Efter La Paz bar det av till Titicacasjön, närmare bestämt en liten by vid namn Copacabana. Det är en by utan särskilt mycket av vanliga bekvämligheter. Till exempel använde hostlet vi bodde på vattnet som regnade ner under natten till dusch, toalettspolning med mera. En bit in på förmiddagen var detta vattnet slut med följd att det inte gick att duscha och inte heller spola toaletten…*suck*

Förutom att ta en båtutflykt till solön ute i Titicacasjön finns här inte så jättemycket att göra. Detta föranledde att vi försökte improvisera lite för att komma lite närmare den lokala kulturen. Vi letade upp en fiskare och frågade om vi kunde följa med hans båt när han skulle fiska dagen efter. Fiskaren svarade att det gick bra, dock ville han ha lite pengar i förskott plus att vi var tvungna att gå upp tidigt för att följa med ut på morgonen.

Sagt och gjort, kl.05.00 dagen efter stod vi vid Titicacasjöns strand och väntade på fiskaren. Minuterna tickade dock iväg och blev till både en kvart, en halvtimme och en timme. En dryg timme senare gav vi upp och insåg att han inte skulle dyka upp. Besvikna begav vi oss därifrån men nu ville vi såklart ha tag på mannen som hade lurat oss.

Några timmars detektivarbete senare hittade vi fiskaren och tryckte upp honom mot väggen. Han bedyrade att han hade för avsikt att komma men något hade hänt bla bla bla. Vi pressade honom och fick honom att gå med på samma deal fast dagen efter. Nu kryddade vi också dealen med ett förslag att vi kanske kunde tänka oss att betala lite mer om fisketuren var lyckad.

Återigen var det alltså dags att väcka tuppen, upp tidigt och iväg till stranden. Vi stod där och väntade ett tag men denna gången dök faktiskt fiskaren upp, sugen på att kanske kunna plocka åt sig mer pengar. Vi gick iväg till en liten båtförankringsplats som inte riktigt förtjänar benämningen kaj och började gå mot en båt vi trodde var byns fiskebåt. Fiskaren ropade då på oss och pekade mot en annan båt. Det visade sig då att den här fiskarens båt var en vanlig liten eka...*suck*

I vilket fall hoppade vi i och hoppades få se en bra fångst. Fiskaren rodde ut en bit men inte alls dit vi trodde. Vi såg framför oss ett stort nät långt ute i sjön men nu fann vi oss själva istället bara en sisådär tjugo eller kanske trettio meter ut i sjön. Nätet drogs upp och i det fanns endast minifiskar som knappt hade passat som akvariefiskar och än mindre som en av de många fiskar som serveras på restauranger runt om i byn.

Min polare frågade desperat på sin minst sagt knaggliga spanska, ”Mas grande?” och menade då såklart om fler och större fiskar skulle plockas upp. ”Si, si” sade fiskare och lugnade oss i några minuter. När han strax efter började ro tillbaka mot land blev vi desto mer skeptiska igen och när båten nådde land visste vi att vår utlovade flertimmarstur med den stora båten till det stora nätet innehållandes de stora fiskarna var nu totalt bortblåst.

Ilskna över att ha blivit lurade hoppade vi iland varpå fiskaren kommer fram till oss och säger att han vill ha mer betalt. Av alla lurendrejande, fifflande, giriga, gringoblåsande sydamerikaner var detta nog ett av tillfällen som tog priset. Han hade totallurat oss men var inte nöjd med det utan ville till på köpet försöka plocka oss på mer pengar?! Vi gav honom en rejäl utskällning och gav oss sedan därifrån.

Ännu en gång hade vi lärt oss den hårda vägen i Sydamerika. Håll i dina pengar och gör det tills du vet exakt vad du får!