En av mina absoluta favoritstäder I världen är La Paz. Av våra fyra månader i Sydamerika tror jag att vi spenderade runt tre veckor i den högbelägna staden. Om någon skulle fråga mig nu i efterhand vad vi gjorde under de här veckorna kan jag berätta om en tvådagars bergsklättringstur och några dagsutflykter till närbelägna ställen med vacker natur. Denna vackra natur och de spännande aktiviteterna till trots, vad mer gjorde att vi beslöt oss att stanna så länge som vi gjorde?

Jag skulle säga att det var den speciella atmosfären som genomsyrade staden. Detta var i och för sig i stort sett samma atmosfär som i resten av landet men samtidigt lite mer att undersöka på våra långa promenader som vi brukade ta närhelst vi kunde. För att nämna några exempel; saltöknen utanför Uyuni och gruvorna i Potosi var grymt besöksvärda ställen men byarna i sig lärde man sig rätt snabbt och hade man sett det stora turistmålet vid byn så fanns det inte så mycket mer att se och uppleva efter det. La Paz däremot, där fanns mycket av Bolivia i vart och vartannat gathörn. Marknader i mängder, skoputsare som vi blev halvpolare med efter ett tag, hus som klamrade sig fast på de branta sluttningarna med finfin utsikt över staden och de omgivande bergen samt musikanterna som spelade den typiska bolivianska musiken som fanns överallt på kvällarna. Det var lätt att stanna en dag, en dag till, ytterligare en tills flera veckor hade passerat.

Under en av dessa sköna dagar när vi spatserade förbi torget kom en försäljare fram till mig och ville kränga en klocka. Jag tittade på den och såg att den var grymt snygg. Den var gjord i titan, hade snygg manlig design och en urtavla som passade mig som handen i handsken. Den såg ut att vara väldigt gedigen, inte alls som en kopia där man snabbt kunde se igenom att det var en sämre kvalitet. Vanligtvis brukade jag bara vifta bort försäljarna men den här gången blev jag intresserad och började förhandla. Tror han gav ett pris på ett par hundra som jag prutade ner till en femtiolapp eller något i den stilen. Ung och oförståndig som jag var skänkte jag inte många tankar på var klockan kunde ha kommit ifrån, kanske tänkte jag att det fanns en möjlighet att klockan var stöldgods men i så fall brydde jag mig nog inte så mycket om det. I efterhand har jag dock kommit fram till att det med stor sannolikhet var en annan stackars västerlänning som kanske bara kvällen före blivit brutalt nedslagen och berövad på allt han hade på sig bland annat sin titanklocka. Själv tänkte jag inte mer på det utan lade klockan någonstans i ryggsäcken för att användas någon gång i framtiden. Hade trots allt redan en egen, inte lika snygg men dock, klocka.

Flera veckor senare hade vi kommit fram till Cuzco och även hunnit stanna där några veckor. Lagom tills det var dags att lämna staden gick min första klocka sönder varpå jag istället började använda min nya, lätt begagnade titanklocka. Vi hade bokat en nattbuss från Cuzco till Arequipa där vi i sin tur skulle byta till en annan buss med riktning norrut där vår slutdestination var Nazca. Kommer inte ihåg exakt hur lång tid den turen tar men gissningsvis kanske 8+8 timmar ge och ta lite. I vilket fall hade inte bussen hunnit röra sig många kilometer innan jag började känna mig rejält kass i magen. Illamående med regelbundna kräkningar i en liten egen medhavd påse samtidigt som en buss utan fjädring skumpar fram på smala bergsvägar är inget att rekommendera. Efter en night from hell var det dags att byta buss i Arequipa, sagt och gjort hoppade vi in slängde upp våra ryggsäckar och satte oss i våra säten. Jag var rejält mör och somnade strax därefter, liksom min polare trots att han redan sovit under natten. Vi vaknade såklart till under varje stopp för att se att ingen snodde våra ryggsäckar men det verkade lugnt så när bussen startade igen somnade vi om.

Väl framme i Nazca började jag leta efter min ryggsäck men fick till slut inse att den var borta –stulen av en långfingrad peruan som sett sin chans när vi inte varit helt på hugget, vilket man måste man vara på den här kontinenten om man vill ha sina ägodelar i behåll. Det förlorade passet gav rejält med besvär bland annat en helt spolierad dag i Lima att försöka få ett nytt. Gott och blandat saker i väskan saknade vi också ett tag men inget vi inte klarade oss utan. Värst var dock dagboken där jag skrivit ingående om 2½ månaders resa samt en fotorulle med bland annat raftingbilder från Bolivia. Dessa sakerna kan jag reta mig på än idag att jag blev av med och särskilt som jag vet att den som stal väskan säkert bara slängt dem i närmaste soptunna.

I Lima hände inte så mycket, en av de tråkigare städerna på resan om än helt OK sedan väntade i stort sett en tvådygnsresa upp till Quito där min polare skulle träffat sin flickvän han träffat under resan. Tidigare under resan hade jag aldrig haft problem att spendera hela dygn eller ännu mer i långfärdsbussar men den här turen var riktigt, riktigt seg. Det hjälpte väl inte heller att den sista bussen stannade för mat en ynka gång på de tjugo timmar som turen varade.

Väl framme i Quito försvann mycket av vår gemenskap som varit så stark under resan. Jag tillbringade de närmaste två veckorna i stort sett på egen hand. Under andra veckan åkte jag till en marknad i Otavalo där jag hunnit vara i ungefär en kvart innan jag kände en hand i min ficka. Vände mig direkt om och haffade personen som muddrat mig men då hade vederbörande redan gett den stulna plånboken till en annan som i sin tur redan var borta i folkvimlet. När jag höll på att skälla ut personen, som var en äldre tant, kom en tredje person och berättade att han sett vem som tog min plånbok. När jag började fråga honom om hur han kunnat se stölden i allt folkvimlet hann den första personen i sin tur också försvinna. Ett väl genomfört rån och under resten av dagen kunde jag varken köpa något eller ens äta något om det inte varit för en förbarmande medbackpacker som lånade mig pengar till mat.

Ett par dagar senare gick jag hemåt till mitt hotell efter en kväll ute på stan. När jag svängde runt ett hörn kom det två ynglingar gåendes mot mig, en av dem sade ”Hola amigo” varpå jag tvekade några tiondels sekunder. Detta i sin tur gav de båda tid att hinna ta några extra snabba steg fram emot mig och hugga tag i mina armar. I samma rörelse som jag vänder mig om och försöker fly känner jag att kniven som en av dem håller i drar mig över två av mina fingrar så att de börjar blöda ymnigt. Eftersom en av dem fortfarande håller i mig medan den andra viftar med en kniv som dessutom redan har skurit mig beslutar jag mig för att bara stå stilla och låta dem muddra mig på det jag har på mig. Den ena pressar kniven mot min hals så att jag inte ska fly medan den andra söker igenom mig från topp till tå. Oturligen har jag bara några dollar på mig och ingen plånbok, den hade ju redan blivit stulen några dagar tidigare. Jag säger oturligen därför att det finns en känd regel bland backpackers att om man har alltid har tjugo dollar med sig, till exempel i en bakficka, och man blir rånad så blir rånarna automatiskt nöjda när de hittar dem pengarna och springer förmodligen därifrån snabbt. I mitt fall var de helt övertygade om att jag hade fler pengar gömda någonstans varpå jag blev kvar alltför länge i den olustiga situationen.

Under tiden jag stod där hann till och med en vakt gå förbi med skjutvapen ca tio meter därifrån utan att ingripa. Problemet med Quitos vakter är att de är anställda av specifika butiker för att vakta utanför och därför har de ingen lust att ingripa för sådant de inte har betalt för som i detta fallet, medmänsklighet står inte på schemat där. Till slut efter alltför lång tid och många historier från min sida hur mycket den där titanklockan är värd, som de också muddrat mig på, så lät de mig gå fast inte utan att först ge mig en rejäl spark i ändan. Varför de gav mig sparken kan man undra men kanske för att sätta sig ännu mer i respekt så att jag inte skulle få för mig att angripa dem igen nu när jag inte längre hade, bokstavligt talat, kniven mot strupen.

Sprang hem den sista biten till hotellet och kom fram med den före detta vita, numera blodrödfläckade skjortan. Gick upp på rummet och satt i sängen och försökte lugna ner mig när jag strax därefter hörde ljudliga och väldigt skumma ljud orsakat av flertalet personer utifrån allrummet precis utanför. Tänkte att vad än det är som hörs så är det nog inget som är bra för mig så jag satt kvar i mitt rum istället för att undersöka vad det var. Efter kanske en kvart var ljudet borta och jag kunde äntligen försöka krypa till sängs.

Dagen efter hörde jag med hotellpersonalen vad det var för ljud. Han svarade att fyra beväpnade män hade klättrat upp på andra våningen och brutit sig genom en liten öppning i ett av fönsterna. Efter att de kommit in plockade de upp den med equadorianska mått väldigt fina TVn och bar den nedför trappan raka vägen ut till sin bil som stod utanför. Hotellkillen berättade att han minsann var beväpnad också och beredd att börja skjuta inkräktarna men fyra beväpnade var ett par för mycket så även han hade kurat ihop i sitt lilla rum på nedanvåningen.

Jag hade alltså blivit utsatt för två rån inom loppet av tre dagar och utöver detta hade hotellet blivit rånat bara någon timme efter att jag själv blivit det. Sydamerikaresan som tidigare varit det överlägset bästa och roligaste jag gjort i livet var nu inte längre lika roligt. De närmaste dagarna försökte jag komma tillbaka på fötter igen, skaffa pengar och andra nödvändiga saker jag förlorat samt planera allting för hemfärden. Mindre än två veckor senare var hemfärden planerad men först skulle jag ta en sedan tidigare planerad avstickare till Galapagosöarna.

Några dagar senare satt jag i båten som skulle föra oss runt de olika öarna. Båten hade stannat till så att vi kunde hoppa i och snorkla lite. Jag tittade upp och såg några vackra fåglar som satt helt lugnt på en klippa bara några meter från båten och som inte verkade bry sig om vår närvaro ett dugg. När jag till slut slet mig från de orädda djuren och slängde mig ner i vattnet väntade färgglada fiskar i mängder nere i vattnet och då kunde jag knappt slita mig därifrån. Allt detta var fantastiskt positiva intryck och ändå bara en början på allt magnifika upplevelser som väntade mig den närmaste veckan med vacker natur och orädda djur i en sällsynt härlig kombination.

Väl hemma igen när alla intryck började lägga sig så tänkte jag åter tillbaka på hur resan utformat sig. Först två och en halv riktigt häftiga och bra månader följt av tre riktigt sunkiga veckor där allt ont tycktes inträffa för att sedan avsluta med en veckas paradissemester på Galapagosöarna, det enskilt bästa resmålet jag någonsin varit på till dags dato. Efter många funderingar på hur det kunde komma sig att kontrasterna varit så påtagliga kom jag att tänka på den där klockan som köptes en dag när allt var på topp i La Paz och snoddes från mig en kväll i Quito när allt var nere i botten. Före köpet hade allt varit på topp, redan ett par timmar efter att jag börjat använda den började otrevligheterna som sedan mer eller mindre pågick tills jag blev av med klockan.

Efter ytterligare lite funderande tycktes en alltmer slående förklaring vara att det var klockan som hade en förbannelse. En förbannelse som på något sätt hörde samman med min egen oeftertänksamma och halvonda gärning att köpa klockan. Det får en osökt att tänka på det som Ebeneezer Scrooge upplevde i boken ”En Julsaga” skriven av Charles Dickens. Hans kompis ande besöker honom bärandes på tunga kedjor som han måste bära på i evighet på grund av hans onda gärningar i livet. Ebeneezer som hunnit utöva ännu fler onda gärningar kommer att få bära ännu tyngre kedjor om han inte gör bot och bättring vilket han senare i boken också gör. För mig var upplevelsen med klockan något i stil med Ebeneezers upplevelse med de tre jularnas andar som fick mig att inse att det finns nog något som heter karma, något man bär med sig genom livet och som kanske vägs på en vågskål en dag i en förhoppningsvis avlägsen framtid.

..och om det inte gör det så har man i alla fall haft glädjen att leva ett rättfärdigt liv där man behandlat sina medmänniskor på ett bra och omtänksamt sätt och bara det är ju värt mycket!