En av våra många resor mellan plats A och B i Sydamerika var tågresan mellan Puno och Cuzco i Peru. Vi hamnade i en vagn med andra backpackers och stämningen var hög när tåget, som brukligt, lite lagom försenat tuffade iväg från Punos tågstation.

Efter ett tag kom det in ett band som hette Tupay och började lira klassisk andisk musik som el condor pasa och många liknande väldigt stämningshöjande låtar. Efter sitt framträdande ville de kränga ett kassettband med några av deras bästa låtar på. Jag diggade den musiken stenhårt så jag ville köpa ett exemplar men jag och min polare hade bara en större sedel kvar i plånboken. Musikbandsperuanen sade att det var inget problem han skulle gå till en bandmedlem och hämta växel och komma tillbaka.

Vad som fick oss att släppa ifrån oss vår sista sedel till en girig främling på denna ohederliga kontinent kan jag inte förstå än idag. Tror dock att det var för att vi tyckte att han ändå var fast på tåget och att vi snabbt skulle kunna söka upp honom och plocka tillbaka vår sedel.

Vi släppte dock tanken för ett ögonblick och lät oss återigen uppslukas av den goda stämningen i vagnen. Tiden flöt på och rätt som det var stod tåget stilla på perongen och vi hade helt glömt bort det pengatörstande musikbandet. Vi tog en snabb tur genom tåget men panflöjtslirarna var vid det laget långt borta och deras lurendrejeri hade lyckats.

Väl tillbaka började vi fundera igenom situationen. Vi var nu utan pengar på en tågresa som skulle vara många, många timmar än. Vi hade strax innan beställt in lite mat och öl som vi ännu inte hade betalat vilket nu kunde visa sig vara ett problem. När vi påtalade situationen för servitören tog han snabbt tillbaka ölen som vi inte hunnit börja på. Efter att vi gång på gång berättat att vi inte hade några pengar kvar tillkallade han sin chef. Denne visade dock ingen samarbetsvilja utan sade bara till sin stackars underhuggare att pengarna skulle in oavsett.

Vi var nu desperata och provade först att ge saker i utbyte till servitören, sedan fortsatte vi med att försöka sälja saker till våra medbackpackers. Nya, färska clementiner till priser billigare än vi själva betalat, men ingen nappade. Grejen var att det var inte många kronor det handlade om det vara bara det att de skulle fram, tack för inget ni backpackers.

Till slut lyckades vi skaka fram en halvfin kulspetspenna som servitören efter lite övertalning accepterade att ta emot som betalning. Vi var nu skuldfria och hade även en påse clementiner vi kunde äta när hungern gjorde sig alltför påmind. Många timmar senare rullade vi in på Cuzco station och några av resans bästa veckor låg nu framför oss i inkaindianernas huvudstad.