte av med så mycket pengar eftersom jag inte hade så mycket kvar. Tyvärr gjorde detta bara att rånet drog ut på tiden för att rånarna var övertygade om att jag som gringo hade mycket stålars på mig. Visitationen blev därför, till min stora förfäran, väldigt grundlig.

Hemma på hotellet igen var skjortan röd av blod från den nedskurna handen och jag själv vid det laget lagom skakig. Efter att ha varit på rummet cirka en kvart hörde jag hur tjuvar bröt sig in i hotellets allrum och i godan ro plockade åt sig hotellets TV. Inte direkt läge att bege sig ut från sitt rum för att gå och borsta tänderna. Dagen efter hörde jag av hotellansvarige att han hade suttit på nedanvåningen och väntat med sitt gevär beredd att skjuta inbrottstjuvarna. Dock hade han bärgat sig när han såg att de var fyra stycken och samtliga beväpnade. Nog lika bra att han också satt och kurade på sitt rum och själv var jag såklart ännu mer nöjd över mitt beslut att stanna kvar på rummet .

Sent omsider lyckades jag så somna till det invaggande ljudet av skottsalvor från närliggande kvarter. Ännu en natt i det kriminella Quito var nu i full gång och den här gången hade jag fått äran att vara med som huvudrollsinnehavare!

En av mina absoluta favoritstäder I världen är La Paz. Av våra fyra månader i Sydamerika tror jag att vi spenderade runt tre veckor i den högbelägna staden. Om någon skulle fråga mig nu i efterhand vad vi gjorde under de här veckorna kan jag berätta om en tvådagars bergsklättringstur och några dagsutflykter till närbelägna ställen med vacker natur. Denna vackra natur och de spännande aktiviteterna till trots, vad mer gjorde att vi beslöt oss att stanna så länge som vi gjorde?

Jag skulle säga att det var den speciella atmosfären som genomsyrade staden. Detta var i och för sig i stort sett samma atmosfär som i resten av landet men samtidigt lite mer att undersöka på våra långa promenader som vi brukade ta närhelst vi kunde. För att nämna några exempel; saltöknen utanför Uyuni och gruvorna i Potosi var grymt besöksvärda ställen men byarna i sig lärde man sig rätt snabbt och hade man sett det stora turistmålet vid byn så fanns det inte så mycket mer att se och uppleva efter det. La Paz däremot, där fanns mycket av Bolivia i vart och vartannat gathörn. Marknader i mängder, skoputsare som vi blev halvpolare med efter ett tag, hus som klamrade sig fast på de branta sluttningarna med finfin utsikt över staden och de omgivande bergen samt musikanterna som spelade den typiska bolivianska musiken som fanns överallt på kvällarna. Det var lätt att stanna en dag, en dag till, ytterligare en tills flera veckor hade passerat.

Under en av dessa sköna dagar när vi spatserade förbi torget kom en försäljare fram till mig och ville kränga en klocka. Jag tittade på den och såg att den var grymt snygg. Den var gjord i titan, hade snygg manlig design och en urtavla som passade mig som handen i handsken. Den såg ut att vara väldigt gedigen, inte alls som en kopia där man snabbt kunde se igenom att det var en sämre kvalitet. Vanligtvis brukade jag bara vifta bort försäljarna men den här gången blev jag intresserad och började förhandla. Tror han gav ett pris på ett par hundra som jag prutade ner till en femtiolapp eller något i den stilen. Ung och oförståndig som jag var skänkte jag inte många tankar på var klockan kunde ha kommit ifrån, kanske tänkte jag att det fanns en möjlighet att klockan var stöldgods men i så fall brydde jag mig nog inte så mycket om det. I efterhand har jag dock kommit fram till att det med stor sannolikhet var en annan stackars västerlänning som kanske bara kvällen före blivit brutalt nedslagen och berövad på allt han hade på sig bland annat sin titanklocka. Själv tänkte jag inte mer på det utan lade klockan någonstans i ryggsäcken för att användas någon gång i framtiden. Hade trots allt redan en egen, inte lika snygg men dock, klocka.

Flera veckor senare hade vi kommit fram till Cuzco och även hunnit stanna där några veckor. Lagom tills det var dags att lämna staden gick min första klocka sönder varpå jag istället började använda min nya, lätt begagnade titanklocka. Vi hade bokat en nattbuss från Cuzco till Arequipa där vi i sin tur skulle byta till en annan buss med riktning norrut där vår slutdestination var Nazca. Kommer inte ihåg exakt hur lång tid den turen tar men gissningsvis kanske 8+8 timmar ge och ta lite. I vilket fall hade inte bussen hunnit röra sig många kilometer innan jag började känna mig rejält kass i magen. Illamående med regelbundna kräkningar i en liten egen medhavd påse samtidigt som en buss utan fjädring skumpar fram på smala bergsvägar är inget att rekommendera. Efter en night from hell var det dags att byta buss i Arequipa, sagt och gjort hoppade vi in slängde upp våra ryggsäckar och satte oss i våra säten. Jag var rejält mör och somnade strax därefter, liksom min polare trots att han redan sovit under natten. Vi vaknade såklart till under varje stopp för att se att ingen snodde våra ryggsäckar men det verkade lugnt så när bussen startade igen somnade vi om.

Väl framme i Nazca började jag leta efter min ryggsäck men fick till slut inse att den var borta –stulen av en långfingrad peruan som sett sin chans när vi inte varit helt på hugget, vilket man måste man vara på den här kontinenten om man vill ha sina ägodelar i behåll. Det förlorade passet gav rejält med besvär bland annat en helt spolierad dag i Lima att försöka få ett nytt. Gott och blandat saker i väskan saknade vi också ett tag men inget vi inte klarade oss utan. Värst var dock dagboken där jag skrivit ingående om 2½ månaders resa samt en fotorulle med bland annat raftingbilder från Bolivia. Dessa sakerna kan jag reta mig på än idag att jag blev av med och särskilt som jag vet att den som stal väskan säkert bara slängt dem i närmaste soptunna.

I Lima hände inte så mycket, en av de tråkigare städerna på resan om än helt OK sedan väntade i stort sett en tvådygnsresa upp till Quito där min polare skulle träffat sin flickvän han träffat under resan. Tidigare under resan hade jag aldrig haft problem att spendera hela dygn eller ännu mer i långfärdsbussar men den här turen var riktigt, riktigt seg. Det hjälpte väl inte heller att den sista bussen stannade för mat en ynka gång på de tjugo timmar som turen varade.

Väl framme i Quito försvann mycket av vår gemenskap som varit så stark under resan. Jag tillbringade de närmaste två veckorna i stort sett på egen hand. Under andra veckan åkte jag till en marknad i Otavalo där jag hunnit vara i ungefär en kvart innan jag kände en hand i min ficka. Vände mig direkt om och haffade personen som muddrat mig men då hade vederbörande redan gett den stulna plånboken till en annan som i sin tur redan var borta i folkvimlet. När jag höll på att skälla ut personen, som var en äldre tant, kom en tredje person och berättade att han sett vem som tog min plånbok. När jag började fråga honom om hur han kunnat se stölden i allt folkvimlet hann den första personen i sin tur också försvinna. Ett väl genomfört rån och under resten av dagen kunde jag varken köpa något eller ens äta något om det inte varit för en förbarmande medbackpacker som lånade mig pengar till mat.

Ett par dagar senare gick jag hemåt till mitt hotell efter en kväll ute på stan. När jag svängde runt ett hörn kom det två ynglingar gåendes mot mig, en av dem sade ”Hola amigo” varpå jag tvekade några tiondels sekunder. Detta i sin tur gav de båda tid att hinna ta några extra snabba steg fram emot mig och hugga tag i mina armar. I samma rörelse som jag vänder mig om och försöker fly känner jag att kniven som en av dem håller i drar mig över två av mina fingrar så att de börjar blöda ymnigt. Eftersom en av dem fortfarande håller i mig medan den andra viftar med en kniv som dessutom redan har skurit mig beslutar jag mig för att bara stå stilla och låta dem muddra mig på det jag har på mig. Den ena pressar kniven mot min hals så att jag inte ska fly medan den andra söker igenom mig från topp till tå. Oturligen har jag bara några dollar på mig och ingen plånbok, den hade ju redan blivit stulen några dagar tidigare. Jag säger oturligen därför att det finns en känd regel bland backpackers att om man har alltid har tjugo dollar med sig, till exempel i en bakficka, och man blir rånad så blir rånarna automatiskt nöjda när de hittar dem pengarna och springer förmodligen därifrån snabbt. I mitt fall var de helt övertygade om att jag hade fler pengar gömda någonstans varpå jag blev kvar alltför länge i den olustiga situationen.

Under tiden jag stod där hann till och med en vakt gå förbi med skjutvapen ca tio meter därifrån utan att ingripa. Problemet med Quitos vakter är att de är anställda av specifika butiker för att vakta utanför och därför har de ingen lust att ingripa för sådant de inte har betalt för som i detta fallet, medmänsklighet står inte på schemat där. Till slut efter alltför lång tid och många historier från min sida hur mycket den där titanklockan är värd, som de också muddrat mig på, så lät de mig gå fast inte utan att först ge mig en rejäl spark i ändan. Varför de gav mig sparken kan man undra men kanske för att sätta sig ännu mer i respekt så att jag inte skulle få för mig att angripa dem igen nu när jag inte längre hade, bokstavligt talat, kniven mot strupen.

Sprang hem den sista biten till hotellet och kom fram med den före detta vita, numera blodrödfläckade skjortan. Gick upp på rummet och satt i sängen och försökte lugna ner mig när jag strax därefter hörde ljudliga och väldigt skumma ljud orsakat av flertalet personer utifrån allrummet precis utanför. Tänkte att vad än det är som hörs så är det nog inget som är bra för mig så jag satt kvar i mitt rum istället för att undersöka vad det var. Efter kanske en kvart var ljudet borta och jag kunde äntligen försöka krypa till sängs.

Dagen efter hörde jag med hotellpersonalen vad det var för ljud. Han svarade att fyra beväpnade män hade klättrat upp på andra våningen och brutit sig genom en liten öppning i ett av fönsterna. Efter att de kommit in plockade de upp den med equadorianska mått väldigt fina TVn och bar den nedför trappan raka vägen ut till sin bil som stod utanför. Hotellkillen berättade att han minsann var beväpnad också och beredd att börja skjuta inkräktarna men fyra beväpnade var ett par för mycket så även han hade kurat ihop i sitt lilla rum på nedanvåningen.

Jag hade alltså blivit utsatt för två rån inom loppet av tre dagar och utöver detta hade hotellet blivit rånat bara någon timme efter att jag själv blivit det. Sydamerikaresan som tidigare varit det överlägset bästa och roligaste jag gjort i livet var nu inte längre lika roligt. De närmaste dagarna försökte jag komma tillbaka på fötter igen, skaffa pengar och andra nödvändiga saker jag förlorat samt planera allting för hemfärden. Mindre än två veckor senare var hemfärden planerad men först skulle jag ta en sedan tidigare planerad avstickare till Galapagosöarna.

Några dagar senare satt jag i båten som skulle föra oss runt de olika öarna. Båten hade stannat till så att vi kunde hoppa i och snorkla lite. Jag tittade upp och såg några vackra fåglar som satt helt lugnt på en klippa bara några meter från båten och som inte verkade bry sig om vår närvaro ett dugg. När jag till slut slet mig från de orädda djuren och slängde mig ner i vattnet väntade färgglada fiskar i mängder nere i vattnet och då kunde jag knappt slita mig därifrån. Allt detta var fantastiskt positiva intryck och ändå bara en början på allt magnifika upplevelser som väntade mig den närmaste veckan med vacker natur och orädda djur i en sällsynt härlig kombination.

Väl hemma igen när alla intryck började lägga sig så tänkte jag åter tillbaka på hur resan utformat sig. Först två och en halv riktigt häftiga och bra månader följt av tre riktigt sunkiga veckor där allt ont tycktes inträffa för att sedan avsluta med en veckas paradissemester på Galapagosöarna, det enskilt bästa resmålet jag någonsin varit på till dags dato. Efter många funderingar på hur det kunde komma sig att kontrasterna varit så påtagliga kom jag att tänka på den där klockan som köptes en dag när allt var på topp i La Paz och snoddes från mig en kväll i Quito när allt var nere i botten. Före köpet hade allt varit på topp, redan ett par timmar efter att jag börjat använda den började otrevligheterna som sedan mer eller mindre pågick tills jag blev av med klockan.

Efter ytterligare lite funderande tycktes en alltmer slående förklaring vara att det var klockan som hade en förbannelse. En förbannelse som på något sätt hörde samman med min egen oeftertänksamma och halvonda gärning att köpa klockan. Det får en osökt att tänka på det som Ebeneezer Scrooge upplevde i boken ”En Julsaga” skriven av Charles Dickens. Hans kompis ande besöker honom bärandes på tunga kedjor som han måste bära på i evighet på grund av hans onda gärningar i livet. Ebeneezer som hunnit utöva ännu fler onda gärningar kommer att få bära ännu tyngre kedjor om han inte gör bot och bättring vilket han senare i boken också gör. För mig var upplevelsen med klockan något i stil med Ebeneezers upplevelse med de tre jularnas andar som fick mig att inse att det finns nog något som heter karma, något man bär med sig genom livet och som kanske vägs på en vågskål en dag i en förhoppningsvis avlägsen framtid.

..och om det inte gör det så har man i alla fall haft glädjen att leva ett rättfärdigt liv där man behandlat sina medmänniskor på ett bra och omtänksamt sätt och bara det är ju värt mycket!

I La Paz träffade jag och min backpackerpolare på ett gäng bolivianska universitetsstuderande. Särskilt roligt var det eftersom de kunde engelska. Nämnas bör att detta var innan jag hade tagit mina spansklektioner och i övrigt inte förstod mycket av vad lokalbefolkningen sade. Mycket befriande att kunna lära sig en massa om kultur, seder och bruk, något vi annars hade missat under våra första månader på den nya kontinenten. I alla fall blev vi efter en stunds samtalande inbjudna till något som motsvarade en skoldans. Kul tyckte vi, tackade omgående ja och begav oss sedan dit vid den bestämda tiden framåt kvällsnåret.

Väl på plats såg vi att det var, likt på de flesta andra ställen i Bolivia,väldigt spartanskt. Cuba libre fanns att köpa för två bolivianos per mugg vilket inte var särskilt mycket för oss trots att vi var på en tight backpackerbudget. Ingen av de andra i sällskapet köpte dock den alkoholhaltiga dryckerna utan stod antingen och pratade eller var ute på dansgolvet.

När vårt Magnus Uggla motto tillät efter en stunds drickande tyckte vi så att det var dags att äntra dansgolvet. Vi gick ut och ställde oss mittemot varandra såsom vi var vana vid. Efter vi gjort detta tog det inte många sekunder innan alla i lokalen började råstirra på oss. Vi tänkte inte så mycket mer på det då vi vara vana vid att få många blickar på oss var vi än kom. Detta då många sydamerikaner inte var helt vana vid att se blonda gringos och ofta visade detta med att nyfiket och ihärdigt titta på oss.

Våra nyfunna kompisar var dock snabba att ta åt oss sidan och ställa några allvarliga frågor. En av dem erbjöd oss sin flickvän att dansa med medan en annan frågade rätt ut om vi var homosexuella. Efter lite förklarande framgick det att man aldrig dansar i grupp utan alltid måste bjuda upp en av motsatta könet, även för vanlig discodans. Sedan står man mer eller mindre på en rak linje med sin danspartner mittemot sig. Tråkigt för dem som ”blir över” men så är nu kulturen och den fick vi respektera.

Tjejerna i sällskapet var dock snälla under kvällen och ställde upp när vi ville dansa. Då fick vi möjlighet att träna flertalet gånger på ett spanskt ord vi lärde oss den hårda vägen den här kvällen…”Bailamos?” – Ska vi dansa?

En av våra många resor mellan plats A och B i Sydamerika var tågresan mellan Puno och Cuzco i Peru. Vi hamnade i en vagn med andra backpackers och stämningen var hög när tåget, som brukligt, lite lagom försenat tuffade iväg från Punos tågstation.

Efter ett tag kom det in ett band som hette Tupay och började lira klassisk andisk musik som el condor pasa och många liknande väldigt stämningshöjande låtar. Efter sitt framträdande ville de kränga ett kassettband med några av deras bästa låtar på. Jag diggade den musiken stenhårt så jag ville köpa ett exemplar men jag och min polare hade bara en större sedel kvar i plånboken. Musikbandsperuanen sade att det var inget problem han skulle gå till en bandmedlem och hämta växel och komma tillbaka.

Vad som fick oss att släppa ifrån oss vår sista sedel till en girig främling på denna ohederliga kontinent kan jag inte förstå än idag. Tror dock att det var för att vi tyckte att han ändå var fast på tåget och att vi snabbt skulle kunna söka upp honom och plocka tillbaka vår sedel.

Vi släppte dock tanken för ett ögonblick och lät oss återigen uppslukas av den goda stämningen i vagnen. Tiden flöt på och rätt som det var stod tåget stilla på perongen och vi hade helt glömt bort det pengatörstande musikbandet. Vi tog en snabb tur genom tåget men panflöjtslirarna var vid det laget långt borta och deras lurendrejeri hade lyckats.

Väl tillbaka började vi fundera igenom situationen. Vi var nu utan pengar på en tågresa som skulle vara många, många timmar än. Vi hade strax innan beställt in lite mat och öl som vi ännu inte hade betalat vilket nu kunde visa sig vara ett problem. När vi påtalade situationen för servitören tog han snabbt tillbaka ölen som vi inte hunnit börja på. Efter att vi gång på gång berättat att vi inte hade några pengar kvar tillkallade han sin chef. Denne visade dock ingen samarbetsvilja utan sade bara till sin stackars underhuggare att pengarna skulle in oavsett.

Vi var nu desperata och provade först att ge saker i utbyte till servitören, sedan fortsatte vi med att försöka sälja saker till våra medbackpackers. Nya, färska clementiner till priser billigare än vi själva betalat, men ingen nappade. Grejen var att det var inte många kronor det handlade om det vara bara det att de skulle fram, tack för inget ni backpackers.

Till slut lyckades vi skaka fram en halvfin kulspetspenna som servitören efter lite övertalning accepterade att ta emot som betalning. Vi var nu skuldfria och hade även en påse clementiner vi kunde äta när hungern gjorde sig alltför påmind. Många timmar senare rullade vi in på Cuzco station och några av resans bästa veckor låg nu framför oss i inkaindianernas huvudstad.

Efter La Paz bar det av till Titicacasjön, närmare bestämt en liten by vid namn Copacabana. Det är en by utan särskilt mycket av vanliga bekvämligheter. Till exempel använde hostlet vi bodde på vattnet som regnade ner under natten till dusch, toalettspolning med mera. En bit in på förmiddagen var detta vattnet slut med följd att det inte gick att duscha och inte heller spola toaletten…*suck*

Förutom att ta en båtutflykt till solön ute i Titicacasjön finns här inte så jättemycket att göra. Detta föranledde att vi försökte improvisera lite för att komma lite närmare den lokala kulturen. Vi letade upp en fiskare och frågade om vi kunde följa med hans båt när han skulle fiska dagen efter. Fiskaren svarade att det gick bra, dock ville han ha lite pengar i förskott plus att vi var tvungna att gå upp tidigt för att följa med ut på morgonen.

Sagt och gjort, kl.05.00 dagen efter stod vi vid Titicacasjöns strand och väntade på fiskaren. Minuterna tickade dock iväg och blev till både en kvart, en halvtimme och en timme. En dryg timme senare gav vi upp och insåg att han inte skulle dyka upp. Besvikna begav vi oss därifrån men nu ville vi såklart ha tag på mannen som hade lurat oss.

Några timmars detektivarbete senare hittade vi fiskaren och tryckte upp honom mot väggen. Han bedyrade att han hade för avsikt att komma men något hade hänt bla bla bla. Vi pressade honom och fick honom att gå med på samma deal fast dagen efter. Nu kryddade vi också dealen med ett förslag att vi kanske kunde tänka oss att betala lite mer om fisketuren var lyckad.

Återigen var det alltså dags att väcka tuppen, upp tidigt och iväg till stranden. Vi stod där och väntade ett tag men denna gången dök faktiskt fiskaren upp, sugen på att kanske kunna plocka åt sig mer pengar. Vi gick iväg till en liten båtförankringsplats som inte riktigt förtjänar benämningen kaj och började gå mot en båt vi trodde var byns fiskebåt. Fiskaren ropade då på oss och pekade mot en annan båt. Det visade sig då att den här fiskarens båt var en vanlig liten eka...*suck*

I vilket fall hoppade vi i och hoppades få se en bra fångst. Fiskaren rodde ut en bit men inte alls dit vi trodde. Vi såg framför oss ett stort nät långt ute i sjön men nu fann vi oss själva istället bara en sisådär tjugo eller kanske trettio meter ut i sjön. Nätet drogs upp och i det fanns endast minifiskar som knappt hade passat som akvariefiskar och än mindre som en av de många fiskar som serveras på restauranger runt om i byn.

Min polare frågade desperat på sin minst sagt knaggliga spanska, ”Mas grande?” och menade då såklart om fler och större fiskar skulle plockas upp. ”Si, si” sade fiskare och lugnade oss i några minuter. När han strax efter började ro tillbaka mot land blev vi desto mer skeptiska igen och när båten nådde land visste vi att vår utlovade flertimmarstur med den stora båten till det stora nätet innehållandes de stora fiskarna var nu totalt bortblåst.

Ilskna över att ha blivit lurade hoppade vi iland varpå fiskaren kommer fram till oss och säger att han vill ha mer betalt. Av alla lurendrejande, fifflande, giriga, gringoblåsande sydamerikaner var detta nog ett av tillfällen som tog priset. Han hade totallurat oss men var inte nöjd med det utan ville till på köpet försöka plocka oss på mer pengar?! Vi gav honom en rejäl utskällning och gav oss sedan därifrån.

Ännu en gång hade vi lärt oss den hårda vägen i Sydamerika. Håll i dina pengar och gör det tills du vet exakt vad du får!